Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande. 

Det räcker – politiskt men inte partipolitiskt?

Som jag lovade i gårdagens bloggpost skriver jag idag några rader om ”huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik”. Jag hade uppfattat att detta var en viktig poäng med manifestationen.

Låt mig understryka att många tal ofrånkomligen blev politiskt laddade. Något annat var inte möjligt. En del av talen uppfattade jag som kritiska mot den politik som förs idag men det sas aldrig rätt ut. Jag förstår att det var en svår balansgång för många.

Manifestationen skulle samla alla goda krafter i samhället kring ett gemensamt uppdrag. Och visst var det stor representation från riksdagens olika partier. Tidningen Dagen rapporterade:

Partiledare efter partiledare strömmar till, från höger till vänster, även om det här i grunden inte är ett politiskt initiativ så har arrangörerna bjudit in dem, och de tvekar inte att kroka arm med civilsamhället.

Förmodligen bidrog Drottning Silvias närvaro till att många partiledare var på plats. Men säkert var de också där för att det genuint upplever att det var viktigt att vara med. Inför samlingen fick Sebastian Stakset frågan - från SvT - om hur han fick politikerna att tacka ja till att komma:

– Jag är fett envis. En av sakerna vi vill göra är att ta bort politikerföraktet, för det är ingen som blir bra av att bli hatad, säger Sebastian Stakset.

Stakset var i sitt tidigare, gängkriminella liv, uppfylld av hat och visade det exempelvis genom att hota Jimmie Åkesson. Det blev han dömd för. Stakset har också offentligen önskat att få be Åkesson om förlåtelse, något Expressen skrev om redan 2017. Så sent som förra året rann det över för Stakset i ett offentligt samtal med en politiker. Enligt Världen idag blev Staksets förlåt till denna politiker viralt: 

Predikanten och artisten Sebastian Stakset bad i ett Facebook­inlägg en M-politiker om förlåtelse för att han spårat ur i ett offentligt samtal om att låsa in unga. Hans ursäkt fick enorm spridning, lyftes fram i en ledare i DN och ledde till ett nytt och bättre samtal om ungas utsatthet.

Det finns alltså en förhistoria när det gäller Staksets relation till flera av Sveriges politiker. Han har verkligen ångrat sina hot och önskat försoning, det är min tolkning såhär från åskådarplats. Att så många politiker kom igår, är – mot bakgrund av detta – storartat. Jag vet inte om samtliga partiledare var där. På storbildsskärmen under manifestationen och i mitt flöde i sociala medier kunde jag i alla fall räkna till minst fem.

Stakset höll ett tal en bit in i programmet. Då nämnde han statsministern och den tidigare statsministern. Det uppfattade jag som en gest ämnad att lyfta frågorna om kampen mot vapenvåldet till en nivå över partipolitikens. Därför blev det spännande när statsminister Ulf Kristersson skulle hålla tal, efter att på regeringens och riksdagens vägnar fått ta emot en skulptur. Den var målad av Neo, barn till 39-åringen Mikael som sköts till döds i Skärholmen förra året och Nathaly, syster till Adriana, som sköts till döds 2020 i Norsborg, Botkyrka. På sin Facebooksida förmedlar Sebastian Stakset en hälsning från Neo till statsministern:

Tack för att du kommer till @detracker.nu statsminister Ulf Kristersson. Jag och Nathaly har målat en skulptur till dig. Den får du och dina kollegor i regering och riksdag som en påminnelse att ni måste tänka på oss barn på jobbet. Vi önskar att ni alla ska beskydda oss barn, jag tänker att inget annat barn ska vara med om det jag har gått igenom. Jag vill att alla politiker, kommuner och civilsamhället samarbetar för att hjälpa oss barn, och skapa ett tryggt land att bo i. Utan vapen och mord. Tack för du kommer! Vi ses imorgon.

Så, vad sa då statsministern? Hela talet går att läsa på regeringskansliets webbplats. Efter att ha lyssnat på plats och nu i efterhand läst igenom – och vinnlagt mig om att göra en välvillig läsning – ser jag att Ulf Kristersson avstår från sådant som brukar finnas med många gånger när han deltar i politiska debatter. Han började med att uttrycka vikten av att vi måste få ha olika uppfattningar i en demokrati. 

Vi har kanske olika uppfattning om exakt vad som måste göras. Det har jag stor respekt för. Men målet måste vara tydligt:

Att få stopp på våldet. Att bryta nyrekryteringen. Och att strypa den kriminella ekonomin.

