Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Minnen från Långträsk

För en tid sedan blev jag inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppen heter

Vänner som gillar Långträsk

Det var åren 1970–73 som vår familj bodde i Långträsk. Jag minns mina tre mellanstadieår som goda år. Vi var kanske 40–50 elever på skolan. Det var en B-skola, så jag gick i 3-4:an ett år och de andra två åren i 5-6:an.

Häromdagen la någon upp en gammal tidningsnotis i gruppen. Den handlar om en skolstrejk 1935. Föräldrarna till de tolv barnen från Granliden ville att det skulle erbjudas bilskjuts till skolan i stället för hästskjuts. När de inte fick som de ville strejkade de.

Så skedde, om jag kommer ihåg rätt, också våren 1970. Alltså innan vi flyttade dit. Skolan i Långträsk hade brunnit och planen var att bussa eleverna 18 km till grannbyn Koler. Detta fick föräldrarna att ta till strejkvapnet. Min bild är att de strejkade en hel termin. Jag undrar om det stämmer. I augusti 1970 skulle ett möte med ansvariga från kommunen hållas och vi väntade med spänning på resultatet. Som 9-åring var det så klart lockande att strejken eventuellt skulle fortsätta men så blev inte beslutet. Tvärtom skulle en ny skola byggas. Det innebar att vi under tiden – en termin tror jag – fick ha undervisning i bönhuset. 

En del av skolan hade dock klarat sig undan branden och där fanns vår matsal. Det var kanske en halv kilometer som vi fick gå till lunchen. När det hade varit palt ena dagen så sprang vi dagen efter. Då serverades uppstekt palt så långt det räckte. Då gällde det att springa fort. Men jag var ganska snabb.

Jag var faktiskt så snabb, så att jag togs ut till skollaget i fotboll, trots att jag bara gick i 4:an. Vi var sex personer i laget, så det var ju hedrande. Vi skulle spela mot grannbyn Koler – alltid viktigt att vinna detta lokalderby. Det bestämdes att jag skulle spela vänsterback. Inte visste jag så mycket om spelupplägg. Jag stod kvar på min backposition även när vårt lag anföll. Alla ropade och skrek på mig, att jag skulle följa med upp men jag begrep noll och intet. Andra halvlek fick jag sitta på bänken och i resten av min mellanstadieperiod var det ingen som föreslog att jag skulle vara med i laget.

Kortet taget när jag gick i femman. Förmodligen på vintern under läsåret 71-72.
Utöver dessa kamrater hade jag också kompisar i årskursen under, som jag
var klasskamrat med 70-71 och 72-73.

Detta var nog den enda smolken i glädjebägaren. I övrigt är det goda minnen. Inte minst på höstarna när vi samlades på någons tomt och lekte kurragömma och andra lekar. Jag minns en lek som hette sparka burk. Och någon annan som liknade kurragömma men man skulle smyga runt ett hus och varje knut var en fristad. Hette den knutgubbe?

Långträsk ligger mitt i området. Österut kommer Piteå och västerut syns
Arvidsjaur och Glommersträsk.

Långträsk ligger mitt i Markbygden, som idag är riksbekant för att 2021 rymma Europas största vindpark. Jag misstänker att det råder delade meningar om huruvida detta är bra. Å ena sidan arbetstillfällen och klimatsmart el. Å andra sidan intrång i naturen. Nu tror jag i och för sig att det redan skett många intrång. Markbygden är vackert men bitvis är det enorma virkesåkrar med enbart planterad barrskog. Som så många andra är jag kluven. Både till skogsbruk och kraftförsörjning.

Men Långträsk lyckades under de tre åren fånga en del av mitt hjärta. Jag säger som Fröding:

Den platsen är mig kär.
Min barndom susar där.

Bibelsällskapet – del 3: Bibeläventyret

Det går att beskriva Bibeläventyret på många sätt. Ett undervisningsprojekt för mellanstadiet. Ett läromedel. Ett sätt att lära skolbarn att förstå religiösa kulturer och traditioner. Främst handlar det om kristendomen. Det är ju den kristna Bibeln som beskrivs. Men därmed ökar också förståelsen för att det finns urkunder i andra religioner, som spelar en liknande roll. Inom judendomen i första hand men många berättelser delar kristna och judar med muslimer.

Programmet är icke-konfessionellt. På vår webbplats skriver vi:

Det uppfyller läroplanens krav på saklighet och allsidighet.

