Bibelläsning och bön

Svenska Bibelsällskapet ger sedan många år ut en bibelläsningsplan som heter Bibelläsning och bön. Detta år är det en av våra styrelseledamöter, Annika Bertilsson – pingstpastor i Vallentuna – som tillsammans med församlingsmedlemmar utformat planen. Det är spännande att följa med och läsa Bibeln med hjälp av en annan samfundstradition.

Denna vecka är temat Sådd och skörd och läsningarna är till största delen hämtade ur Markusevangeliets fjärde kapitel. Igår läste vi om något Jesus sa:

»Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.« (Mark 4:26-29).

Det är en skön tanke att vi inte kan påverka själva växten. Oavsett vad det gäller i livet. Vi kan förstås påverka förutsättningarna för växt. Men livet är ett mysterium. Jag känner igen mig i personen i texten, som inte vet hur det går till.

Det gäller i allra högsta grad min gudsrelation. Jag önskar att Gud ska verka i mitt liv, så att jag blir mer lik Jesus. Men hur det går till vet jag inte. En viktig del är att jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Jesus som är Guds levande ord. Därför är det viktigt för mig att bruka Bibeln på olika sätt. Att läsa, lyssna och erfara Bibeln på olika sätt bidrar till att Ordet kan slå rot och bära frukt i mitt liv.

När hustrun och jag bad vår aftonbön igår läste vi också en psalm ur Den svensks psalmboken. Vi gör det varje kväll. Av en händelse handlade den om Guds ord. Den ger en bra grund för hur vi kan se på Bibeln. Det blir ju lätt kravfyllt detta med bibelbruk. Ett tvång. Så önskar jag inte att det ska vara. Psalmens ord talar mer om möjlighet och förundran:

Som torra marken dricker regn,

som jorden tar emot sin sådd och gömmer den,

Herre låt oss ta emot ditt ord.

 

Som späda barnet dricker mjölk,

som fågeln tar emot ett frö för livets skull,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som natt mot gryning sträcker sig,

som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som fången mot sin frihet går,

som vännen tar emot sin vän med öppen famn,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

O Gud, nu väntar vi på dig.

Ditt ljus, din sanning söker vi för livets skull.

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

Psalm 67 i Den svenska psalmboken är skriven av Britt G Hallqvist (1977) efter en text av Jean Servel (1974) som var katolsk präst och författare i Lyon i Frankrike. Det är en av mina favoritpsalmer.

Psalm i sista stund

Ett av mina barn föreslog att jag skulle skicka in en psalm. Det har jag nu gjort. Nästan bokstavligen fem i tolv. Svenska kyrkan arbetar just nu med frågan om det ska bli en ny psalmbok med tiden. Så här kommer mitt bidrag. Titeln är:

Jesus föds mitt i skapelsen

Bakgrunden till denna psalm är att ordet för härbärge i Lukas andra kapitel kanske hellre ska översättas med "gästrum". (NT2026 provtext, Svenska Folkbibeln 2015). Tanken är att Josef hade släktingar som upplät sitt hem, när den unga Maria som var höggravid, behövde husrum. Det står ingenstans att Jesus föddes i ett stall utan endast att Maria lade Jesus i en krubba. Den stod rimligen mitt i huset, där djuren tagits in för natten. Eftersom det var fullt i gästrummet, fick Maria och Josef hålla till. Mitt i hemmet. Bland människor och djur.

Läs mer i min debattartikel, som publicerades i Dagen i förrgår. Länken kommer här. Där skriver jag också om denna fråga.

De närmar sig den lilla stan,

de söker plats i Betlehem.

Ska släkten där tar hand om dem?

Maria väntar ju sitt barn.

Men gästrummet upptaget är.

Var ska de nu få nattkvarter?

För släktingar de har ej fler.

De vill ej ställa till besvär.

När husfolket får syn på dem

de gör i husets mitt en plats.

Det är väl inte ett palats

men Jesus föds dock i ett hem.

Gud föds bland människor och djur

i skapelsen, ja i dess mitt.

Gud kallar alltihop för sitt

och vill ta plats i vår natur.

I varje hem föds Jesus Krist.

