Migrationsverkets test II

Efter gårdagens bloggpost om migrationsverkets kristendomstest har jag fått en del kommentarer i mina sociala media-flöden. De spretar åt olika håll. En som jag tar åt mig av kommer från en god vän och kollega, som på Facebook skrev följande:

Anders, det finns mycket mer information och artiklar om detta som jag tycker du borde läst innan du skrivit detta. Tycker migrationsverket kommer undan för lätt.

Det är bra när någon tar bladet från munnen. Speciellt om det är någon som vet vad det handlar om. Och det bedömer jag att vederbörande vet. Därför skriver jag något ytterligare om hela frågeställningen kring migrationsverket och hur konvertiter behandlas.

Det är uppenbart att Migrationsverket tagit åt sig av den debatt som Facebook-testet åstadkommit. Det är bra. Migrationsverket har därför gått ut med ett pressmeddelande. Många har ju uppfattat att Facebook-testet är samma test som migrationsverket låter konvertiter genomgå. Så är det naturligtvis inte. Detta missförstånd utnyttjas av migrationsverket, som min vän och kollega också skrev i Facebook-tråden,

för att flytta fokus från de verkliga problemen som testet sätter fingret på.

Därför vill jag understryka att min avsikt aldrig varit att flytta fokus från själva saken: att konvertiter måste behandlas på ett rättssäkert sätt.

Det förefaller som om många av migrationsverkets handläggare saknar grundläggande kunskaper, när det gäller vilken roll religion spelar för olika individer. I det ärendet vill jag hänvisa till en mycket vederhäftig bloggpost.

Katarina Plank, lektor vid Karlstads universitet, skriver under rubriken:

Klarar du Migrationsverkets kristendomsfrågor? En kommentar om religion och asylprocesser

Bloggposten är snarast en artikel och för den som inte läser hela kommer här sammanfattningen:

För att kunna förstå vilken roll religion spelar hos enskilda individer, och hur religionen levs, behöver man ta hänsyn både till individcentrerade praktiker och sociala institutioner. Det är viktigt att komma ihåg att människor inte är några teologiska robotar, som är programmerade och beter sig på ett uniformt sätt beroende på vilken religiös tradition de tillhör. För att förstå levd religion behöver fokus ligga på praktiker och berättelser, framför filosofiska system och doktriner. Religion i vardagen tar sig uttryck i en performativ och materiell praktik där relationer är viktiga.

Annorlunda uttryckt måste den som vill veta något om en persons religiösa tro, gå på djupet. Att ställa kunskapsfrågor till en konvertit räcker inte. Två personer kan svara helt olika på samma fråga men vara lika troende, eftersom det handlar om en levd tro.

Så vad ska då handläggarna på migrationsverket göra? Jag hoppas det som migrationsverket själva skriver på sin hemsida stämmer:

Just nu pågår en utbildning som Migrationsverket tagit fram tillsammans med forskare från olika universitet. I utbildningen ingår bland annat utredning och bedömning av religion som asylskäl.

Det jag dock förstår från människor med insyn, är att många konvertiter inte får en rättssäker behandling. Därför behövs både protester och dialog.

Fördelen med dialog är att den minskar polariseringen. Det jag upplever är att det finns en brist på tillit i vårt samhälle kring dessa frågor. Det jag vill slå ett slag för är att det är eftersträvansvärt att bygga förtroende mellan kyrkor och myndigheter. Jag hoppas att det finns utrymme för det. 

Ytterst för att medmänniskor som konverterar till kristendomen och riskerar att utsättas för förföljelse, ska få en möjlighet att finna en fristad i Sverige. Artikel 14 i FN’s deklaration om mänskliga rättigheter gäller:

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Migrationsverkets test

Aldrig har väl intresset varit så stort för hur man mäter kristendomskunskap som i vissa kretsar på Facebook just nu. Många som jag känner gör ett kristendomstest, som sägs bestå av frågor som migrationsverket ställer till konvertiter. Jag har också gjort testet. Jag klarade inte att nå upp till 50%. Enligt vad jag förstår från Svt är alla frågor i testet sådana frågor som förekommer, när migrationsverket utreder.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och meditera över situationen. Det är min uppfattning att migrationsverket måste ta konvertiter och deras situation på allvar. Därför var det viktigt för mig att vara med i onsdags, när kyrkoledare ledde en gudstjänst och en ljusmanifestation i Stockholm. Det skedde liknande initiativ på flera håll i Sverige. Jag bloggade om detta och länken är här.

