Docentföreläsning

Idag var det docentföreläsning vid teologiska fakulteten i Uppsala. Under 2022 antogs tre docenter vid teologiska fakulteten och en av dem heter Manon Hedenborg White. Hon är docent i religionshistoria. Hennes föreläsning hade överskriften:

Proximal auktoritet

Nära relationer och ledarskap i religiösa rörelser

Manon har disputerat på en avhandling om Thelema. Ett religiöst-filosofiskt system grundat av Aleister Crowley. Avhandlingen heter:

The Eloquent Blood

The Goddess Babalon and the Construction of Femininities in Western Esotericism

Hon berättade med inlevelse om Crowleys tankar. Han var uppvuxen inom Plymouthbröderna, som han tog avstånd från. För Plymouthbröderna var Uppenbarelseboken viktig. Crowley verkar bygga sitt system på samma grund men han byter plats på madonnan och skökan, så Babylons sköka blir en positiv gudinna hos honom: Babalon. Själv identifierar han sig med vilddjuret, vars tal är 666.

Manons intresse för den rörelse handlar om deras alternativa sätt att konstruera kön och sexualitet.

Vi fick höra om en av Crowleys lärjungar, Leah Hirsig. Henne kallade han för den scharlakansröda kvinnan. Hon var både lärjunge och älskarinna. Ända tills en ny kvinna kom in i bilden och Leah Hirsig förlorade sin position och sitt ledarskap.

Utifrån detta kände Manon ett behov att skapa ett begrepp som kunde beskriva det som hände inom Thelema. Manon försökte använda Max Webers begrepp: legal-rational authority, charismatic authority och traditional authority. Men det som händer kring Crowley och Hirsig tacks inte in av dessa begrepp. Därav kommer begreppet proximal auktoritet. (Jag associerar till proxy war, d v s krig som stormakterna för genom ombud. Striden sker på något annat lands mark med andra arméer inblandade.) I Manons version handlar det om att någon får sin auktoritet i en religiös rörelse, på grund av sin närhet till rörelsens egentliga ledare.

En viktig del av Manons intresse för detta berör genus. Ofta är det kvinnor som har denna proximala auktoritet. Utöver Crowley och Hirsig nämnde hon Moses David i Guds barn som också hade en kvinna vid sin sida, som i sin tur ersattes av en yngre kvinna – Karen Zerby. Samma sak med Ma Anand Sheela som var sekreterare åt Bhagwan Shree Rajneesh. En variant finns i Knutby Filadelfia, där Åsa Waldau hade manliga lärjungar, som byttes ut.

Manon vill titta i marginalen för att säga något om mitten. Därav hennes intresse för dessa marginella religiösa rörelser.

Det var en spännande föreläsning, som satte igång min nyfikenhet. När jag hörde namnet Crowley gick mina tankar till boken Good omens. Den har jag bloggat om förut. En av huvudpersonerna, en demom, heter just Crowley. Det kan ju inte vara en slump.

En annan påverkan Crowley haft är att han finns med på omslaget till Beatles skiva Sgt. Peppers lonely hearts club band. Det läste jag i en artikel i Aftonbladet, när jag googlade.

Det är kul att lära sig nytt. Tills idag hade jag inte hört talas om vare sig Crowley eller Thelema.

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.

Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Bibeln, fotboll och biskopar

I mitt flöde såg jag en bild på Janne Andersson, förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll. Det är Aftonbladet som säljer en bilaga inför fotbolls-EM. Två saker lägger jag märke till. Dels att bilagan kallas för EM-bibeln. Passar ju oss i Bibelsällskapet. (Även om det nog knappast är en bibel i gängse mening). Det finns faktiskt en sportbibel, som ges ut av KRIK – Kristen idrottskontakt. Det är en översättning som heter Nya Levande Bibeln. Egentligen en parafras, det vill säga ingen ordagrann översättning. Men absolut närmare Bibeln än Aftonbladets EM-bilaga. 

Jag gick med i Svenska Turistföreningen när jag var student. Då skulle nya medlemmar få en Fjäll-bibel. Jag såg fram emot denna. Men det visade sig vara en bok med alla STF’s fjällstationer och en del annat att tänka på inför fjällvandringar under sommaren. 

