Sydafrika – tragik

Det är med tungt hjärta jag skriver dessa rader om situationen i Sydafrika. Sedan förre presidenten, Jacob Zuma, fängslats, har landet drabbats av de värsta oroligheterna under sin demokratiska period, som började 1994. Människor har plundrat affärer och shoppingcenter samt vandaliserat byggnader och anläggningar i aldrig skådad omfattning. Vi får rapporter från vänner vi har i landet. Rapporter som fyller oss med lika delar bestörtning och chock.

Att förre presidenten fängslades – för att han vägrat inställa sig i domstol – är vad jag förstår den tändande gnistan. Under ytan finns frustration över att landets fattiga fortfarande, efter så många år, inte får del av landets rikedomar. Det absurda i situationen är att just Jacob Zuma och hans gelikar till stora delar orsakat den situation som råder. Han är egentligen anklagad – tillsammans med många andra – för State Capture, en form av systematisk korruption på högsta nivå. Sydafrikas största företag har tömts på pengar och dessa resurser har inte gått till de fattiga utan till de redan besuttna.

Att Sydafrika drabbats hårdast i Afrika av Corona-pandemin gör också sitt till. Samhället har varit i lockdown i omgångar och människor som saknar fast anställning drabbas då först.

Så det finns ett missnöje. Men det är framför allt kriminella personer som utnyttjar oroligheterna för att plundra. Kanske en del vanligtvis ärliga personer dras med men det vanliga är att de som redan ägnar sig åt stöld och rån drar igång det hela.

Vad jag kan förstå av de tidningsartiklar jag läser på nätet utnyttjas också läget av mindre nogräknade politiker, som ser en möjlighet att skapa kaos.

De affärer och shoppingcentra som plundrats har dessutom varit arbetsplats för hundratusentals människor. De har nu ingen möjlighet att gå till sina arbeten. Så tragiskt.

En liten tröst är att inte alla provinser har drabbats. Det som skett gäller Johannesburg i Gauteng och KwaZulu- Natal. Pietermaritzburg, där vi bodde 2013-2015 är mycket hårt drabbat. Vi känner många människor som nu sitter hemma och inte vågar lämna sina bostäder. Som mist sina arbeten. Som inte ville detta. Det är så sorgligt.

Vi ser också att affärsägare och andra nu börjar städa upp. De hoppas att polisen (och dessvärre även militär, som satts in) ska kunna skydda dem. Men säker är ingen. Sydafrika befinner sig i ett mycket sårbart läge.

Henning Melber, professor vid Nordiska Afrikainstitutet, uttalar sig initierat för SvT. Länken är här.

 Hemma ber vi särskilt dessa dagar för vårt älskade Sydafrika.

Råslätt i våra hjärtan

Det är spännande att kunna resa till Råslätt utanför Jönköping i det digitala rummet. Imorgon är jag inbjuden att vara med på något som beskrivs på detta sätt:

Torsdag 4 mars

20.00

AAA – ANDLIG AFTON MED ABOUNA

Ladda dina andliga batterier under fastan. Låt dig inspireras av andra människors tro och liv. Fredrik Hollertz samtalar om bibelläsning med Anders Göranzon @morutianders , präst och tidigare missionär, nu Svenska Bibelsällskapets generalsekreterare. Sänds LIVE här på vårt Instagram-konto.

Fredrik besökte oss i Sydafrika när vi bodde där 2013-2015. Han reste med Martin Fredh, som på den tiden hette Lennartsson. (Därför kallade jag vid ett tillfälle Fredrik för Lennart. Det skämtar vi fortfarande om). Det var mycket roligt att ha dessa vänner på besök. Det inträffade samtidigt med att hela Svenska kyrkans forskningsavdelning också gjorde den studieresa (finansierat av fondmedel) till just Pietermaritzburg. Vi hade en oförglömlig kväll hemma hos oss med både svenskar och sydafrikaner. Så roligt! Ja, där var också Selom från Västafrika.

Fredrik, Selom och Martin. Det är nyinköpta stolor från
Marianhill utanför Durban.

Men nu är det alltså dags för mig att besöka Fredrik och Råslätt. Det har jag gjort på olika sätt. För drygt ett år sedan – innan pandemin bröt in – var jag där och medverkade på en kyrkodag. I januari predikade jag på @raslattkyrka på Bibelns dag. Formatet var minimalt. Jag skulle hålla mig under en minut, vilket jag lyckades med. 

