Utomhuskroppslighet

Långhelg. Kristi himmelsfärdshelgen. Tanken var att vi skulle åkt iväg men nu blir det mindre sådant och mer stanna kvar i närheten. Det blev dock en viss rörelse. Eller inte.

Förra helgen tvättade jag fönster. Dessutom vår inglasade balkong. För sent mindes jag att jag även förra året sträckte mig, när jag skulle putsa en mindre glasruta på balkongen. Den sitter så att säga ”om hörnet” och jag måste sträcka mig utåt, nedåt och förbi en slags stålbalk. Inte bra. I början av förra veckan var jag orörlig och hade ont. När det inte gick över masade jag mig iväg till en naprapat i onsdags eftermiddag och denne konstaterade att jag nog sträckt mig i quadratus lumborum (core-muskeln) och musculus iliopsoas (höftböjarmuskeln). Dessförinnan var jag helg ovetande om att dessa muskler ens existerade. Än mindre att även jag är lycklig innehavare till två av varje. De högra var det som smärtade. Jag fick behandling och lite övningar och rådet att röra på mig.

Torsdag förmiddag åkte vi till Alunda och deltog i en pilgrimsvandring på kyrkogården. Det var ungefär så mycket jag kunde gå. Jag lyckades göra ont värre när jag klev in på passagerarsidan i bilen. Men bra ändå att vara ute och röra på sig.

Denna gravsten - omfamnad av ett träd - kunde jag
inte bara gå förbi på Alunda kyrkogård.

Hos goda vänner höll vi oss ute hela dagen. Matlagning i järngryta över öppen eld fungerade fint. I Sydafrika kallas det Potjiekos. Skillnaden på detta och stuvning/gryta är att man aldrig rör i en potjiekos. I med ingredienserna och sedan får det puttra i 2-3 timmar.

Det är ett mycket trivsamt tidsfördriv att laga mat på detta sätt.

På fredag gick jag tillbaka till naprapaten. Jag fick träffa en kollega, som endast skulle fortsätta behandlingen. Men denne konstaterade att det nog var en annan muskel som var det egentliga problemet. Tensor fascia lata – lårfascians spännare. Tja, inte vet jag. Jag hade ont i höften och svårt att knyta skosnörena. Nu blev det ny behandling och nya övningar.

Fredag kväll och lördag ägnades åt umgänge med ätteläggar men även rikliga promenader. Det visade sig riktigt välgörande. (Samt en del smärtstillande ska tilläggas. Det är bra för läkningsprocessen).

Söndag förmiddag innebar friluftsgudstjänst i Helga Trefaldighets prästgårdsträdgård. Bra även det. Ingen misstycker att man reser sig upp och går omkring en smula.

Altarbordet hade placerats mellan hägg (t h) och syrén (t v).
Hustrun sitter under det blå parasollet.

Idag har jag varit tillbaka till naprapaten och blivit ”utskriven”. Nu undrar någon vad allt detta har att göra med Kristi Himmelsfärd att göra? Min tolkning är att jag denna vecka blivit påmind om min kropp och dess begränsningar. Motsatsen till att Kristus lämnar jorden i synlig gestalt och försvinner ur lärjungarnas åsyn. Mitt i Covid -19 pandemins tidevarv, där så mycket sker digitalt och saknar kropp – åtminstone för oss som varken arbetar i vården eller insjuknar – har det varit nyttigt för mig att bli påmind om min kropp. Att Kristus – efter himmelsfärden – finns närvarande överallt ger mig trygghet och glädje. Själv är jag närvarande i min egen kropp. Om den inte vill röra på sig, då sitter jag still. En viktig insikt.

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Minnen från Långträsk

För en tid sedan blev jag inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppen heter

Vänner som gillar Långträsk

Det var åren 1970–73 som vår familj bodde i Långträsk. Jag minns mina tre mellanstadieår som goda år. Vi var kanske 40–50 elever på skolan. Det var en B-skola, så jag gick i 3-4:an ett år och de andra två åren i 5-6:an.

Häromdagen la någon upp en gammal tidningsnotis i gruppen. Den handlar om en skolstrejk 1935. Föräldrarna till de tolv barnen från Granliden ville att det skulle erbjudas bilskjuts till skolan i stället för hästskjuts. När de inte fick som de ville strejkade de.