Han säger inget om utvisning eller om vikten av att ha en stram migrationspolitik. Jag uppfattar att han ansträngt sig när det gäller att utesluta formuleringar som kan bidra till en uppdelning utifrån ursprung. Det var bra. Men efter denna inledning menar jag att statsministern valde en väg – av möjliga vägar till fortsättning – som var olycklig:

Ansvaret för det goda och rättvisa Sverige faller på oss alla. Men ett särskilt ansvar vilar alltid på regeringen. Att ytterst fatta besluten, att göra de svåra avvägningarna.

Den skulptur han fått var ju avsedd till honom och hans ”kollegor i regering och riksdag”. Några av dem satt på första raden. Nu valde statsministern att i stället tala uteslutande om vad regeringen gjort och gör. Och då glider argumentationen iväg åt att regeringen nu gör något som tidigare borde gjorts för länge sedan men inte gjordes. Det är svårt – intill omöjligt – att inte förstå det som en kritik mot oppositionen.

När jag läser en del andra tal som statsministern hållit ser jag att han väljer att uttrycka sig som representant för regeringen i första hand. Det kanske är en del av protokollet. Det skulle förmodligen varit riksdagens talman som hade varit rätt person att tala för hela riksdagen. Men nog hade det gått att utforma talet lite mer inkluderande, när det nu endast var statsministern av alla närvarande partiledare, som fick taltid?

Sammanfattningsvis: Statsministerns anförande hade kunnat bli ett enande tal. Det är möjligt att andra uppfattade det så. Men för mig blev det tyvärr inte så. Läs gärna själv och kom med andra perspektiv. Länken till talet kommer här igen.

Det räcker

Idag deltog vi i

Det räcker

En nationell samling för ett samhälle utan vapenvåld

Den ägde rum i 3Arena. Enligt arrangörerna kom ungefär 13 000 personer. Det hade givetvis fått plats ännu fler. Det ryms 45 000 vid konserter. Men 13 000 är väldigt många det också.

Vi satt långt upp på en läktare så det var inte lätt att
ta bilder - men på skärmarna syns Sebastian Stakset.

Initiativet kom från Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yakes och Aneta Demir. De senare har mist närstående i gängrelaterat våld. Två organisationer som stod bakom det hela var Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ideér för livet.

Det var meningsfullt att vara med. Vårt samhälle behöver hitta en gemensam kraft i kampen mot detta besinningslösa våld. Några tydliga delar i manifestationen vill jag särskilt lyfta fram:

Styrkan hos dem som mist anhöriga. Att de orkade berätta och att de inte hade valt bitterhet utan istället valt att kämpa mot våldet. De stod i första ledet som arrangörer.

Fokus fanns verkligen på barnen och hur de drabbas. Det underströks att vi vuxna behöver ta vårt ansvar. Samtidigt fick barnen ta plats på scenen och i de videofilmer som spelades upp. Barnen var inte statister i manifestationen utan deras röster var viktiga i sin egen rätt.

I många tal lyftes vikten av förebyggande arbete fram. Att nyrekryteringen av barn måste stoppas. Och att samhället måste satsa resurser där. Men även att vi alla behöver bidra.

Ytterligare ett tema handlade om techjättarnas ansvar. Hur de behandlar alla användare – även barn – som medel för sitt enorma vinstintresse.

Efteråt bär jag en stark känsla av sorg över att så många drabbas av vapenvåldet. Både sorg för dem som mist sina kära och för alla barn som blir förövare. De är ju också offer. Men det fanns också mycket hopp och beslutsamhet. En vilja att bidra till förändring.

Under de musikaliska bidragen lyste det av mobil-
telefoner från läktarna.

Det var många fantastiska sånginslag. Roligt med Uno Svenningsson som jag satt mitt emot på tåget till Göteborg för en vecka sedan. Det var precis då jag köpte biljetter till manifestationen. Jag kunde inte låta bli att ställa några frågor till honom, för jag såg ju att han skulle vara med. Det uppskattade han. Hans bidrag var förstås:

Under ytan

I några kommande bloggposter kommer jag att skriva om huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik och om religionens plats denna kväll.

