Partiledare om NT 2026 – höstens hetaste snackis!

Dagen har gjort ett antal intervjuer med partiledarna. Av skäl som jag inte har tillgång till är endast sex av åtta intervjuade. Kanske kommer snart de andra två. Vi får se. Jag väljer ändå att skriva dessa rader nu. Intervjuerna gjordes i juni.

I varje intervju har de frågat om hur partiledarna ser på den kommande översättningen av Nya testamentet. Det är intressant läsning för mig. Det som flera av dem är överens om är att Herrens bön var bättre i 1917 års översättning. (Här behöver det dock sägas att KB 1917 egentligen hade en uppdaterad version av Herrens bön men att Svenska kyrkans biskopar (om jag inte fått saken om bakfoten) protesterade så den gamla ordföljden fick vara kvar och den nya översättningen kom i ordförklaringarna i stället. Där står det:

Ordalagen i bönen »Fader vår«, Matt 6:9-13 och Luk 11:2-4, hava i 1917 års översättning icke ändrats, utan stå i överensstämmelse med bönens gamla, allmänt brukade form. Men i enlighet med vår tids språk skulle emellertid bönen efter Matt 6:9-13 lyda.

»Du vår Fader, som är i himmelen! Må ditt namn hållas heligt; låt ditt rike komma; ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen; giv oss idag vårt dagliga bröd; och förlåt oss vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem som hava brutit mot oss; och för oss icke in i frestelse, utan fräls oss från det onda (eller: från den onde).«

Av de sex partiledare som hittills är intervjuade har fyra kommenterat just Herrens bön. Magdalena Andersson tycker att det är bra att man uppdaterar språket, men att det också har sina nackdelar:

När jag är i kyrkan och ska läsa Fader vår, alltså den nya översättningen, så mumlar jag fortfarande den gamla versionen.

När Dagen upplyser om att det kanske kommer en ny version säger hon enligt tidningen ”Huh!” och ryser till:

Jag kommer ändå hålla fast vid 1917 års översättning, för det finns en rytm där som jag gillar.

När hon får Bibeln i sin hand uppslagen på Bergspredikan njuter hon enligt Dagen av att det är den klassiska bönen som finns med där.

Fader vår, den versionen är så mycket bättre.

Dagen har försett varje partiledare med ett exemplar av Bibeln. Jag undrar vilken översättning de då valt. Är det verkligen 1917? Det är inte helt enkelt att bedöma när jag ser bilderna.

Amanda Lind kommenterar också Herrens bön: 

Det lär nog bli en viss diskussion om Herrens bön.

Hon undrar om det kommer att bli ordet ”prövning” eller ordet ”frestelse”. Enligt henne representerar de två olika teologiska perspektiv. Insiktsfullt av henne, tycker jag. Men hon ser också fram emot det nya: 

Jag tycker det här ska bli väldigt spännande.

Ebba Busch får även hon frågan om vilka tankar hon har kring den nya bibelöversättningen:

Jag tycker ju inte om förändringar.

Jag tycker det var jättejobbigt med en ny Fader vår, vad ska vi med den till, jag tycker ju om den gamla.

På samma sätt har Jimmie Åkesson synpunkter på Herrens bön:

Jag är konfirmerad en gång, det räcker. Jag tänker mest på det ständiga tjafset om ”Fader vår”. Där vill jag gärna ha den version som fanns då jag konfirmerade mig.

Simona Mohamsson däremot kommenterar inte Herrens bön men vet å andra sidan om att en ny översättning är på gång:

Jag kan inte säga att jag är så insatt, men jag har fått höra från mina kristna vänner att det är en het snackis, att det finns lite olika ingångar och tolkningar. Så jag följer det med spänning. Det kanske blir höstens hetaste snackis.

Även Elisabeth Thand Ringqvist har annat att tala om när hon får frågan om den kommande bibelöversättingen:

Det är sådant som jag som politiker inte ska lägga mig i. Men generellt är det bra att det finns bibelöversättningar som människor tycker är relevanta, språkligt och på andra sätt.

Över lag är partiledarna positiva. Magdalena Andersson säger exempelvis:

Det är väl jättebra, det kommer säkert finnas många synpunkter, så jag ser fram emot en spännande debatt, där jag tror folk kommer vara arga.

Amanda Lind är tydligt engagerad. Enligt Dagen tänder hon till lite extra när ämnet kommer på tal. Tidningen skriver att det märks att Amanda Lind förstår att det är en balansgång mellan nya forskningsrön och att få till det poetiska språket i Bibeln.

Jag hoppas att den nya bibel­översättningen ska ha ett visst schvung.

