Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande. 

"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

Bibeln på svenskt teckenspråk

Tvärtemot vad man skulle kunna tro är inte svenskt teckenspråk ett nationellt minoritetsspråk. Förklaringarna kan vara flera. Vissa beslut säger att det i första hand ska ses som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Jag har också hört förklaringen att det inte går i arv från föräldrar till barn. I språklagen som kom 2009 jämställs visserligen svenskt teckenspråk med de nationella minoritetsspråken. Skyddet är dock inte lika omfattande.

Ur ett bibelöversättningsperspektiv är det dock lika viktigt att arbeta med detta språk. Någon undrade häromdagen om inte de flesta teckenspråkiga ändå kan läsa i en vanlig bibel. Jo, så är det nog. Men de kan inte höra Guds ord som en hörande kan. Och svenska är inte deras hjärtas språk. Det är på svenskt teckenspråk de kommunicerar och ska de nås av Guds tilltal så är det ju rimligt att det sker genom teckenspråk.

Hela Bibeln finns endast översatt till ett teckenspråk i världen och det har skett i USA. Till svenskt teckenspråk drev Svenska Bibelsällskapet ett översättningsarbete mellan 1997 och 2007. Då översattes exempelvis Markusevangeliet, halva apostlagärningarna och en hel del texter ur kyrkoåret. Det går att läsa mer via denna länk.

Det finns också en bok om projektet som heter "Och Ordet blev tecken". Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken är här.

För något år sedan gjorde vi en förstudie där vi undersökte om vi skulle kunna starta ett nytt projekt och fortsätta med fler bibeltexter. Jag hoppas att vi ska kunna det men det är kostsamt och vi vill att ett nytt projekt ska ha förutsättningar att bli långsiktigt hållbart. Läs mer här.

Det som är viktigt att förstå är att det är en enormt stor skillnad på tecknad svenska och svenskt teckenspråk. Tecknad svenska är när någon översätter svenska ord för ord. Svenskt teckenspråk har en helt egen uppbyggnad. När Bibeln översätts till svenskt teckenspråk skapas en översättning som personer kan hålla sig till när de ska teckna en bibeltext. Den som översätter utgår från Bibel 2000, då det inte är många teckenspråkiga som också har exegetisk utbildning på den nivå som krävs för att kunna översätta från grekiska eller hebreiska. Däremot kommer exegeter in i efterhand och går igenom översättningen så den stämmer överens med grundtexten. 

Det var roligt att läsa vad Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sa till tidningen Händer i kyrkan, innan han installerades.

- Hur kan Svenska kyrkan bidra till att fler bibeltexter blir översatta till svenskt teckenspråk?

- På något sätt är det ju egentligen bara att göra det, för det är viktigt.

Det låter hoppfullt.

Någon gav mig kyrkans tidning

Kyrkans tidning läser jag på nätet eller på jobbet. Vi prenumererar inte. Har gjort men inte nu. I morse låg den i alla fall i brevlådan. Märkligt. (När våra barn bodde i en lägenhet nere i city kom varje vecka ett exemplar. Beställt av vem? Vi vet inte! Då brukade den hamna några dagar senare hemma hos oss.
Nu konstaterar prästen Mikael Bedrup enligt framsidan: "Kyrkan tar inte oss alkoholister på allvar". Jag reagerar på att en präst skiljer på "Kyrkan" och "oss" men kanske har han inte sagt exakt så.
Sakfrågan är dock mer komplicerad. Det handlar om nattvardsvinet. Alkohol eller ej. Jag har arbetat i församlingar med bara alkoholhaltigt nattvardsvin och i församlingar med bara druvjuice eller alkoholfritt vin. Jag har arbetat i församlingar med båda. Ja, vad ska man göra. Självklart ska varje människa tas på allvar. Men löses det genom att ändra former hit eller dit? Jo, ibland. Biskop Electus, Martin Modéus, säger i samma tidning (rent allmänt) att vi ofta tänker from i stället för relation. Vi letar på fel ställe. Kanske kan man tillämpa detta på nattvardsvinsfrågan. Själv lutar jag åt att det bör vara vin i nattvarden. Men man kan ju fråga om våra oblater verkligen är bröd? Visst är det bakat. Men det ter sig inte särkskilt likt vanligt bröd. Jag tror ändå att jag är öppen för att resonera i denna fråga. Men andra kyrkor. Med kristna i andra tider. Men vi ska inte tro att vi genom att enbart byta nattvardsvin har tagit människor som lider av alkoholism på allvar. Hur ställer vi oss till att det serveras alkohol i många kyrkliga sammanhang. Det undrar jag om det är nödvändigt.
I samma nummer av kyrkans tidning finns ett annat inslag som handlar om nattvarden. Sven Hillert menar att alla har rätt till nattvarden. Även de som inte är döpta bör vara välkomna. Ledstjärnan är: ingen ska vara utanför. Men är det inte viktigare att inbjuda till dop? Det stämmer ju att ingen som kommer fram till nattvardsbordet blir nekad. Men min fråga är: vad är det som en människa tar emot i nattvarden om den människan inte vill ta emot samma sak i dopet?
Sven Hillert skriver:

Vi kan skapa ordningar som avspeglar Jesu eget sätt att leva och lära om livet och om Gud. Vi kan börja dela måltid med Jesus på samma öppna sätt hans samtida fick göra.

Jag vänder mig starkt mot detta. Vi bör ju sträva mot detta mål men jag tror inte alls att vi, som är kristna i början av 2000-talet, har större förmåga att spegla hur Jesus var i mötet med andra än vad kristna i alla tider haft. Våra nutida ordningar är bara ordningar. Viktiga, javisst! Men bara ordningar. Vi kanske ska lyssna mer på Martin Modéus och tänka relation mer än form.
Dessutom firade Jesus nattvard en gång. Då var det inte alla som var med. Våra övriga måltider ska självklart präglas av öppenhet. Gör de det?
Nattvarden är en viktig del av kyrkans liv men min övertygelse är att det är mycket viktigare hur Gud får forma oss de andra delarna av veckan. Är vi öppna och inkluderande i våra relationer med våra medmänniskor, så kommer gudstjänsten att bli sådan också. Kanske leder det till att vi byter ut vinet mot druvsaft. Däremot tror jag att vi ska inbjuda mer till dop än nattvard utan att vara dop. Men viktigast är hur vi möter varandra. Där håller jag med Modéus.