Partiledare om NT 2026 – höstens hetaste snackis!

Dagen har gjort ett antal intervjuer med partiledarna. Av skäl som jag inte har tillgång till är endast sex av åtta intervjuade. Kanske kommer snart de andra två. Vi får se. Jag väljer ändå att skriva dessa rader nu. Intervjuerna gjordes i juni.

I varje intervju har de frågat om hur partiledarna ser på den kommande översättningen av Nya testamentet. Det är intressant läsning för mig. Det som flera av dem är överens om är att Herrens bön var bättre i 1917 års översättning. (Här behöver det dock sägas att KB 1917 egentligen hade en uppdaterad version av Herrens bön men att Svenska kyrkans biskopar (om jag inte fått saken om bakfoten) protesterade så den gamla ordföljden fick vara kvar och den nya översättningen kom i ordförklaringarna i stället. Där står det:

Ordalagen i bönen »Fader vår«, Matt 6:9-13 och Luk 11:2-4, hava i 1917 års översättning icke ändrats, utan stå i överensstämmelse med bönens gamla, allmänt brukade form. Men i enlighet med vår tids språk skulle emellertid bönen efter Matt 6:9-13 lyda.

»Du vår Fader, som är i himmelen! Må ditt namn hållas heligt; låt ditt rike komma; ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen; giv oss idag vårt dagliga bröd; och förlåt oss vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem som hava brutit mot oss; och för oss icke in i frestelse, utan fräls oss från det onda (eller: från den onde).«

Av de sex partiledare som hittills är intervjuade har fyra kommenterat just Herrens bön. Magdalena Andersson tycker att det är bra att man uppdaterar språket, men att det också har sina nackdelar:

När jag är i kyrkan och ska läsa Fader vår, alltså den nya översättningen, så mumlar jag fortfarande den gamla versionen.

När Dagen upplyser om att det kanske kommer en ny version säger hon enligt tidningen ”Huh!” och ryser till:

Jag kommer ändå hålla fast vid 1917 års översättning, för det finns en rytm där som jag gillar.

När hon får Bibeln i sin hand uppslagen på Bergspredikan njuter hon enligt Dagen av att det är den klassiska bönen som finns med där.

Fader vår, den versionen är så mycket bättre.

Dagen har försett varje partiledare med ett exemplar av Bibeln. Jag undrar vilken översättning de då valt. Är det verkligen 1917? Det är inte helt enkelt att bedöma när jag ser bilderna.

Amanda Lind kommenterar också Herrens bön: 

Det lär nog bli en viss diskussion om Herrens bön.

Hon undrar om det kommer att bli ordet ”prövning” eller ordet ”frestelse”. Enligt henne representerar de två olika teologiska perspektiv. Insiktsfullt av henne, tycker jag. Men hon ser också fram emot det nya: 

Jag tycker det här ska bli väldigt spännande.

Ebba Busch får även hon frågan om vilka tankar hon har kring den nya bibelöversättningen:

Jag tycker ju inte om förändringar.

Jag tycker det var jättejobbigt med en ny Fader vår, vad ska vi med den till, jag tycker ju om den gamla.

På samma sätt har Jimmie Åkesson synpunkter på Herrens bön:

Jag är konfirmerad en gång, det räcker. Jag tänker mest på det ständiga tjafset om ”Fader vår”. Där vill jag gärna ha den version som fanns då jag konfirmerade mig.

Simona Mohamsson däremot kommenterar inte Herrens bön men vet å andra sidan om att en ny översättning är på gång:

Jag kan inte säga att jag är så insatt, men jag har fått höra från mina kristna vänner att det är en het snackis, att det finns lite olika ingångar och tolkningar. Så jag följer det med spänning. Det kanske blir höstens hetaste snackis.

Även Elisabeth Thand Ringqvist har annat att tala om när hon får frågan om den kommande bibelöversättingen:

Det är sådant som jag som politiker inte ska lägga mig i. Men generellt är det bra att det finns bibelöversättningar som människor tycker är relevanta, språkligt och på andra sätt.

Över lag är partiledarna positiva. Magdalena Andersson säger exempelvis:

Det är väl jättebra, det kommer säkert finnas många synpunkter, så jag ser fram emot en spännande debatt, där jag tror folk kommer vara arga.

Amanda Lind är tydligt engagerad. Enligt Dagen tänder hon till lite extra när ämnet kommer på tal. Tidningen skriver att det märks att Amanda Lind förstår att det är en balansgång mellan nya forskningsrön och att få till det poetiska språket i Bibeln.