En kioskvältare

 

Idag har jag varit på disputation. Numera Teologie Doktorn Erika Boije försvarade sin avhandling:

En ny luthersk nation

Ideal och motbilder i Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Först en bekännelse. Jag har inte läst detta historiska romanverk. Genom avhandlingen – som jag skummat – och disputationen – som var mycket informativ – har jag dock ökat mitt kunnande betydligt. Och jag är i gott sällskap. Opponenten, Alexander Maurits – docent vid Lunds universitet – erkände att han trodde att verket omfattade en enda bok. Den hade han ju sett i sina föräldrars bokhylla. Sanningen är att romanen fördelas på flera band med över 1 000 sidor. Den textkritiska utgåvan utgörs av fyra band.

Topelius ville, vad jag förstår, besvara frågan:

Äger Finland en historia?

Hans svar blev bland annat detta verk. Han skrev på 1800-talet, sedan Finland gått från att vara den östra rikshalvan i Sverige till att bli ett autonomt storfurstendöme i Ryssland. Romanen utspelar sig på 1600- och 1700-talen. Syftet verkar ha varit att bidra till att skapa Finland som en nation efter 1809. Den lutherska tron spelar en avgörande roll.

Topelius litterära verk har studerats men ingen har tagit sig an Fältskärns berättelser ur ett religionsperspektiv. Nu är det gjort. Det andra kapitlet handlar om lutherska förebilder, tredje kapitlet om katoliker – som utgör en motbild. I dessa kapitel analyseras alla personer som är antingen lutheraner eller katoliker. I det fjärde kapitlet finns minoriteterna. Utövare av folktron, judar, muslimer och de som inte ens nämns: samer och ortodoxa kristna. Det ska bli spännande att läsa vad Erika skriver om detta.

Nationen byggs runt det lutherska hushållet, där husfaderna spelar en avgörande roll. Men samtidigt är Topelius kritisk mot män som inte är bra fäder. Ofta verkar det som att han lyfter fram husmodern som förebild. Kanske för att endast hans döttrar överlevde till vuxen ålder. I det lutherska hushållet finns ju inte plats för katoliker och andra. Därför finns det heller inte plats för dem i nationen, enligt Topelius. (Kraftigt förenklat av mig.)

Opponenten var inledningsvis skämtsam. Han började berätta vad en fältskär egentligen är. En slags amatörkirurg i krig. Lite väl grundläggande enligt mig. Men syftet var att han ville uttrycka en förhoppning att opponent och respondent inte skulle bli så oense att en fältskär skulle behöva tillkallas. Roligt! Men också ett sätt, tror jag, att förbereda auditoriet på att det skulle bli en snäll disputation. Opponenten var lågmäld och återhållsam. Erika fick inte så många svåra frågor. Hade hon fått det, hade hon säkert klarat det bra. Hon gjorde ett mycket påläst intryck.

Opponenten gör sin slutplädering och gratulerar Erika
till en välskriven avhandling.

Ett annat skämt handlade om doktorsavhandlingar inom kyrkohistoria i Uppsala. Det var där begreppet kioskvältare nämndes. Jag förstod det som att Erikas avhandling inte skulle bli en kioskvältare. Vilket avhandlingar sällan blir. Men så citerade han den tidigare professorn i kyrkohistoria i Uppsala, Oloph Bexell, som lär ha sagt att avhandlingar i kyrkohistoria i Uppsala ofta är väldigt tjocka. Vilket inte Erikas är. Oloph Bexell lär ha sagt att de är så tjocka att – om man kastar dem mot en kiosk – så välter den.

Det ska bli roligt att läsa mer i denna spännande avhandling. Jag tror faktiskt den skulle kunna bli en kioskvältare. Den finns också att ladda ner på DIVA. Länken kommer här.

Att utmana en snögrotta

I min bokhylla står ett antal självbiografier. Det är en spännande genre. Det som binder dessa olika böcker samman är att jag fått dem av författaren själv och att dessa personer inte är några kändisar. Detta gör dem inte mindre intressanta. Tvärtom.

Den senast boken heter ”Att utmana en snögrotta” och är skriven av Sune Fredenberg. (Visto förlag, Viljandi, 2022. 346 sidor). Boken påminner om en dagbok och är uppbyggd kronologiskt. Löpande ges utblickar i världshistorien såväl som till händelser i Sverige. Det gör det lätt att förstå i vilken tid olika händelseförlopp utspelar sig. Men samtidigt finns det en spänning invävd som gör att det hela tiden känns viktigt att läsa vidare. Exempelvis berättar baksidestexten om att boken handlar om svåra minnen …

… som handlar om konflikter, undertryckta känslor och en förälders missbruk.

Det dröjer dock en bra bit in i boken tills läsaren får veta vilken typ av missbruk det handlar om och vem av föräldrarna det gäller. Skickligt författargrepp.