Fler än 1500 klasser är med om detta varje år. Det betyder att ungefär 30 000 elever får en fördjupad förståelse och kännedom om Bibelns berättelser. Lärarna är alltid med men behöver inte förbereda sig inför lektionen.

Med jämna mellanrum deltar jag i styrgruppen, där den nationella samordnaren och flera andra finns med. Jag är också med i Bibeläventyrets vetenskapliga råd. Där finns ett par teologer och ett par pedagoger. Alla har disputerat i sina ämnen och de ger viktiga bidrag till läromedlet.

De instruktörer som besöker skolorna går en utbildning som är fyra dagar. Sedan erbjuds olika utbildningsdagar och fortbildning.

Just nu pågår en pionjärsatsning i Malmö, Göteborg och förhoppningsvis även i Uppsala. Det beror på att Bibeläventyret inte riktigt tagit fart där. I Stockholm däremot finns det många instruktörer och det genomförs många lektioner.

Bibeläventyret är en form av

Edutainment

Det betyder ett sätt att utbilda så att det samtidigt är roligt och underhållande. Jag tror att detta är ett av Bibelsällskapets viktigaste sätt att utföra sitt uppdrag:

Att göra Bibeln översatt, känd, tillgänglig och använd

Galna byråkratin – behov av befrielseteologi

Måste helt enkelt reflektera över en artikel i Aftonbladet. Det är vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, som har tröttnat på byråkratin inom hemtjänsten. Hon ger ett exempel som både är tragiskt och skrattretande. Förmodligen mest skrattretande. Jag återger det nedan. Lite känner jag igen mig, efter tre månaders arbete i hemtjänsten hösten 2006. Men i Lindsdal, utanför Kalmar, var det inte så illa. Här kommer berättelsen om hur det går till att köpa en blytertspenna:

Karin, 85, har bara en stump kvar av sin blyertspenna. För att bara köpa en blyertspenna måste man åka längre bort än till butiken där Karin har rätt till sina veckoinköp. Något som tar längre tid än de beslutade minuterna.
Annelie talar med gruppledaren på hemtjänstenheten.
Gruppledaren skickar ett mejl till stadsdelen.
På stadsdelen fördelas sedan mejlet till rätt handläggare.
Handläggaren tar i sin tur kontakt med Karin och fattar därefter ett beslut.
Skulle Karin redan ha 115 timmar hemtjänst i månaden måste beslutet dessutom godkännas av högre chef.
Beslutet specificeras och anges i antal minuter enligt schablon, skickas sedan hem till Karin och till hemtjänstenheten.
På hemtjänstenheten måste en ny genomförandeplan skrivas som detaljerat visar hur man tänker genomföra myndighetens förändrade beslut.
Planen undertecknas av Karin och ett exemplar arkiveras på hemtjänstenheten samt redovisas elektroniskt till myndigheten.
Sedan hamnar det på Annelies schema. Hon tar mobilen och hastar hem till Karin, eftersom minuterna det tar för Annelie att gå till Karin inte är medräknade i beslutet.
Med personlig kod loggar Annelie in via GPS hos Karin och registrerar koden ”Ärende”. Schablonen ger henne trettio minuter för att gå och köpa blyertspennan.
Hon registrerar åter via GPS och loggar ut när inköpet är klart.

Skrattet sätter sig dock i halsen. Jag minns, när jag var kyrkoherde i Aneby. Hjördis, barntimmeledare, ville köpa en sandlåda, att placera utanför församlingshemmet i Frinnaryd. Jag erkänner mig skyldig till att denna sandlåda hamnade i långbänk.

Problemet var att vi inte kunde bestämma huruvida det var ett beslut för pastoratet eller församlingen. Tumregeln var att församlingen beslutar om alla lösa föremål men pastoratet om fastigheter och fasta installationer. Så hur beskriva en sandlåda? Dessutom tillkom allehanda säkerhetsföreskrifter. Exempelvis måste sanden skyddas mot eventuella katter och deras naturliga behov.

En annan fråga gällde huruvida vaktmästaren eller barntimmeledaren skulle ha ansvar för skötseln.

Vi bollade under några år denna fråga mellan olika nivåer. (Ja, jag inser att vi höll oss på en sandlådenivå). När vi äntligen var klara för ett positivt beslut hade barnkullarna minskat och den öppna förskolan lagts ner i Frinnaryds församlingshem. Tablå!

