På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Black lives matter, Rapport.

Ikväll tittade jag på Rapport 19.30 och hoppade till mitt i sändningen. Då presenterades demokraternas vicepresidentkandidat inför valet i höst.

Kamala Harris

Jag vet inget om henne och kan därför inte bedöma hur hon skulle kunna fungera som vicepresident, om Joe Biden vinner.

Det jag reagerade på var inte att reportern presenterade henne som den ”första svarta kvinnan” som ställde upp som vicepresidentkandidat. Jag reagerade däremot på att rösten sedan berättade att många väljare tyckte det var dags att ”välja en icke-vit kvinna”. Hade de potentiella väljarna uttryckt sig så? Förmodligen inte, för i nästa stund intervjuades en person, som på engelska sa:

I think we need a woman of colour

Den som satte textremsan valde dock att översätta ”woman of colour” med begreppet ”icke-vit kvinna.”

Under mina år i Sydafrika fick jag lära mig att det inte heter så. Vi skulle ju inte kalla en kvinna för en ”icke-man”. Lika lite som vi skulle kalla en man för en ”icke-kvinna” eller en vit person för ”icke-svart”.

Detta är ett exempel på så kallad vithetsnorm. Och tydligen är Rapportredaktionen påverkad av den normen. Ja, så kan det vara. Men det vore kanske bra om de blev medvetna om det och kunde förändra sig på den punkten.

Anders Göranzon – polis, kyrkomusiker, präst och något mer.

Att ha en namne är stundtals roligt. Jag har framför allt blandats ihop med Anders Göranzon i Karlstad, som är kyrkomusiker. Det gör inget. Han är mycket trevlig och kompetent. Jag har bloggat om det förut. Länken kommer här.

En annan Anders Göranzon är polisbefäl i Stockholm. Honom har jag aldrig förväxlats med. Men ett lustigt sammanträffade dök upp, när jag googlade efter en artikel igår. Saken är den att jag ska göra ett inhopp på min gamla arbetsplats, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För att de studerande ska vara lite förberedda, tänkte jag att de kunde läsa en artikel jag fått publicerad.

What happened last night in Sweden? To preach without fear in a Scandinavian Folk Church, in a situation when populist nationalism rises in the context of migration.

För den som vill läsa, finns artikeln här. Den bygger på en presentation jag gjorde vid en konferens i USA för några år sedan. Eftersom konferensen ägde rum i USA fick jag tips av en vän att börja med en koppling till USA:s presidents uttalande om Sverige.

Nåväl, nu skulle jag alltså googla fram min artikel. Jag sökte på ’Anders Göranzon’ och ’Last night in Sweden’. Istället för min artikel kom en massa artiklar om polisen Anders Göranzon, som enligt wikipedia blev kändis 2017 med anledning av USA:s presidents uttalande. På wikipedia står det:

Sedan USA:s president /…/ i februari 2017 uttalat sig om situationen i Sverige, ådrog sig Anders Göranzon och dennes kollega, Jacob Ekström, mediernas uppmärksamhet efter att de medverkat i ett reportage av filmaren Ami Horowitz, vilket sänts den 17 februari 2017 på TV-kanalen Fox News. 

Göranzon ansåg i efterhand att inslaget hade manipulerats, så att polismännens svar, var svar på andra frågor än vad som framgick av filmen. Medan Göranzon och Ekström hade avsett att uttala sig om gängkriminalitet, framstod det i stället som de svarade på frågor om sambandet mellan invandring och våldsbrott.

Det är väl ändå lite komiskt, mitt i allt, att jag fastnar för samma händelse och skriver en artikel om det. En händelse som google framför allt förknippar med min namne. Nu ska i ärlighetens namn sägas att jag inte är ensam. Jag hittade många vetenskapliga artiklar och uppsatser med denna titel, när jag googlade, Till exempel en magisteruppsats från Högskolan i Jönköping. 2018 skrev Mathilda Linnander:

Last Night in Sweden: A Critical Discourse Analysis of the Image of Sweden in International Media

Jag måste nog läsa den. Här är länken. I min egen doktorsavhandling har jag ju använt just diskursanalys.

