Partiledare om NT 2026 – höstens hetaste snackis!

Dagen har gjort ett antal intervjuer med partiledarna. Av skäl som jag inte har tillgång till är endast sex av åtta intervjuade. Kanske kommer snart de andra två. Vi får se. Jag väljer ändå att skriva dessa rader nu. Intervjuerna gjordes i juni.

I varje intervju har de frågat om hur partiledarna ser på den kommande översättningen av Nya testamentet. Det är intressant läsning för mig. Det som flera av dem är överens om är att Herrens bön var bättre i 1917 års översättning. (Här behöver det dock sägas att KB 1917 egentligen hade en uppdaterad version av Herrens bön men att Svenska kyrkans biskopar (om jag inte fått saken om bakfoten) protesterade så den gamla ordföljden fick vara kvar och den nya översättningen kom i ordförklaringarna i stället. Där står det:

Ordalagen i bönen »Fader vår«, Matt 6:9-13 och Luk 11:2-4, hava i 1917 års översättning icke ändrats, utan stå i överensstämmelse med bönens gamla, allmänt brukade form. Men i enlighet med vår tids språk skulle emellertid bönen efter Matt 6:9-13 lyda.

»Du vår Fader, som är i himmelen! Må ditt namn hållas heligt; låt ditt rike komma; ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen; giv oss idag vårt dagliga bröd; och förlåt oss vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem som hava brutit mot oss; och för oss icke in i frestelse, utan fräls oss från det onda (eller: från den onde).«

Av de sex partiledare som hittills är intervjuade har fyra kommenterat just Herrens bön. Magdalena Andersson tycker att det är bra att man uppdaterar språket, men att det också har sina nackdelar:

När jag är i kyrkan och ska läsa Fader vår, alltså den nya översättningen, så mumlar jag fortfarande den gamla versionen.

När Dagen upplyser om att det kanske kommer en ny version säger hon enligt tidningen ”Huh!” och ryser till:

Jag kommer ändå hålla fast vid 1917 års översättning, för det finns en rytm där som jag gillar.

När hon får Bibeln i sin hand uppslagen på Bergspredikan njuter hon enligt Dagen av att det är den klassiska bönen som finns med där.

Fader vår, den versionen är så mycket bättre.

Dagen har försett varje partiledare med ett exemplar av Bibeln. Jag undrar vilken översättning de då valt. Är det verkligen 1917? Det är inte helt enkelt att bedöma när jag ser bilderna.

Amanda Lind kommenterar också Herrens bön: 

Det lär nog bli en viss diskussion om Herrens bön.

Hon undrar om det kommer att bli ordet ”prövning” eller ordet ”frestelse”. Enligt henne representerar de två olika teologiska perspektiv. Insiktsfullt av henne, tycker jag. Men hon ser också fram emot det nya: 

Jag tycker det här ska bli väldigt spännande.

Ebba Busch får även hon frågan om vilka tankar hon har kring den nya bibelöversättningen:

Jag tycker ju inte om förändringar.

Jag tycker det var jättejobbigt med en ny Fader vår, vad ska vi med den till, jag tycker ju om den gamla.

På samma sätt har Jimmie Åkesson synpunkter på Herrens bön:

Jag är konfirmerad en gång, det räcker. Jag tänker mest på det ständiga tjafset om ”Fader vår”. Där vill jag gärna ha den version som fanns då jag konfirmerade mig.

Simona Mohamsson däremot kommenterar inte Herrens bön men vet å andra sidan om att en ny översättning är på gång:

Jag kan inte säga att jag är så insatt, men jag har fått höra från mina kristna vänner att det är en het snackis, att det finns lite olika ingångar och tolkningar. Så jag följer det med spänning. Det kanske blir höstens hetaste snackis.

Även Elisabeth Thand Ringqvist har annat att tala om när hon får frågan om den kommande bibelöversättingen:

Det är sådant som jag som politiker inte ska lägga mig i. Men generellt är det bra att det finns bibelöversättningar som människor tycker är relevanta, språkligt och på andra sätt.