Det är ändå roligt att begreppet ”bibel” betyder en publikation som innehåller mycket eller till och med allt inom ett visst område. 

Såhär ser Sportbibeln ut.

Min andra reflektion kring Aftonbladets bild på Janne Andersson är att han avbildas som en slags biskop. Åtminstone är det svårt för mig att inte tolka ringen med ett kors, som en biskopsring. Detta är egentligen inte något nytt. I Sydafrika har många fotbollslag sin egen biskop. Det är en slags maskot. En person som går före fotbollslaget in på plan.

Jag hittade till och med en artikel via Google Scholar. Den heter "Playing from the terraces: notes on expressions of football fandom in South Africa" och är skriven av Antony Kaminju & Thabisani Ndlovu. Artikeln finns publicerad i African Identities, Volume 9, 2011 - Issue 3: Ways with Soccer in Africa. Bilden nedan kommer från artikeln:

Detta är en sydafrikansk fotbollsbiskop.

Steget mellan idrott och religion är inte så långt. De trumpeter som var så vanlig under Fotbolls-VM för herrar i Sydafrika 2010, de kommer ursprungligen från en lokal kyrka, den så kallade The Nazareth Baptist Church. Även kallad the Shembe. Kyrkan försökte stämma det företag som tillverkade trumpeterna inför VM 2010, berättade nätttidningen IOL. Men vad tycker ni? Ska jag bråka med Aftonbladet om att de kallar sin EM-bilaga för EM-bibel?

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.

Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen

Goda nyheter

Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]

Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.

Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

Säkerhet - för vem?

Igår fördes en intensiv debatt i media om vad statsminister Stefan Löfven egentligen menade. Kan regeringen tänka sig att använda militärer mot civila? Nej, så ska det inte tolkas menar somliga. Andra uppfattade ändå att det fanns en öppning hos statsministern för detta. Aftonbladet skriver in en rubrik:

Löfven utesluter inte militär mot gängen

Jag såg inslaget i Aktuellt. Justitieminister Morgan Johansson grillades av nyhetsankaret. Tröttsamt! Går det inte att komma lite djupare i den politiska analysen?

Företrädare för olika partier fick komma till tals på scenen.
Gudrun Schyman är nummer två från höger. 

Efter att ha varit på Norrmalmstorg i söndags, på en manifestation, som anordnades av Me Too Sweden, måste jag ändå fundera över hur olika fokus läggs, när det gäller säkerhetsfrågor. Hur kan det komma sig att ansvariga är beredda att lägga miljarder på det militära försvaret och diskutera möjligheten av att använda militärer i förorterna men inte göra mer, när det gäller våld och övergrepp mot kvinnor?

Gudrun Schyman sammanfattade på Norrmalmstorg:

Vi kan inte ha miljardrullningar till det militära försvaret och samtidigt kaffepengar till kvinnojourerna.

Även Helle Klein har en poäng när hon på Dagens Arbetes blogg skriver om partiledardebatten:

Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.

Får vi en valrörelse i år, som bara handlar om lag och ordning, brott och straff, så får vi också ett otryggare samhälle. Det är jag övertygad om.

Jämställdhet - kampen den går vidare!

Kampen den går vidare

Det var en slogan som användes under kampen mot kärnkraft i slutet av 1970-talet. När linje 2 vann och kärnkraften byggdes ut fick texten ändras till

Kampen den går inge vidare

Jag kom att tänka på detta efter att ha tittat på TV-nyheter de senaste dagarna. SvT berättar att bara män får nobelpris. För andra året i rad. Ett annat inslag om kvinnors representation i riksdagen och dess utskott. Där låg SD lägst av alla. I TV4 menade Mattias Karlsson att det inte beror på dålig jämställdhet i partiet. Suck! En stor nyhet i bland annat SvT (men är det verkligen en nyhet) var att kvinnors pensioner är lägre än mäns. Mönstret är väl ändå övertydligt.

Listan skulle kunna göras ännu längre. Hur är det till exempel för kvinnor att gå ut på krogen? I mitt flöde dök en skarp kolumn från Linnéa Claeson i Aftonbladet upp.