Det är också fyndigt av Sofia Gabrielsson och Micael Grenholm (tidningen Dagen skriver att de ligger bakom) att utforma ett utmanande test, som många på Facebook vill göra. En av dem som gjort det är enligt Svt Biskop Åke Bonnier och han fick också underkänt. Längst ner i artikeln från Svt står dock något intressant:

Fotnot: Ett ”Underkänt” betyg på testet innebär inte att Migrationsverket hade gjort samma bedömning.

Det är uppenbart för den som gör testet och tänker efter, att detta test skiljer sig på ett viktigt sätt från migrationsverkets arbete med frågan. Konvertiter sitter inte och gör ett test på Facebook som Sofia Gabrielsson och Micael Grenholm har utformat. Jag inbillar mig att en handläggare ställer frågorna och konvertiten svarar. Det finns alltså möjlighet för en levande person att göra en bedömning av huruvida svaret är rätt eller fel.

Facebook-testet reagerar, verkar det som, på vissa svar och ger ”rätt” när just dessa formuleringar används. En av frågorna handlar om hur många delar det finns i Nya Testamentet. Rätt svar är att NT har 27 böcker. I en tråd på Facebook läste jag följande analys över hur ens svar bedöms i Facebook-testet:

Hur fångar man upp olika rätta svar på antalet delar i NT: "27", "Det finns 27 böcker i NT", "Det finns 4 evangelier, en historiebok (Apg.), en eskatologisk skildring av den yttersta tiden och 21 brev." Allt är ju rätt, men hur klarar rättningsalgoritmen av det. migrationsverkets tjänstemän, även om de inte är teologer, så har de ju i alla möjlighet att konsultera teologiskt material.

Representanter för Sveriges Kristna Rår uppvaktar migrationsverket.

Fortfarande menar jag att migrationsverket förtjänar kritik. Och säkert i många fall skarp sådan. Men det behövs också samtal och dialog. Det var därför bra att representanter för Sveriges Kristna Råd besökte migrationsverket i torsdags. Enligt en tweet från SKR var samtalet

… konstruktivt med en efterföljande diskussion om hur arbetet kan utvecklas.

För dem som vill konvertera eller har kontakt med konvertiter, som kan tänkas bli testade av migrationsverket, finns mer information att hämta på SKR’s hemsida. Länken kommer här.

Låt oss, inte minst i Böneveckan för kristen enhet, fortsätta att be för de medmänniskor som konverterar och riskerar att bli utsatta för förföljelse. Det är ju dem allt handlar om.

Gud,
Du som har skapat och älskar alla människor
och ser på oss med stor barmhärtighet,
beskydda dem som har drivits på flykt.
Vi ber särskilt för våra systrar och bröder
som utvisas mot sin vilja till länder med svår förföljelse.
Tack för att du står på deras sida.
Vi ber att de system
som utsätter människor för livsfarliga situationer
bryts ned och förändras.
Tack för att du hör vår bön.

Jesus Kristus,
Du som vandrar med oss,
Och gett oss uppdrag att vara ljus och salt i världen.
Vi ber särskilt för kvinnor och män som öppnar sitt hjärta för människor på flykt.
Tack att du är med dem.
Ge dem kraft och tro
och omslut dem med kärlek.
Tack för att du hör vår bön.