Så skedde, om jag kommer ihåg rätt, också våren 1970. Alltså innan vi flyttade dit. Skolan i Långträsk hade brunnit och planen var att bussa eleverna 18 km till grannbyn Koler. Detta fick föräldrarna att ta till strejkvapnet. Min bild är att de strejkade en hel termin. Jag undrar om det stämmer. I augusti 1970 skulle ett möte med ansvariga från kommunen hållas och vi väntade med spänning på resultatet. Som 9-åring var det så klart lockande att strejken eventuellt skulle fortsätta men så blev inte beslutet. Tvärtom skulle en ny skola byggas. Det innebar att vi under tiden – en termin tror jag – fick ha undervisning i bönhuset. 

En del av skolan hade dock klarat sig undan branden och där fanns vår matsal. Det var kanske en halv kilometer som vi fick gå till lunchen. När det hade varit palt ena dagen så sprang vi dagen efter. Då serverades uppstekt palt så långt det räckte. Då gällde det att springa fort. Men jag var ganska snabb.

Jag var faktiskt så snabb, så att jag togs ut till skollaget i fotboll, trots att jag bara gick i 4:an. Vi var sex personer i laget, så det var ju hedrande. Vi skulle spela mot grannbyn Koler – alltid viktigt att vinna detta lokalderby. Det bestämdes att jag skulle spela vänsterback. Inte visste jag så mycket om spelupplägg. Jag stod kvar på min backposition även när vårt lag anföll. Alla ropade och skrek på mig, att jag skulle följa med upp men jag begrep noll och intet. Andra halvlek fick jag sitta på bänken och i resten av min mellanstadieperiod var det ingen som föreslog att jag skulle vara med i laget.

Kortet taget när jag gick i femman. Förmodligen på vintern under läsåret 71-72.
Utöver dessa kamrater hade jag också kompisar i årskursen under, som jag
var klasskamrat med 70-71 och 72-73.

Detta var nog den enda smolken i glädjebägaren. I övrigt är det goda minnen. Inte minst på höstarna när vi samlades på någons tomt och lekte kurragömma och andra lekar. Jag minns en lek som hette sparka burk. Och någon annan som liknade kurragömma men man skulle smyga runt ett hus och varje knut var en fristad. Hette den knutgubbe?

Långträsk ligger mitt i området. Österut kommer Piteå och västerut syns
Arvidsjaur och Glommersträsk.

Långträsk ligger mitt i Markbygden, som idag är riksbekant för att 2021 rymma Europas största vindpark. Jag misstänker att det råder delade meningar om huruvida detta är bra. Å ena sidan arbetstillfällen och klimatsmart el. Å andra sidan intrång i naturen. Nu tror jag i och för sig att det redan skett många intrång. Markbygden är vackert men bitvis är det enorma virkesåkrar med enbart planterad barrskog. Som så många andra är jag kluven. Både till skogsbruk och kraftförsörjning.

Men Långträsk lyckades under de tre åren fånga en del av mitt hjärta. Jag säger som Fröding:

Den platsen är mig kär.
Min barndom susar där.

Anders Göranzon – polis, kyrkomusiker, präst och något mer.

Att ha en namne är stundtals roligt. Jag har framför allt blandats ihop med Anders Göranzon i Karlstad, som är kyrkomusiker. Det gör inget. Han är mycket trevlig och kompetent. Jag har bloggat om det förut. Länken kommer här.

En annan Anders Göranzon är polisbefäl i Stockholm. Honom har jag aldrig förväxlats med. Men ett lustigt sammanträffade dök upp, när jag googlade efter en artikel igår. Saken är den att jag ska göra ett inhopp på min gamla arbetsplats, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För att de studerande ska vara lite förberedda, tänkte jag att de kunde läsa en artikel jag fått publicerad.

What happened last night in Sweden? To preach without fear in a Scandinavian Folk Church, in a situation when populist nationalism rises in the context of migration.

För den som vill läsa, finns artikeln här. Den bygger på en presentation jag gjorde vid en konferens i USA för några år sedan. Eftersom konferensen ägde rum i USA fick jag tips av en vän att börja med en koppling till USA:s presidents uttalande om Sverige.

Nåväl, nu skulle jag alltså googla fram min artikel. Jag sökte på ’Anders Göranzon’ och ’Last night in Sweden’. Istället för min artikel kom en massa artiklar om polisen Anders Göranzon, som enligt wikipedia blev kändis 2017 med anledning av USA:s presidents uttalande. På wikipedia står det:

Sedan USA:s president /…/ i februari 2017 uttalat sig om situationen i Sverige, ådrog sig Anders Göranzon och dennes kollega, Jacob Ekström, mediernas uppmärksamhet efter att de medverkat i ett reportage av filmaren Ami Horowitz, vilket sänts den 17 februari 2017 på TV-kanalen Fox News. 