Jag vill bara dansa men han låter mig inte vara ifred. Hans hand på min rumpa och en spritdränkt andedräkt i mitt öra. Han försöker övertala min tjejkompis att dela en drink, en dans eller en säng. Vi avvisar samtliga förslag, men människan står likt förbannat kvar och sneglar mot grabbgänget som står och flinar i baren. Det jag ser som trakasserier kallar dom för komplimanger.

Helt oacceptabelt. Ändå är det en verklighet som alltför många kvinnor tvingas leva med hela tiden.

Så, det finns all anledning att säga ifrån. Alla måste arbeta mot detta. Som man vill jag inte leva i ett samhälle som inte är jämställt. Det är inte bra för någon. Inte den 11 oktober och inga andra dagar heller. Med andra ord:

Kampen den går vidare

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:

Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra

… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:

Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)

Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Svenska kyrkan granskas

Det verkar som den första stormen har lagt sig med anledning av att dels Aftonbladet, dels Sveriges Radio har granskat Svenska kyrkan på olika nivåer, när det gäller resor och representation, där misstanke finns om felaktigheter. Det handlar mest om anställda men även om förtroendevalda. Några kommentarer vill jag bidra med.

Utan att gå in på detaljer menar jag att åtminstone Aftonbladet tänjer väl mycket på sanningen. Mycket har säkert varit fel men det är samtidigt rimligt att ta vissa uppgifter med en nypa salt.

I somliga fall har resande i allmänhet kritiserats, på ett sätt som röjer att Aftonbladet och Sveriges Radio inte riktigt förstår att resor ibland är nödvändiga. Svenska kyrkan tillhör den världsvida kyrkan. Kristna i hela världen behöver mötas. Precis som människor i andra internationella sammanhang behöver mötas.

Med detta sagt vill jag rikta blicken inåt - mot min egen kyrka.

Det är min uppfattning att vår hierarkiskt uppbyggda organisation möjliggör att de som befinner sig i en privilegierad situation kan utnyttja detta till sin egen fördel. (Detta gäller självklart hela samhället. Min erfarenhet är att vi i kyrkan inte är bättre än andra). Vi skulle kunna minska riskerna genom att göra organisationen mindre hierarkisk. Utvecklingen verkar tyvärr gå åt andra hållet.

Om det visar sig att högt uppsatta personer på exempelvis kyrkokansliet har brustit undrar jag också hur det kan komma sig att överordnade inte vetat om att så skett. Misstanken föds hos mig att det varit del av en organisationskultur och att den i så fall varit känd.

Ett annat problem har med kommunikationspolicyn att göra. Sedan ett antal år tillbaka drivs en linje från den nationella nivån inom Svenska kyrkan att alla nivåer (och därmed alla församlingar) ska ha en gemensam grafisk profil. Församlingar och stift kan välja själva men trycket har varit stort. Det kan tyckas vara en god modell, för att nå ut med sin kommunikation. När grava felsteg begås i vissa sammanhang undrar jag om denna modell verkligen är att föredra.

Till exempel har Svenska kyrkans internationella arbete och Svenska kyrkan i utlandet ofta blandats ihop. Hustrun och jag har kritiserat denna sammanblandning. Inte för att vi har något emot utlandskyrkan. Tvärtom. Där utförs många gånger fantastiskt arbete. Men det är inte samma sak som det arbete, som utförs under rubriken Svenska kyrkans internationella arbete. Nu visar det sig att det plötsligt blir viktigt att hålla isär dessa delar av Svenska kyrkan.

Frågan är: behövs bättre rutiner? Förmodligen. Men vi behöver också ett samtal om värderingar.

I den världsvida kyrkan kan vi också få upp ögonen för den orättvisa världsordningen. Det blir ett memento!

Samtidigt bör vi inse att vi människor är människor i alla sammanhang. Frestelser finns överallt och ibland faller vi för dem. Den som gör det får såklart ta konsekvenserna av det.

Jesus Kristus, kyrkans herre, är vår befriare och frälsare. Hos Jesus kan den som brustit söka både förlåtelse för sin synd och hjälp att orka stå emot nästa gång. Det får vi aldrig glömma bort. Visar det sig i granskningen att någon gjort fel, kan den personen få komma tillbaka. Det finns många sådana berättelser i vår tradition.

Svenska kyrkan, media och dop

Med tillåtelse av Frida och Kristin har jag lagt upp
denna bild från själva dophandlingen.

