Det räcker – politiskt men inte partipolitiskt?

Som jag lovade i gårdagens bloggpost skriver jag idag några rader om ”huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik”. Jag hade uppfattat att detta var en viktig poäng med manifestationen.

Låt mig understryka att många tal ofrånkomligen blev politiskt laddade. Något annat var inte möjligt. En del av talen uppfattade jag som kritiska mot den politik som förs idag men det sas aldrig rätt ut. Jag förstår att det var en svår balansgång för många.

Manifestationen skulle samla alla goda krafter i samhället kring ett gemensamt uppdrag. Och visst var det stor representation från riksdagens olika partier. Tidningen Dagen rapporterade:

Partiledare efter partiledare strömmar till, från höger till vänster, även om det här i grunden inte är ett politiskt initiativ så har arrangörerna bjudit in dem, och de tvekar inte att kroka arm med civilsamhället.

Förmodligen bidrog Drottning Silvias närvaro till att många partiledare var på plats. Men säkert var de också där för att det genuint upplever att det var viktigt att vara med. Inför samlingen fick Sebastian Stakset frågan - från SvT - om hur han fick politikerna att tacka ja till att komma:

– Jag är fett envis. En av sakerna vi vill göra är att ta bort politikerföraktet, för det är ingen som blir bra av att bli hatad, säger Sebastian Stakset.

Stakset var i sitt tidigare, gängkriminella liv, uppfylld av hat och visade det exempelvis genom att hota Jimmie Åkesson. Det blev han dömd för. Stakset har också offentligen önskat att få be Åkesson om förlåtelse, något Expressen skrev om redan 2017. Så sent som förra året rann det över för Stakset i ett offentligt samtal med en politiker. Enligt Världen idag blev Staksets förlåt till denna politiker viralt: 

Predikanten och artisten Sebastian Stakset bad i ett Facebook­inlägg en M-politiker om förlåtelse för att han spårat ur i ett offentligt samtal om att låsa in unga. Hans ursäkt fick enorm spridning, lyftes fram i en ledare i DN och ledde till ett nytt och bättre samtal om ungas utsatthet.

Det finns alltså en förhistoria när det gäller Staksets relation till flera av Sveriges politiker. Han har verkligen ångrat sina hot och önskat försoning, det är min tolkning såhär från åskådarplats. Att så många politiker kom igår, är – mot bakgrund av detta – storartat. Jag vet inte om samtliga partiledare var där. På storbildsskärmen under manifestationen och i mitt flöde i sociala medier kunde jag i alla fall räkna till minst fem.

Stakset höll ett tal en bit in i programmet. Då nämnde han statsministern och den tidigare statsministern. Det uppfattade jag som en gest ämnad att lyfta frågorna om kampen mot vapenvåldet till en nivå över partipolitikens. Därför blev det spännande när statsminister Ulf Kristersson skulle hålla tal, efter att på regeringens och riksdagens vägnar fått ta emot en skulptur. Den var målad av Neo, barn till 39-åringen Mikael som sköts till döds i Skärholmen förra året och Nathaly, syster till Adriana, som sköts till döds 2020 i Norsborg, Botkyrka. På sin Facebooksida förmedlar Sebastian Stakset en hälsning från Neo till statsministern:

Tack för att du kommer till @detracker.nu statsminister Ulf Kristersson. Jag och Nathaly har målat en skulptur till dig. Den får du och dina kollegor i regering och riksdag som en påminnelse att ni måste tänka på oss barn på jobbet. Vi önskar att ni alla ska beskydda oss barn, jag tänker att inget annat barn ska vara med om det jag har gått igenom. Jag vill att alla politiker, kommuner och civilsamhället samarbetar för att hjälpa oss barn, och skapa ett tryggt land att bo i. Utan vapen och mord. Tack för du kommer! Vi ses imorgon.

Så, vad sa då statsministern? Hela talet går att läsa på regeringskansliets webbplats. Efter att ha lyssnat på plats och nu i efterhand läst igenom – och vinnlagt mig om att göra en välvillig läsning – ser jag att Ulf Kristersson avstår från sådant som brukar finnas med många gånger när han deltar i politiska debatter. Han började med att uttrycka vikten av att vi måste få ha olika uppfattningar i en demokrati. 