Jag hoppas att den nya bibel­översättningen ska ha ett visst schvung.

Även Ebba Busch är framför allt förväntansfull. Tidningen menar att hon trots sin nostalgiska ådra konstaterar att det kommer att bli en högtidsstund med en ny bibelöversättning. Hon säger att hon välkomnar den, inte minst eftersom det medför en diskussion om Bibelns betydelse.

Och vill man förstå svensk kultur, vårt bildspråk och var man hittar nyckeln till det svenska språket, då är Bibeln helt avgörande.

Jimmie Åkesson, slutligen, hade visserligen inte hört talas om att det är en ny översättning på gång men säger att om syftet är att tillgängliggöra Bibeln så är det väl bra. Han menar att bibelöversättningar historiskt har varit med och format Sverige och det svenska språket. Däremot tror han inte att det är så längre. En ny översättning kommer inte vara samma milstolpe som tidigare, menar han. Därför ser han inte den nya översättningen som så viktig.

Det är inte så konstigt att det finns många olika perspektiv. Någon tror att NT 2026 blir höstens hetaste snackis, någon att NT 2026 inte är så viktig. Framtiden får avgöra hur det blir. Och så undrar jag förstås vad Ulf Kristersson och Nooshi Dadgostar hade svarat.

Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

De fann kärleken

Vid Bokmässan i höstas såg jag helt plötsligt ett par kvinnor iförda Värendsdräkter. Min mor hade en sådan folkdräkt. Väldigt stilig. Det var ju ett smart drag att klä sig i folkdräkt och stå på Bokmässan. Alltså blev jag nyfiken och gick och pratade med dem. Det visade sig vara ett tvillingpar: Irma Svensson och Iris Bengtsson. De var där för att marknadsföra sin bok:

De fann kärleken

Nu har jag läst den. Osökt tänker jag på bokserien

Släkten

Den samlar hustrun på. På webbplatsen beskrivs den på följande sätt:

Släkten är en romanserie skriven som en stafett av kvinnliga författare sedan 2008. Läsaren följer en fiktiv släkt från vikingatiden och framåt i en episk saga som samtidigt berättar Sveriges historia ur kvinnornas perspektiv.

Nu har precis del 12 kommit ut och handlingen befinner sig på 1500-talet. Det går inte fort att ta sig mellan århundradena. Det gör det däremot i den bok jag nyss läst. 15 generationer med start 1652 och sl+ut 2023. Det som binder ihop handlingen är att de lever ungefär på samma platser. I Hånger, söder om Värnamo.

De två systrarna har släktforskat och de är i allmänhet intresserade av historia. Man får intrycket att det mesta som de skriver om har hänt men kanske inte just på det sätt eller kring de personer som de – med författarens frihet – diktat ihop.

Boken handlar om kärleken. I varje generation möter vi par som blir förälskade och får barn. Men allt är inte rosenrött. Det förekommer både svek och otrohet. Under 1900-talet skiljer sig något par. Det är trovärdigt skrivet. Att en person född 1923 får en bibel av fruntimmerssällskapet vid sin vigsel tror jag dock inte stämmer. Fruntimmerbibelsällskapet, som var relaterat till Svenska Bibelsällskapet, grundades 1819. Mig veterligen upplöstes det 1888. Resterande medel tillföll då Svenska Bibelsällskapet.

En sak som jag inte visste var att man förr i tiden fernissade korkmattor. Jag trodde man hade fernissa endast på träytor. Där fick jag lära mig något nytt.

Boken var lättläst och underhållande. Framför allt är det kul att ett par damer i övre medelåldern kan knåpa ihop en bok, förlägga den på eget förlag och få till formgivning och allt sådant. Samt sedan åka till Bokmässan och marknadsföra den. Respekt!

Jag är osäker på hur man köper den nu. Det verkar inte finnas någon webbplats och den är med all säkerhet utgiven på eget förlag. Den som blir nyfiken får helt enkelt gå till något av de sju bibliotek som enligt Libris-katalogen har den.

Flera bibelöversättningar samtidigt

En av de vanligaste frågorna jag får som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är varför det behövs en ny översättning av Nya testamentet redan. Då tänker ofta frågeställaren på att det bara har gått 25 år sedan Bibel 2000 kom. I själva verket är Nya testamentet i Bibel 2000 den översättning som på sin tid kallades NT 81. Med andra ord kommer översättningen av Nya testamentet i Bibel 2000 vara 45 år gammal när NT 2026 är klart. En relativt normal tid mellan olika översättningar i nutiden. Troligen kommer dock Bibel 2000 och NT 2026 användas parallellt under överskådlig tid. Dessutom finns ju flera andra bibelöversättningar som används i Sverige.