Över lag är partiledarna positiva. Magdalena Andersson säger exempelvis:

Det är väl jättebra, det kommer säkert finnas många synpunkter, så jag ser fram emot en spännande debatt, där jag tror folk kommer vara arga.

Amanda Lind är tydligt engagerad. Enligt Dagen tänder hon till lite extra när ämnet kommer på tal. Tidningen skriver att det märks att Amanda Lind förstår att det är en balansgång mellan nya forskningsrön och att få till det poetiska språket i Bibeln.

Jag hoppas att den nya bibel­översättningen ska ha ett visst schvung.

Även Ebba Busch är framför allt förväntansfull. Tidningen menar att hon trots sin nostalgiska ådra konstaterar att det kommer att bli en högtidsstund med en ny bibelöversättning. Hon säger att hon välkomnar den, inte minst eftersom det medför en diskussion om Bibelns betydelse.

Och vill man förstå svensk kultur, vårt bildspråk och var man hittar nyckeln till det svenska språket, då är Bibeln helt avgörande.

Jimmie Åkesson, slutligen, hade visserligen inte hört talas om att det är en ny översättning på gång men säger att om syftet är att tillgängliggöra Bibeln så är det väl bra. Han menar att bibelöversättningar historiskt har varit med och format Sverige och det svenska språket. Däremot tror han inte att det är så längre. En ny översättning kommer inte vara samma milstolpe som tidigare, menar han. Därför ser han inte den nya översättningen som så viktig.

Det är inte så konstigt att det finns många olika perspektiv. Någon tror att NT 2026 blir höstens hetaste snackis, någon att NT 2026 inte är så viktig. Framtiden får avgöra hur det blir. Och så undrar jag förstås vad Ulf Kristersson och Nooshi Dadgostar hade svarat.

Bibeln finns med i dagspolitiken

Under lång tid har jag med en dåres envishet hävdat att Bibeln inte bara påverkat vår historia (vilken den verkligen gjort) utan att den också påverkar vår samtid. Ett tydligt exempel är språket. Det senaste exemplet kommer från Moderaternas Sverigemöte, där partiledaren, Ulf Kristersson, i sitt tal sa följande:

Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!

Vad har detta med Bibeln att göra? Jo, det jag syftar på är givetvis orden:

Att gå den extra milen.

Uttrycket kommer från Bergspredikan. Det handlar inte om en svensk mil, som ju är 10 kilometer utan om en romersk mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. Jesus undervisar om hur viktigt det är att älska sina fiender och göra mer än vad som begärs av en. Han säger:

Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. (Matt 5:41)

I fotnoten i Bibel 2000 (NT 81) står det:

Romerska soldater kunde med våld rekvirera tjänster av den judiska befolkningen (jfr 27:32). 

Vad Jesus menar är alltså att när en romersk soldat, en representant för ockupationsmakten, som har rätt att be någon gå en mil, ber om detta, så ska Jesus åhörare vara beredda att gå två mil. Det var nog inte tänkt som ett sätt att visa sig underdånig utan som ett sätt att ta udden av förtrycket. Budskapet blir att den romerska soldaten hamnar i tacksamhetsskuld till den person som han ställt krav på. Det blev en slags motståndshandling. 

Tillbaka till Ulf Kristersson och hans tal. Jag förstår givetvis att detta är ett talesätt och att den som använder det inte alltid är insatt i dess bakgrund. Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över sammanhanget i Ulf Kristerssons tal.

Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land.

När jag tänker på hur talesättet ”att gå den extra milen” brukar användas, handlar det oftast inte om att göra sitt bästa för sig själv och sitt land. Utan för den andra. Medmänniskan i utsatthet. Även om hon kommer från ett annat land. I noten till Matt 5:41 hänvisas det till Matt 27:32. Vad står det där?

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. (Matt 27:32).