Vi har kanske olika uppfattning om exakt vad som måste göras. Det har jag stor respekt för. Men målet måste vara tydligt:

Att få stopp på våldet. Att bryta nyrekryteringen. Och att strypa den kriminella ekonomin.

Han säger inget om utvisning eller om vikten av att ha en stram migrationspolitik. Jag uppfattar att han ansträngt sig när det gäller att utesluta formuleringar som kan bidra till en uppdelning utifrån ursprung. Det var bra. Men efter denna inledning menar jag att statsministern valde en väg – av möjliga vägar till fortsättning – som var olycklig:

Ansvaret för det goda och rättvisa Sverige faller på oss alla. Men ett särskilt ansvar vilar alltid på regeringen. Att ytterst fatta besluten, att göra de svåra avvägningarna.

Den skulptur han fått var ju avsedd till honom och hans ”kollegor i regering och riksdag”. Några av dem satt på första raden. Nu valde statsministern att i stället tala uteslutande om vad regeringen gjort och gör. Och då glider argumentationen iväg åt att regeringen nu gör något som tidigare borde gjorts för länge sedan men inte gjordes. Det är svårt – intill omöjligt – att inte förstå det som en kritik mot oppositionen.

När jag läser en del andra tal som statsministern hållit ser jag att han väljer att uttrycka sig som representant för regeringen i första hand. Det kanske är en del av protokollet. Det skulle förmodligen varit riksdagens talman som hade varit rätt person att tala för hela riksdagen. Men nog hade det gått att utforma talet lite mer inkluderande, när det nu endast var statsministern av alla närvarande partiledare, som fick taltid?

Sammanfattningsvis: Statsministerns anförande hade kunnat bli ett enande tal. Det är möjligt att andra uppfattade det så. Men för mig blev det tyvärr inte så. Läs gärna själv och kom med andra perspektiv. Länken till talet kommer här igen.

Stärkt konstitutionell beredskap?

När jag igår läste DN på nätet såg jag att regeringen föreslår ändringar i grundlagen. Lilian Sjölund, som är ledarskribent på DN skriver: 

En politisk majoritet är på väg att ge regeringen oinskränkt makt vid ”fredstida kriser”.

Enligt Sjölund är även Socialdemokraterna med på förslaget. Jag googlar och hittar ett dokument på regeringens webbplats. 

Gunnar Strömmer, som är justitieminister, säger bland annat: 

Förutsättningarna för beredskapslagstiftning stärks genom att riksdagen får större möjligheter att delegera normgivningsmakt till regeringen.

I extremt brådskande fall ska regeringen kunna meddela tillfälliga regler som granskas av riksdagen i efterhand.

Händer detta verkligen på riktigt? Ska regeringen få möjlighet att meddela tillfälliga regler? Ska riksdagen få möjlighet att delegera normgivningsmakt till regeringen?

När jag skriver detta har jag varit på ett möte i Vilnius. Jag har försökt sätta mig in i Litauens historia. Redan 1795 annekterades Litauen av Ryssland. Under första världskriget ockuperades landet av Tyskland. Litauen blev sedan självständigt 1918. Men 1940 invaderades landet av Sovjetunionen. Året därpå ockuperades det av Tyskland igen.  Röda armén nådde landet 1944. Sedan blev Litauen en del av Sovjetunionen. 11 mars 1990 utropade landet sin självständighet. Det var det första landet i dåvarande Sovjetunionen som gjorde det.

Frihet och demokrati är inte en självklarhet. Jag kan inte förstå varför vår grundlag behöver ändras.

Ös inte ur usla brunnar!

Här följer den predikan jag höll på Julottan i år (2019) i Hacksta kyrka, Svenska kyrkan i Enköpings pastorat.

Hacksta kyrka, Villberga församling, Enköpings pastorat.
De äldsta delarna är från 1200-talet.

* * * * *

Det mesta i den berättelse vi just hört är vanligt. Vi kan känna igen oss.