Heliga Ande,
Du som tröstar, förnyar och utmanar.
Du ser den växande frustration vi bär över vårt lands brister
i mötet med asylsökande och konvertiter.
Låt vår vrede vara helig och stärk den profetiska rösten.
Vi ber särskilt för morgondagens möte mellan
Sveriges kyrkor och Migrationsverket.
Tack för att du hör vår bön.
I Jesu namn
Amen.

Bön, som bads vid gudstjänsten i Filadelfia i onsdags.

Kyrkoledare till stöd för konvertiter

SKR's generalsekreterare, Karin Wiborn inleder bibelläsningen.

Idag har kristna på olika platser i landet samlats i bön och till stöd för alla de människor som konverterar till kristendomen i Sverige och vars beslut inte tas på allvar av migrationsverket.

Som många andra tog jag mig till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där en gudstjänst, organiserad av Sveriges Kristna Råd, ägde rum med start kl 18. En stor grupp kyrkoledare fanns på plats. Tre av dem, Anders Arborelius (biskop, Stockholms katolska stift), Antje Jackelén (ärkebiskop, Svenska kyrkan) och Lasse Svensson (kyrkoledare, Equmeniakyrkan) läste upp berättelser av eller om fyra olika konvertiter och hur de blivit misstrodda i asylprocessen.

En av dem var Mahmoud, en ung man i Jönköping, som tog sitt liv, när han fick avslag på sin ansökan om asyl. Det framfördes en sång som även sjöngs på hans begravning. Starkt!

Alla samfundsledarna läste sedan bibelord eller artiklar ur FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland annat lästes det bibelord (5 Mos 16:20a), som är temat för Böneveckan för kristen enhet (18-25 januari 2019):

Det rätta, endast det rätta, ska vara din strävan.

Ärkebiskop Antje Jackelén läste artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En stund senare hölls en ljusmanifestation på Sergels torg. Vi bildade ett lysande hjärta för att uttrycka vår önskan att mer kärlek och barmhärtighet ska få råda.

Allra sist sjöng vi ett bibelord från Rom 8:39

Intet kan mig skilja från Guds kärlek,
intet kan mig skilja från Guds nåd.
Varken liv eller död,
icke djupaste nöd
kan mig skilja från Guds kärlek.

Imorgon ska en grupp av representanter för SKR möta migrationsverket. Ett böneämne.

När flyktingarna lämnade oss

Hösten 2016 fick det lilla samhället Höljes i norra Värmland – en ort med ca: 100 invånare – ta emot ungefär 120 flyktingar. Enligt Birgitta Halvarsson, kyrkoherde i Övre Älvdals församling och Ingegärd de Maré, handledare i ett broderiprojekt, gick det i stort sett bara bra att ta emot dessa människor. Värre var det när de helt plötsligt förflyttades till Piteå Havsbad. Migrationsverket hyr Pite Havsbad på vinterhalvåret, så när alla turister lämnat, fylls anläggningen med flyktingar. Så oerhört svårt det måste vara för dessa medmänniskor, som börjat trivas i en bygd att behöva lämna i en hast. Och enligt Birgitta och Ingegärd fick de endast ta med sig 25 kg i bussen. Per familj. Obegripligt!

Idag, på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fick vi se några av de oerhört vackra broderier, som ett antal kvinnor ur ovan nämnda flyktinggrupp gjorde, som ett projekt, för att både bearbeta det de var med om och för att möjliggöra för bygden att inte glömma dessa människor, som under en tid bodde ibland dem. Detta var en del av en två dagars kulturfestival som även innehöll författarbesök, film, dans, musik och mycket annat.

Så fina och gripande berättelser vi fick höra. Och så uppmuntrande att det finns goda berättelser om hur integration – låt vara för en begränsad tid – också kan gå till och lyckas. Det går att läsa mer i en liten skrift, som heter

VÄGEN HIT — ett broderiprojekt

En av kvinnorna, Leila Hoseini, från Afghanistan, hade gjort

flera av broderierna. De talar för sig själva!

Leila sitter i båten med sina två barn. Hon trodde att de skulle dö.