Fredrik är full av upptåg men också djupt from. En bra kombination. Därför ser jag fram emot samtalet imorgon kväll klockan 20.00 och jag har förstått att vi håller på längre än en minut. Men inte en hel timme. 

När vi testade idag - vilket skedde live - dök olika bekanta upp. Så kul! Tidigare studenter i Sverige respektive Sydafrika, en före detta konfirmand, äldsta dottern, en som gjorde diakonala året med mig som handledare. Så roligt. Hoppas många fler dyker upp imorgon kväll.

Välkommen att lyssna!

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:

Från mörker till ljus

Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.

Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:

Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?

I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.

Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)

En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.

Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.

Tomt

Ludde var en oerhört skicklig dribblare.
Nedan finns ett videoklipp.

Ludde är död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.

Jag var nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.

Namnet – kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt. Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En stor hund i en liten kropp.

Hans långa liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs. Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar fungerat.

Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.

Det finns mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi alla hinder. Ludde skulle med.

Vi har undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen. Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.

Förra året konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i cirklar, som en vettvilling.

Någon tid senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.

Det kanske bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov på smärta ganska ofta.

Det var dags nu.

Paradoxalt nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för en promenad.

Någon knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet på mitt smalben.

Fåglarna sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt. Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med tillfredsställelse mitt i saknaden.

A cave and a legend

This is the beautiful parsonage at Oswathini. Unfortunately
there is no water or electricity in the house. As far as I under-
stood, no one lives in the house presently.

On my short visit to South Africa I also visited a precious place, which I have heard of for a long time. The cave at Oswathini. The Dean of Umngeni Circuit, in the South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, Very Rev. N Myaka, have often spoken about this place. It is not far from Pietermaritzburg, were we lived 2½ years. But we never got there.

On Monday however, I was close enough to make it happen. I had been participating in the ordination service at Umphumulo Diocesan Centre and went together with one of those who were ordained, Rev Selom Klu, to Ndwedwe, where he lives. His host family, Mrs Lindiwe and Rev. Umbuso Simamane graciously received me in their home. In the morning, just before I returned to Sweden, Rev. Simamane took me and Selom to the cave. It was in deed a precious pilgrimage.

The entrance of the cave at Oswathini.

According to the legend a young girl in the late 1800s converted to Christianity and hid in the cave. Her name is not known but she is referred to as

Ntombazane

which in IsiZulu means ‘young girl’. It is the words Jesus says to Jairus’ daughter according to Mark 5:21-43. Her surname was however Nsele.

Her father, Qanana Nsele, according to the legend, was not happy about her decision to become a Christian. That was the reason why she had to hide. She was tragically killed by a rock that fell over her. The father might have been causing this accident. According to legend, as it was told to me.

When we were there we said a prayer together giving thanks for this example of a young person, who had enough integrity to stick to her own beliefs. I understand why the youth of Umngeni Circuit like to come and pray in the cave.

Rev Selom Klu shows me the altar where Ntombazane used to pray.

The cave is not far from Appelsbosch, a mission station started by Rev. Jonas Fredrik Ljungqvist from Sweden. I have tried to find any reference to the Oswathini cave in his letters or in the minutes of the Church of Sweden Mission, but failed. It is strange that he never wrote about this. Or have I missed some of the material? If I find time in the future it would be interesting to do some research on this legend.

The brother of Rev Simamane, Rev Simamane and Rev Klu showing the rock
which allegedly killed Ntombazane.

VFU 2015

Amanda, Johanna, Ingrid, Maria och jag är välbehållna framme i Sydafrika.

Efter många års visionärt tänkande, en del motgångar och mycket planering händer det. Verksamhetsförlagd utbildning. Förr i tiden kallades det praktik. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut har precis landat i Sydafrika. Eftersom jag var utsänd av Svenska kyrkan till just Sydafrika när detta bestämdes och sedan dess flyttat tillbaka till Sverige, fick jag följa med.

Samtidigt har sex studerande åkt till Makumira i Tanzania. Alltså är det sammanlagt 10 studerande, som får göra sin VFU i två av våra partnerkyrkor på södra halvklotet. Underbart. Slår det bäl ut skulle det kunna bli ett utbyte på sikt.