Det behövs en befrielseteologi. Organisationshysteri och byråkrati äter sig in i många sammanhang. Visst hör vi lärare, som har så fullt upp med att fylla i rapporter att själva undervisningen och elevkontakten blir eftersatt? Hur ser det ut på våra sjukhus och vårdinträttningar?

Som arbetsledande komminister i Kalmar var jag också med om att införa ytterligare rapporteringssystem för anställda. Gjorde jag rätt?

Vem ska befria oss från detta? Om det stämmer, som artikeln i Aftonbladet hävdar, så handlar det om att kontrollapparaten växer. Varför? Säkert för att ansvariga chefer högre upp i hierarkierna vill ha ryggen fri om något skulle gå snett. Förståeligt och inom rimliga gränser är det bra att dokumentera beslut och utvärdera. Men vem säger till, när det gått för långt?

Vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, löste sitt problem med blyertspennan på ett sätt, som jag gillar skarpt:

Jag tog med en penna hemifrån i stället.

Ett stort problem är hierarkierna. Ju fler nivåer med klämda mellanchefer, desto långsammare tror jag organisationerna fungerar. Men det är grannlaga. För ingen vill ha korruption. Om inget rapporteras eller granskas kan risken öka att vi människor missbrukar förtroenden.

Detta är en risk inte minst i den organisation jag nu arbetar inom. Svenska kyrkans internationella arbete samlar in stora summor pengar. Självklart måste de finnas en mycket rigorös granskning över hur dessa pengar används.

En avgörande aspekt för mig är att varje människa i en organisation uppskattas som en viktig person. Att vi tillsammans lär oss att lyssna på alla. Att människor med makt får hjälp att ta tillvara de synpunkter som förs fram från andra håll i organisationen. Det handlar mycket om attityder. Där tror jag vi behöver befrielse. Vi behöver tillit och mod.

Jesus i skolan

Läste en mycket bra blogg på expressens nätupplaga. Underbara Clara från Västerbotten. Det var Gerthie, som tipsade mig. Så bra! Hon skriver om religion och naturvetenskap i skolan. Om objektivitet och respekt. Läs gärna på:

http://www.expressen.se/debatt/1.1421251/jesus-behovs-i-svenska-skolan

Ett citat ska jag ta med:

'Jag tror att varken religiösa eller sekulära skolor är lösningen på problemet. Jag tror på integrerade skolor. Jag tror att barn behöver möta många olika nationaliteter och typer av människor och lära sig att respektera varandra.'

Hon har många andra poänger. Bl a att naturvetenskap också är en slags teori och ingen absolut vetenskap. Ja, det finns mycket att fundera över. Jag är själv inte odelat positiv till religösa friskolor men i ett demokratiskt, pluralistiskt samhälle vore det konstigt om det inte skulle finnas möjlighet att starta en skola på religiös grund om andra får starta skolor på andra grunder.

Viktigt är också att kommunal skolor även de bygger på någon form av värdegrund.

För mig är det dock mest naturligt att finnas i världen. Tillsammans med andra människor. Inte separera!

Skolan i kyrkan

Denna vecka har varit fylld av förskole- och skolbesök i Birgittakyrkan. Mycket trevligt. Kronan på verket blir skolornas terminsavslutningar. Mycket folk, trevlig stämning och en möjlighet att förkunna evangelium - ett glatt budskap mitt i advent.
Detta år kände jag mig lite trött. Stunden i kyrkan blir nämligen lätt en slags uppvisning av de duktiga eleverna. (Nu talar jag om högstadiet). De sjunger jättebra och visst ska detta både synas och uppmuntras. Men avståndet mellan någon form av gudstjänst och en veritabel idol-föreställning känns nästan omöjligt att överbrygga.
Ulf och jag tände ljus för eleverna, lärarna, personalen m fl. Vi ville göra något som inkluderade alla. På första avslutningen satte jag mig sedan längst bak. Jag hamnade på 'bus-bänken'. Jag frågade 3 killar om de också hade velat sjunga.

- Jo, sa de.
- Skulle det vara olagligt att göra en 'rap' på 'Tänd ett ljus ... '?

Nej, jag tycker inte det. Men kommer dessa grabbar någonsin att få chansen att synas? Eller måste de fortsätta att sitta längst bak, prata högt och på andra sätt kämpa till sig uppmärksamhet?