Idag firade hustrun och jag högmässa i Uppsala domkyrka. För Nyårsdagen finns det en speciell psaltarpsalm i Den svenska evangelieboken (som det gör för alla sön- och helgdagar). Idag fick vi höra Psalm 121 framföras vid två tillfällen.

Dels som växelsång mellan kör och församling mellan två av textläsningarna. Texten fanns i Sv ps 669. Dels sjöng kören samma psaltarpsalm efter predikan, i tonsättning av Otto Olsson. (Kyriosa i sammanhanget var att en av kyrkvärdarna dirigerade kören – det ser man inte så ofta. Kanske beror det på att kyrkvärden heter Stefan Parkman och är seniorprofessor i kördirigering vid Uppsala universitet).

Det är i sig inget märkligt att samma bibeltext förekommer flera gånger i en gudstjänst. Det som jag fäste mig vid denna gång var att den förekom i två olika översättningar och att ingen av dem var från Bibel 2000. Såhär lyder texten enligt Bibel 2000

Psalm 121

1 En vallfartssång.

Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Hjälpen kommer från Herren,

som har gjort himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han sover aldrig, han vakar ständigt,

han som beskyddar Israel.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall bevara dig

i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Den text som kören sjöng i tonsättning av Otto Olsson - där vissa verser saknas - gick såhär:

1 Jag lyfter mina ögon upp till bergen,

varifrån  min hjälp kommer.

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låte din fot ej slinta, och den,

som dig bevarar, slumre icke!

4 -

5 Herren är den som dig bevarar,

Herren är ditt beskärm, 

ja Herren är ditt beskärm. 

6 -

7 -

8 Herren bevare din utgång och din ingång

ifrån nu och till evig tid. Amen.

Otto Olsson tog sig friheten att stryka vissa verser och stuvade om i andra. Jag fascineras av att han har så många konjunktivformer. "låte", "slumre", "bevare". 

Enligt Sv ps 669 däremot lyder texten såhär:

1 Jag ser upp emot bergen:

varifrån skall jag få hjälp?

2 Min hjälp kommer från Herren,

som har skapat himmel och jord.

3 Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

4 Han som beskyddar Israel,

Han vakar ständigt, han slumrar inte.

5 Herren bevarar dig,

i hans skugga får du vandra,

han går vid din sida.

6 Solen skall inte skada dig om dagen,

inte månen om natten.

7 Herren bevarar dig från allt ont,

från allt som hotar ditt liv.

8 Herren skall alltid bevara dig,

När du går och när du kommer,

nu och för evigt.

Denna översättning vet jag ärligt talat inte varifrån den kommer. Ett tag trodde jag det var Bibelkommissionens version från 1995 men det verkar inte. Inte heller Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision av 1917 års översättning som kom 1982. Det vore spännande att höra om någon läsare av denna bloggpost kan upplysa mig. Tonsättaren till växelsången heter Roland Forsberg. Kanske gjorde han smärre justeringar för att det skulle bli enklare att sjunga.

Men det som är min poäng just nu är att två olika översättningar lever parallellt i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Till och med i årets första högmässa i Uppsala domkyrka som leds av Svenska kyrkans ärkebiskop. Och märk väl: ingen av dessa översättningar kom från 1917 års översättning eller från Bibel 2000.

Vad betyder ordet ”bibel”?

Frågan verkar i förstone simpel. Wikipedia förklarar på följande sätt:

Bibeln (grekisk {koine}: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna')

Därför säger vi ibland att ordet ”bibel” betyder bibliotek. På ett sätt stämmer det ju också. Bibeln är i och för sig en bok, men den innehåller också många böcker. En del säger 66, andra 77. Det beror på hur vi ser på de 11 så kallade apokryfa eller deuterokanoniska skrifter, som ingår i exempelvis Bibel 2000.

Men rådfrågar jag Svenska Akademiens ordlista vad ordet ”bibel” betyder, så får jag en annan förklaring:

bibel [bi´bel] substantiv ~n biblar

1 Bibeln kristendomens heliga skrift

2 o­umbärlig bok

Att Bibeln är kristendomens heliga skrift är otvetydigt sant. Det är ju ett konstaterande. Men att det är en oumbärlig bok, det är spännande. För någon dag gick jag förbi ett skyltfönster i Uppsala och kände mig nödd och tvungen att ta fram kameran.

