Anpassa dig!

Igår lyssnade jag till Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal under den digitala Almedalsveckan. Talet började med att de fyra första raderna av Esaias Tegnérs dikt ”Svea” citerades. Den skrevs 1811, när Sverige tappat Finland.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.

Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!

Utifrån dessa rader talade sedan Åkesson om hur det politiska etablissemanget ”glömt de principer som en gång byggde och formade” Sverige, det ”som de flesta av oss minns som vårt gamla Sverige”.

Låt mig stanna där. ”De flesta av oss”! Där menar jag att det finns en nyckel till att förstå Sverigedemokraternas retorik. Det gäller sällan alla. Det finns alltid några andra, som inte hör dit. Lite senare i talet ställs exempelvis fattigpensionärer som kämpar för att klara vardagen mot ”vuxna afghaner utan skyddsskäl”. Som dessutom, enligt Åkesson, i de flesta fall inte bidrar till ett bättre Sverige. (Här måste ju ändå sägas att Afghanistan är ett land som många har goda skäl att fly från. Och att det vanliga är att de som kommer hit som flyktingar inget hellre vill än att bidra på olika sätt).

Åkesson fortsätter sitt tal och vi får veta att Sverigedemokraterna representerar folket och inte det politiska etablissemanget. Folket, som har fått tiga så länge. Vi får veta att de som Sverigedemokraterna representerar har varit tålmodiga. Men inte längre. Det finns en gräns.

Det talas därefter om multikulturalism som en ond ideologi som slår sönder vårt land.

Det eftersträvansvärda som målas upp är ett modernt folkhem, där vi tar hand om varandra och där det finns regler eller sociala koder, som innehåller ”givna kriterier för vad som är acceptabelt beteende mot varandra”.

Det ska skickas en tydlig signal till dem som inte vill bli en del av det goda hemmet.

”Anpassa dig. Gör vad du kan för att bidra eller ta konsekvenserna.”

Någon minut senare beskrivs detta synsätt som uttryck för rättvisa, inkludering och medmänsklighet. Intressant!

Sedan talas det om att vi ska satsa våra resurser på det som är vårt gemensamma och inte på andra ländernas medborgare.

Så här långt in i talet undrar jag över vad som egentligen är grunden för detta moderna folkhem. Vad ska vårt samhälle hålla samman kring? Några svar kommer cirka 19 minuter in i talet:

”Grundläggande normer och värderingar.” ”Bestående värden som sekel efter sekel har vävt oss samman”. ”En gemensam idé om det goda hemmet för alla medborgare”.

Jaha. Men vilka normer, värderingar, värden och idéer är detta? Det får vi aldrig veta.

De politiska motståndarna beskrivs som förenade av en enda sak, nämligen ett blint hat mot Sverigedemokraterna. (Min tolkning är väl att det inte rör sig om hat utan om en välgrundad uppfattning, att Sverigedemokraternas ideologi inte är bra för vårt samhälle. Det måste väl vara tillåtet att ha den uppfattningen och verka för att inte den ideologin ska få inflytande. Att Sverigedemokraterna hittills inte fått direkt inflytande på regeringspolitiken är inte antidemokratiskt.)

---

När jag reflekterar över detta tal är det några saker jag vill lyfta fram.

Anpassning

Det handlar om att människor i Sverigedemokraternas samhälle måste anpassa sig. Det är svårt att veta efter vad. Är det så att själva anpassningen är grundvärderingen? Om det är så, är det ett skäl till att jag ogillar deras politik så starkt. Jag ogillar också att flera partier verkar anpassa sig efter Sverigedemokraterna. För då anpassar de sig efter en ideologi som bärs av motsättningen mellan ett ”vi” och ett ”dom”.

Historielöshet

Jimmie Åkesson citerar en biskop från 1800-talet. Då gällde fortfarande konventikelplakatet. Som låg till grund för den första stora svenska emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen. Det var kristna som inte ville anpassa sig till statskyrkans maktanspråk.

Svenska kyrkan håller som bäst på att göra upp med sitt arv vad gäller relationerna till samerna. För samerna var den påtvingade anpassningen enda möjligheten att kunna existera.

Fram till 1951 var en svenska medborgare som ville lämna statskyrkan tvungen att inträda i ett annat godkänt kristet samfund. Det gick helt enkelt inte att vara utan religiös tillhörighet. 1951 blev det också möjligt för judar att komma in på lärarhögskolan. De kunde vara svenska medborgare sedan många generationer men för att bli lärare i den svenska folkskolan krävdes att de var kristna innan 1951.

Homosexualitet i Sverige blev inte legaliserat förrän 1944. Den medicinska klassificeringen av homosexualitet – som beskrev den som en form av psykisk störning – den kvarstod till 1979. Under sekler har stora grupper av medborgare behövt anpassa sig på detta område. Och även idag behöver exempelvis transpersoner anpassa sig, för att få vara med.

Det som inte sägs

Vad är det vi ska anpassa oss efter? Letar jag på Sverigedemokraternas webbplats står det i svepande ordalag:

I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer. 

Men vad är denna kultur? Dessa traditioner? Vad är det vi ska vårda? Här ges inga svar.

Jag är glad över mycket i Sveriges historia och vårdar gärna vissa traditioner. Jag är däremot kritiskt till många saker. Och vissa kulturyttringar, som varit förhärskande, står jag inte bakom. Exempelvis bristen på jämställdhet, som fortfarande visar sig i att många kvinnor och barn (och även män) utsätts för våld i nära relationer. Jag kan heller inte säga att jag är stolt över alla traditioner. Måste jag vara det, för att få plats i Sverigedemokraternas Sverige? Eller behöver jag anpassa mig eller ta konsekvenserna? Och vad blir i så fall konsekvenserna för mig?