De senaste dagarna har Svenska kyrkan förekommit flitigt i media. En ansträngd relation, kan tyckas. Så bra därför att idag få vara med om dop i kapellet på Kyrkans hus, i Marias lovsång. Ett dop med media-anknytning.

Tillsammans med en klass med blivande präster gick jag dit vid halv tolv-tiden. Kollegan Kristin Molander, som var med i TV-programmet

Tro, hopp och kärlek

hade i samband med inspelningen lärt känna Frida, som döptes idag. Det blev en stark upplevelse.

För mig var det viktigt att ta med 11 blivande präster. Jag tror att de kommer att vara med om många dop av vuxna under sina liv. 

Dopet innebär att vi inlemmas i Kyrkan och inbjuds att leva i Guds nåd. Det gäller inte minst när vi felar. I dopets källa finns förlåtelse.

Det jag skulle vilja se är att de trossyskon som i den senaste granskningen befunnits ha gjort fel, hittar tillbaka till dopets källa och att de där också finner Kyrkans gemenskap. Då kan felstegen infogas i raden av andra felsteg. Kung David och Paulus får sällskap. I berättelsen som inte främst handlar om felstegen utan om Guds nåd.

Enligt god dopsed ikläddes Frida 
den vita dopdräkten efter dopet.

Glädjen gick inte att ta miste på!

Galna byråkratin – behov av befrielseteologi

Måste helt enkelt reflektera över en artikel i Aftonbladet. Det är vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, som har tröttnat på byråkratin inom hemtjänsten. Hon ger ett exempel som både är tragiskt och skrattretande. Förmodligen mest skrattretande. Jag återger det nedan. Lite känner jag igen mig, efter tre månaders arbete i hemtjänsten hösten 2006. Men i Lindsdal, utanför Kalmar, var det inte så illa. Här kommer berättelsen om hur det går till att köpa en blytertspenna:

Karin, 85, har bara en stump kvar av sin blyertspenna. För att bara köpa en blyertspenna måste man åka längre bort än till butiken där Karin har rätt till sina veckoinköp. Något som tar längre tid än de beslutade minuterna.
Annelie talar med gruppledaren på hemtjänstenheten.
Gruppledaren skickar ett mejl till stadsdelen.
På stadsdelen fördelas sedan mejlet till rätt handläggare.
Handläggaren tar i sin tur kontakt med Karin och fattar därefter ett beslut.
Skulle Karin redan ha 115 timmar hemtjänst i månaden måste beslutet dessutom godkännas av högre chef.
Beslutet specificeras och anges i antal minuter enligt schablon, skickas sedan hem till Karin och till hemtjänstenheten.
På hemtjänstenheten måste en ny genomförandeplan skrivas som detaljerat visar hur man tänker genomföra myndighetens förändrade beslut.
Planen undertecknas av Karin och ett exemplar arkiveras på hemtjänstenheten samt redovisas elektroniskt till myndigheten.
Sedan hamnar det på Annelies schema. Hon tar mobilen och hastar hem till Karin, eftersom minuterna det tar för Annelie att gå till Karin inte är medräknade i beslutet.
Med personlig kod loggar Annelie in via GPS hos Karin och registrerar koden ”Ärende”. Schablonen ger henne trettio minuter för att gå och köpa blyertspennan.
Hon registrerar åter via GPS och loggar ut när inköpet är klart.

Skrattet sätter sig dock i halsen. Jag minns, när jag var kyrkoherde i Aneby. Hjördis, barntimmeledare, ville köpa en sandlåda, att placera utanför församlingshemmet i Frinnaryd. Jag erkänner mig skyldig till att denna sandlåda hamnade i långbänk.

Problemet var att vi inte kunde bestämma huruvida det var ett beslut för pastoratet eller församlingen. Tumregeln var att församlingen beslutar om alla lösa föremål men pastoratet om fastigheter och fasta installationer. Så hur beskriva en sandlåda? Dessutom tillkom allehanda säkerhetsföreskrifter. Exempelvis måste sanden skyddas mot eventuella katter och deras naturliga behov.

En annan fråga gällde huruvida vaktmästaren eller barntimmeledaren skulle ha ansvar för skötseln.