Boken är bitvis tung att läsa. När baksidestexten talar om ”svärta” från barndomen och om död som ”kastar sina skuggor långt in i framtiden” så är det ingen överdrift. En människas uppväxt har enormt stor betydelse för hur hennes liv kommer att gestalta sig. Men författaren visar samtidigt att det går att ta sig vidare.

Jag frapperas av hur öppenhjärtig författaren är. Det är en stundtals oerhört detaljerad berättelse där bokens ”jag” inte vill dölja särskilt mycket av sin brottningskamp. Detta sker ärligt och modigt. Även människor i nära relationer och arbetskamrater beskrivs ingående. Jag uppfattar att det görs med stor respekt. En undran jag som präst har är hur författaren tänker kring återgivningen av möten med patienter. Jag tror att namnen är fingerade men det står ingenstans. I min egen yrkesutövning skulle jag inte berätta på samma öppna sätt.

Vad har då allt detta med en snögrotta att göra? Metaforen dyker upp med jämna mellanrum och vill beskriva kampen för att få höra till olika sammanhang. Där finns många beröringspunkter. Dels har jag upplevt många konkreta snögrottor under min egen uppväxt i norra Sverige. För det mesta var det snögrottor där jag fick vara med. Dock inte alltid. Dels kan jag känna igen mig i snögrottan som metafor. Och inte minst när författare beskriver ett körsammanhang som en välkomnande snögrotta. Desto märkligare att det är tack vare ett körsammanhang som boken hamnade i min ägo.

Boken går att köpa som e-bok. Föreningen Liv i Sverige har stött projektet på olika sätt. Föreningen beskrivs på sin webbplats som en förening …

… som uppmuntrar människor i Sverige att berätta om sina liv och erfarenheter. I tal och skrift. Till oss kan du skicka manuset du har liggande i byrålådan och ingen hittills fått läsa. Våra erfarna och professionella lektörer gör det gärna.

Sammanblandning i Luciatid

Det var ett väldigt fint Luciafirande från Visby som vi tog del av i morse. Så många skönsjungande barn och ungdomar. Vi förstår att Svenska kyrkan i Visby bidrar genom sitt kyrkomusikaliska arbete. Fint! Visst är det extra roligt att så många killar vill sjunga. Så har det inte alltid varit. Under min uppväxt i norra Sverige var jag ofta själv som kille i kören. Det var också speciellt att flera sånger framfördes på gutamål.

Att ett luciatåg länge varit en tradition i utveckling känner jag väl till. När jag växte upp fick Lucia sällskap av stjärngossar (som jag tror kommer från julspel som framförts på Trettondedag jul) som sjunger Staffansvisan (som kommer från så kallade Staffansritter på Annandag jul. Det var en tradition att unga män red runt mellan gårdarna och våldgästade för att få mat och dryck.) Så småningom kom också tomtar med i tåget. Vår rödklädda jultomte är en kombination av biskop Nikolaus av Myra (i nuvarande Turkiet) och den svenska gårdstomten, som var mindre och gråklädd. Biskop Nikolaus är mer känd som Sancta Claus. Den ursprunglige biskopen var en generös person och delade ut gåvor till de fattiga. Han firas egentligen 6 december.

Eftersom Luciafirandet har plats för fler gestalter har också pepparkaksgubbarna fått plats i många luciatåg. Det förekommer en diskussion om detta. Kanske har det att göra med den nederländska traditionen med Sinte Klaas som har med sig Zwarte Piet, som kastar ut så kallade pepparnötter när de båda kommer på besök på kvällen den 5 december. Zwarte Piet har traditionellt haft ett så kallat Black face. Våra pepparkaksgubbar är rätt oförargliga.

I morgonens Luciatåg dök en för mig ny gestalt upp – eller ska vi säga att den blandades ihop med själva Lucia. En fé. En sång heter just ”Strålande helgonfé”. Och i en annan sång bor Lucia i ett ”fé-slott”. En fé är ju en god person. Som exempelvis Askungens gudmor eller goda fé. Men hur kommer det sig att en koppling görs till Lucia?

När barnen sedan skulle sjunga fanns inte bara Lucia, tärnor och tomtar med utan även en ängel. Även detta en överraskning för mig. Jag kom osökt att tänka på komikern Johan Glans och hans obetalbara reflektioner över vårt Lucia-firandet.

Oavsett detta så var det ett väldigt vackert och stämningsfullt Luciafirande vi fick del av från Gotland.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.