Det är inget ovanligt att myndigheter vill att vi ska betala skatt eller att det ordnas med folkräkning. Vi kan ha olika uppfattningar om skattetrycket. Det kan finnas synpunkter på hur folkbokföringen ser ut. GDPR känner vi till. Å ena sidan den enskildes integritet. Å andra sidan vårt samhälle, som handlar om att vi hör ihop. Någon menar att samhället blir bättre om staten tar ut mindre i skatt, så att individerna själva får bestämma mer över sina liv. Andra menar att vi behöver bidra med mer pengar till statskassan, för välfärdens skull. Vi tycker olika och det är som det ska.

Mitt i den skattskrivning som Augustus beslutat om, föds ett barn. Det är inte heller något ovanligt. Att just denna unga mamma lägger sitt barn i en krubba, att födelsen sker bland djuren, är nog inget vi är vana vid. Men i andra delar av världen förekommer det säkert.

Ibland sägs det att Jesus föddes i utanförskap. Jag är inte säker på det. Härbärget (som det inte fanns plats i) kan betyda den del av huset där familjen bodde. Alltså fick Maria och Josef plats hos djuren. Med stor sannolikhet var det i samma hus och kanske även i samma rum. Tänk er ett hus, som till hälften är en grotta. På en upphöjd avsats bor människorna. I andra ändan bor djuren. Det är inte konstigt. Lättare att hålla värmen på vintern. Så bor människor än idag i många länder och så bodde många även i vårt land för ett par hundra år sedan. Jesus föddes i fattigdom men inte i utanförskap. Självklart tog släkten hand om en gravid kvinna, som precis skulle till att föda.

Maktens behov av kontroll. Inget nytt. Familjer som tar hand om varandra. Inget nytt.

Det är först när änglarna visar sig för herdarna, som vi förstår att något unikt händer. (Maria och Josef hade redan haft besök av änglar, så de visste). Men i och med att änglarna visar sig sprids budskapet. Och det är herdarna som berättar vidare.

Det är nu det börjar. Det är en inte helt okontroversiell födelse. Det förstår Herodes den store, som nu på sin ålders höst börjar bli galen och ger order om att mörda alla gossebarn under två år. Det som gett upphov till Värnlösa barns dag den 28 december. Jesus tvingas med Josef och Maria på flykt. Inte heller det något nytt.

Orden från Jesaja visar sig mycket aktuella. Han talar om ångest, om manteln som fläckats av blod. Mitt i en situation av våld och oro blir Gud människa. Till slut kommer detta lilla barn växa upp och dö på grund av att han hotar makten. Som påminnelse nämner vi Pontius Pilatus vid namn varje gång vi bekänner vår kristna tro.

Jesajas ord kunde också handla om vår egen tid; en tid där ångest råder.

I september skrev kyrkoledare inom Sveriges Kristna Råd ett öppet brev till landets partiledare. De ville värna om människors rätt att fly från krig och förtryck.

Företrädare för ett av Sveriges riksdagspartier tog upp detta i en debattartikel i en kvällstidning. De skrev att det är problematiskt när kyrkan ”går utanför sin teologiska roll och ägnar sig åt opinionsdrivande politik som riskerar att i än högre grad slita Sverige itu”. De fortsatte: ”Vi behöver enas, i armkrok med Sveriges kristna råd och fler, för en human och ansvarsfull syn på migrationsströmmarna”. Debattartikeln avslutades: ”Gör vi inte det har vi snart ingen möjlighet att hjälpa andra.”

Argumentet var att vi inte ska ta emot flyktingar mer. Det är bättre att hjälpa människor på plats. Det är det som sägs. Men hur kan det då komma sig att Sida nu redovisar en undersökning, som säger att svenska folkets stöd för bistånd till andra länder minskar. De krafter som vill göra det svårare för asylsökande att få komma till Europa vill självklart inte hjälpa människor på plats.

Det som gör mig oroad är ändå inte vad vissa politiker säger eller inte säger. Det som gör mig oroad är den berättelse som fler och fler gör till sin. Berättelsen handlar om att Sverige är ett land i fullständigt kaos. Många tror på detta. Och jag säger inte att det inte finns stora problem. Det finns våldsbejakande extremism. Självklart också bland de människor som flyr till Sverige. Mot detta behöver samhället ta krafttag. För människors skull.

Men denna berättelse bygger på rädsla, oro och ångest. Och de som berättar den vill få majoriteten att tro att det är människor från andra länder som är orsaken. Berättelse som nu tar över i vårt land handlar inte om att värna alla människors lika värde. Den handlar om att allt kommer att lösa sig om flyktingar inte längre kommer till vår del av världen. Den handlar om att så många människor med utländsk härkomst som möjligt ska återvandra.

