Stärkt konstitutionell beredskap?

När jag igår läste DN på nätet såg jag att regeringen föreslår ändringar i grundlagen. Lilian Sjölund, som är ledarskribent på DN skriver: 

En politisk majoritet är på väg att ge regeringen oinskränkt makt vid ”fredstida kriser”.

Enligt Sjölund är även Socialdemokraterna med på förslaget. Jag googlar och hittar ett dokument på regeringens webbplats. 

Gunnar Strömmer, som är justitieminister, säger bland annat: 

Förutsättningarna för beredskapslagstiftning stärks genom att riksdagen får större möjligheter att delegera normgivningsmakt till regeringen.

I extremt brådskande fall ska regeringen kunna meddela tillfälliga regler som granskas av riksdagen i efterhand.

Händer detta verkligen på riktigt? Ska regeringen få möjlighet att meddela tillfälliga regler? Ska riksdagen få möjlighet att delegera normgivningsmakt till regeringen?

När jag skriver detta har jag varit på ett möte i Vilnius. Jag har försökt sätta mig in i Litauens historia. Redan 1795 annekterades Litauen av Ryssland. Under första världskriget ockuperades landet av Tyskland. Litauen blev sedan självständigt 1918. Men 1940 invaderades landet av Sovjetunionen. Året därpå ockuperades det av Tyskland igen.  Röda armén nådde landet 1944. Sedan blev Litauen en del av Sovjetunionen. 11 mars 1990 utropade landet sin självständighet. Det var det första landet i dåvarande Sovjetunionen som gjorde det.

Frihet och demokrati är inte en självklarhet. Jag kan inte förstå varför vår grundlag behöver ändras.

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.

Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Talmannen och talesmännen

Det som slår mig är att det just nu är männen som agerar. Även om kvinnor i vissa fall föreslås till talmän är det männen som föreslår. Hur kunde det bli så?

Mattias Karlsson, SD, föreslår Björn Söder.

Jonas Sjöstedt, V, föreslår Lotta Johnsson Fornarve

Anders Ygeman, S, föreslår Åsa Lindestam.

Alliansens gruppledare föreslår Andreas Norlén.

Vem bildar regering?

UppsalaTidningen damp ner i brevlådan igår morse, som den brukar göra. När jag slog upp sidan 4-5 möttes jag av de nio största partiernas svar på åtta olika frågor. Det jag först fäste mig vid var ordningen. Till vänster alliansen och till höger de rödgröna. Det kunde jag se. Men varför hade Fi placerats mitt i alliansen och SD mitt bland de rödgröna? Obegripligt. Ända tills jag förstod att partierna helt enkelt stod i bokstavsordning.

Vad jag ska rösta på har jag redan bestämt. Det som nu intresserar mig är hur den framtida regeringen kommer att se ut. Det kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis bli en minoritetsregering. Vi har ju haft minoritetsregeringar förut. Dåvarande Folkpartiet regerade från oktober 1978 till oktober 1979. Detta sedan Centerpartiets ledare, Torbjörn Fälldin, lämnat in sin avskedsansökan, då riksdagen beslutade att tillåta kärnkraft. Det var första gången jag hörde ordet

Dagtinga

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Ett antal år dessförinnan hade också det parlamentariska läget varit krångligt. Riksdagen bestod då av 350 ledamöter och de två blocken hade 175 mandat var. Vid ett antal beslut tvingades talmannen lotta om vilket beslut som skulle tas. Riksdagen kallades därför

Lotteri-riksdagen

Så, hur blir det efter valet i år? Ingen vet såklart. Elisabeth Marmorstein på SvT analyserar läget och hänvisar just till hur Ola Ullsten bildade regering 1978 med endast 10,6% av riksdagsrösterna. Men de andra partierna avstod från att rösta nej till minoritetsregeringen. De möjliga alternativ som SvT diskuterar är:

S+MP

M+KD+L+C

S

M

S+MP+V

S+M

S+C+L

Men de tar inte upp det alternativ som jag såg någonstans i mitt flöde. Idén att Centerpartiet och Liberalerna bildar en minoritetsregering.

Det skrivs en del om att Stefan Löfven vill samarbeta mer med dem i framtiden. Ett steg i den riktningen kunde vara att släppa fram en regering med de partierna. De kunde söka stöd åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna skulle ställas helt utanför inflytande.

Riksdagen och dess utskott skulle då få större makt. Och det är väl bra. Frågan är vad som skulle hända med den i särklass viktigaste framtidsfrågan, vår miljö. Jordens överlevnad. Utan en framtid för planeten faller ju allt.

Samtidigt står det helt klart att en första förutsättning för en någorlunda seriös miljöpolitik är att Sverigedemokraterna hålls utanför.

