I steget

Den fantastisk blombuketten får symbolisera det
omvälvande tack jag fick i onsdags.

Idag avslutar jag min tjänst som anställd på Svenska kyrkans nationella nivå. Sedan 1987 har jag i stort sett oavbrutet varit anställd av Svenska kyrkan. Ömsom på den nationella nivån, ömsom på församlingsnivån. Idag märker jag att denna förändring berör mig. Jag kommer att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan och som präst i Svenska kyrkan har jag även fortsättningsvis ett ansvar utifrån mina vigningslöften. Men jag är inte längre anställd av min kyrka. Spännande!

Mina arbetskamrater vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut avtackade mig i onsdags. Det var omvälvande. Tal och sång. Blommor och present. Jag går fortfarande i ett lyckorus. Det har varit goda år för mig. Mitt intryck är också att utbildningsinstitutet mår bra. Till höststarten kommer fler studerande än tidigare år. I Uppsala blir det ett kärt besvär att lokalerna vissa veckor inte rymmer alla. Roligare så än tomma stolar. Jag önskar verkligen SKUI all Guds välsignelse. Till rektor, övriga chefer och all personal och till alla studerande.

Eftersom anställda vid institutet är på avdelningsdagar även idag och jag skulle vara med på det nordiska homiletiska nätverkets konferens, gick jag i morse till kapellet på SKUI, för att i ensamhet sitta där en stund i bön. Som gymnasist firade jag morgonbön där i tre år, 1976-79. Som prästkandidat gjorde jag det under ett år 1985-86. Som lärare har jag firat morgon- och middagsbön i fyra år, 2015-2019. En sista andakt.

Några av de ungdomar som jag firade morgonbön med denna speciella dag.

Döm om min förvåning, när jag såg att kapellet var fyllt av ungdomar. Det visade sig vara deltagare i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan

Gripen av stunden måste jag berätta för dem om min dag. Och hur stort det kändes att få lämna min Fjellstedtska skola, för denna gång, och se ungdomar, som ska sändas ut i den världsvida kyrkan, fira andakt i mitt gamla kapell. Jag kände att jag ville tacka dem. En gudagåva. Min första, längre anställning i Svenska kyrkan var ju som volontär i Svenska kyrkans mission 1981-82. Dessa ungdomar hjälpte mig att känna att en cirkel slöts. Det var under min tid som gymnasist på Fjellstedtska skolan som drömmen om att arbeta i någon annan geografisk del av den världsvida kyrkan, föddes.

På måndag börjar jag som Generalsekreterare för

Svenska Bibelsällskapet

Idag kan jag inte skriva så mycket om vad det kommer att innebära. Det jag kan skriva är endast några ord. Nyfikenhet. Förväntan. Lugn.

I samma båt

Vi, d v s hustrun, näst äldsta dottern och jag, har precis varit på

Titanic The Exhibition

Det kändes speciellt att uppleva en världsutställning. Jag försöker läsa på nätet om den men får inte fatt på någon sida som berättar när den började och i vilka länder den varit. I Uppsala har den varit sedan den 17 maj. Den som vill se den måste skynda sig. Den slutar 1 september i Uppsala och det är inte helt enkelt att få biljetter.

Det var en tankeväckande upplevelse. Det är en skickligt gjord utställning. Vid ingången försågs vi med hörlurar och så startade en audiotur, som i ett lugnt tempo tog oss genom de olika rummen med bilder och montrar. Det hade ju gått att tillgodogöra sig mycket av det hela genom att läsa på nätet men det skapar en särskild stämning att mitt på ljusa dagen kliva in i ett särskilt rum, där många människor samtidigt fokuserar kring en världshändelse med tragisk utgång.

En övergripande insikt är att Titanic var en arbetsplats. Ofrånkomligen tänkte jag på min son sjömannen. Eftersom de många dödsoffren i samband med Titanics förlisning berodde på bristande säkerhet, var det inte utan stolthet jag insåg, att yngste sonen är en mycket säkerhetsmedveten person. Vi hör om olika behörigheter han måste ha och hur säkerheten fungerar ombord. Vi får också del av hans kunskaper i exempelvis brandsäkerhet, i andra sammanhang.

En annan bestående tanke kretsar kring Titanic som metafor. Mikael Wiehes sång om Titanic slutar ju med orden:

Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.

Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!

Det kan vara en utsaga om vår tid och exempelvis tillämpas på klimatkrisen. Det jag funderar över är, utifrån Titanic, om det i slutändan inte har så oerhört stor betydelse om man är rik eller fattig. Jag menar att både fattiga och rika drunknade. Men när jag kontrollerar siffrorna i efterhand, visar det sig (förstås) att fler förstaklasspassagerare räddades än tredjeklasspassagerare. Däremot var det betydligt fler kvinnor och barn, som räddades, än män. Ett mänskligt liv slutar till 100 % med död. Men hur vi drabbas av döden varierar och där spelar social ställning liksom genus in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur människor idag för på Medelhavet. De åker inte lyxfartyg utan sitter i stort sett redan i räddningsbåtar från start. Kanske är det mest män i dessa båtar. Materiellt sett är rimligen de flesta utarmade.

Små modeller av livbåtarnas tänkta placering på däck.

Om vi säger att vår värld är ett fartyg, som färdas mot katastrofen, vilka lärdomar går det då att dra från Titanics historia? Att vi borde sänka farten, är ju en sådan. Och att vi borde prioritera säkerhet framför lyxkonsumtion. Det hade funnits plats för fler livbåtar om inte promenaddäcken i första klass varit så stora. Vi borde tänka mer på planetens överlevnad än vår kortsiktiga behovstillfredsställelse.