Det finns ej nån som bortglömd är

när Gud blir ett med oss som här

får leva med all synd och brist.

Så får vi göra liksom Gud

och dela med oss till varann

för då blir glädjen hel och sann.

Vi följer Jesus kärleksbud.

Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.

Tomas och de reglade dörrarna

Denna helg blev det arbete hos äldsta dottern och svärsonen. De andra två döttrarna var med liksom hustrun, förstås. Projektet denna gång handlar om att plocka ner, flytta och sedan bygga upp en loge. Ägarna, som inte behöver den, tyckte att de ville ge bort den. Det innebär en hel del arbete men så småningom kommer ytterligare en byggnad upp på prästgårdstomten. För någon helg sedan var vi med och plockade ner allt taktegel. Denna helg togs den sista vassen ner. Under teglet och bärläkten fanns nämligen vass i stället för råspont. Uppskattningsvis 100 kubikmeter. Som plockats ner och forslats bort till en brännhög.

Lördagen innebar hårt arbete från arla till särla. Idag, söndag, var alla inställda på att börja dagen med gudstjänst. Det är nu tredje helgen i rad. Många omvittnar detta, hur pandemin har lett till fler husandakter. Härligt. Så i morse bad jag svärsonen slå upp psalm 251 i psalmboken och spela, så att vi kunde sjunga om Tomas, som behöver se spikhålen i Jesus händer, för att kunna tro. (Svärsonen spelar mycket gärna psalmer på orgelharmoniet. Det går riktigt bra att sjunga med!)

Äldsta dottern fastnade för vers två och orden:

När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/

Det är ju verkligen passande ord i den sociala distanseringens tid.

Sedan läste vi om hur Jesus kom till lärjungarna, trots att de satt bakom reglade dörrar. Bön och ytterligare en psalm hann vi med. Församlingen bestod av åtta personer i åldrarna 0-60 år.

Eftersom vädret stod oss bi blev det sedan ytterligare ett arbetspass. Då insåg jag att svärsonen, som passande nog heter just Tomas, just vad logen anbelangar, verkligen inte sitter och trycker bakom reglade dörrar. Både tak, väggar och dörrar är nu nedplockat och kvar finns i stort sett själva husets stomme.

I den loge som snart ska rivas och flyttas finns nu inga reglade dörrar. 

Just denna dörr går kanske att återanvända. Den hade
vuxit fast i marken, så den var verkligen reglad nyss.

Det finns i nuläget inget som hindrar att samtidigt med den sociala distanseringen få lite frisk luft. Det fick vi i helgen och det var välgörande.

Hvad ljus öfver griften!

Under denna magnifika gravsten ligger mina
släktingar begravda.

Imorgon ska hustrun och jag sätta väckarklockan på ringning i gryningen och gå upp till den grav där min mormors mors föräldrar, Selma Augusta och Carl Axel Ekstedt, ligger begravda. Där ska vi slå upp Hvad ljus öfver griften (psalm 102 i 1819 års psalmbok) och sjunga samtidigt som solen går upp. Den psalmbok vi sjunger ur har tillhört Carl Axel. Innan dess ska vi ha tänt ett ljus på deras grav. Och även på en annan grav i närheten.

Om någon läser detta och bor i Uppsala och vill sjunga med oss – på behörigt avstånd – så finns graven alldeles i närheten av ingången till Gamla kyrkogården. Solen går upp ungefär 05.40 och då har vi nog varit där en stund.

I Sydafrika är det vanligt att kristna möter påsken i gryningen. Många vakar hela natten. Andra tänder en påskeld mitt i natten. Vi har varit med om att samlas vid ingången till begravningsplatser, likt kvinnorna vid graven. Tron på livets seger över döden förenar oss genom tid och rum.

Det bibelord som anges på mina släktingars gravsten passade bra igår, Långfredag, då jag fotograferade gravstenen:

Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh 2:2).

Imorgon - påskdagen - passar det dock bättre med det bibelord, som finns på den andra graven vi ska tända ljus på. 

Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud (Job 19:25-26).