Vi får ju se hur det går. Men detta är vad jag tror. Just nu.

Trygghet för vem?

Så tråkigt att vakna upp till nyheten att Sveriges största parti nu tar ett steg bort från humanism och medmänsklighet mot en stramare migrationspolitik. Och så tråkigt att läsa hur argumentationen ser ut.

En trygg migrationspolitik för en ny tid

På socialdemokraternas hemsida läser jag denna morgon:

Idag ger Socialdemokraterna besked om att vi vill att den nya asyllagstiftningen ska ligga fast. Vår inriktning är att Sverige ska ta emot sin andel av EU:s totala mottagande sett till vår befolknings storlek, inte mer. Vår lagstiftning kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU. Mottagandet ska ske i mer ordnad form framöver, och vi ska fortsätta arbetet för att få fler länder att ta sitt ansvar för människor på flykt.

Det har blivit socialdemokraternas mantra. Att Sveriges lagstiftning inte väsentligen kan skilja sig från  den lagstiftning som finns i övriga EU-länder. Låt oss pröva detta argument:

1. Har alla länder i EU samma lagstiftning på detta område? Svaret är såklart: Nej.

2. Vilka länder är det då som avses? Det sägs sällan. Kan Sverige ha en något mer human migrationspolitik än andra EU-länder eller ska vi sikta på botten?

3. Byt ut migrationspolitik mot exemplevis arbetsmarknadspolitik. Skulle en socialdemokratisk regering kunna skriva:

Vår lagstiftning kring anställningstrygghet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.

Min uppfattning är att Sverige visst kan vara ett föregångsland. Som visar vägen. Är det inte så det har fungerat på andra områden. Till exempel föräldraförsäkringen.

Vår lagstiftning kring föräldraledighet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.

Jag köper inte argumentationen. Vi kan visst väsentligt skilja oss från övriga länders lagstiftning i EU. Om vi tror på det vi gör. Risken finns såklart att människor i världen uppfattar att Sverige är ett gott land att leva i. Där det finns anställningstrygghet och där det finns en genomtänkt föräldraförsäkring. Men är det inte positivt?

Vad jag förstår kommer redan väldigt få personer till Sverige idag. Och det beror enligt Ingvar Persson i Aftonbladet inte på en strängare politik.

Att färre söker asyl i Sverige beror enligt myndigheterna inte heller i första hand på den avvisande svenska politiken. Det är resultatet av stängda gränser, i Europa och mot länder utanför EU.

Även Peter Wolodarski i DN är kritisk:

Men Folkhemmet byggdes i en tid då det ännu kunde framstå som möjligt att skapa homogena samhällen med skarpa yttre gränser. Den tiden är sedan länge lyckligtvis förbi. S borde låta SD få ensamrätt på nationalnostalgiska fantasier.

Jag hoppas att vi blir många som står upp och protesterar. Inte minst när det gäller rätten till återförening och till att alla barn ska få gå i skolan. Men också för att Sverige ska vara ett föregångsland – gärna tillsammans med andra.

Migranter - en välsignelse!

Tidigare idag deltog jag i ett kontextuellt bibelstudium som leddes av Sthembiso Zwane. Sthembiso är en sydafrikansk präst på besök i Sverige och vi känner varandra från mina år i Pietermaritzburg. Han arbetar vid

Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research 

Han ska bland annat besöka Världens Fest i Västerås och även där leda ett kontextuellt bibelstudium. Om Du är i Västerås kan Du komma till Stadsbiblioteket klockan 12. I programmet står det att det endast ska hålla på 45 minuter men vi jobbar på att kunna hålla på längre på en angränsande plats. Starten blir dock i stadshotellet.

Det bibelstudium jag var med om idag inspirerade mig till att skriva ett mejl till Sveriges migrationsminister. (Läs nedan vad jag skrev).

Efter bibelstudiet besökte vi Svenska Bibelsällskapet. Där hittade vi en skrift, som handlar om Bibeln och migration. Precis som bibelstudiet vi deltog i. Skriften finns på Svenska, engelska, arabiska, farsi.

* * * * *

Till Migrationsministern

Migranter – en välsignelse!

En sydafrikansk präst är just nu på besök i Sverige. Tillsammans besökte vi Crossroads i Uppsala, där EU-migranter och tredjelandsmedborgare får möjlighet att tvätta kläder, duscha och äta en bit mat. Kort sagt: en plats där de blir bemötta som medmänniskor. Vi läste bibeln tillsammans. Närmare bestämt berättelsen om hur Abram, Sarai och Lot lämnar sitt hemland och bosätter sig i ett nytt land. Gud säger till Abram: 

Jag ska välsigna dem som välsignar dig (1 Mos 12:3).

 Runt bordet fanns två svenskar, en rumän, en nigerian och en sydafrikan. Och vi slogs av insikten att migration är en välsignelse. Och att hela den judisk-kristna-muslimska berättelsen om Abraham/Ibrahim startar med migration. Och beskriver det som något gott.

Självklart är jag medveten om att många människor är på flykt och helst av allt ville bo kvar i sina hemländer om det var möjligt. Jag ifrågasätter inte att migration också betyder mänskligt lidande bortom all reson. Men samtidigt frågar jag mig: hur ser vi på varandra som medmänniskor?

Min önskan är att Du som migrationsminister också bidrar till en förändrad syn på migranter. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle, som bygger på insikten att varje människa i grunden är en resurs. Ert parti skriver också på sin hemsida: 

Människor som reser för att uppleva, studera eller arbeta i andra länder berikar världen. Migration är därför i grunden positivt.

Det som hörs i vårt land är tyvärr helt andra saker. Fokus ligger på det fåtal migranter som ägnar sig åt kriminalitet eller terrorism. Du kan som minister bidra till att vi hjälps åt att se alla andras bidrag.

Visst förstår jag att vi måste ta ansvar för vår migrationspolitik. Men samtidigt drar starka krafter i vårt samhälle åt ett annat håll. Ett samhälle där vi ser på varandra med misstänksamhet behöver vi inte skapa. Det kommer av sig själv om vi inte agerar.

Migration är därför i grunden positivt! Låt oss tillsammans visa det.

Anders Göranzon

Präst i Svenska kyrkan

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Det behövs mer ...

Europa håller på att drabbas av en humanitär katastrof. Ungefär så sa programledaren i kvällens Agenda.

Men jag undrar: är det inte flyktingarna i världen som upplever en humanitär katastrof?

Sverigedemokraterna och Donald Trump med flera har självklart rätt att hävda att stängda gränser, murar och restriktioner är lösningen. Socialdemokraterna och miljöpartiet känner sig uppenbarligen föranledda att delvis fatta beslut som drar åt samma håll.

Men det är inte i första hand Europa (eller USA, för den delen) som upplever en humanitär katastrof. Det är människor som lever på flykt undan krig och förtryck.

Såklart finns det människor överallt, som upplever humanitära katastrofer. Jag skriver inte om det. Men flyktingkatastrofen är i första hand flyktingarnas.

Om världen ska bli bättre, behövs mer öppenhet. Mer solidaritet. Mer samarbete.

Inte mindre.

Sedan får Sverigedemokrater och Donald Trump säga vad de vill.

Är människan god?

Enligt 1 Mosebok 1 skapade Gud människan till sin avbild. Och allt var mycket gott. Människan med. Detta är en grundläggande tanke i kristen tro. Som kristen hävdar jag att detta är sant.

Samtidigt är människan förmögen att agera elakt och ont. Behöver jag argumentera mera?

Det är mycket glädjande att så många idag vill att Sverige ska vara ett land som med öppen famn tar emot människor på flykt. Jag håller med! Jag är också glad för alla som vill ge av sin tid och sina resurser.

Detta gör dock inte mig till en människa som är godare än andra. Men ofta agerar vi som om det vore så. Vi, de goda och präktiga som bryr sig. Och så de andra, som inte gör det.

Sverigedemokraterna är enligt Aftonbladet/Inizio näst största parti i Sverige. 21.5 % mot moderaternas 21.2 %. Socialdemokraterna har 24.9 %. Enligt Demoskops väljarbarometer är SD tredje största parti med 19.5 %.

Det går självklart att förklara detta på många sätt. Personligen tror jag att vi gör ett stort misstag om vi delar upp mänskligheten i onda och goda och placerar oss själva bland de goda. Det är mer komplicerat än så.

Ett samhälle måste byggas tillsammans. Av alla. Strategin att hålla SD utanför tror jag inte på.

Vad jag säger är inte att SD måste bjudas in i olika uppgörelser. Den parlamentariska demokratin fungerar ju så att majoriteten kan göra upp utan att köpslå med minoriteten.

Men samtal – är det inte en framkomlig väg?

Och särskilt bland oss väljare. Just nu funderar jag på hur jag ska kunna hitta sammanhang och sätt där jag kan föra vettiga samtal med alla slags människor. En utmaning!

Gode Gud, verka i mig, så att jag kan förmedla Din godhet i det jag gör och är. Amen.

Har majoriteten alltid rätt?

Det har gått några dagar sedan Sverigedemokraterna, enligt det webbaserade marknadsundersökningsföretaget Yougov’s senaste mätning, beskrevs som Sveriges största parti. SD fick enligt Metro 25,2 procent. S fick 23,4 och M fick 21,0 procent.