Vad jag förstår så är dessa ”biblar” oumbärliga för någon som är intresserad av gäddor och abborrar. Jag inser att jag ser ordet ”bibel” i denna bemärkelse från tid till annan, när jag surfar runt på internet. Säkert kunde jag göra en lång lista på exempel men låt mig nämna ”Sportbibeln”. Det är webbplats med en massa idrottsnyheter.

Men ”Sportbibeln” kan också vara en utgåva av Nya testamentet, som ges ut av Kristen Idrottskontakt (KRIK)

Vad ska vi då tänka kring detta? Har ordet ”bibel” kapats och börjat användas på fel sätt? Ska jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet bli orolig? Kanske anmäla någon för falsk marknadsföring eller driva processer om varumärkesintrång? Jag väljer precis motsatt strategi. Människor förstår att ordet ”bibel” betyder ”oumbärlig bok”. Det är väl bra! En bok som innehåller allt Du behöver veta om något. Det kan säkert – hoppas jag – innebära att människor blir intresserade av originalet. ”Bibeln” med versalt ”B”. Som innehåller berättelser och visdom för hela livet. ”Bibeln” utan något prefix. Den äkta varan!

Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Kostrestriktioner

Ett vanligt samtalsämne är olika personers kostönskemål eller kostrestriktioner. Det kan tyckas som en relativt ny företeelse men är i själva verket inte det.

Människor i olika kulturer och i olika religioner har ätit olika slags kost. Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet behöver jag bara öppna Bibeln för att se att det varit på agendan länge. I den hebreiska bibeln (som vi också kallar Gamla testamentet) finns regler för kost. Och även i Nya testamentet finns det sådana. Vissa av reglerna i den hebreiska bibeln ändras, men inte alla.

Häromdagen slog det mig att nästan det första Gud säger till människan i Bibeln handlar om detta. Gud ger henne kostrestriktioner. Redan i den första skapelseberättelsen kan vi läsa att Gud säger:

Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. (1 Mos 1:29).

Men även i den andra skapelseberättelsen finns instruktioner om vad människan får sätta tänderna i:

Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos 2:16 – Bibel 2000).

Att jag funderar över detta just nu beror mycket på att jag börjar tro att jag är laktosintolerant. Vid ett antal tillfällen det senaste året har jag mått mindre bra, för att uttrycka det milt och jag kopplar ihop detta med intag av mejeriprodukter. Sedan jag succesivt övergått till laktosfria sådana mår jag bättre. Skönt.

Skälen till särskilda kostönskemål kan vara olika. Det finns, som jag redan nämnt, religiösa grunder. Det kan också vara etiska överväganden som gör att någon inte äter allt. Och så förstås medicinska skäl.

Det blir gärna så att den som äter allt har synpunkter på den som inte gör det. Vilket är väldigt onödigt. Låt oss helt enkelt försöka respektera varandra. Även när vi har olika uppfattningar, som delvis krockar.

Personligen har jag stor respekt för alla som låter sig påverkas av klimatnödläget och anpassar sin kost till det. Jag vet att de ofta får utstå spott och spe eftersom köttnormen på många håll är stark. Det är onödigt!

Jag äter både kött och fisk men i vårt hem försöker vi dra ner på framför allt kött och vi funderar också över vilken slags fisk vi köper hem. Vi lyckas inte alltid leva upp till våra visioner men ger för den skull inte upp.

För egen del måste jag nu lära mig att säga till att jag vill ha laktosfri mat. Det har jag exempelvis gjort på min arbetsplats där det redan finns några som har olika kostrestriktioner i fikarummet. En arbetskamrat kommenterade min laktosintolerans, som jag nu berättade om, ungefär samtidigt som jag firar femårsjubileum på arbetsplatsen, med orden:

Så det tog alltså fem år för Anders att bli intolerant.

Ett kort betyder så mycket

På våren 1978 (eller var det 1979) drabbades jag av körtelfeber. Sjukdomen bröt ut när jag var hemma hos mina föräldrar i Småland på sportlov. Till slut blev jag så dålig så jag fick åka in till infektionskliniken i Jönköping. 