Men tillbaka till detta med att ha en namne – eller flera. Det finns en fjärde Anders Göranzon i Sverige, ser jag på hitta.se men om honom kan jag inte finna särskilt mycket information. Det finns dock ett märkligt sammanträffande även med honom. Jag noterar det på hitta.se och det är att vi, trots att vi har olika bostadsorter, åldrar och födelsedagar, ändå alla har namnsdag den 30 november. Helt otroligt!

Vilka läser min blogg?

Ibland tittar jag efter varifrån mina läsare kommer. Oftast från Sverige. Inte så sällan från Sydafrika (om jag skriver på engelska). Någon enstaka gång kan jag ha över hundra besök från Ryssland - samtidigt. Misstänker någon automatik bakom detta. Skriver ju inte på ryska. Idag verkade det som om även USA fanns på topplistan. Samt Brasilien! Det är mycket i den här världen jag inte förstår.

Nu har jag i alla fall skrivit Sverige, Sydafrika, Ryssland, USA och Brasilien i denna bloggpost. Undrar om det kommer träffar från just dessa länder. (I så fall kanske det betyder att endast botar läser min blogg).

Inbillar mig att de starkast markerade fälten betyder att jag har mest läsare där.

Pittsburgh – why?

Yesterday, Saturday 27 October 2018, one of the deadliest attacks on the Jewish community in US history took place, according to CNN, when 11 persons were shot dead in the Tree of Life Synagogue in Pittsburgh.

US Attorney Scott W. Brady said:

The actions … represent the worst of humanity

It is appalling that the person who murdered the eleven people and wounded others have used bible quotations on social media to fuel his anti-Semitism. This is of course nothing new, which makes it even worse. We who confess ourselves to be Christians need to work even harder to stop this abuse of God’s name.

Late Archbishop Nathan Söderblom, Nobel Peace Prize
Laureate in 1930, looks down on the panel. I think he
would have been pleased with the conversation.

With this outrageous background it felt as a positive and constructive initiative that the Archbishop of Church of Sweden, Antje Jackelén, gathered a group of deacons and pastors on Friday around issues of dialogue between Jews, Muslims and Christians. We who are ordained and employed by Church of Sweden on national level stand under her oversight. Hence she gathers us twice every year for deliberations. This time the theme was

Learning and teaching in our different traditions

The panel consisted of Morton Narrowe, former Rabbi of the Stockholm Synagogue, Mohammad Fazlhashemi, professor of Islamic Theology and Philosophy at Uppsala University and Antje Jackelén, Archbishop of Church of Sweden.

It is difficult to cover a one and a half hour long conversation in a blog post. Suffice it to say, most of the time they were in agreement. To me that in itself was a good thing. That religious leaders from different traditions meet in peace and understanding.

One thing I would like to comment, though. The moderator, Jakob Wiren, theological secretary at the Archbishop’s office, has published a book on Christian Education, where he also speaks about the way different religions teach faith. He claimed that textbooks in school often describe people of faith in a stereotype way. If there for instance is a photo of a Jew, he is often orthodox with ringlets. The same with Muslims and Christians. Always the extremes. He wished for the education of school teachers to take this into account and safeguard that they are aware of this risk. Religious people are often alienated or exoticized.

Right now my wife is studying religion at Mid Sweden University. She shares a lot with me and I am under the impression that her studies are taking this into account. The literature and the teacher portrays the different religious traditions with respect and in their web seminars they discuss exactly the issue that Jakob Wirén pointed to. That is reassuring to know.

The illustration shows Judaism as a Tree of Life.

My wife also showed me a report she and her study group produced while she studied at Sigtuna Folk High School in the early eighties. She trained to become a Parish Educator and this study had the title:

Judaism. What can the roots teach us?