Undersökningen bör tas med en rejäl nypa salt. Det är fritt fram att själv anmäla sig till Yougov. Det går till och med att tjäna in poäng och sedan använda dem i Yougov’s poängshop.

Självklart är resultatet ändock alarmerande. Av flera skäl. I denna bloggpost kommer jag att koncentrera mig på ett demokratiskt problem och göra det framför allt från ett specifikt perspektiv.

Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. Kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte väljs i direkta val, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Att 12,8 % röstar är problematiskt. Men det är å andra sidan en vanlig företeelse i folkrörelserna i Sverige. Det valdeltagande som gäller de allmänna valen har få motsvarigheter på årsmöten in vårt avlånga land.

Så låt mig i denna argumentation utgå från att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd. I princip. I organisationen finns dessutom vissa korrektiv inlagda. Kyrkoordningen förstår att det inte går att rösta om trosfrågor. Därför har läronämnden ett slags veto-rätt i kyrkomötet. Där är biskoparna i majoritet. I biskopsvalen deltar förtroendevalda men dessa utgör endast 50%. Resten är präster och diakoner.

Det finns alltså en tröghet inlagd i organisationen.

Min fråga är nu: vad händer om ett parti som Sverigedemokraterna får över 50% i kyrkomötet? Kan vi då lojalt följa kyrkomötets beslut?

Som lärare i homiletik blir frågan brännande. När de första studerande anländer om någon vecka – vad ska jag säga?

För egentligen gäller ju samma dilemma idag. Den största nomineringsgruppen – Arbetarepartiet Socialdemokraterna – fick nästan 30% av rösterna 2013. Självklart har de mycket att säga till om. Den som inte sympatiserar med dem, har här rimligen ett problem.

Men problemet för mig som lärare i homiletik, ligger djupare än så. Just nu läser jag in mig på kurslitteraturen. Flera böcker behandlar frågan om hur en präst ska predika i ett post-modernt samhälle.

David J. Lose har skrivit boken: ”Preaching at the Crossroads. How the world – and our preaching – is changing” (Minneapolis, Fortress press: 2013). Han anser att vi inte kan se förändringarna i samtiden som problem, som måste lösas. Snarare ska vi uppfatta dem som mysterier, som vi kan förhålla oss till på andra sätt. Hans förslag – i korthet – är egentligen inte nytt. Som kristna måste vi förstå både Bibeln och verkligheten utifrån ett centrum: Jesus Kristus. Det kommer aldrig att bli enighet kring hur vi ska predika. Men när vi samtalar om våra olika perspektiv händer något. Han menar att vi ska lita på bibelord. ”Trust the passage”. Jag gillar det och tänker på en kollega i Sydafrika, som alltid i bibelsamtal säger:

Trust the process. (Lita på processen).

Lose verkar inte föreslå att predikans budskap ska växa fram ur omröstningar, där majoriteten avgör.

Frågan kvarstår dock: hur avgör vi vad som är sant, rätt och riktigt? I ett postmodernt tänkande är detta omöjligt. I sin mest vulgära form menar postmodernismen att det inte finns någon möjlighet att avgöra vad som är sant. Däremot är det inte säkert att postmodernismen (vilken ingalunda är enhetlig) förnekar förekomsten av en sanning. Det som förnekas är snarare möjligheten att finna den.

Lösningen är inte en återgång till moderniteten, som (kraftigt förenklat) trodde att det gick att fastställa vad som var sant. Vilket gjorde att trosfrågor måste hamna utanför, i en annan sfär, eftersom de inte gick att avgöra med vetenskapliga metoder.

Min fråga som lärare är: var hittar vi grunden för det som ska förkunnas? I Bibeln, såklart – men kristna är sannerligen inte överens om hur den ska förstås. Svenska kyrkan har i kyrkoordningen även sagt att bekännelseskrifterna från 1500-talet är viktiga. Men de erbjuder inte alltid hjälp, när det gäller att besvara samtidens frågor.

Helt klart är inte heller det demokratiska beslutsfattandet, där majoriteten bestämmer, en möjlig väg.

David J. Lose hjälper mig att se på ett nytt sätt. Problemet går inte att lösa. Men mysteriet går att förhålla sig till. Tillsammans med Jesus Kristus och i gemenskap med andra, som också söker svar.

Nästa bok jag ska läsa handlar bland annat om profetisk predikan. Kan det behövas idag?

För vad händer om Sverigedemokraterna mobiliserar i nästa kyrkoval och får över 50% av mandaten i kyrkomötet? Är vi beredda? Eller har majoriteten alltid rätt?