Ungefär lika många är också ute i utlandskyrkan. De är kvar i Europa. En viktig erfareenhet även det.

Resten av alla blivande församlingspedagoger, diakoner och präster finns i församlingar i Sverige. Kyrkomusikerna, som bara går en termin, har ingen VFU.

Vår grupp, som alltså ska vara i Pietermaritzburg och bo på the Lutheran Theological Institute (LTI) består av Johanna Sjöström (blivande församlingspedagog), Maria Bjerklow Dean (blivande diakon) samt Amanda Nyberg och Ingrid Hammarberg (blivande präster). Och jag, förstås!

Just nu är vi på O R Tambo international airport i Johannesburg. När vi kommer till Pietermaritzburg senare idag blir vi mötta på flygplatsen och kommer att få ägna resten av dagen åt att vila.

Imorgon, söndag, tas vi emot i högmässan, som börjar 08.00 och varar ungefär två timmar. Sedan ska vi sitta ner och planera de tre veckorna. Det är spännande. Vi har ett avtal med den lokala kyrkan och har haft ett planeringsmöten under första halvan av året. Ändå är lång ifrån alla pusselbitar på plats. Vilket är i sin ordning. Jag är trygg och övertygad att detta blir tre oerhört viktiga veckor för gruppen och genom dem även för Svenska kyrkan.

Det är nu det händer!

Vi får se hur det går!

När vi fick 'voluntary work permit' 2013 behövdes en 'repatriation fee' betalas. Vi gjorde det, via den 'agency' som hjälpte oss med allt. Betalde gjorde vår arbetsgivare. Meningen är att dessa pengar ska betalas tillbaka till oss, för vidare befordran till Svenska kyrkans internationella arbete. Så nu, när våra dagar i Sydafrika är räknade tog vi kontakt med 'department of Home Affairs' för att ta reda på hur vi ska göra. Jag laddade ner blanketter från nätet och skickade ett mejl till den adress som angavs men fick inget svar.

Så jag ringde 'New World Immigration' (NWI) – vår 'agency'. Av dem fick jag veta att regleran ändrats. Vi skulle gjort detta senast i februari. Efter det betalas inga 'repatriation fee refund' ut. Detta har kungjorts i en s k 'gazette' – något i stil med Post och Inrikes Tidningar, d v s något vi inte läst.

Så vi tänkte: någras pengar blir det nog inte. Trågkigt, för summan var inte oansenlig. Och de skulle kunna göra mer nytta genom Svenska kyrkans internationella arbete än hos den sydafrikanska staten.

Vi fick ändå rådet från NWI att testa. Så vi forskade lite i hur vi skulle göra. Många säger att det just nu är rörigt på det lokala kontoret i Pietermaritzburg (PMB) och eftersom vi ändå hade ärende till Durban i måndags tänkte vi testa där. Men det visade sig att vi inte kom till rätt plats och åkte hem utan att ha uträttat vårt ärende.

En annan hjälpsam person gav oss tipset att i stället åka till Richmond. Bara tre mil bort. Inga köer alls. Som den kloka person jag är, ringde jag först och frågade om de hanterar ärenden som har med visum och arbetstillstånd att göra. Svar nej.

Med andra ord gav vi oss i morse iväg till det lokala kontoret i PMB. När vi kom dit ringlade sig en drygt 100 personer lång kö ut på gågatan utanför. Hoppsan!

Jag ställde mig längst bak i kön.Hustrun gick glad i hågen längst fram, för att ta reda på vad som hade hänt. Det visade sig att inga datorer fungerade, så ingen hade blivit insläppt. Efter ett tag kom hustrun och sa sig ha pratat med en man, som skulle se efter om vi kunde komma in och utföra vårt ärende. Någon minut senare kom han och viftade in oss. Förbi 100 personer. Kändes kanske inte helt bekvämt. Men vårt ärende skulle ju inte kräva någon dator. Bara en levande person.

Alltså går vi in i en fyra våningar stor kontorsbyggnad, där det i stort sett inte finns några människor. Vi leds upp i trapphuset och in i en korridor. Jag tänker:

Jacques Tati. Play Time.