Vi bollade under några år denna fråga mellan olika nivåer. (Ja, jag inser att vi höll oss på en sandlådenivå). När vi äntligen var klara för ett positivt beslut hade barnkullarna minskat och den öppna förskolan lagts ner i Frinnaryds församlingshem. Tablå!

Det behövs en befrielseteologi. Organisationshysteri och byråkrati äter sig in i många sammanhang. Visst hör vi lärare, som har så fullt upp med att fylla i rapporter att själva undervisningen och elevkontakten blir eftersatt? Hur ser det ut på våra sjukhus och vårdinträttningar?

Som arbetsledande komminister i Kalmar var jag också med om att införa ytterligare rapporteringssystem för anställda. Gjorde jag rätt?

Vem ska befria oss från detta? Om det stämmer, som artikeln i Aftonbladet hävdar, så handlar det om att kontrollapparaten växer. Varför? Säkert för att ansvariga chefer högre upp i hierarkierna vill ha ryggen fri om något skulle gå snett. Förståeligt och inom rimliga gränser är det bra att dokumentera beslut och utvärdera. Men vem säger till, när det gått för långt?

Vårdbiträdet Annelie Carlsson, 56, löste sitt problem med blyertspennan på ett sätt, som jag gillar skarpt:

Jag tog med en penna hemifrån i stället.

Ett stort problem är hierarkierna. Ju fler nivåer med klämda mellanchefer, desto långsammare tror jag organisationerna fungerar. Men det är grannlaga. För ingen vill ha korruption. Om inget rapporteras eller granskas kan risken öka att vi människor missbrukar förtroenden.

Detta är en risk inte minst i den organisation jag nu arbetar inom. Svenska kyrkans internationella arbete samlar in stora summor pengar. Självklart måste de finnas en mycket rigorös granskning över hur dessa pengar används.

En avgörande aspekt för mig är att varje människa i en organisation uppskattas som en viktig person. Att vi tillsammans lär oss att lyssna på alla. Att människor med makt får hjälp att ta tillvara de synpunkter som förs fram från andra håll i organisationen. Det handlar mycket om attityder. Där tror jag vi behöver befrielse. Vi behöver tillit och mod.

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Söder, Ekeroth och apartheid

Två artiklar i nyhetsflödet. Den ena i fredags i Aftonbladet. Kent Ekeroth har motionerat om att Sverige ska kunna föra register över människor med utländsk bakgrund. Även andra generationens svenskar. Läs motionen här. Den heter: 

Reformering av lag om behandling av personuppgifter

Den andra artikeln finns i DN. Där intervjuas Sveriges Riksdags andre vice ordförande, Björn Söder. I sociala media återges det, att han sagt, att det inte går att vara svensk och jude samtidigt. När jag läser artikeln i DN har han inte riktigt sagt så. Björn Söder skiljer på nationalitet och medborgarskap. Men det han säger är illa nog:

Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Han uttalar sig på ungefär samma sätt om samer och kurder.

Lägg ihop Ekeroths motion med Söders intervjusvar. För mig blir det tydligt att etnisk rensning inte ligger långt bort. Fast det kallas in så utan:

Repatrieringsbidrag

Vad jag förstår har dessa tankar funnits länge hos SD. Jag hittar uppgifter om att förslaget fanns år 2000 på en blogg som heter ’Objektiv SD-blogg’. (Det går naturligtvis att ifrågasätta om objektivitet är en möjlig hållning).

Kort sagt är det nu viktigt att se tecknen. Sydafrika testade en policy, som först kallades 'apartheid'. När ordet fick en negativ klang försökte regeringen beskriva det som 'separate development'. Även denna term fick lämnas till förmån för 'vertical differentiation'. Men inget hjälpte. Till slut fick även majoriteten av de priviligierade upp ögonen för det orimliga. Fler och fler insåg att apartheid fanns kvar, trots namnbytena. Inget kunde dölja det genuint onda. Under detta långa och mycket smärtsamma uppvaknande betalade oerhört många i Sydafrika ett mycket högt pris.

Det som de så kallade Sverigedemokraterna försöker få stöd för är i grunden lika ont. Även om många medmänniskor i Sverige lägger sin röst på denna politik. Även om SD skulle få majoritet och folkviljan därmed talat, skulle jag anse att deras ideologi i grunden skapar ett ont system.