Christ’s love moves the world

I feel at home in the school setting. In South Africa in the eighties many
congregations met in the schools, both for youth meetings and services. 

Once a month a group of Christians worship in a school canteen in Uppsala. It is not common in Sweden, that members of the Lutheran Church (Church of Sweden) use school facilities. Church of Sweden was a state church for centuries and there are Church buildings almost everywhere.

In this area, however, the Church was demolished. Saint Olof’s Church was built in 1983 but due to financial constraints in the Parish, it only lasted until 2008. Before that a group of parishioners volunteered to continue with Sunday services. The first two years they did so every Sunday but since 2005 once a month. I am part of a group of ordained priests who take turns to preach and preside. Likewise organists come there on a voluntary basis to accompany the congregation in the hymns.

The link with the Congregational Council is very good. The chairperson is part of the initiative. The basis however are ordinary church members who come there early in the morning to move tables and chairs, put altar cloths on a table, decorate it with flowers, and prepare coffee and cookies for the fellowship after the service, just to mention a few examples.

Today we focused on Jesus’ baptism. In the choir I belong to we have sung an old Christmas Carol, which I used as a kind of structure for the sermon. The song is a Cornish Carol from the 17^th Century, probably based on a much older medieval mystery play.

Tomorrow shall be my dancing day

It consists of fourteen verses and unfortunately – although not surprisingly – some contain anti-Semitic material. The version we sang in our choir – with music by John Gardner – only has the four first verses. They are fine. The reason for using the song for my sermon was the fourth verse. About Jesus’ baptism:

Then afterwards baptized I was;

The Holy Ghost on me did glance,

My Father’s voice heard from above,

To call my true love to my dance.

The song thus combined the Christmas theme with Jesus’ Baptism, which our lectionary does. I also like the idea of Jesus inviting us to dance. This idea is not unusual. There is a modern song named

The Lord of the Dance

Sidney Carter wrote this song in 1963. He might have been inspired by the older song.

When I prepared the sermon I saw a post on Facebook. Marianne Ejdersten, WCC Communication director, posted another song text. Well known song and hymn writer, Per Harling, has written a song for the upcoming 11^th General Assembly of the WCC. The text is based on the theme:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity

Well, I thought: if Christ’s love moves us – couldn’t that be a description of a dance? If Jesus is the Lord of Dance?

I asked both Marianne Ejdersten and Per Harling if the song could be used this morning and the answer was yes. Maybe it was the first time it was sung in a Swedish Church setting. I don’t know. It became obvious that a Church Service in a school canteen in Uppsala is as much at the centre of the World Council of Churches as the WCC Assembly Planning Committee meeting in Cyprus. 

So, we were happy to be part of the preparation of the 11^th General Assembly of the World Council of Churches, by singing this song in Uppsala:

En dunk med flygbränsle

Det fick jag av en person som jag hade hjälpt. Men vad ska jag med en dunk flygbränsle till? Jag har väl inget flygplan? Är det överhuvudtaget bra att flyga i dessa tider?

Det visade sig att jag inte direkt fått bränslet för egen del. Det var en gåva till en organisation som heter

Mission Aviation Fellowship

Denna missionsorganisation, som funnits sedan andra världskrigets slut, har 135 flygplan över hela jorden och finns i de mest oländiga områdena. De skriver på sin hemsida:

Tänk om platsen där du bor inte hade några bilvägar och kommunikationen till omvärlden var starkt begränsad. Hur skulle du eller din familj nå en läkare om någon av er skulle bli sjuk eller allvarligt skadad?

Det går att läsa om hur de t ex samarbetar med Dennis Mukwege i Kongo:

För att ge fler kvinnor som utsatts för sexuellt våld möjligheten att få hjälp kommer MAF i Kongo att öka flygningarna till Bukavu och Panzisjukhuset.

Först blev jag lite förvånad. Sedan glad över att den person jag hjälpt nu vill tacka mig genom att hjälpa exempelvis kvinnor i Kongo, som utsatts för sexuellt våld, att få hjälp.

Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.