En detalj som inte förekom i utställningen var att det även fanns djur ombord. Mest hundar men även katter och höns, läste jag någonstans. Hur gick det för dem? I Mikael Wiehes text nämns i alla fall hur råttorna lämnar skeppet, för att söka sig mot land. Oklart om det stämmer. Kan det ha funnits råttor på ett så nytt fartyg?

Ett återkommande ting i montrarna, som upphittats efter förlista personer, är deras klockor. Känns också som en metafor. Tidens gång - samtidigt stannade dessa klockor, vid förlisningen. Och så alla brev. Det skrevs många brev på skeppet och det fanns flera besättningsmän som arbetade bara med det. Dessa brev gav liv åt berättelsen.

När jag googlar kring Titanic ser jag att det finns en teori om att utgången berodde på en brand, som ägt rum under fyra dygn i maskinrummet innan Titanic gjorde sin första resa. Skrovet ska ha försvagats men rederiet tog inte faran på allvar utan målade över skadan och hoppades att allt skulle gå bra. Jag tror att illustrerad vetenskap är en tillförlitlig källa. Inget nämndes om detta på utställningen. Är det månne en faktoid?

Fyra foton får avsluta denna bloggpost. Tre av dem exempel på förekomsten av gudstro på båten. Att en bibel nyligen kommit till utställningen och inte därmed inte fanns med i audioturen tyckte jag var roligt. Som en hälsning till mig, inför mitt nya arbete. Det sista fotot föreställer ett smycke som en kvinna på båten fick av sin älskare. En verklig historia, som säga ha inspirerat manusförfattaren bakom storfilmen Titanic.

Austin Partners bibel utgör ett tyst vittnesbörd.

Speciellt kosher-porslin för judiska passagerare (och kanske besättning).

Att fartygsorkestern spelade psalmen "Närmare Gud till Dig"
är svårt att bevisa. Men berättelsen lever.

Halssmycket som Kate Phillips fick av sin älskare var
mer anspråkslöst än Heart of the Ocean i filmen Titanic.
Men det lär ha inspirerat James Cameron till berättelsen. 

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen

Fame

Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 

Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Van Gogh lever

Det var fantastiskt att kliva in i van Goghs värld.

Vi var på Kalmar Slott tidigare idag. Den som betalar SEK 155 i inträde till slottet, har också möjlighet att ta del av den mycket speciella van Gogh-utställningen:

Van Gogh Alive – The Experience

Det visas inga äkta tavlor, som på en vanlig vernissage. Nej, de målningar av Van Gogh, som vi fick ta del av, projicerades med hjälp av minst 30 kanoner på väggarna i en av slottets alla salar. Dessutom fick vi ta del av två intressanta föreläsningar. Den ena handlade om Van Goghs liv, den andra om hans konst.

Eller ska vi säga Vincent. För det var så han signerade sina tavlor. Enligt guiderna gjorde han så, eftersom Parisborna inte kunde uttala hans namn på rätt sätt. Bokstaven G på holländska uttalas ju med ett ljud som mest liknar ett tyskt ach-laut. Detta visste jag förut men har nu lärt mig det på nytt.

Vincents liv var en paradox. Fattigdom, svält och alkoholism blandades med oerhört stort konstnärskap. Vad jag förstår var han en varm och inkännande person. Dessutom med en gudstro. Prästson som han var. Under ett halvår var han missionär i södra Belgien. Enligt den som berättade om hans liv, hade Vincent inte lyckats få så många människor till gudstjänsterna, eftersom han var sysselsatt med att dela ut mat och kläder till det fattiga.

En av guiderna hette Johannes och berättade målande om Vincents liv.

Som någon av mina läsare kanske vet dog min svärfar nyss. Den 29 juli. Samma dödsdag som Vicent Willem van Gogh. Där slutar dock likheterna. Van Gogh tog själv sitt liv. För att han inte ville ligga sin lillebror, Theo, till last. Visserligen hade Vincent en enorm produktion. Över 2000 tavlor under ett decennium. Men tydligen sålde han endast en enda oljemålning under sin livstid.

Det var en berörande utställning. Inte minst projiceringen av alla hans tavlor, till medryckande, klassisk musik. Tydligen visste Vincent van Gogh om att han var uppskattad, före sin död. Men någon ekonomisk vinning fick han aldrig. Och kanske är det en stor lärdom. Pengar är faktiskt inte allt. Hade han blivit lyckligare, om han blivit rik? Svårt att veta. Han blev endast 37 år.

Även hans lillebror, Theo, dog ung. Bara ett halvår efteråt dog även han. Det var Theos hustru, Johanna, som ordnade en stor utställning med Vincents konst, sedan båda bröderna hade avlidit. Idag är Vincent van Gogh förmodligen en av världens mest kända och uppskattade konstnärer.

Så lite vi vet om vad vår livsgärning kommer att betyda för eftervärlden. Och lika bra är väl det. Viktigare är att följa sitt hjärta och göra det som är rätt. Jag tror att Vincent van Gogh gjorde det.

Van Goghs sovrum i Arles hade byggts upp i naturlig storlek.
Spännnade. Motivet var ett av van Goghs favoriter. Han målade det fem gånger.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.

Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen

Goda nyheter

Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]

Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.

Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.