Opinionsundersökningar – varför?

Går det att lita på en opinionsundersökning? De duggar tätt inför allmänna val. Just nu, när ett extra val är på gång, kommer dessa mätningar i form av ett hällregn.

Aftonbladet har följande rubrik i dagens nätupplaga:

Så många vill se Kinberg Batra som ny statsminister

Bilden föreställer henne och Löfven. Samt ett cirkeldiagram, som är omöjligt att tolka. Av färgerna att döma ser det ju väldigt rödgrönt ut. Men är det rätt analys?

Cirkeldiagrammet är kanppast till någon ledning. "Starka siffror för Kinberg Batra" men väldigt lite blått.

Jag måste erkänna att min första reaktion var att Anna Kinberg Batra leder i förhållande till Stefan Löfven. De stod ju också på förstasidan:

Starka siffror för Kinberg Batra i ny mätning

När jag klickar mig vidare nås jag av följande budskap:

Aftonbladets opinionsundersökning Sverige Tycker har ställt frågan vem man helst vill se som statsminister efter extravalet.
Flest vill att Stefan Löfven sitter kvar på posten. Trots att gårdagens Sverige Tycker-undersökning visade att förtroendet för honom dalat svarar 37 procent Löfven.– Det visar att han framstår som den främsta statsministerkandidaten, säger Karin Nelsson, projektledare för Sverige Tycker.

Jag minns gårdagens artikel. Som visade att Löfven dalat rejält. I mitt facebook-flöde var det en och annan som då verkade vädra morgonluft.

Hur blir det nu? Om 37 % vill ha Löfven och bara 28% Kinberg Batra? Nej, jag är inte imponerad. Och jag blir mer och mer tveksam till att vi behöver dessa ständiga påminnelser om hur våra tyckanden böljar fram och tillbaka.

Jo, visst kan jag låta bli att läsa. Framför allt kan jag låta bli att vara med i Sverige Tycker's läsarpanel. För det är så denna opnionsmätning görs. Aftonbladet/Sverige Tycker går inte ut och frågar människor utan läsare får anmäla sitt intresse och bli medlemmar i denna panel. Påverkar inte det resultatet? Jag menar, visserligen läser väldigt många aftonbladet (antingen på nätet eller i pappersformat) men är den inte fortfarande ”obunden socialdemokratisk”?

Ytterst handlar det väl, som så ofta, om att sälja lösnummer. Jo, jag vet att detta är ett argument, som går att diskutera. Om inte en kvällstidning säljer lösnummer, kan den ju inte överleva. Så Aftonbladet gör ju bara det som en kvällstidning måste göra. Men vi som läser kan ändå ha detta i bakhuvudet. Källkritik!

Inför extravalet den 22 mars behövs nog mer än tyckanden. Om vi tar demokratin på allvar behöver vi fundera, lyssna, reflektera, diskutera, lyssna, debattera, samtala, lyssna, och förmodligen lyssna igen.

Mandela åter hemma i Houghton

Igår, lördag, kunde man läsa lite varstans på nätet, att Mandela lämnat sjukhuset. Bl a BBC rapporterade och fick senare under dagen ta tillbaka det. Sydafrikas presidentämbete hade kommit med en rättelse och sagt att det inte stämde. Även Aftonbladet rapporterade igår.

Idag kan jag läsa i Mail and Guardian att Mandela är hemma. Hans tillstånd är fortfarande kritiskt men stabilt. Presidentämbetets talesperson, Mac Maharaj, bekräftar att det stämmer. Även Aftonbladet har en notis om detta idag.

Några frågor uppstår:

1) Stämde det redan i går att Mandela var hemma?


2) Varför ville presidentämbetet i så fall förtiga sanningen?

Det verkar ju rimligt att Mandela inte har länge kvar att leva. Kan hans hemkomst vara ett tecken på att något händer? Eller är det helt enkelt så att både han och hans familj väntat på att han skulle bli tillräckligt stark, för att klara hemtransporten. För att det blir bättre för alla om han får vistas i sitt hem. Oavsett hur lång tid han har kvar. Åtminstone verkar det så enligt BBC:

The BBC's Andrew Harding in South Africa says this is not the discharge of a man who has made a significant recovery but the transfer of a patient from an intensive care ward in a hospital to a specially built intensive care unit in his own home, presumably in line with his family's wishes.

Att få vara hemma hos sina närmaste, så länge det går, och i bästa fall få dö hemma är naturligtvis att föredra. Och i Afrika är det rent av självklart.

Ett jämlikt Sverige?

En titt på första sidan på Aftonbladets nätupplaga den 13 juni 2013 fyller mig med avsmak. De första fyra nyheterna är dessa:

1) De kallade oss för horor. Jeanette och Ging trakasserades dagligen på jobbet – nu har polisanmält sina chefer. Advokat: ”Var ett sätt att liva upp stämningen”. 

2) Renoverade slott för skattemiljoner. Kungen rustade upp slott för 35 miljoner – med hjälp av skattepengar. 

3) Så hyllas vd:n efter vinbilden. Skolkoncernen går i konkurs – vd:n festade med lyxvin. Får uppbackning: ”Han har haft en otrolig tuff tid”. 

4) Kan gå fri i härvan. Robinson-vinnaren Jan Emanuel tjänade 223 miljoner på ungdomshem – misstänks för skattebrott.

OK. Jag erkänner. Jag har inte lusläst alla reportage. Aftonbladet kan ha fel. (Det har ju hänt förut!) Men ändå: säger inte detta väldigt mycket om tillståndet i Sverige?

Gör otrohet livet levande?

Ett förslag, som går att läsa i dagens tidning (och förmodligen fler, eftersom det är TT som står för nyheten) är en att en affär gör livet levande. Nu pratar vi inte om att leka affär, som vi gjorde när vi var små. Nu snackar vi ren och skär otrohet. På Sveriges första datingsida för gifta & samboende, som heter Victoria Milan, kan den som vill ha mer passion i sitt liv få det. Man kan få ”lite extra krydda i vardagen.” Det är både gratis, anonymt och konfidentiellt. Bästa skrivningen på hemsidan är enligt min mening denna:

Victoria Milan arbetar efter stränga etiska rättningslinjer. Därav vår höga säkerhet.
Vi vill inte under några omständigheter hylla otrohet, men ser också att våra medlemmar är vuxna kvinnor och män med egna valmöjligheter.

Lysande! Dessutom hävdar sidan att man inte kan bli lurad, eftersom var och en måste uppge sin civila status. Så det finns alltså ingen risk att någon som är ogift uppger något annat? Ja menar, hela sidan andas ju inte direkt ärlighet, eller?
Om man letar vidare bland artiklar, kan man t ex få veta att en ”hemlig affär kan rädda förhållandet”. Ja, det är ju svårt att motbevisa. Men direkt övertygad blir ju inte jag, i alla fall.
Låt mig nu lämna deras egen sida och ställa vissa frågor. Låt mig ifrågasätta normaliteten och därmed tvåsamheten. Kanske är det jag som är gammaldags och behöver tänka nytt?
Nej, nej, nej! Redan här tar det stopp i alla mina mentala system. Visst, jag kan förstå logiken. Den förbjudna frukten smakar bättre. Berättelsen om de första människorna i lustgården, som inte var nöjda med 99,99% utan självklart måste äta just av den frukt som de inte fick äta av. Den berättelsen handlar i första hand om mig som människa. Sådan är jag! Jag gör det hela tiden. Om inte i handling så i ord eller tanke. I fastans tid är en viktig insikt min egen synd. Jag är alltså inte ute efter att kasta sten i glashus.
Glädjande nog är även aftonbladets relationsexpert kritiskt till otrohet. Eva Rusz tror att en sajt som Victoria Milan kan göra att fler tycker det är OK att hoppa över skaklarna:

– Och det är trist. Jag tycker man ska gör något åt sin befintliga relation istället, säger hon.

Aftonbladet skriver att den kalkylerade, välplanerade otroheten dessutom kan riva upp djupa sår. Eva Rusz fortsätter:

– För den som använder sajten funkar det säkert ett tag. Men det är ju ett oerhört bedrägeri mot den personens partner. Icke-planerad otrohet är inte heller bra, men den kan man ibland förstå. Jag har sett att planerad otrohet ofta är svårare att förlåta, säger Eva Rusz.