Vi ombeds vänta. En person kommer sedan och tar emot våra blanketter. Den i stort sett hjälteförklarade hustruns gloria hamnar sedan något litet på sned, när det visar sig att hon glömt passet. Under tiden som hon åker hem och hämtar detsamma, stannar jag kvar i den tomma korridoren och läser en medhavd bok:

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har fått den av min syster. Det är samma författare som skrivit

En halv gul sol

Den första boken utspelar sig i Nigeria under Biafra-kriget. I det kapitel jag nu läser, i den andra boken, håller huvudpersonens (Ifemelu) ungdomskärlek Obinze på att skaffa uppehållstillstånd i London.

Migranter. Så lika men ändå så olika. Vi är på väg hem och det värsta som kan hända, att vi inte får tillbaka 'reptariation fee' drabbar ändå inte oss. Samtidigt får alla människor som vill bo i ett annat land eller tvingas bo i ett annat land, tillbringa en del tid i kontor, som det jag just nu sitter i.

Det visar sig att vi också skulle haft en blankett från banken. Så vi åker och fixar detta dokument. När vi kommer tillbaka har nog datorerna startat för kön på gatan är borta och människorna är inne i huset. Fortfarande köande men det verkar som många också får hjälp med sina ärenden.

Den hjälpsamma personen tar emot pappret från banken och ger mig ett handskrivet papper med sitt namn, telefonnummer och e-mail adress, om jag behöver fråga om något.

Vi får se hur det går!

Freedom Day - for all?

A google doodle. That is the illustration google puts every day on its opening page. Today I saw a que of people lining up in front of a tent. I had to think twice and still couldn't figure out the meaning.

At first I did not see the South African flag.

So, I clicked and got the explanation. Of course: South Africa celebrates Freedom Day. 21 years after the first democratic election, when people lined up to cast the ballot  - most of them for the first time in their lives.

I must admit, that I saw something else. I saw refugees. Yesterday I passed a tent in Pietermaritzburg. I am not sure, but I think it is a tent where replaced ’foreign nationals’ (as the South African public discourse often names this group) have been offered a temporary place to stay.

The photo is bad. I took it from the car, while passing. 

When I saw laundry and a green toilet next to the tent,
I understood that people actually live there.

On the surface things are going back to normal in South Africa. The xenophobic violence seemingly has stopped. It has calmed down. But what is happening under the surface?

I read criticism about king Zwelithini, who served as a spark, when he made a statement which most people interpreted as pointing a finger to ’foreign nationals’. Mail and Guardian says that he is being given preferential treatment. The Sunday Independent calls him 'the Elephant in the room'.

The ANC admits that South Africa has a challenge. According to IOLNews, the party says:

This freedom day takes place during a difficult time when our nation is reeling from the violent actions of a minority that resulted in the people of our country being wrongfully labelled as xenophobic and hostile and intolerant of our brothers [sic] and citizens from the rest of the African continent

The statement continues:

We must use these tragic events as important lessons as we continue to build a South Africa that protects the rights of all those who live in it and as we balance the grievances of the South African population with the plight of immigrants from the continent and beyond

I hope that people in South Africa make use of this public holiday to revisit the ideolgical foundation for this young democracy, namely the preamble of the Constitution of the Republic of South Africa (1996)

We, the people of South AfricaRecognise the injustices of our past;

Honour those who suffered for justice and freedom in our land;

Respect those who have worked to build and develop our country;

and Believe that South Africa belongs to all who live in it, united in our diversity.

We therefore, through our freely elected representatives, adopt this Constitution as the supreme law of the Republic so as to ­

Heal the divisions of the past and establish a society based on democratic values, social justice and fundamental human rights;

Lay the foundations for a democratic and open society in which government is based on the will of the people and every citizen is equally protected by law;

Improve the quality of life of all citizens and free the potential of each person; and

Build a united and democratic South Africa able to take its rightful place as a sovereign state in the family of nations.

May God protect our people.

Nkosi Sikelel' iAfrika. Morena boloka setjhaba sa heso.God seën Suid-Afrika. God bless South Africa. Mudzimu fhatutshedza Afurika. Hosi katekisa Afrika.

Solidarity at UKZN

Today we had a gathering on the library lawns on PMB campus of the University of KwaZulu-Natal. We were many who took a stand against xenophobia, and showed solidarity with those who are the targets of such xenophobia. We also marched from the main campus, to Gold Road campus and to the Agriculture campus.