She has been working with Christian Education since then. With every age – from infant to old aged. In Sweden and Southern Africa. This also belongs to the full picture. While we as preachers have struggled with our theology on the relation between Christianity and Judaism, the Parish Educators have known better. It is important to know that this challenge lies with every Christian. How to look at the other with respect and curiosity.

I am also happy to be part of the Preaching Blog named Tala väl. (Literally: Speak well - meaning that we have to talk about other people of faith in a benevolent manner. And especially about our Jewish siblings.)

Let us continue the good work and always avoid describing the other in a way that is untrue. The rules of late Bishop Krister Stendahl still stands:

1. When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.

2. Don't compare your best to their worst.

3. Leave room for “holy envy.”

Societas Homiletica – day four – Pauli Murray!

Dr Donyelle McCray, Yale Divinity School

Monday. This is the day with different excursions in the afternoon. I am not going to write about them. I will focus on this morning’s Keynote Address:

Pauli Murray In and Out of the Pulpit.

The speaker was Dr Donyelle McCray, Assistant Professor of Homiletics at Yale Divinity School. She was brilliant. And the story about Pauli Murray was so interesting.

First of all I have to confess that I had not heard of her. But now I have. She was an activist before the civil rights movement really took off. She was also a lawyer and a poet. Rather late she was also ordained in the Episcopal Church. As the first Afro American Woman Priest.

Already as a young person she described herself as inwardly male and outwardly female. She liked to dress in male clothes and carry out traditionally male duties.

Dr McCray painted a lively portrait of Pauli Murray. And she also introduced three of her most important inspirations.

Cornelia Smith Fitzgerald (Her grandmother).

Langston Hughes (A famous Harlem renaissance poet).

James Cone (one of the most renowned proponents of Black Theology in the US, who died April 28 this year).

Her grandmother was a preacher, but not in church. She held sermons to her neighbors and that inspired young Pauli. From Hughes she learnt about poetry. Murray meant that sermon and poetry are overlapping genres. I could not agree more. This is partly what I said in my own presentation. I am aware that I only am in the beginning myself.

Hughes also stressed how important it is to use one’s voice in more than one way. On this note I remember how we spoke about the grunting of preachers in Africa. A connection to the traditional praise singer, in isiZulu called ‘ibongi’. Either Hughes or Pauli Murray had said that

Language conceals the human voice

This means that a preacher should use other sounds. Even weeping as a way of expressing deep emotions. (This is far from our western preaching style, but in southern Africa we experienced this a lot).

When the address dwelled on Cone much was said about the role of anger in sermons. Anger as something that should not be feared but something that is informative.

The address was long but very inspiring. I want to learn more about this remarkable woman. I have found a website but I cannot see that much about her sermons is being mentioned. The link comes here.

Pauli Murray was ordained in 1977 and died in 1985. At the General Convention of the Episcopal Church 2012 her name was added to the Calendar of Commemorations of The Episcopal Church, and thus to Holy Women.

Something that especially spoke to me was her love for dogs. She liked to pray with her dog at her side. This I have done a lot myself, especially early mornings in South Africa.

Societas Homiletica – a society of love

The first evening at this homiletical conference is over. We meet at Duke Divinity School, in Durham, North Carolina. Around 70 participants from different parts of the world. I count between 15 and 20 countries on the list of participants. After registration and dinner we gathered for a Service of Worship in Goodson Chapel.

Listen to this prayer of confession, inspired by Proverbs 1:20-23:

God of rushing wind and silver moon,Wisdom cries in the street, and we have not heard.
She raises her voice, and we hurry past.
With distracted eyes and divided hearts, we have ignored her counsel.
We have ignored You.
Forgive us, we pray.
We are weary of our false assurance and would hear truth.

After that we hear the words of assurance.

Meslissa Gamble performs a Liturgical Dance.

We sing together. There is a Liturgical Dance performed by Melissa Gamble a 3^rd year Master of Divinity student. It is powerful.

Powerful is also the sermon of one of the founding members of the Society, Rev Dr Richard Lischer. It is he who describes Societas Homiletica as a society of love. An alternative to all societies of fear, that exist in this world.

The theme of this years conference is:

Fearing God in a Fear-Filled World?

He underscores this possibility: instead of fearing everything else – fear God. It gives me something to think about. The idea of fearing God as a help to get rid of much other fear. His final example is amazing. Obviously the President of the US had said, some time ago, that he wanted to protect the Christians in the US. The preacher ended the sermon with something like this:

Mr President, we don’t need your protection. The only one we fear is God. (I mean, how could anyone protect us from God?)

In the sermon and in the prayers I understood that the separation of migrants’ children from the parents is something that really troubles people here.

I look forward to Saturday. At 15.15 I will present my paper. I feel happy about this opportunity.

Förbjud nazistiska och rasistiska demonstrationer

Det var sommaren 2014 som Svenskarnas parti demonstrerade runt om i landet. Då diskuterades flitigt om inte Sverige kunde förbjuda organiserad rasism. Många jurister, bland andra Peter Nobel, hävdade att Sverige har förbundit sig att göra just detta, i FN’s

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

som trädde i kraft i Sverige 1972.

Nu är jag verkligen ingen jurist och jag förstår att denna internationella konvention förmodligen lämnar utrymme för tolkning, som lagtexter ofta gör. När jag söker bland artiklar från 2014 framträder ett argument från dåvarande alliansregeringen, att Sverige följer konventionen, genom att vi har lagen om hets mot folkgrupp. Argumentet förs fram av dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) i en artikel i Sydsvenskan.

I en annan artikel – Aftonbladet – menar dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M) att det är

… ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas …

Svenskarnas Parti lades ner 2015. Det verkar som om Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) fångat upp en del av den opinion som stod bakom Svenskarnas Parti. Så är det också NRM som nu syns mer och mer. T ex i Almedalen. Och så är det dags för nästa styrkedemonstration av rang – i samband med Bokmässan. Göteborgsposten skriver om detta för några dagar sedan.

Polisen ser, enligt artikeln, inget hinder för att de ska få demonstrera. Vilket är naturligt, eftersom det inte finns någon lag emot det. I en artikel på SvT antyds att demonstrationen kanske inte beviljas på just den plats NMR ansökt om. Det är väl, anser jag, det minsta polisen kan göra. Att flytta den längre bort från Bokmässan.

Ungefär samtidigt har polisen i Halland beslutat att en medlem i NMR ska bli av med sin vapenlicens. Det skriver Hallandsposten. Bra! Beslutet kommer att överklagas. Vi får se om det står fast.

Just frågan kring vapen gav mig en nyckel till att förstå det dilemma som finns när mänskliga fri- och rättigheter står emot medborgerliga fri- och rättigheter. I USA pågår ju en het debatt kring rätten att äga vapen. Sverige har – om jag förstår det hela rätt – en helt annan och skarpare lagstiftning. Det är rimligt, menar jag, att ingen ska få bära vapen på allmän plats. Men så är det inte i USA. Sverige har alltså beskurit medborgarnas rättigheter på denna punkt. Rimligt!

Skulle inte samma resonemang kunna användas när det gäller demonstrationsrätten? Om en organisation bygger på våld – för det menar jag att NMR gör – hör den inte hemma på allmän plats. Den är våldsbejakande.

Hur kan jag hävda det? Genom att läsa deras partiprogram.

Nordiska motståndsrörelsen vill

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Det talas därefter om rasfrämmande människor. Och när synen på Sionismen utvecklas är det ren och skär antisemitism som uttrycks.

I mitt tycke är det rimligt att en organisation som denna inte ska få tillstånd att demonstrera. Och detta ska anges i lag. När de demonstrerar är det definitionsmässigt hets mot folkgrupp.

Hopp trots allt!

Det haglar ju formligen reaktioner på valet i USA. Kommentarer, tankar och analyser – både i den virtuella världen och i mötet med medmänniskor. Så vad vill jag tillägga?

Pendeln svänger. Det är så mycket som pekar åt fel riktning i vår samtid. De partier som hämtar sin näring i rädsla för det okända. Som tar sig uttryck i diskriminering och fientlighet mot den andra. Vad värre är – även de traditionella partierna (som t ex vår egen regering och riskdag) lagstiftar på ett sätt som jag inte kan eller vill stödja. Fortsatt ID-kontroll vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Avtal med regeringen i Afghanistan. Utvisningar av minderåriga till länder som de aldrig bott i. Visst, det var svårt för Sverige och Tyskland och kanske något land till att gå emot ett Europa som bara ser migranter som en belastning. Men nu känns det som om vi gett upp.

Att Donald Trump vinner valet i USA är illa nog. Men det är tanken på att detta ingår i en större, djupare trend – där vi också är indragna – som gör det hela värre.

Mitt i allt funderar jag också kring makten. Barack Obama, som jag uppskattar på många sätt, fick Nobels fredspris. Men har det blivit färre krig under hans presidentperiod? Hur mycket kunde han ändra på sakernas tillstånd?

Med ledare som Putin och Trump visar makten sitt rätta ansikte. Det är inte något jag önskat. Men det finns något ärligt i det.

Oberäkneligheten hos Trump är ytterligare en komplikation. Hur går det nu med Paris-avtalet? Det skrämmer mig.

Listan kan förstås göras lång.

Maktens rätta ansikte.

Det är då hoppets låga tänds. Det är aldrig omöjligt att kämpa emot. Det är aldrig för sent att ta sats. Ingen värdslig makt varar för evigt.

Någon har skrivit att de unga i USA röstade annorlunda. Det var inte där Trump hade sitt stöd. Kan det vara så väl att det stämmer även i Europa? Det verkade så, när jag deltog i en manifestation för en human asylpolitik, på Vaksala torg häromkvällen. Det var många unga människor där.

Så låt oss hålla ut. Låt oss fortsätta kämpa.

Kampen den går vidare, den har bara börjat …

Aldrig, aldrig ger vi upp, segern är vår …

Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida …

The Riverside Church

Just nu fördjupar jag mig en av de kursböcker vi har vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut:

Prophetic Preaching. A Pastoral Approach.

Författare är en av professorerna i homiletik vid Yale Divinity School: Leonora Tubbs Tisdale. Boken är utgiven på Westminster John Knox Press 2010.

Tubbs Tisdale skriver mycket om en känd ekumenisk församling i New York, the Riverside Church. Jag måste erkänna att jag inte visste särskilt mycket om den innan jag började läsa boken om profetisk predikan.

Församlingens första 'senior pastor' var Harry Emerson Fosdick. Han var pastor där mellan 1925 och 1946. Det som framför allt berör mig i Tubbs Tisdales beskrivning är Fosdicks förmåga att skilja på sak och person.

Fosdick var pacifist. I USA. Under andra världskriget. Fosdick predikade regelbundet om pacifism men ändå var det många kvinnor och män som gjorde militärtjänst, som besökte gudstjänsterna. Tubbs Tisdale skriver:

Every Sunday, beginning the Sunday following the bombing of Pearl Harbor, the worship bulletin at Riverside Church included a notice telling service men and women that if they would let Dr. Fosdick know of their presence in church that day, he would send a handwritten letter to their family back home, telling them of their loved one’s presence in worship.

Föredömligt. I boken beskrivs hur många militärer samlades i kyrkan för att be och även att många gifte sig där. Med en pastor som var uttalat pacifist. Men som kunde skilja på sak och person.

Gammal byggnad får nytt liv

En domkraft kan vara en mycket upplyftande medarbetare.

Idag har jag varit med och lyft en gammal byggnad. Eller åtminstone en del av den. Det är spännande att se hur ett hörn liksom svävar i luften med hjälp av två domkrafter. Nu var jag enbart med på ett hörn, så att säga, men det gör inte så mycket. Det visar att det som är gammalt går att förnya och förbättra och på så sätt kan ges nytt liv. Även om det verkar svårt och även om delar är murkna och behöver bytas ut.

Det är inte första gången jag är med och lyfter en byggnad med hjälp av domkraft. Förra gången skedde det i Aneby. Då gällde det bara en liten lekstuga men det byggde på samma princip.

Idag börjar de nya asyllagarna gälla i Sverige. Donald Trump blir nominerade till presidentkandidat för republikanerna i USA och läget i Turkiet ser mörkt ut. För att inte tala om situationen för världens flyktingar, svältande människor i Afrika och terrorismens offer. Listan kan göras längre.

Det är lätt att ge upp och gripas av missmod. Men på samma sätt som en gammal byggnad kan få nytt liv finns det också hopp för mänskligheten. Det kräver arbete, uthållighet och målmedvetenhet. Men det går.

Det behövs mer ...

Europa håller på att drabbas av en humanitär katastrof. Ungefär så sa programledaren i kvällens Agenda.

Men jag undrar: är det inte flyktingarna i världen som upplever en humanitär katastrof?

Sverigedemokraterna och Donald Trump med flera har självklart rätt att hävda att stängda gränser, murar och restriktioner är lösningen. Socialdemokraterna och miljöpartiet känner sig uppenbarligen föranledda att delvis fatta beslut som drar åt samma håll.

Men det är inte i första hand Europa (eller USA, för den delen) som upplever en humanitär katastrof. Det är människor som lever på flykt undan krig och förtryck.

Såklart finns det människor överallt, som upplever humanitära katastrofer. Jag skriver inte om det. Men flyktingkatastrofen är i första hand flyktingarnas.

Om världen ska bli bättre, behövs mer öppenhet. Mer solidaritet. Mer samarbete.

Inte mindre.

Sedan får Sverigedemokrater och Donald Trump säga vad de vill.

Skype-möten

Igår hade vi traditionsenligt Världens fest i Birgittakyrkan. Utöver lotterier, brödförsäljning, korv och fika genomförde vi ett samtal med två av stiftets utsända medarbetare (missionärer) som finns i Etiopien: Hanna och Torbjörn Toll. Det gav en härlig känsla till aktiviteten. Så viktigt att få gestalta att kyrkan är världsvid och vi kan få en direkt glimt av vad som händer i Addis Abeba.

Idag har vi varit med om ett skype-sammanträde. Hustrun och jag har varit med i Internationella rådet i Växjö stift och ikväll var det sista mötet för året (och för vår del). Det tog en del tid att få alla uppkopplade men sedan gick det som smort. Och vi slapp sitta sammanlagt 3 timmar i bil till och från Växjö. Vi sparade tid och vi sparade miljö. Härligt.

Förhoppningsvis hinner vi skypa med yngsta dottern i USA innan vi går och lägger oss senare i afton.

Hemma igen

Tre veckor i USA. Mycket att ta in och säkert återvänder jag i bloggform med en och annan reflektion. Resan gick bra även om buss mellan Hässleholm och Alvesta med efterföljande försening inte var precis det vi drömt om. Natten var dock god och jetlag vet jag inte om vi känner så mycket av ännu. Men nu är vi hemma och det känns bra. Första arbetsuppgiften var högmässa i Birgittakyrkan. Predikade gjorde Annette, som är psykolog. En klok och genomtänkt predikan utifrån evangeliet och dagens tema: Att inte döma! Söndag eftermiddag med genomgång av både skrivbordet på jobbet och den digitala brevlådan. Imorgon är det dags för nya utmaningar.

Sista dagen i USA

Gårdagen var fylld av upplevelser. På förmiddagen åkte vi med ”the Duck Tour”. Man sitter i något som liknar ett färggrant pansarfordon (och från början var det amfibiefordon från andra världskriget, som användes) och färdas genom Bostons gator samtidigt som föraren berättar om allt man ser. Det speciella är att fordonet efter drygt en halvtimme åker rakt ut i vattnet och andra halvan av turen sker till sjöss. Innan man åker i land får alla barn komma fram och styra båten och får ett märke att fästa på tröjan. Alla applåderar för varje kapten, som får sitt märke. Kul idé! (Större delen av Boston ligger på s k landfill, d v s det har tidigare varit havsbotten och flodbankar. Därför verkar sjö och båt vara ett tema. Häromdagen var vi med dottern på en träff för alla au pairer i hennes område och åkte s k svanbåt. Mycket båt, m a o. Men det är ju bara trevligt!) På aftonen bjöd värdfamiljen på god mat och vi satt alla ute vid grillen och smaskade på grillad lax mm. Detta som en förberedelse inför kvällens firande i Somerville av the Independence Day med militärband, sång, tal, glass, dougnuts och framför allt det mest omfattande fyrverkeri jag någonsin sett. Boston har USA’s största och mest berömda fyrverkeri på den riktiga självständighetsdagen, som infaller 4 juli. Därför förlägger småstäderna kring Boston sina egna firanden på andra dagar. Intressant att vara med om denna kulturyttring med militärmarscher högt och lågt och ”let’s pay tribute to our armed forces” and ”God bless America”. Men det var mycket folk, mångkulturellt och festligt. Nu ska vi bara packa ihop det sista och efter lunch blir vi skjutsade till Logan airport, som är Bostons internationella flygplats. Vi kunde nog flugit direkt härifrån men eftersom vi flög till New York och John F Kennedy för tre veckor sedan och har återresan därifrån får vi ta samma väg hem. Lördag kväll är tanken att vi ska vara hemma. Deo voloente! Vi är tacksamma för tre härligt, avkopplande veckor i ett land som vi haft många uppfattningar kring men inte vetat så mycket om. Vi har förmodligen fortfarande en del åsikter och det känns som om vi har ännu fler kunskapsluckor. Det var inte bara fyrverkeriet i gårkväll som var omfattande. Hela USA är stort.

Äntligen i Boston

efter helt fantastiska dagar i New Orleans och Florida är vi nu äntligen hos yngsta dottern i Boston. Vi har blivit väl mottagna av hennes värdfamilj, där hon är au pair. Barnen är härliga och huset charmigt. Ikväll ska vi iväg och titta på en dansuppvisning, där dottern så klart är med. Mycket skulle jag vilja skriva om resan hittills. Men det vår vänta tills det blir lite lugnare någon dag. Vi kommer ju att vara en del av denna familj en vecka drygt. Säkert blir det stunder över, som bland annat kan fyllas med lite bloggande om de upplevelser vi haft de senaste två veckorna. Det har dock varit skönt att vara nästan helt utan internet. Internetcaféer är inte så vanliga i USA och vad hjälper det att det finns wifi på hotell och även på flygplanen, när man varken har laptop eller i-phone med sig? Så vi har gjort annat än fb, blogg och twitter. Helt OK, det med.

Usama bin Laden är död

TT konstaterar kort:

Tio års jakt på Usama bin Ladin är över. En amerikansk säkerhetsstyrka har dödat al-Qaidaledaren i Pakistan, på order av USA:s president Barack Obama. Kroppen efter den ökände terrorledaren har begravts till sjöss. (TT)

Vad har hänt? och vad ska man tycka om detta? Jag söker på Al Jazeera och tydligen är det sant. Man kan läsa kommentarer. Palestinska och Israeliska myndigheter tycker att det är bra. Det gör inte Hamas. Resten av världen gläds. I USA jublar man.
Jag är emot dödsstraff! Jag tar verkligen inte bin Ladin i försvar. Det gör jag inte med någon mördare. Men jag är ändå emot dödsstraff. Eller ska jag tycka att USA har rätt att utdöma dödsstraff?

Viktigare är dock svaret på frågan: Kommer detta att bidra till en fredligare värld? Det tror inte Al Jazeera. Inte heller jag!