Denna berättelse är så stark, så att jag ibland dras med i den. Jag börjar misstänka mina medmänniskor. Och jag skäms när jag gör det.

Idag, på Juldagen, firar vi en helt annan verklighet. Att Gud blivit människa och väljer att dela våra liv. Jesaja säger:

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Idag samlas hundratusentals människor i vårt land kring denna berättelse. Att Gud blev människa. Jesus föddes inte i Sverige utan i Mellanöstern. Jesus föddes inte i välstånd utan i fattigdom. Jesus levde sin första tid på flykt. Till slut dödades Jesus, eftersom han blev för obekväm för maktens människor. Men Jesus uppstod också från döden. Han gjorde en väg genom allt som verkar omöjligt. Genom själva döden.

Vi som firar jul i Sverige idag och ända till tjugondag knut är människor som talar svenska, nordsamiska, arabiska, farsi, tigrinja och många andra språk. Vi tror i första hand på att Gud blev människa. I våra julkrubbor ställer vi ut tre stjärntydare som uppvaktade Jesus. De brukar avbildas som representanter för olika folk. De står tätt samman med den Heliga Familjen. De trängs med oxen, åsnan och fåren och dess herdar. Gud kommer till hela sin skapelse.

Denna berättelse – julevangeliet – innehåller det friska vattnet. Den klara källan som är idel godhet och kärlek. Vi vägrar ösa ur usla brunnar, där vattnet är brunfärgat och otjänligt. Vi söker en källa där rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Om misstroende och förtroende

Annika Strandhäll och Annie Lööf

Misstroendeomröstning i riksdagen är inget jag har stora kunskaper om. Förstår jag det rätt händer det ibland men det har aldrig lett till att en minister fällts. Så inte heller idag, när det väcktes misstroende mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Eftersom jag inte sett på nyheter eller lyssnat på radio idag ville jag söka kunskap om hur det gått. Jag hade hört att Centerpartiet skulle lägga ned sina röster, så jag googlade på Annie Lööf och Annika Strandhäll. Då kom det upp en artikel i Aftonbladet från 8 april. Den handlar om det stöd, som Annika Strandhäll gav till Annie Lööf, när hon blev utsatt för en hatstorm i sociala medier, på tvåårsdagen efter terrorattacken på Drottninggatan.

Statsministern har ju också tagit upp detta som en viktig del av skeendet nu, att Annika Strandhäll också blir utsatt för näthat. Det såg jag i gårdagens aktuellt. Och när jag googlade kring detta, kom det upp en annan artikel i Aftonbladet, där statsminister Stefan Löfven stöttar även Annie Lööf. 

Misstroende har ju med förtroende att göra. Kan det finnas en rent mänsklig sida av det hela? Att en politiker från ett parti, som stöttar en kollega från ett annat parti, inger förtroende. Och att detta spelar roll vid en omröstning?

I så fall visar det att nättrollen påverkar politiken men kanske inte alltid i den riktning de själva avsett. Och att dagens beslut är ett misstroende mot nättrollen.

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.

Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Talmannen och talesmännen

Det som slår mig är att det just nu är männen som agerar. Även om kvinnor i vissa fall föreslås till talmän är det männen som föreslår. Hur kunde det bli så?

Mattias Karlsson, SD, föreslår Björn Söder.

Jonas Sjöstedt, V, föreslår Lotta Johnsson Fornarve

Anders Ygeman, S, föreslår Åsa Lindestam.

Alliansens gruppledare föreslår Andreas Norlén.

Vem bildar regering?

UppsalaTidningen damp ner i brevlådan igår morse, som den brukar göra. När jag slog upp sidan 4-5 möttes jag av de nio största partiernas svar på åtta olika frågor. Det jag först fäste mig vid var ordningen. Till vänster alliansen och till höger de rödgröna. Det kunde jag se. Men varför hade Fi placerats mitt i alliansen och SD mitt bland de rödgröna? Obegripligt. Ända tills jag förstod att partierna helt enkelt stod i bokstavsordning.