Göranzon ansåg i efterhand att inslaget hade manipulerats, så att polismännens svar, var svar på andra frågor än vad som framgick av filmen. Medan Göranzon och Ekström hade avsett att uttala sig om gängkriminalitet, framstod det i stället som de svarade på frågor om sambandet mellan invandring och våldsbrott.

Det är väl ändå lite komiskt, mitt i allt, att jag fastnar för samma händelse och skriver en artikel om det. En händelse som google framför allt förknippar med min namne. Nu ska i ärlighetens namn sägas att jag inte är ensam. Jag hittade många vetenskapliga artiklar och uppsatser med denna titel, när jag googlade, Till exempel en magisteruppsats från Högskolan i Jönköping. 2018 skrev Mathilda Linnander:

Last Night in Sweden: A Critical Discourse Analysis of the Image of Sweden in International Media

Jag måste nog läsa den. Här är länken. I min egen doktorsavhandling har jag ju använt just diskursanalys.

Men tillbaka till detta med att ha en namne – eller flera. Det finns en fjärde Anders Göranzon i Sverige, ser jag på hitta.se men om honom kan jag inte finna särskilt mycket information. Det finns dock ett märkligt sammanträffande även med honom. Jag noterar det på hitta.se och det är att vi, trots att vi har olika bostadsorter, åldrar och födelsedagar, ändå alla har namnsdag den 30 november. Helt otroligt!

Att läsa Bibeln på nätet

Sedan flera decennier, tror jag, har Bibeln.se varit ett viktigt hjälpmedel för många bibelanvändare, som talar svenska. De senaste dagarna har jag fått otaliga prov på hur uppskattad denna sida varit. Kortfattat – för Dig som inte använt den – är det Bibeln i digital form. Det har framför allt gått att läsa två översättningar: Bibel 2000 och 1917 års översättning. Vissa delar av Karl XII’s Bibel har också funnits. Dessutom har det funnits en sökfunktion, där det gått att söka efter vissa ord, namn och begrepp. Samt en uppslagsdel och lite annat.

Idag har vi lanserat nya Bibeln.se och det har inte varit utan en smula fjärilar i magen. Skulle det tekniska hålla? Skulle bibelanvändare uppskatta det nya utseendet? Hur många mejl och telefonsamtal skulle vi få? Så här på kvällningen känns det bra. Visst har vi fått en del ris men mestadels ros.

När jag reflekterar tror jag det bland annat handlar om samma fenomen som när den lokala mataffären möblerar om. Helt plötsligt är det omöjligt att hitta bland hyllorna och det tar dubbelt så lång tid att handla. Men efter ett tag vänjer man sig. Vissa saker tycker man inte om men förlikar sig med. (I vår lokala mataffär finns russinen på samma hylla som tacos. Det förstår jag fortfarande inte.)

Jag respekterar den som inte tycker om det nya. Jag hoppas att de flesta ska göra det. Vi har idag fått många glada tillrop från användare som redan gör det. Några gör det inte alls och en del gillar vissa delar men inte allt nytt.

Det som framför allt är den stora förändringen är att noter och parallellhänvisningar finns direkt i texten. Det finns ett lite plustecken vid vissa verser. Den som klickar på detta tecken får mer kunskap ”på sina fingertoppar”. En hel studiebibelsfunktion inne i texten. Sökfunktionen har också utvecklats.

Förmodligen innehåller den en del barnsjukdomar. Dessa får så småningom rättas till. Vi är glada för alla som hör av sig på den speciella mejladressen: support@bibeln.se

Om Du är intresserad av att lära dig mer finns tre mycket informativa videofilmer gjorda. Dem kan Du se nedan. Jag önskar Dig all Guds välsignelse i Din bibelläsning på nätet.

Tomas och de reglade dörrarna

Denna helg blev det arbete hos äldsta dottern och svärsonen. De andra två döttrarna var med liksom hustrun, förstås. Projektet denna gång handlar om att plocka ner, flytta och sedan bygga upp en loge. Ägarna, som inte behöver den, tyckte att de ville ge bort den. Det innebär en hel del arbete men så småningom kommer ytterligare en byggnad upp på prästgårdstomten. För någon helg sedan var vi med och plockade ner allt taktegel. Denna helg togs den sista vassen ner. Under teglet och bärläkten fanns nämligen vass i stället för råspont. Uppskattningsvis 100 kubikmeter. Som plockats ner och forslats bort till en brännhög.