Under dessa veckor skulle jag deltagit i ett möte med KGF-kommittén som skedde tillsammans med en skolsektionskonferens. KGF står för Kyrkliga Gymnasistförbundet och var en kristen elevorganisation som jag tillhörde. KGF-kommittén var förbundsstyrelse. Det slår mig nu att jag redan som gymnasist engagerade mig i frågor som hade att göra med kyrka och skola. Det är nu en viktig del av mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

De andra ledamöterna i KGF-kommittén skickade ett uppmuntranskort till sin sjuke vän. Det kortet dök upp när jag sorterade mina brev och kort. Jag vill skriva några rader om några av de personer som skrivit sina namn på kortet. En del personer minns jag dessvärre inte så väl. Något av namnen på kortet kan jag inte tyda. (Om någon av er läser detta ber jag alltså om ursäkt. Hör gärna av er.)

Jag tror att Åke Göransson har skrivit adressen. Det ser ut så. Åke var nog ordförande i skolsektionen i Ärkestiftet, en roll jag sedan tog över. Åke var tillsammans med en annan vän värdpar när hustrun och jag gifte oss. Han dog tyvärr 2019. Då var han direktör för Myndigheten för stöd till trossamfund. Det var en stor skara människor från vitt skilda håll som deltog i hans begravning i Sankt Lars katolska kyrka i Uppsala. Exempelvis var dåvarande kulturministern Amanda Lind där. 

En annan person som inte lever längre men som har sitt namn på kortet är Inger Aasa. Hon blev senare internationell sekreterare i Luleå stift och var med i Kyrkornas Världsråds centralkommitté och även i det verkställande utskottet. Inger dog 2006. 

En tredje person som skrivit sitt namn och som också är död är Thomas Bernerstedt. Han blev arkitekt men vi har inte haft så mycket kontakt genom åren. Då har jag haft betydligt mer kontakt med hans tvillingbror. Thomas dog 2020.

Andra personer som skrivit under är Anders Fröjmark, som var ordförande i KGF-kommittén. Anders är nu docent i historia vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Vice ordförande i KGF-kommittén var Sara Utvik. Hon har också skrivit under. Idag heter hon Sara Silfverskiöld och är lärare på Bromma folkhögskola. Ragnhild Gustafsson heter idag Ragnhild Utterström och är även hon lärare. Per Jönsson är kyrkoherde i Tölö-Älvsåker pastorat, söder om Göteborg. Han är också kontraktsprost och han bjöd in mig till en kontraktssamling för några år sedan. Ett roligt återseende. Per Englund var präst redan då och är nu pensionär så vitt jag vet. Henrik Grape är också präst. Han är handläggare för hållbar utveckling i Svenska kyrkan, men är utlånad på 100 procent för att leda klimatarbetet inom Kyrkornas Världsråd.

Dessa personer som jag räknat upp har jag många olika minnen med. Ett litet vykort kunde väcka alla dessa minnen till liv. Så fantastiskt.

Postnord – min friskvårdspartner

En försändelse skickades med Postnord från Nybro till Uppsala. Innehållet handlade om bibelöversättning till svenskt teckenspråk och var avsett för Svenska Bibelsällskapet. På paketet stod mitt namn. Anders Göranzon. Tydligt skrivet med bläck. 

Av någon okänd anledning uppfattade dock personen som arbetade på inlämningsstället att mitt namn istället var Dan Andersson. Jo, man tackar. En lyrisk uppgradering.

När jag fick avin tog jag kontakt med avsändaren och fick veta att mitt namn uppgivits men inte att det stod präntat på paketet. Alltså började jag nu fundera över hur det skulle gå att hämta ut försändelsen.

I morse gick jag till vårt närmaste utlämningsställe, på Hemköp i det lilla shoppingcentrum som heter Svava. Där fick jag veta att paketet fanns vid Heidenstams torg. Hur hade det gått till? Även om namnet var fel så stod det ju tydligt vår adress: Bangårdsgatan 4A!

Vid fikarasten berättade jag om förvecklingen och det var vår ekonom som kom på lösningen på problemet. Uppe vid Heidenstams torg är även gatorna uppkallade efter svenska författare och poeter. Stagneliusgatan, Ferlingatan, Bellmansgatan och ergo: Dan Anderssonsgatan. På ett sätt hade ju paketet alltså kommit rätt.

Något tidigare än vanligt gick jag från jobbet idag för att hämta min cykel och ta mig ut till ICA Supermarket Samköp vid Heidenstams torg. Försedd med vår tidning BIBEL för att kunna identifiera mig om de inte trodde att jag representerade Bibelsällskapet och en nödlögn att Dan Andersson är tjänstledig gick jag mot kassan.

Det var dock inga problem. Jag fick ut paketet och kunde glad i hågen cykla hemåt. Tack, Postnord för att jag fick ett friskvårdspass i solskenet.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!