Även Ebba Busch är framför allt förväntansfull. Tidningen menar att hon trots sin nostalgiska ådra konstaterar att det kommer att bli en högtidsstund med en ny bibelöversättning. Hon säger att hon välkomnar den, inte minst eftersom det medför en diskussion om Bibelns betydelse.

Och vill man förstå svensk kultur, vårt bildspråk och var man hittar nyckeln till det svenska språket, då är Bibeln helt avgörande.

Jimmie Åkesson, slutligen, hade visserligen inte hört talas om att det är en ny översättning på gång men säger att om syftet är att tillgängliggöra Bibeln så är det väl bra. Han menar att bibelöversättningar historiskt har varit med och format Sverige och det svenska språket. Däremot tror han inte att det är så längre. En ny översättning kommer inte vara samma milstolpe som tidigare, menar han. Därför ser han inte den nya översättningen som så viktig.

Det är inte så konstigt att det finns många olika perspektiv. Någon tror att NT 2026 blir höstens hetaste snackis, någon att NT 2026 inte är så viktig. Framtiden får avgöra hur det blir. Och så undrar jag förstås vad Ulf Kristersson och Nooshi Dadgostar hade svarat.

Bibeln finns med i dagspolitiken

Under lång tid har jag med en dåres envishet hävdat att Bibeln inte bara påverkat vår historia (vilken den verkligen gjort) utan att den också påverkar vår samtid. Ett tydligt exempel är språket. Det senaste exemplet kommer från Moderaternas Sverigemöte, där partiledaren, Ulf Kristersson, i sitt tal sa följande:

Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!

Vad har detta med Bibeln att göra? Jo, det jag syftar på är givetvis orden:

Att gå den extra milen.

Uttrycket kommer från Bergspredikan. Det handlar inte om en svensk mil, som ju är 10 kilometer utan om en romersk mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. Jesus undervisar om hur viktigt det är att älska sina fiender och göra mer än vad som begärs av en. Han säger:

Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. (Matt 5:41)

I fotnoten i Bibel 2000 (NT 81) står det:

Romerska soldater kunde med våld rekvirera tjänster av den judiska befolkningen (jfr 27:32). 

Vad Jesus menar är alltså att när en romersk soldat, en representant för ockupationsmakten, som har rätt att be någon gå en mil, ber om detta, så ska Jesus åhörare vara beredda att gå två mil. Det var nog inte tänkt som ett sätt att visa sig underdånig utan som ett sätt att ta udden av förtrycket. Budskapet blir att den romerska soldaten hamnar i tacksamhetsskuld till den person som han ställt krav på. Det blev en slags motståndshandling. 

Tillbaka till Ulf Kristersson och hans tal. Jag förstår givetvis att detta är ett talesätt och att den som använder det inte alltid är insatt i dess bakgrund. Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över sammanhanget i Ulf Kristerssons tal.

Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land.

När jag tänker på hur talesättet ”att gå den extra milen” brukar användas, handlar det oftast inte om att göra sitt bästa för sig själv och sitt land. Utan för den andra. Medmänniskan i utsatthet. Även om hon kommer från ett annat land. I noten till Matt 5:41 hänvisas det till Matt 27:32. Vad står det där?

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. (Matt 27:32).

Samma regel som Jesus hänvisade till i Bergspredikan använder sig soldaterna av i samband med Jesus korsfästelse. Och i noten till den versen står det:

Kyrene Huvudstad i Kyrenaika, en grekisk, av romarna övertagen koloni på Nordafrikas kust, som nu utgör en del av Libyen.

Simon från Kyrene, som fick bära Jesus kors, var nordafrikan. Ha kom från Libyen. Libyen är idag ett  land i sönderfall som för många asylsökande från Afrika är ett transitland. De som går den extra milen i vår tid – ibland med en tung börda, precis som Simon från Kyrene – vandrar inte på den väg som fått namnet ”arbetslinjen” utan längs smärtornas väg, Via Dolorosa.

Ulf Kristersson pratar om Fredrik Reinfeldt. Jag minns Reinfeldts ofta citerade tal från den 16 augusti 2014, som kallas ”Öppna era hjärtan-talet”. Det talet har en egen Wikipedia-sida. Reinfeldt sa bland annat:

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.

Fredrik Reinfeldt i sitt tal "Öppna era hjärtan"
på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014.
Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.

På ett sätt är det spännande att Ulf Kristersson – i ett viktigt tal inför valet 2026 – återvänder till Fredrik Reinfeldt och hans politik. Som enligt Kristersson handlade om att ”gå den extra milen”. Ville Kristersson att jag skulle komma att tänka på ”Öppna era hjärtan”? Jag hoppas det.

Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.

Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.

Maria

Idag hade jag förmånen att få leda högmässan och predika. Temat för Fjärde söndagen i Advent är ”Herrens moder”. Evangelietexten handlade därför om Maria. Kopplingen till läsningen från profeten Sefanja var inte svår att göra men episteltexten från Filipperbrevet fick jag fundera över. Särskilt denna vers:

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När jag tittade i min exegetiska litteratur förstod jag att det grekiska adjektivet ἐπιεικής (epieikés) inte är helt lätt att översätta. När Bibel 2000 (NT 81) har ”fördragsamma” väljer översättarna i Bibelsällskapets pågående översättningsarbete (NT 2026) att skriva ”välvilliga”. Svenska Folkbibeln 2015 översätter med ”vänliga”. I Bo Giertz översättning från 1980-talet står det ”storsinta”. Och i Kärnbibeln, som ofta ger synonymer till svåröversatta begrepp, står det: ”osjälviskhet (omtanke, fördragsamhet, förlåtande attityd)”.

Min predikan började jag med Musikhjälpens motto för årets insamling.

Alla har rätt att överleva sin graviditet.

Utifrån denna inledning talade jag om olika komplikationer och utmaningar som finns kring barnafödande. Tonårsgraviditeter, IVF och barnbegränsning men jag berörde också den fruktansvärda våldtäkt som vi kunnat läsa om i Uppsala. En 30-årig man våldtog en 12-åring som blev gravid. Innan abort gjordes, konstaterades genom ett DNA-test att mannen var skyldig. Han är också dömd

När jag började tänka i dessa banor blev uppmaningen till fördragsamhet eller storsinthet problematisk. De flesta graviditeter börjar inte i våld utan i en gemensam önskan om att bli föräldrar. Men det är ändå viktigt att vara medveten om att kvinnor ofta ställs inför utmaningar i samband med graviditet och förlossning (eller utebliven graviditet). Oavsett utmaning kan ingen kräva att de ska svara med fördragsamhet. Ofta handlar det om att reagera och säga ifrån.

Först när detta skett och det svåra benämnts och orättvisor rättats till, kan eventuellt episteltextens inledande uppmaning bli möjlig:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Jag tror att Maria också kämpade på olika sätt. Det kan inte ha varit enkelt att bli mamma till Jesus. 

Min önskan är att alla som möter utmaningar i samband med graviditet och förlossning ska få kraft, stöd och möjlighet att i slutändan kunna känna glädje. Detta behöver vi alla hjälpas åt med.

Vad betyder ordet ”bibel”?

Frågan verkar i förstone simpel. Wikipedia förklarar på följande sätt:

Bibeln (grekisk {koine}: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna')

Därför säger vi ibland att ordet ”bibel” betyder bibliotek. På ett sätt stämmer det ju också. Bibeln är i och för sig en bok, men den innehåller också många böcker. En del säger 66, andra 77. Det beror på hur vi ser på de 11 så kallade apokryfa eller deuterokanoniska skrifter, som ingår i exempelvis Bibel 2000.

Men rådfrågar jag Svenska Akademiens ordlista vad ordet ”bibel” betyder, så får jag en annan förklaring:

bibel [bi´bel] substantiv ~n biblar

1 Bibeln kristendomens heliga skrift

2 o­umbärlig bok

Att Bibeln är kristendomens heliga skrift är otvetydigt sant. Det är ju ett konstaterande. Men att det är en oumbärlig bok, det är spännande. För någon dag gick jag förbi ett skyltfönster i Uppsala och kände mig nödd och tvungen att ta fram kameran.

Vad jag förstår så är dessa ”biblar” oumbärliga för någon som är intresserad av gäddor och abborrar. Jag inser att jag ser ordet ”bibel” i denna bemärkelse från tid till annan, när jag surfar runt på internet. Säkert kunde jag göra en lång lista på exempel men låt mig nämna ”Sportbibeln”. Det är webbplats med en massa idrottsnyheter.

Men ”Sportbibeln” kan också vara en utgåva av Nya testamentet, som ges ut av Kristen Idrottskontakt (KRIK)

Vad ska vi då tänka kring detta? Har ordet ”bibel” kapats och börjat användas på fel sätt? Ska jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet bli orolig? Kanske anmäla någon för falsk marknadsföring eller driva processer om varumärkesintrång? Jag väljer precis motsatt strategi. Människor förstår att ordet ”bibel” betyder ”oumbärlig bok”. Det är väl bra! En bok som innehåller allt Du behöver veta om något. Det kan säkert – hoppas jag – innebära att människor blir intresserade av originalet. ”Bibeln” med versalt ”B”. Som innehåller berättelser och visdom för hela livet. ”Bibeln” utan något prefix. Den äkta varan!

Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Kostrestriktioner

Ett vanligt samtalsämne är olika personers kostönskemål eller kostrestriktioner. Det kan tyckas som en relativt ny företeelse men är i själva verket inte det.

Människor i olika kulturer och i olika religioner har ätit olika slags kost. Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet behöver jag bara öppna Bibeln för att se att det varit på agendan länge. I den hebreiska bibeln (som vi också kallar Gamla testamentet) finns regler för kost. Och även i Nya testamentet finns det sådana. Vissa av reglerna i den hebreiska bibeln ändras, men inte alla.

Häromdagen slog det mig att nästan det första Gud säger till människan i Bibeln handlar om detta. Gud ger henne kostrestriktioner. Redan i den första skapelseberättelsen kan vi läsa att Gud säger:

Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. (1 Mos 1:29).

Men även i den andra skapelseberättelsen finns instruktioner om vad människan får sätta tänderna i:

Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos 2:16 – Bibel 2000).

Att jag funderar över detta just nu beror mycket på att jag börjar tro att jag är laktosintolerant. Vid ett antal tillfällen det senaste året har jag mått mindre bra, för att uttrycka det milt och jag kopplar ihop detta med intag av mejeriprodukter. Sedan jag succesivt övergått till laktosfria sådana mår jag bättre. Skönt.

Skälen till särskilda kostönskemål kan vara olika. Det finns, som jag redan nämnt, religiösa grunder. Det kan också vara etiska överväganden som gör att någon inte äter allt. Och så förstås medicinska skäl.

Det blir gärna så att den som äter allt har synpunkter på den som inte gör det. Vilket är väldigt onödigt. Låt oss helt enkelt försöka respektera varandra. Även när vi har olika uppfattningar, som delvis krockar.

Personligen har jag stor respekt för alla som låter sig påverkas av klimatnödläget och anpassar sin kost till det. Jag vet att de ofta får utstå spott och spe eftersom köttnormen på många håll är stark. Det är onödigt!

Jag äter både kött och fisk men i vårt hem försöker vi dra ner på framför allt kött och vi funderar också över vilken slags fisk vi köper hem. Vi lyckas inte alltid leva upp till våra visioner men ger för den skull inte upp.

För egen del måste jag nu lära mig att säga till att jag vill ha laktosfri mat. Det har jag exempelvis gjort på min arbetsplats där det redan finns några som har olika kostrestriktioner i fikarummet. En arbetskamrat kommenterade min laktosintolerans, som jag nu berättade om, ungefär samtidigt som jag firar femårsjubileum på arbetsplatsen, med orden:

Så det tog alltså fem år för Anders att bli intolerant.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Stabilt bibelnätverk

För drygt fyra år sedan skrev jag om en träff jag varit på. Det handlade om sex bibelorganisationer som träffas ibland. Länken till min förra bloggpost kommer här. De sex organisationerna är: Bibeln Idag, Folk&Språk, Goda Nyheter, Institutet för Bibelöversättning, Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Svenska Bibelsällskapet

Från vänster: Mats-Jan Söderberg (Folk&Språk), Brane Kalcevic (Institutet för Bibelöversättning), Anders Göranzon (Bibelsällskapet), Olof Brandt (Bibeln Idag), Christina Johansson (Goda Nyheter) och Tony Larsdal (Folkbibeln).

Faktum är att vi inte träffats på detta sätt sedan mars 2020. Det beror förstås främst på pandemin som slog till veckan efter vår träff. Men sedan har det inte blivit av att vi samlats. Vi har däremot haft kontakt på mejl och genomfört vissa samarbeten. 

Dessutom samverkar vi med varandra och ses i olika konstellationer. Det mest aktuella är att Folk&Språk och Svenska Bibelsällskapet samarbetar kring bibelöversättning till svenskt teckenspråk. Bibelsällskapet översatte en del bibelböcker mellan 1998 och 2008 med därefter har inte mycket hänt. Mats-Jan på Folk&Språk kontaktade mig och nu är nästan alla bitar på plats för arbetet. Mer om det framöver. 

Det var överraskande att vi alla kunde träffas. Jag skrev ett mejl den 16 april och föreslog att vi skulle ses den 17 maj. Då trodde jag att det i bästa fall kunde bli en digital träff. Men döm om min förvåning när alla både ville och kunde mötas i Uppsala. Dessutom är vi samma sex personer som vi var för fyra år sedan. Det verkar som om vi trivs.

Såhär såg vi ut för fyra år sedan. Då fanns också Christinas företrädare, Olle Nordahl, med.