2010 disputerade jag i teologi i Sydafrika. På kvällen hade vi bokat bord på vår favoritrestaurang. Vi bjöd ett tjugotal släktingar och vänner på disputationsmiddag. Från Sverige och Sydafrika. Svarta och vita. Olika åldrar. Det var en oförglömlig kväll.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när min syster överlämnade en psalmbok till mig. Den hade alltså tillhört Carl Axel Ekstedt. Han var präst och hade disputerat både i teologi och filosofi. Min mormors morfar. Han dog den 12 januari 1915. Samma dag dog hans hustru, min mormors mormor. Hon hette Selma Augusta och var född Milde.

På disputationsfesten ombads jag sjunga en psalm ur psalmboken. Jag valde en som jag kände igen och började sjunga. Genast började min handledare, Piet, sjunga samma psalm på afrikaans. På hans båda sidor satt Thandi och Maputi. De stämde in på SeTswana. Genom min anfaders psalmbok, förenades vi i psalmsång, på olika språk. Men också genom tid och rum med en avliden släkting. Det var fint. Att imorgon få fira Kristi Uppståndelse på kyrkogården är vårt sätt att göra något annorlunda detta märkliga år. Och få uttrycka det som står i psalmen:

Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Tittaren

Ytterligare en sångtext från sånghäftet ”Sjung Guds lov”, som hustrun och jag sjöng häromkvällen kommer här. Den är skriven av Britt G Hallqvist – en psalmförfattargigant i paritet med Frostensson. Versen där modeskaparen Dior ingår är lysande. Och slutet klassiskt. Att företeelsen Television bearbetas i en kristen sång uppfattar jag som mycket konstruktivt. Skriver någon idag psalmer om internet, smartphones eller AI? Psalmen kommer här:

Jag var hungrig, jag var törstig.
Du, du satt vid fyllda fat,
och du såg mig, men du gav mig
aldrig någon dryck och mat.

Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Ofta i TV, men annars ej!

Jag var naken, jag var sårad.
Du, du kläddes av Dior,
och du såg mig, men du gav mig
inte dräkt och bot för sår.

Jag var husvill, jag var fången,
jag var slagen för min ras,
och du såg mig men din vrede
räckte blott för en grimas.

Det är mycket som du inte
gör för mina minsta små
där du sitter vid din TV
i din lugna hemmavrå.

Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tittare, nej, du får själv stiga fram!

(Text: Britt G. Hallqvist, Musik: Bertil Hallin).

I Jesu namn

Som vanligt började vi året med högmässa i Kalmar Domkyrka, i Jesu namn. (Förresten har jag lite svårt att säga eller skriva ’Jesus namn’. Jag inser att det blir så i framtiden. Nästan alla studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut säger och skriver så. Genitivformen ’Jesu’ är såklart udda för många.) Nyårsdagen har dock som överskrift:

I Jesu namn

Inte så konstigt då att vi sjöng psalm 716 i tillägget till Den Svenska Psalmboken:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans

Det var extra passande, eftersom min son sjömannen fanns med i kyrkbänken. Nyårsdagen är hans dopdag, så det passar bra även det. Till yttermera visso handlar vers 3 om hans arbete:

Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn.

Seglaren på vida vatten leder det till tryggad hamn.

Det jag dock undrar över är, gäller melodin. Det står ju alltid vem som är kompositör. Eller i förekommande fall om det är en folkmelodi eller dylikt. När det gäller psalm 716 står rätt och slätt:

Musik: zulu-melodi

Det vore intressant att få reda på om denna melodi faktiskt komponerats i KwaZulu eller om det rör sig om en europeisk melodi, som genom något missionssällskap hamnat i KwaZulu och sedan återvänt till Europa.

Det blir en fråga jag får ställa till någon kyrkomusikaliskt bevandrad person, som även har kunskap om södra Afrika.

Spoiler-varning

Om Du vill se den romantiska komedin

Lyckligare kan ingen vara

ska Du sluta läsa nu. Hustrun och jag såg filmen ikväll och jag tänkte skriva lite om den. Vill inte förstöra Din bioupplevelse.

Titeln först. Det verkar vara en travesti på början av Sv Ps 248: ”Tryggare kan ingen vara” med inslag från ”barnabönen”, Sv Ps 193: ”Lyckan kommer, lyckan går …” men vad vet jag. Det kanske finns en enklare förklaring till filmens namn.