Go, Aftonbladet, go!
Att kalla det som är fel för rätt, det låter inte bra i mina öron. När jag därför problematiserar detta med tvåsamhet, tror jag inte riktigt på det själv. Jag vill vara så ärlig, så att jag redan nu deklarerar detta.
I Sydafrika har exempelvis självaste presidenten, Jacob Zuma, fler än en fru. Det är kulturellt betingat och hur kan vi, västerlänningar, mena att detta är fel? En del Sydafrikaner hänvisar till Nicolas Sarkozy i Frankrike. Och visst: Same but different!
Från söndagsskolan har vi väl alla hört talas om en annan Jakob. Patriarken. Många har lärt sig namnen på hans tolv söner. (Dina, dottern, glömdes passande nog bort). Att Jakob hade dessa söner med fyra olika kvinnor, det visste vi. Men ifrågasattes det?
Idag pratas det om polyamorös livstil. Man kan vara en "poly". Att vara för tvåsamhet verkar från denna horisont lika knäppt som att resten av livet besöka samma restaurang eller bara handla på en enda affär. Tja, så kan man ju också se det. Men övertygad blir jag inte.
Min gode vän, Ulf, skriver på sin nystartade blogg Timjan och teologi om ensamhet o vårt samhälle. Det känns viktigt att ställa otrohetssajter, polyamorös livsstil och polygami mot just detta: ensamhet. Finns det andra alternativ? Ulf skriver:

Medeltemperaturen när det gäller solidaritet, människokärlek och god respekt för varandra sjunker med en katastrofal takt.
Mot detta vill jag sätta KÄRNFAMILJEN som en möjlighet att vända utvecklingen. Att i redan tidigt i skolan utbilda barnen och de vuxna i konflikthantering och lära oss att bli bättre på relationer vore nog inte så dumt. Nationalekonomiskt skulle nog en sådan visionär satsning helt klart starka vårt lands förutsättningar. Det är oerhört dyrt med konflikter och kraschade relationer.

Det är bra att det sägs. Även om jag skulle vilja ifrågasätta användandet av begreppet "kärnfamilj". Det finns många andra familjekonstellationer, som också är helt OK. Man kan även leva ensam av olika skäl. Ensamstående behöver inte vara ensamma. Engelska språket skiljer på ”alone” och ”lonely”. Skilsmässa kan ha många skäl. Dessutom finns det olika former av kommunitetsliv, med eller utan livslånga löften. Men allt detta vet säkert Uffe redan.
Tillbaka till frågan om etik. Victoria Milan menar att deras datingsida är etisk? Jag tvivlar! Att vara otrogen är inte olagligt. Men visst är det omoraliskt! Jag tror inte på den typ av moral eller etik, som stödjer ett sådant beteende. En grundregel inom de flesta kulturer och religioner, den gyllene regeln, talar starkt mot detta:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Så säger Jesus, enligt Matt 7:12. Vill man vidga begreppet, kan man söka på wikipedia och inse att det verkligen är en allmän livsregel.
Enligt en artikel av Stefan Gustafsson, på Newsmill, tror inte heller Victoria Milans VD på idén:

I de osynliga värden som mellanmänskliga relationer bygger på, finns det en grundinställning att otrohet är fel. Ett lysande exempel på detta är att Victoria Milans egen VD själv inte tror på sin produkt och nyttjar den, när han säger (Världen idag 10/11) att det är av hänsyn till hans fru och barn.

Skulle man ändå argumentera att det är OK om båda tillåter det, att det är OK, om min livskamrat är informerad, så kan man läsa lite Paulus och få hjälp att fundera:

Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet - men allt bygger inte upp.

Det står i 1 Kor 10:23.
Nej, låt oss bygga upp det vi har. Det är aldrig för sent. Antingen det handlar om vänskap, släktskap eller äktenskap finns det tid att ändra sig, tid att be om förlåtelse, tid att göra nya val. En text, som en av ungdomarna i kyrkan hade på sin T-shirt får avsluta denna ovanligt långa bloggpost:

The sky is the limit. If you can imagine it, you can achieve it.

Kan inte det också gälla våra relationer? Kan vi inte föreställa oss att de i framtiden fungerar ännu bättre och att vi mår bra i dem?