Viva, Africa, viva!

Amandla – Awethu!

Mayibuye iAfrica!

The trees are showing inclusivity today - as always! Yellow - the colour of the day,

My colleague, Rico, was happy to be part of this activity.

We formed a big circle on the lawn and sang 'Nkosi sikelel' iAfrika' - God, bless Africa!

A colleague from another school, was one of the organisers.

The only yellow thing I found in my wardrobe was a tie!

Another colleague, Billy, and Selom, from WestAfrica (and Sweden) enjoying ubuntu!

All photos: Kristina Göranzon

Xenophobia eller afrophobia?

Efter ett uttalande av zuluernas kung, Goodwill Zwelithini, är läget i vår provins mer och mer spänt mellan stora grupper av lokalbefolkning och utländska medborgare. Om detta har jag bloggat tidigare. Länken kommer här.

I Durban har det varit oroligheter och även dödsfall. Nu har oron spridit sig till Pietermaritzburg. Mer går att läsa i News24. Det är inte helt okomplicerat att reda ut vad som är vad.

Helt klart riktar sig främlingsfientligheten, av någon anledning, mest till andra afrikaner. Inte minst somalier, som ofta driver små butiker. Flera av dessa butiker har attackerats och länsats.

Därför är det många bedömare som understryker att det också rör sig om vanlig kriminalitet. När det är oroligt i övrigt, tar skurkarna chansen och olika kriminella gäng deltar, kanske inte främst av främlingsfientliga skäl, utan för att det är fritt fram.

Polis och myndigheter agerar självklart. Så även civilsamhället. Ikväll hålls ett öppet möte i den anglikanska katedralen. Jag kan inte var med, eftersom jag är inbjuden till en radioshow, som ikväll ska ta upp denna brännande fråga. Det går att livestreema (PMB 105.6FM / Durban 90.4FM /  på följande länk: radio Al-Ansaar.  

Är läget osäkert för oss? Nej. Vi vet ganska väl var oroshärdarna finns och håller oss borta därifrån.

Däremot är det många utländska studenter, som far illa. Det handlar inte i första hand om fysisk utsatthet utan mer om en känsla att inte vara önskade.

Ytterst är detta en mycket allvarlig trend i Sydafrika. Under kampen mot apartheid togs frihetskämpar emot med öppna armar i hela Afrika. Många hänvisar idag till detta.

Det är vår bön att både myndigheter, politiker och civilsamhället ska kunna stävja detta. Främst handlar det, som vanligt, om att arbeta långsiktigt med rättvisefrå¨gor och social trygghet.

Celebrate, remember, fight back

Yesterday we took part in

CANSA Relay For Life

It was a 12 hour activity in Cascades, in Pietermaritzburg. We stayed three hours. With this blog post I want to show my respect to students and staff from the Lutheran Theological Institute, who stayed the whole night. Well done!

While were still present a program was held with some touching parts as well as a guest speaker. Most touching, for me, was when a group of survivors walked a lap together. (We were all gathered around a short track.) This was the celebrating part. The guest speaker, also a survivor, was also part of celebration.

The empty space ...

Another part was remembering those who have died. An empty table was placed in the middle of everything, symbolising all those spaces that are now empty, because someone passed on. But even in this part of the event, it was pointed out that there is also hope, symbolised by a candle on the table.

I guess the rest of the night was part of fight back. The teams had promised to walk right through the night in groups …

… because cancer neither slumbers nor sleeps.

This was a great community event. Where fund raising was one part and awareness-raising another.

The track was easy to see. On both sides the organizers had put paper bags with
battery lights. Many of the bags had pictures of lost ones. Other bags had names
of survivors or people still fighting against cancer in their own bodies.

The courage to disappear

Tonight we attended

the third annual Steve de Gruchy Memorial Lecture

Guest speaker was Prof. Beverley Haddad. It was in many respects a memorable evening. I have been to a number of similar lectures. Tonight the hall, which was big, was filled to capacity. Not only people from the School of Religion, Philosophy and Classics were present. There were also many staff and students from the Cluster partners; Seth Mokitimi Methodist Seminary, St.Joseph 's Theological Institute (Roman Catholic), Lutheran Theological Institute, Evangelical Seminary of Southern Africa, and the Congregational House of Formation.

Of course we bought a copy. Signed!