Samma regel som Jesus hänvisade till i Bergspredikan använder sig soldaterna av i samband med Jesus korsfästelse. Och i noten till den versen står det:

Kyrene Huvudstad i Kyrenaika, en grekisk, av romarna övertagen koloni på Nordafrikas kust, som nu utgör en del av Libyen.

Simon från Kyrene, som fick bära Jesus kors, var nordafrikan. Ha kom från Libyen. Libyen är idag ett  land i sönderfall som för många asylsökande från Afrika är ett transitland. De som går den extra milen i vår tid – ibland med en tung börda, precis som Simon från Kyrene – vandrar inte på den väg som fått namnet ”arbetslinjen” utan längs smärtornas väg, Via Dolorosa.

Ulf Kristersson pratar om Fredrik Reinfeldt. Jag minns Reinfeldts ofta citerade tal från den 16 augusti 2014, som kallas ”Öppna era hjärtan-talet”. Det talet har en egen Wikipedia-sida. Reinfeldt sa bland annat:

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.

Fredrik Reinfeldt i sitt tal "Öppna era hjärtan"
på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014.
Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.

På ett sätt är det spännande att Ulf Kristersson – i ett viktigt tal inför valet 2026 – återvänder till Fredrik Reinfeldt och hans politik. Som enligt Kristersson handlade om att ”gå den extra milen”. Ville Kristersson att jag skulle komma att tänka på ”Öppna era hjärtan”? Jag hoppas det.

Snart en miljon besök

 Ett tag trodde jag att människor i massor läser mina bloggposter. Men den senaste tiden har besökarantalet rusat i höjden. Jag närmar mig en miljon. De senaste månaderna har ökningen varit obegripligt stor.

De första bloggposterna skrev jag 2007. Då var besökarantalet blygsamt. Men sedan har det gått lite upp och ner. En bra månad har det legat på 3 000. Hundra besök om dagen. 2023 hade jag en obegriplig topp. Och så hände något efter årsskiftet, som syns på kurvan. Nu har jag över 80 000 besök den senaste månaden. Men jag blir ju lite misstänksam.

Den senaste veckan har jag 5 500 besökare från Vietnam. Nu undrar jag om detta beror på alla sökningar som görs med artificiell intelligens eller på något annat. De besök jag har från Sverige är denna vecka inte mätbara.

PRIC-studien

Det låter som om Du satt vid köksbordet och tog blodprov på Dig själv!

Så sa en av mina arbetskamrater när jag berättade om PRIC-studien. Vid Uppsala universitet genomförs denna studie med följande mål:

Målet med PRIC-studien är att utveckla nya tester som med ett enkelt blodprov kan upptäcka olika typer av cancer tidigt i sjukdomsförloppet. Tidig upptäckt av cancer innebär möjligheter till effektivare behandling och bättre överlevnad.

Det handlar om att hitta tidiga tecken på cancer. Man söker efter så kallade biomarkörer i blodprov. Tanken är att identifiera biomarkörer som påvisar förekomsten av cancer innan en person utvecklat några symtom. På webbplatsen förklarar de:

För att hitta de rätta biomarkörerna och för att kunna utveckla test för cancerupptäckt krävs därför många deltagare och information om deras hälsa.

En av dessa deltagare är jag. Under tre år ska jag årligen skicka in blodprov. Som jag själv tagit vid mitt köksbord. Med i det vadderade kuvertet fanns:

Två alkoholservetter (varav en i reserv)

Två lansetter (varav en i reserv)

Ett provtagningskort i skyddshölje

En kompress

Två plåster (varav en i reserv)

Samt en mycket utförlig och lättbegriplig instruktion för provtagning. För mig är det inget svårt beslut att delta. Kan jag bistå forskningen på denna punkt är jag givetvis villig att göra det. Att bli stucken med nålar har aldrig varit något problem – och den lilla lansetten gjorde ju hela jobbet åt mig.

Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande.