Bibeln finns med i dagspolitiken

Under lång tid har jag med en dåres envishet hävdat att Bibeln inte bara påverkat vår historia (vilken den verkligen gjort) utan att den också påverkar vår samtid. Ett tydligt exempel är språket. Det senaste exemplet kommer från Moderaternas Sverigemöte, där partiledaren, Ulf Kristersson, i sitt tal sa följande:

Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!

Vad har detta med Bibeln att göra? Jo, det jag syftar på är givetvis orden:

Att gå den extra milen.

Uttrycket kommer från Bergspredikan. Det handlar inte om en svensk mil, som ju är 10 kilometer utan om en romersk mil, 1 000 dubbelsteg eller 8 stadier, alltså ca 1 500 meter. Jesus undervisar om hur viktigt det är att älska sina fiender och göra mer än vad som begärs av en. Han säger:

Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. (Matt 5:41)

I fotnoten i Bibel 2000 (NT 81) står det:

Romerska soldater kunde med våld rekvirera tjänster av den judiska befolkningen (jfr 27:32). 

Vad Jesus menar är alltså att när en romersk soldat, en representant för ockupationsmakten, som har rätt att be någon gå en mil, ber om detta, så ska Jesus åhörare vara beredda att gå två mil. Det var nog inte tänkt som ett sätt att visa sig underdånig utan som ett sätt att ta udden av förtrycket. Budskapet blir att den romerska soldaten hamnar i tacksamhetsskuld till den person som han ställt krav på. Det blev en slags motståndshandling. 

Tillbaka till Ulf Kristersson och hans tal. Jag förstår givetvis att detta är ett talesätt och att den som använder det inte alltid är insatt i dess bakgrund. Men samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över sammanhanget i Ulf Kristerssons tal.

Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land.

När jag tänker på hur talesättet ”att gå den extra milen” brukar användas, handlar det oftast inte om att göra sitt bästa för sig själv och sitt land. Utan för den andra. Medmänniskan i utsatthet. Även om hon kommer från ett annat land. I noten till Matt 5:41 hänvisas det till Matt 27:32. Vad står det där?

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. (Matt 27:32).

Samma regel som Jesus hänvisade till i Bergspredikan använder sig soldaterna av i samband med Jesus korsfästelse. Och i noten till den versen står det:

Kyrene Huvudstad i Kyrenaika, en grekisk, av romarna övertagen koloni på Nordafrikas kust, som nu utgör en del av Libyen.

Simon från Kyrene, som fick bära Jesus kors, var nordafrikan. Ha kom från Libyen. Libyen är idag ett  land i sönderfall som för många asylsökande från Afrika är ett transitland. De som går den extra milen i vår tid – ibland med en tung börda, precis som Simon från Kyrene – vandrar inte på den väg som fått namnet ”arbetslinjen” utan längs smärtornas väg, Via Dolorosa.

Ulf Kristersson pratar om Fredrik Reinfeldt. Jag minns Reinfeldts ofta citerade tal från den 16 augusti 2014, som kallas ”Öppna era hjärtan-talet”. Det talet har en egen Wikipedia-sida. Reinfeldt sa bland annat:

Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.

Fredrik Reinfeldt i sitt tal "Öppna era hjärtan"
på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti 2014.
Foto: Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons.

På ett sätt är det spännande att Ulf Kristersson – i ett viktigt tal inför valet 2026 – återvänder till Fredrik Reinfeldt och hans politik. Som enligt Kristersson handlade om att ”gå den extra milen”. Ville Kristersson att jag skulle komma att tänka på ”Öppna era hjärtan”? Jag hoppas det.

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.

Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Vem bildar regering?

UppsalaTidningen damp ner i brevlådan igår morse, som den brukar göra. När jag slog upp sidan 4-5 möttes jag av de nio största partiernas svar på åtta olika frågor. Det jag först fäste mig vid var ordningen. Till vänster alliansen och till höger de rödgröna. Det kunde jag se. Men varför hade Fi placerats mitt i alliansen och SD mitt bland de rödgröna? Obegripligt. Ända tills jag förstod att partierna helt enkelt stod i bokstavsordning.

Vad jag ska rösta på har jag redan bestämt. Det som nu intresserar mig är hur den framtida regeringen kommer att se ut. Det kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis bli en minoritetsregering. Vi har ju haft minoritetsregeringar förut. Dåvarande Folkpartiet regerade från oktober 1978 till oktober 1979. Detta sedan Centerpartiets ledare, Torbjörn Fälldin, lämnat in sin avskedsansökan, då riksdagen beslutade att tillåta kärnkraft. Det var första gången jag hörde ordet

Dagtinga

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Ett antal år dessförinnan hade också det parlamentariska läget varit krångligt. Riksdagen bestod då av 350 ledamöter och de två blocken hade 175 mandat var. Vid ett antal beslut tvingades talmannen lotta om vilket beslut som skulle tas. Riksdagen kallades därför

Lotteri-riksdagen

Så, hur blir det efter valet i år? Ingen vet såklart. Elisabeth Marmorstein på SvT analyserar läget och hänvisar just till hur Ola Ullsten bildade regering 1978 med endast 10,6% av riksdagsrösterna. Men de andra partierna avstod från att rösta nej till minoritetsregeringen. De möjliga alternativ som SvT diskuterar är:

S+MP

M+KD+L+C

S

M

S+MP+V

S+M

S+C+L

Men de tar inte upp det alternativ som jag såg någonstans i mitt flöde. Idén att Centerpartiet och Liberalerna bildar en minoritetsregering.

Det skrivs en del om att Stefan Löfven vill samarbeta mer med dem i framtiden. Ett steg i den riktningen kunde vara att släppa fram en regering med de partierna. De kunde söka stöd åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna skulle ställas helt utanför inflytande.

Riksdagen och dess utskott skulle då få större makt. Och det är väl bra. Frågan är vad som skulle hända med den i särklass viktigaste framtidsfrågan, vår miljö. Jordens överlevnad. Utan en framtid för planeten faller ju allt.

Samtidigt står det helt klart att en första förutsättning för en någorlunda seriös miljöpolitik är att Sverigedemokraterna hålls utanför.

Vi får ju se hur det går. Men detta är vad jag tror. Just nu.

Sveriges nationaldag och wok

Det var ett välfyllt tält vi sjöng inför. Tyvärr var inte de akustiska
förutsättningarna de bästa. Men resultatet blev nog ändå godkänt.

Idag var det nationaldagsfirande på Linnés Sävja. Vi var där, eftersom vår kör, Fyris Kammarkör, bjudits in att sjunga. Det var ett trivsamt firande, som började vid mataffären i Sävja, varifrån ett tåg med flaggor avgick kl 12. Väl framme vid Linnés Sävja hissades den svenska flaggan och alla sjöng Sveriges nationalsång.

Det är klart att texten är ytterst tveksam. Vad är det för minnen Sverige tronar på? Och hur flög Sveriges namn ärofullt runt jorden? Men nu råkar det vara en sång som fått status av nationalsång, trots att den aldrig officiellt har antagits i lag.

Själva företeelsen nationaldagsfirande är vi inte vana vid i Sverige. Igår diskuterade vi runt matbordet varför just 6 juni är vår nationaldag och någon större enighet fanns inte. Men det går ju ändå att vara glad för att vi får möjlighet att bo i ett land, som har så många positiva sidor. Klimatet är behagligt och det finns gott om råvaror. Under många år har vi byggt upp ett samhällsklimat som präglas av öppenhet och delande av resurser. Det går ju så klart upp och ner med detta. Starka vindar blåser just nu i fel riktning. Desto viktigare att samlas kring värderingar som talar mer om det gemensamma än om stängda gränser, lag och ordning.