Vad jag ska rösta på har jag redan bestämt. Det som nu intresserar mig är hur den framtida regeringen kommer att se ut. Det kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis bli en minoritetsregering. Vi har ju haft minoritetsregeringar förut. Dåvarande Folkpartiet regerade från oktober 1978 till oktober 1979. Detta sedan Centerpartiets ledare, Torbjörn Fälldin, lämnat in sin avskedsansökan, då riksdagen beslutade att tillåta kärnkraft. Det var första gången jag hörde ordet

Dagtinga

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Ett antal år dessförinnan hade också det parlamentariska läget varit krångligt. Riksdagen bestod då av 350 ledamöter och de två blocken hade 175 mandat var. Vid ett antal beslut tvingades talmannen lotta om vilket beslut som skulle tas. Riksdagen kallades därför

Lotteri-riksdagen

Så, hur blir det efter valet i år? Ingen vet såklart. Elisabeth Marmorstein på SvT analyserar läget och hänvisar just till hur Ola Ullsten bildade regering 1978 med endast 10,6% av riksdagsrösterna. Men de andra partierna avstod från att rösta nej till minoritetsregeringen. De möjliga alternativ som SvT diskuterar är:

S+MP

M+KD+L+C

S

M

S+MP+V

S+M

S+C+L

Men de tar inte upp det alternativ som jag såg någonstans i mitt flöde. Idén att Centerpartiet och Liberalerna bildar en minoritetsregering.

Det skrivs en del om att Stefan Löfven vill samarbeta mer med dem i framtiden. Ett steg i den riktningen kunde vara att släppa fram en regering med de partierna. De kunde söka stöd åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna skulle ställas helt utanför inflytande.

Riksdagen och dess utskott skulle då få större makt. Och det är väl bra. Frågan är vad som skulle hända med den i särklass viktigaste framtidsfrågan, vår miljö. Jordens överlevnad. Utan en framtid för planeten faller ju allt.

Samtidigt står det helt klart att en första förutsättning för en någorlunda seriös miljöpolitik är att Sverigedemokraterna hålls utanför.

Vi får ju se hur det går. Men detta är vad jag tror. Just nu.

Imorgon gäller det

Sveriges riksdag går imorgon till omröstning om migrationspolitiken. Det ska bli svårare att komma in i Sverige.

Om detta har jag skrivit förut. Min enkla tanke är följande. Ju fler vi är i Sverige, som vill ha ett öppet samhälle, där det finns plats för dem som söker asyl, desto öppnare blir samhället. Om de folkvalda politikerna förstår att många vill öppenhet, blir det svårare att rösta fram slutenhet.

Det är självklart inte enkelt. Det säger jag inte. Men jag vill hellre dra åt det öppna än åt det slutna. Det är så många som vill försvåra och resa stängsel.

Två hänvisningar. Dels Svenska kyrkans biskopar, som i DN vädjar till riksdagen att den ska ta hänsyn till barnens situation. Länken kommer här. Dels Rädda Barnen, som också – självklart – tar fasta på barnens behov.

Min bön och förhoppning är att riksdagen lyssnar till dessa och andra kritiska röster. Sverige får gärna fortsätta att ha en så öppen migrationspolitik som möjligt. Tillsammans får vi sedan göra vårt bästa för att också integrationen ska bli så bra som möjligt.

Löste "decemberöverenskommelsen" grundproblemet?

Det blir alltså inget extra val i mars 2015. Läser på nätet i Aftonbladet, Expressen, SvD och DN. De flesta verkar välkomna detta. Utom SD, om jag förstår nyhetsrapporteringen rätt. En förklaring tycks vara att endast SD hade tjänat på ett val i mars.

Det positiva med dagens besked, är att Sverige sparar pengar. Val är kostsamt. Dessutom sparar partierna pengar. En valrörelse gör också att mycket politiskt arbete avstannar. Det är så klart inte bra.

En annan positiv sida är att SD får mindre att säga till om. SD satsade högt och förlorade. Så kan det gå i politiken.

Men vad är grundproblemet? Som jag ser det är SD ett symptom på ett djupare liggande problem. Det finns stora grupper människor i Sverige som är missnöjda med de etablerade partierna. De uppfattar inte att dessa partier pratar med dem eller fattar beslut som löser deras problem.