Den handlar om ett antal par och deras mer eller mindre trassliga relationer. Hustrun gjorde mig uppmärksam på det mest tydliga mönstret – åtminstone hos tre av paren. Det finns en kändis inblandad. En svensk mästare i hockey, en berömd skådespelare, en populär artist. Gemensamt för dessa tre är att de misslyckas med sina relationer. De är självupptagna, omogna eller på andra sätt oförmögna att klara av sina relationer.

En polis, en taxichaufför, en trafikskollärare, en barnmorska, en pensionerad historielärare och en hunddagisföreståndare lyckas däremot förhållandevis väl – efter en del missöden och förvecklingar – att få ordning på sina förhållanden. Även om ett av dessa slutar med en hjärtinfarkt och en begravning.

Helt klart en ’feel-good’-film. Trohet och ’ta vara på det Du har’ premieras. Det finns också en aspekt av att prioritera barnen, som känns positiv. Passar på Värnlösa barns dag. Visst, den är aningen förutsägbar. Och den är ganska stereotyp. Men den passade för mig, såhär i mellandagarna. Dessutom hade jag ju vunnit ett presentkort i stegtävlingen, så det blev relativt billigt.

Bäst är helt klart biljakten. Får verkligen en körskollärare utnyttja sin ställning, för att med hjälp av körskoleeleven preja barnmorskan? Tveksamt, men mycket roligt. Eller när Kjell Bergqvist projicerar sin längtan efter kärlek på hunden Darwin. Så fint!

Om Du nu har läst detta utan att ha sett filmen, skulle jag vilja rekommendera ett biobesök. Inte minst är Kjell Bergqvist väldigt trovärdig. Lycka - vad nu det är - finns oftast närmare än vi tror.

Agent X9 och psalmboken

Ledare i en serietidning.
Lite otippat, kanske.

Det har hänt att jag skrivit om Agent X9 på min blogg. När jag fyllde år förra veckan fick jag nummer 11/2018 av tidningen. Jag har läst Modesty Blaise men har Agent Corrigan kvar. I en stund av sysslolöshet (händer inte ofta) fastnade min blick på ledaren. Ja, det finns ledare även i serietidningar.

Den handlar om några serietecknare som har dött. Men innan de beskrivs kommer en allmän fundering kring döden:

Och det är väl som det ska vara; tiden har sin gilla gång; tidevarv komma, tidevarv försvinna och allt det där.

Visst är det intressant att en strof ur Sv Ps 297:2 förekommer i ledaren till en serietidning.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Jag undrar om hela denna vers ingår i orden ”och allt det där”.

Det förekommer visserligen en del död i tidningen, så det kan passa med en fundering om döden och tidens gång. Om Modesty Blaise ska dock sägas att hon (och Willie Garvin) ofta försöker undvika att döda. Om det nu kan vara någon tröst.

Sveriges nationaldag och wok

Det var ett välfyllt tält vi sjöng inför. Tyvärr var inte de akustiska
förutsättningarna de bästa. Men resultatet blev nog ändå godkänt.

Idag var det nationaldagsfirande på Linnés Sävja. Vi var där, eftersom vår kör, Fyris Kammarkör, bjudits in att sjunga. Det var ett trivsamt firande, som började vid mataffären i Sävja, varifrån ett tåg med flaggor avgick kl 12. Väl framme vid Linnés Sävja hissades den svenska flaggan och alla sjöng Sveriges nationalsång.

Det är klart att texten är ytterst tveksam. Vad är det för minnen Sverige tronar på? Och hur flög Sveriges namn ärofullt runt jorden? Men nu råkar det vara en sång som fått status av nationalsång, trots att den aldrig officiellt har antagits i lag.

Själva företeelsen nationaldagsfirande är vi inte vana vid i Sverige. Igår diskuterade vi runt matbordet varför just 6 juni är vår nationaldag och någon större enighet fanns inte. Men det går ju ändå att vara glad för att vi får möjlighet att bo i ett land, som har så många positiva sidor. Klimatet är behagligt och det finns gott om råvaror. Under många år har vi byggt upp ett samhällsklimat som präglas av öppenhet och delande av resurser. Det går ju så klart upp och ner med detta. Starka vindar blåser just nu i fel riktning. Desto viktigare att samlas kring värderingar som talar mer om det gemensamma än om stängda gränser, lag och ordning.