But of course: most of all the evening evolved around the legacy of Steve de Gruchy, as the highlight of the evening was the launch of a new book:

Beverly Haddad (Ed), Keeping Body and Soul Together. Reflections by Steve de Gruchy on Theology and Development. (Pietermaritzburg: Cluster publications, 2015)

Beverley Haddad, who also was a colleague of Steve de Gruchy for many years. They worked together in the ‘Theology and Development Programme’. (One of the programmes that Church of Sweden is supporting at our university). Beverley has far as I can see, done a great job. But I have of course not read the book. I will certainly come back when I have done that.

Back to title of this blog post. Steve de Gruchy disappeared in a very tragic way. The 21 February 2010 he was drowned in a river. I have never met him but I have heard a lot about him and also read some of his texts, to the extent that I feel that I am getting to know him.

Photo: Kristina Göranzon

Beverley started by saying that there are many myths around Steve de Gruchy, since fewer and fewer of the students have met him. Sometimes he is portrayed as a saint. To her, as a close colleague, he was no myth and certainly no saint, she said. But a very good friend!

He disappeared. So did also Beverley last year when she took early retirement. To me this became very obvious, when I listened to the lecture. A memorial lecture! A lecture about times that have passed …

This could have been the case, had it not been for Beverley’s energy and commitment. The way I understood her lecture, she wanted to pose questions to today’s young generation of theologians at the university. And the most burning one was:

Is social transformation still at the heart of the Theological Project?

Maybe I need to explain the term ‘Theological Project’. Our School is a result of several mergers. So Theology is now together with Religious Studies, Ethics, Philosophy, Classics and maybe other disciplines. Nowhere in the School is there any structured space which can be called a ‘Theological’ one. Therefore we speak about the ‘Theological Project’. It is carried by individual staff members in mutual commitment and I am still struggling to understand how this entity or phenomenon is constituted and by whom.

Never the less: most of the people in the audience, albeit not all, where theologians. To us the question was a wake up call. Do we really care for the context in which we live? Or are we just engaged with internal church issues? Beverley quoted Archbishop emeritus, Desmond Mpilo Tutu, who after 1994 said, that

Now the churches can go back to be churches

I have never heard of this quote and was a bit chocked. Wasn't that what the churches really did during the struggle? Were churches!

Tonight's lecture drew most of its inspiration from Latin-american liberation theology. Also a bit surprising! Maybe Steve de Gruchy also did that.

Beverley spoke about the ‘See, Judge, Act’ method but added a first step namely ‘Faith Commitment’, which makes it into the ‘Pastoral Cycle’. Later in the lecture she also, referring to Latin-america, added a fifth step: ‘Celebrate’.

The faith commitment means that we ask whose perspective is important, whom we want to journey with. The answer is, that we must journey with the poor and marginalized. We need to have an

Epistemological privileging of the poor

What we often do, in our churches is that we have an

Epistemological privileging of the ordained

This Beverley repeated four times. In as much as she herself is an ordained Anglican priest, she is very suspicious about the way clergy use their power and forget whom they are to serve.

Another part of the lecture built on the Brazilian theologian Carlos Dreher at Centro de Estudos Bíblicos (CEBI). Beverley referred to one of his books:

Carlos A. Dreher, The Walk to Emmaus (São Leopoldo: Centro de Estudos Bíblicos, 2004)

He uses the narrative in Luke 24:13-35 where Jesus walks with two disciples to Emmaus. Seven steps are found in the narrative, which we as theologians could make use of, when we seek to be part of a transformational leadership:

1. Recognising the culture of silence

2. Walking together and listening

3. Analysing the reality of those we work with

4. Using the Bible at the right moment

5. Practice opens the eyes

6. The courage to disappear

7. Ultimate goal – enabling others to become active subjects

When I took part in a bible workshop in Nairobi last year, we did study this narrative and the facilitators were from CEBI. But todays lecture gave other ‘aha-moments’. Maybe it is because we also are in the process of leaving Pietermaritzburg and South Africa later this year. That is why the sixth step became important tonight:

The courage to disappear

However, I don’t want to disappear for the sake of just leaving. I think I am on my way to something else. I also believe God is with me on that journey. Presently I do not know where we will live in six months’ time and I do not know if I will have a job or what I, if I get a job, will work with.