Lördagen innebar hårt arbete från arla till särla. Idag, söndag, var alla inställda på att börja dagen med gudstjänst. Det är nu tredje helgen i rad. Många omvittnar detta, hur pandemin har lett till fler husandakter. Härligt. Så i morse bad jag svärsonen slå upp psalm 251 i psalmboken och spela, så att vi kunde sjunga om Tomas, som behöver se spikhålen i Jesus händer, för att kunna tro. (Svärsonen spelar mycket gärna psalmer på orgelharmoniet. Det går riktigt bra att sjunga med!)

Äldsta dottern fastnade för vers två och orden:

När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/

Det är ju verkligen passande ord i den sociala distanseringens tid.

Sedan läste vi om hur Jesus kom till lärjungarna, trots att de satt bakom reglade dörrar. Bön och ytterligare en psalm hann vi med. Församlingen bestod av åtta personer i åldrarna 0-60 år.

Eftersom vädret stod oss bi blev det sedan ytterligare ett arbetspass. Då insåg jag att svärsonen, som passande nog heter just Tomas, just vad logen anbelangar, verkligen inte sitter och trycker bakom reglade dörrar. Både tak, väggar och dörrar är nu nedplockat och kvar finns i stort sett själva husets stomme.

I den loge som snart ska rivas och flyttas finns nu inga reglade dörrar. 

Just denna dörr går kanske att återanvända. Den hade
vuxit fast i marken, så den var verkligen reglad nyss.

Det finns i nuläget inget som hindrar att samtidigt med den sociala distanseringen få lite frisk luft. Det fick vi i helgen och det var välgörande.

Hvad ljus öfver griften!

Under denna magnifika gravsten ligger mina
släktingar begravda.

Imorgon ska hustrun och jag sätta väckarklockan på ringning i gryningen och gå upp till den grav där min mormors mors föräldrar, Selma Augusta och Carl Axel Ekstedt, ligger begravda. Där ska vi slå upp Hvad ljus öfver griften (psalm 102 i 1819 års psalmbok) och sjunga samtidigt som solen går upp. Den psalmbok vi sjunger ur har tillhört Carl Axel. Innan dess ska vi ha tänt ett ljus på deras grav. Och även på en annan grav i närheten.

Om någon läser detta och bor i Uppsala och vill sjunga med oss – på behörigt avstånd – så finns graven alldeles i närheten av ingången till Gamla kyrkogården. Solen går upp ungefär 05.40 och då har vi nog varit där en stund.

I Sydafrika är det vanligt att kristna möter påsken i gryningen. Många vakar hela natten. Andra tänder en påskeld mitt i natten. Vi har varit med om att samlas vid ingången till begravningsplatser, likt kvinnorna vid graven. Tron på livets seger över döden förenar oss genom tid och rum.

Det bibelord som anges på mina släktingars gravsten passade bra igår, Långfredag, då jag fotograferade gravstenen:

Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh 2:2).

Imorgon - påskdagen - passar det dock bättre med det bibelord, som finns på den andra graven vi ska tända ljus på. 

Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud (Job 19:25-26).

2010 disputerade jag i teologi i Sydafrika. På kvällen hade vi bokat bord på vår favoritrestaurang. Vi bjöd ett tjugotal släktingar och vänner på disputationsmiddag. Från Sverige och Sydafrika. Svarta och vita. Olika åldrar. Det var en oförglömlig kväll.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när min syster överlämnade en psalmbok till mig. Den hade alltså tillhört Carl Axel Ekstedt. Han var präst och hade disputerat både i teologi och filosofi. Min mormors morfar. Han dog den 12 januari 1915. Samma dag dog hans hustru, min mormors mormor. Hon hette Selma Augusta och var född Milde.

På disputationsfesten ombads jag sjunga en psalm ur psalmboken. Jag valde en som jag kände igen och började sjunga. Genast började min handledare, Piet, sjunga samma psalm på afrikaans. På hans båda sidor satt Thandi och Maputi. De stämde in på SeTswana. Genom min anfaders psalmbok, förenades vi i psalmsång, på olika språk. Men också genom tid och rum med en avliden släkting. Det var fint. Att imorgon få fira Kristi Uppståndelse på kyrkogården är vårt sätt att göra något annorlunda detta märkliga år. Och få uttrycka det som står i psalmen:

Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.