Däremot uppfattar de att SD gör det. Vilket för mig är en gåta. Ett parti, som i mina ögon står långt bort från demokrati och medmänsklighet. Hur kan detta parti uppfattas som en kraft till förändring och förbättring för människor i Sverige? Obegripligt!

De som röstar på SD gör en felbedöming, menar jag. De tror att pengar kommer föras över från en ekonomiskt svag grupp (immigranter) till andra ekonomiskt svaga grupper (arbetslösa, sjukskrivna, äldre m fl). Så blir det naturligtvis inte i SD’s värld.

Grundproblemet är att klyftorna ökar. Klyftorna mellan de som redan har det ekonomiskt bra ställt och hela tiden får det ännu bättre och de andra, som får det sämre.

Det som därför behövs är en politik som minskar de ekonomiska samhällsklyftorna. Att majoriteten av riksdagens partier är överens om att SD inte ska ha mer makt är bra. Det är gott att det samarbetas över blockgränserna. Men nu börjar den stora utmaningen. Att överbrygga klyftor i riksdagen är det lilla steget. Att så långt som möjligt överbrygga samhällsklyftorna är målet.

Mandela

Flowers in front of the monument a year ago.

Idag för ett år sedan dog Nelson Rolihlahla Mandela. Låt oss ägna en minut åt eftertanke. Inte minst med tanke på situationen i Sverige. En fråga kunde vara:

Hur skulle Mandela ha tänkt kring situationen i Sverige idag?

Självklart kan varken jag eller någon annan ge ett svar på detta. Vad jag i stället vill göra är att använda Mandelas liv som ett teoretiskt ramverk, för att se på den uppkomna situationen i Sveriges riksdag (som jag menar är ett symptom på djupare problem i det svenska samhället.)

Inte långt från Pietermaritzburg finns ett monument över Mandela som verkligen är värt ett besök. Det har rests på den plats där Mandela greps den 5 augusti 1962.

I det lilla museet, som finns på platsen, sammanfattas Mandelas liv med sex ord:

Character - personlighet
Comrade - kamrat
Leader - ledare
Prisoner - fånge
Negotiatior - förhandlare
Statesman - statsman [sic]

Character - personlighet

Vi har alla fått olika gåvor. Vi är personligheter. Låt oss använda dessa och tacka Gud för dessa. Det gäller inte bara människor, som vi beskriver som goda. Även personer som hyser uppfattningar, som vi inte delar, har fått en personlighet, som använd på rätt sätt, kan vara gemenskapen till nytta.

Comrade - kamrat

Mandela var medlem av ANC. Det var under hela hans liv oerhört viktigt. Om vi ska kunna arbeta för ett gott samhälle, måste vi organisera oss. Rimligen gör vi det i olika organisationer. Det är bra. Men alla organisationer, menar jag, kommer inte att kunna skapa ett gott samhälle, för de har som grundidé att samhället bara är till för vissa.

De så kallade Sverigedemokraterna är en av dessa organisationer. I deras valmanifest står det:

Sverigedemokraterna arbetar för ett Sverige där samhället präglas av en historiskt rotad, gemensam svensk kultur som skapar sammanhållning och solidaritet mellan medborgarna.

Vad skulle Mandela sagt? Jag tror att han skulle skakat på huvudet och tänkt att på denna grund kan aldrig ett samhälle byggas.

Leader - ledare

Ska vi på allvar kunna motverka den ideologi som de så kallade Sverigedemokraterna står för, behövs ledare. Inte först och fraämst ledare som är ’emot’ utan ledare ’för’. Ledare för ett gott samhälle. Sådan ledare finns. Men finns det någon som idag kliver fram i Sverige? Någon som sticker ut? Kanske skulle Tage Danielsson eller Astrid Lindgren, om de levt, kunnat vara sådana ledare.

Eller är det precis tvärtom. Vi kan alla ta vår egen ledarroll på allvar. Mandela blev inte världsberömd på en gång. Det viktiga ledarskapet ägde rum långt innan han nådde ära och berömmelse. Många andra ledare i Sydafrika spelade en lika avgörande roll som Mandela – men blev inte berömda. Ditt och mitt ledarskap kan vara avgörande.