Therez Olsson samt en för mig okänd fanbärare.

Vi sjöng en blandad repertoar med psalmer, Evert Taube och Uti vår hage. Det verkade uppskattat. Dessförinnan hade en grupp underhållit med folkmusik. Innan det blev vår tur talade också ett av kommunalråden i Uppsala, Therez Olsson (M). Det var ett lättlyssnat tal. Hon berättade ett personligt minne från sin barndom. När hon var sju år hade hennes mamma samlat familjen runt matbordet för att de skulle äta en ny maträtt. Det hade liknat en blandning av spagetti och maskar. Det var första gången de åt wok. Hon berättade detta på ett målande sätt och wokätandet blev en metafor för hur viktigt (och naturligt) det är att ta in influenser från andra delar av världen.

Vid inget tillfälle hemföll hon åt att måla hotbilder som skulle försvara hårdare tag. Det var befriande. Att hon hade skrivit upp sitt tal på kort, vars baksida pryddes av moderaternas logotype, får väl vara ursäktat. Särskilt som partiet dras med negativ publicitet på grund av sitt närmande till Sverigedemokraterna. Min upplevelse var ett helt annat, öppet, moderat budskap. Självklart var hon inte där för att tala moderat politik, vilket hon inte heller gjorde. Men mina tankar gick i alla fall mer till den förre moderatledaren än den nuvarande.

Avslutningen av talet var också den första versen i psalm 791:

Du vet väl om att Du är värdefull

Det betyder självklart något, när vi i kören också avslutade vår del med att tillsammans med publiken sjunga:

En vänlig grönskas rika dräkt

I psalmerna finns helt klart ett språk, som passar in i ett sammanhang som detta. Ett språk, som både talar om naturens storhet och varje människas okränkbara värde.

För kören var det ett värdefullt framträdande. Om några veckor åker vi till Gotland, där vi ska sjunga både i Vamlingbo kyrka och i Visby Domkyrka, S:ta Maria.

Ett gammalt aktstycke

Postgirots logotype på grön botten.
Iväg till postkontoret och hämta
tre hundralappar. Nostalgi.

Några teman i mina bloggposter genom åren är kommunikation och försoning. Relativt ofta har jag skrivit om hur vi umgås i sociala medier. I de snabba klickningarnas tidevarv hinner vi ofta, som bekant, trycka på 'enter' innan vi räknat till tio. Allt var inte bättre förr men mycket var annorlunda. Därför de rader som kommer i denna bloggpost.

När jag letade efter något annat hittade jag en debattartikel jag fick publicerad i Kyrkans tidning nr 15, 1986. (Det utbetalades även ett honorar. Jag minns att det kom som en fullständig överraskning. 300 riksdaler. Mycket på den tiden.)

Eva Brunne och Anna-Karin Hammar hade skickat en spontanremiss på slutbetänkandet av 1969 års psalmkommitté SOU 1985:16,17, 18 och 19. Deras text hade jag inte sett i sin helhet men väl fått den återgiven, förmodligen i just Kyrkans tidning. En liten del av deras skrivelse handlar om sista raden i tredje versen på nuvarande psalm 480. Så här skrev de:

Maria-psalmerna är en god ansats men traditionella bilder kan bli förtryckande på ett olyckligt sätt. Vi tänker på nr 486 "Var hälsad, Herrens Moder" där Bo Setterlind har lyckats väl med allt utom ett ord i tredje versen. "Din lydnad är vår förebild" är en mening som vi vet att många kvinnor stegrar sig inför. Lydnaden har tvingats på kvinnor i tvåtusen år och verkar i allt annat än befriande riktning. Vi tror att en formulering som: "Din trohet är vår förebild", känns mycket mer uppbyggelig och är dessutom mer biblisk.

Min debattartikel kommer nedan. Samt svaret från Eva Brunne och Anna Karin Hammar. Får jag säga det själv håller vår kommunikation en god ton. Den är saklig.