Therez Olsson samt en för mig okänd fanbärare.

Vi sjöng en blandad repertoar med psalmer, Evert Taube och Uti vår hage. Det verkade uppskattat. Dessförinnan hade en grupp underhållit med folkmusik. Innan det blev vår tur talade också ett av kommunalråden i Uppsala, Therez Olsson (M). Det var ett lättlyssnat tal. Hon berättade ett personligt minne från sin barndom. När hon var sju år hade hennes mamma samlat familjen runt matbordet för att de skulle äta en ny maträtt. Det hade liknat en blandning av spagetti och maskar. Det var första gången de åt wok. Hon berättade detta på ett målande sätt och wokätandet blev en metafor för hur viktigt (och naturligt) det är att ta in influenser från andra delar av världen.

Vid inget tillfälle hemföll hon åt att måla hotbilder som skulle försvara hårdare tag. Det var befriande. Att hon hade skrivit upp sitt tal på kort, vars baksida pryddes av moderaternas logotype, får väl vara ursäktat. Särskilt som partiet dras med negativ publicitet på grund av sitt närmande till Sverigedemokraterna. Min upplevelse var ett helt annat, öppet, moderat budskap. Självklart var hon inte där för att tala moderat politik, vilket hon inte heller gjorde. Men mina tankar gick i alla fall mer till den förre moderatledaren än den nuvarande.

Avslutningen av talet var också den första versen i psalm 791:

Du vet väl om att Du är värdefull

Det betyder självklart något, när vi i kören också avslutade vår del med att tillsammans med publiken sjunga:

En vänlig grönskas rika dräkt

I psalmerna finns helt klart ett språk, som passar in i ett sammanhang som detta. Ett språk, som både talar om naturens storhet och varje människas okränkbara värde.

För kören var det ett värdefullt framträdande. Om några veckor åker vi till Gotland, där vi ska sjunga både i Vamlingbo kyrka och i Visby Domkyrka, S:ta Maria.

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Är människan god?

Enligt 1 Mosebok 1 skapade Gud människan till sin avbild. Och allt var mycket gott. Människan med. Detta är en grundläggande tanke i kristen tro. Som kristen hävdar jag att detta är sant.

Samtidigt är människan förmögen att agera elakt och ont. Behöver jag argumentera mera?

Det är mycket glädjande att så många idag vill att Sverige ska vara ett land som med öppen famn tar emot människor på flykt. Jag håller med! Jag är också glad för alla som vill ge av sin tid och sina resurser.

Detta gör dock inte mig till en människa som är godare än andra. Men ofta agerar vi som om det vore så. Vi, de goda och präktiga som bryr sig. Och så de andra, som inte gör det.

Sverigedemokraterna är enligt Aftonbladet/Inizio näst största parti i Sverige. 21.5 % mot moderaternas 21.2 %. Socialdemokraterna har 24.9 %. Enligt Demoskops väljarbarometer är SD tredje största parti med 19.5 %.

Det går självklart att förklara detta på många sätt. Personligen tror jag att vi gör ett stort misstag om vi delar upp mänskligheten i onda och goda och placerar oss själva bland de goda. Det är mer komplicerat än så.

Ett samhälle måste byggas tillsammans. Av alla. Strategin att hålla SD utanför tror jag inte på.

Vad jag säger är inte att SD måste bjudas in i olika uppgörelser. Den parlamentariska demokratin fungerar ju så att majoriteten kan göra upp utan att köpslå med minoriteten.

Men samtal – är det inte en framkomlig väg?

Och särskilt bland oss väljare. Just nu funderar jag på hur jag ska kunna hitta sammanhang och sätt där jag kan föra vettiga samtal med alla slags människor. En utmaning!

Gode Gud, verka i mig, så att jag kan förmedla Din godhet i det jag gör och är. Amen.