Prisoner - fånge

Kampen för det goda samhället har alltid ett pris. Kanske inte fängelse. Men det är obekvämt att stå upp för mänskliga rättigheter. Även i Sverige. Ville Mandela spendera 27 år i fängelse? Säkert inte! Men han var beredd att göra det, när det krävdes. Vad är Du och jag beredda att offra, ge upp, för ett gott samhälle?

Negotiator - förhandlare

Som jag ser det, är det helt fel att i nuläget förhandla med de så kallade Sverigedemokraterna. De ledamöter i riksdagen som vägrar detta gör rätt. När Mandela (och andra frihetskämpar) kämpade mot Apartheid, fanns det inte på kartan att förhandla med de styrande, som gjorde skillnad på människor, utifrån ras. Men när apartheidregimen höll på att falla, då var det dags för försononing och förhandling.

De så kallade Sverigedemokraterna har idag ingen reell makt i Sveriges riksdag,  om inte de andra partierna ger det till dem. Min uppfattning är att alla de andra sju partierna har del i den uppkomna situationen. Och även del i lösningen. De måste förhandla med varandra.

Statesman – statsman [sic]

Min bön och förhoppning är att den som får talmannens [sic] förtroende att bilda regering efter det extra val som ska hållas i mars nästa år, kliver fram som en ansvarskännande statsperson. Och att de andra i riksdagen också agerar så.

Vid monumentet utanför Pietermaritzburg går det att läsa något som Mandela har sagt:

It always seems impossible until it's done.
Det ser alltid omöjligt ut tills det är gjort.

Det önskar jag att vi i Sverige skulle ta till oss. Det går att bygga ett gott samhälle. Där målsättningen är att alla medborgare får del av det goda. Ett samhälle som också är öppet för att ta emot dem som söker skydd. Eftersom ytterst hela jorden är ett, enda samhälle.

Skattereduktion - nej tack!

Egentligen är jag förvånad att jag missat den ändring som inträder efter årsskiftet. Att man får skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Jag såg det inte förrän nu. Först på facebook. Någon hade skrivit om skattereduktionen:

Vilken nyårsklapp - låt oss passa på direkt det är möjligt - t.ex. som avslutning av julinsamlingen på trettondedag jul!

Javisst, tänkte jag. Så bra. Då kan man ge mer. Men så hade en annan facebook-användare länkat till aftonbladet och Fredrik Virtanen.
Virtanen säger många tänkvärda saker. Inom Svenska kyrkans internationella arbete är detta inget nytt. Man kan ge av många olika skäl. Ibland har det känts som att vi inte ger för att andra behöver det, utan för att vi själva behöver ge, så att vi känner oss bättre.
Medaljen har både en framsida och en baksida. Så är det väl alltid. Alla har vi olika bevekelsegrunder. Självklart är det bra att vi människor vill dela med oss. Även om vi bland annat gör det för att må bättre, känna oss bättre. Ett gott samvete är väl inte fel?
Men om detta blir den enda anledningen, då bryr vi oss inte om vad vi ger till. Bara någon tar våra pengar och vi får känna oss präktiga. Virtanen beskriver detta, när han säger att välgörenhet är en slags konsumtion.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Kopplar man sedan skattereduktionen till nedmonteringen av välfärden, ja då lämnar den en besk eftersmak. Om samhället inte längre förmår bära medborgarna utan de ska förlita sig på andras välvilja – vart är vi då på väg?
På regeringens hemsida läser jag:

Regeringen lade i budgetpropositionen för 2012 fram förslaget om skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Förslaget i sin helhet finns att läsa i budgetpropositionens första del, kapitel 6:16 (sid 442-482).

Den 23 november 2011 godkände riksdagen förslaget, vilket innebär att det kommer att införas som planerat den 1 januari 2012.

Man kan också läsa mer på skatteverkets hemsida.
Ska det alltså bli så? Att redan rika människor kan fortsätta ge det de brukar och så kunna dra av delar av gåvan på skatten?
Jag har både råd att betala skatt och dela med mig av mina pengar. Till mina systrar och bröder i Sverige såväl som till systrar och bröder i andra delar av världen. Ambrosius, kyrkofadern, skrev på 300-talet:

Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.

Det minsta man kan begära av den som begär skattereduktion för en gåva är att han eller hon ger denna reduktion också. Allt annat vore hyckleri!