Idag skulle jag inte skrivit samma sak. Hade Bo Setterlind och psalmbokskommittén valt ”trohet” istället för ”lydnad” hade jag också sett det som en förbättring. Poängen i denna bloggpost är dock tonen i vår diskussion. Därför vill jag också lägga till det svar jag någon dag senare fick från Eva Brunne per post.

Såhär 31 år senare minns jag att jag blev glad för brevet och kopian på deras spontanremiss, som jag fortfarande bevarar i en pärm.

Ett långsammare samtalsklimat. På papper. Via snigelpost. Inte alltid bättre. Det förekom hårda ord även 1986. Men rum för eftertanke gavs på ett annat sätt.

Språkförbistring, eller?

Söndag förmiddag. Igen! Det verkar som det är ett återkommande fenomen. Hittills har det inträffat med en veckas mellanrum i mitt liv. Jag börjar skönja ett mönster.

Sedan vi kom till Pietermaritzburg har vi, med prosten Myakas goda minne, besökt olika församlingar. Om detta har jag skrivit förut! Idag var det dags för Eastwood. Det var den första församlingen som både biskop Buthelezi och prosten nämnde. Den skulle nog passa oss. Den är ju engelskspråkig. Så nu var det dags!

När vi kom hälsade vi på en kvinna i främsta bänken, på en av församlingens äldste (som ledde gudstjänstens första del) och på en präst, som gick in i kyrkan i kostym och som under den första timmen enbart bidrog med några solosånger. Till eget komp, på elgitarr!

Den gamla kvinnan på främsta bänken såg till att vi fick varsin sångbok. Jag hade funderat på just detta. Om det är en engelskspråkig församling: Vilken psalmbok använder de? Vad jag vet har inte den lutherska kyrkan någon sådan. Det finns på seTswana, afrikaans, isiZulu m fl språk. Men inte just på engelska. I den psalmbok som de afrikaans-talande församlingarna i Cape Orange-stiftet använder, finns en avdelning med ett antal engelska hymner. På LTI används en psalmbok från den amerikanska lutherska kyrkan. ”Lutheran Book of Worship”. Den är stor och grön. Det finns vanliga noter. Man känner igen psalmer som ”Amazing grace”, ”Rock of ages” m fl. Den innehåller även gudstjänstordningar.

Den vi fick i vår hand var ett slags sånghäfte som hette: ”Mission praise – World Edition”. Publicerad i Sydafrika men det är svårt att veta från vilket samfund den kommer. Just innan gudstjänsten började fick vi dock en annan bok i handen. Det visade sig vara ”English hymn book. Special Edition.” På försättsbladet kunde vi tydligt läsa att den kom från ”The Evangelical Lutheran Church in Malaysia and Singapore”. Utgiven 1980. I förordet riktas ett särskilt tack till ”Rev. C. G. Stenback”, vilket torde vara den svenske missionären Carl Gustaf Stenbäck, som inte finns bland oss längre.

Anledningen att denna bok delades ut var nog vår närvaro. Av psalmtavlan att döma skulle de flesta psalmer sjungas på isiZulu. (Det fanns fyra psalmer upphängda och tre av dem hade bokstaven ”Z” bakom sig. Bara en hade bokstaven ”E”.)

Ju längre gudstjänsten pågick förstod vi att församlingens huvudsakliga gudstjänstspråk var isiZulu och inte engelska. Helt klart kunde jag se en slags förändring i församlingen. Psalmboken från Malaysia och Singapore hade en stämpel på försättsbladet. Ni vet, så att ingen ska ta med den hem. Där stod:

S.E.R. Coloured congr. Pietermaritzburg. Evangelical Lutheran Church. South Africa.

Eftersom psalmboken var från 1980 förstår jag att man hade använt en gammal stämpel. En stämpel som gjorts innan ”Evangelical Lutheran Church in Southern Africa” bildades 1975. Då fanns det en egen, självständig kyrka i det som då kallades Zululand. Den hette just South East Region. Inte så konstigt att en stämpel hänger med. Men den säger en del om historien. Det fanns alltså en egen församling för s k färgade i Pietermaritzburg. Den låg så klart i Eastwood, eftersom det (förmodar jag) var ett bostadsområde för just färgade i Pietermaritzburg. Enligt ”Group Areas Act” från 1950.

Men något har hänt. Tydligen är inte längre Eastwood ett område med bara färgade. Kyrkan håller på att förändras från engelsk-språkig till isiZulu-språkig. Men är alla glada för det? Vi träffade en äldre man, som undrade om vi förstod afrikaans. Det visade sig att han kom från Bloemfontein. Men han berättade att han i och för sig förstår isiZulu.

Tre olika psalmböcker. (Och som tur var hade hustrun med sig en psalmbok på isiZulu, så vi kunde sjunga med!) Två av psalmböckerna på engelska. En från Asien, en från något annat samfund. En psalmbok från vår kyrka i Sydafrika men den är på isiZulu. Kanske dags att ta tag i tryckning av en sydafrikansk, luthersk psalmbok på engelska. Men då skulle det inte vara en psalmbok med bara västeuropeiska och amerikanska psalmer. Drömmen vore att kyrkans medlemmar kunde sätta sig ner och skriva egna, nya psalmer. Kontextuella psalmer. Gärna utifrån en luthersk teologi men psalmer som i ord och melodi kommer från denna miljö. Det kanske vore något att jobba med? (Fast då vill jag inte att mitt namn ska stå med i förordet!)

Det är dags nu, sedan länge, att också fler och fler psalmer föds fram på den södra delen av halvklotet. (Men, säger någon: det finns väl massor av psalmer från södra Afrika. De finns ju till och med i den svenska psalmboken! Ja och nej! Det finns sånger från södra Afrika i den svenska psalmboken. Men här kallas de ”choruses” och har inte riktigt samma ställning som ”riktiga” psalmer.) Det är dags att ändra på det! Därför var det kul att se att korfönstret i sin beskrivning av jordklotet hade ett helt annat perspektiv än de världskartor vi är vana vid. En fingervisning, kanske!

Sydamerika, Afrika, Arabiska halvön, Indien, Sydostasien och Australien. Europa en brun, oformlig klump. (Skandinavien, Engelska öarna. Njet!), Ryssland, Centralasien, Kina och kanske Mongoliet. (Japan, USA, Kanada, Centralamerika, Karibien, Mexico. Nix!) Har kartan ett budskap?

Struts och psalmdiktning

En del roligt sker på facebook. När jag hade predikat i söndags kommenterade någon att jag påpekat att ordet ”struts” endast nämns på ett ställe i bibeln. Kanske Någon annan funderade i en kommentar över hur man kunde få in orden ”schakal” och ”struts” i en eventuell psalmvers. Vilket i sin tur fick någon annan att referera till psalm 706 i det som kallas Verbums tillägg 2003:

Hej björn och bäver - hej dromedar
höj era röster - Sjung Herrens lov!
Kom berg och dalar- fruktträd och gran
hela naturen - Sjung Herrens lov!

Hej blixt och dunder - hej snö och is
kom vind och väder - Sjung Herrens lov!
Hej fisk och skaldjur - kom falk och örn
höj era röster - Sjung Herrens lov!

Det diskuterades vilka svenska djur som kunde vara en motsvarighet. Kanske räv och tjäder? Någon annan började dikta och jag fortsatte. En av verserna har jag bättrat på sedan dess. Följande två versar blev till. (Melodin och formatet lånas från Svensk psalm 7):

Lova Herren, all naturen, fylld med tjäder och med räv.
Fäbodstinta, blås i luren. Darra asp och susa säv!

Men vad skulle vi göra med strutsen? Och vilket ord kan rimma på det? Vi får låna in Johannes Döparen, för att få ordning på saken:

Lova Herren, stenig öken, vilda djur, schakal och struts.
Hos Johannes görs försöken, att bli ren från synd och smuts!

Så fick jag ett mejl från en mig närstående person som hade fortsatt och kommit på följande strof:

Lova Herren, vita vidder norrskensprakt och änglakor,
ren och ripa, sork och lämmel, jubla mott och mal och or!

Tänk vilka poetiska talanger som kan upptäckas via några facebook-inlägg. (För den som undrar så är ”or” ett litet kvalster. Förekommer ofta i korsord.)