But one thing I know: I want to work with a theological method that has social transformation at the heart. And I want to understand that the epistemological privilege rests with the poor and marginalised. And not with the ordained.

Makgoba preaches against inequalities

The Anglican Archbishop in Southern Africa, Thabo Makgoba, used the oppurtunity given to him in the Midnight Mass at the St Georges Cathedral in Cape Town, to preach prophetically about the situation in today’s South Africa.

On his blog you can find media reports from SABC News and a YouTube clip. The Arch spoke about economic inequality among other things.

We too attended a Midnight Mass, in the Anglican Cathedral in Pietermaritzburg, where Dean Ndabezinhle Sibisi also spent time talking about the present situation. One thing that he urged us to fight against was the fact that so many women and children are being abused.

Emmanuel. God with us. Especially with the poor, as the dean said. But he also underscored, that there are different kinds of poverty. And the worst thing is when we are spiritually poor, without being aware.

In the beginning of the Midnight Liturgy the Crib of the Cathedral of the Holy Nativity was blessed.

Kontakt genom etern

Snart kommer folk även till lokalen i Uppsala.

Om en liten stund ska jag, tillsammans med en kollega och några studenter, delta i ett forskarseminarium i Uppsala. Men vi är i Pietermaritzburg i Sydafrika. Det mesta är förberett. Erik, som ska försvara en del av sin avhandling i Sverige, har skickat material. Jag har bokat vårt sammanträdesrum. Jag fick nyckeln i morse. När jag kom för en timme sedan visade det sig att det var fel nyckel. Rätt nyckel var borta. Panik! Fast bara lite. Andile tog med mig till tredje våningen. Vi knackade på den person, som har en dublettnyckel. Men hon var inte där. Någon professor hade dock nyckeln till rummet bredvid och dörren mellan de två rummen brukar vara öppen. Vilket den var. En fjärde person visste hur nyckelbrickan såg ut. Någon minut innan jag skulle sammanträffa med Roberto, en tekniker, hade jag kommit in i rummet.

Nu har jag lärt mig hur videuppkopplingen fungerar. Thomas i Sverige har jag pratat med och nu känns det bra. Det enda orosmolnet är att vi drabbas av strömavbrott p g a det som kallas load shedding.

Seminariet kan börja och jag känner att jag gör, om än på ett ringa sätt, det som står i min 'terms of Reference':

.... vara en resurs för Svenska kyrkan att hämta hem ny teologisk kunskap.

Nu handlar det visserligen om ett utbyte mellan två akademiska institutioner. Men säkert skulle vi kunna använda denna möjlighet till kommunikation i den världsvida kyrkan också.

Så händer det! Det som inte får hända. Precis när jag sitter och skriver denna bloggpost får jag ett mejl från universitetet:

Dear ColleaguesOur service providers has given us notice that there will be an emergency change implemented on the SANREN network affecting internet and external email as follows: The Uninterrupted Power Supply (UPS) at the Durban PoP (DUT) is being replaced this afternoon (9 Dec) at 16h00.
  Although the connection of the UPS will be swiftly done, we are advising that sites should note that the scheduled change window is 16h00 – 17h00.
  We apologise for any inconvenience caused. Notice issued by:ICS

Jag tror inte det är sant. Men det är det. Nu ber jag intensivt.

Gode, Gud, låte de tekniker som arbeter med detta problem kunna lösa det före 17. 

Eller åtminstone 17.15 för seminariet, som börjar i Sverige 16.00 har akademisk kvart, i vanlig ordning.

Nu är klockan 16.40 och intranätet har börjat fungera. Däremot kan jag inte komma ut på internet och inte heller koppla upp videokonferensen igen. Suck! Dags att be igen!

Och nu kom uppkopplingen tillbaka. 16.50. Tack, Gud!

The prophetic voice in South Africa

On my way back to Pietermaritzburg I read the Tuesday 28 October issue of the Star. On page 8 I found a column and on page 9 an article. They were equally interesting. Both contained the views of top, South African church leaders.

The column is written by Pastor Ray McCauley, who is the president of the Rhema family churches. He is furthermore co-chairman of the National Religious Leaders Council. His column is a response to a call from South Africa’s Finance Minister, Nhlanhla Nene, that South Africa must “take the pill now or risk an economic disaster later.”

McCauley is totally in agreement with the Finance Minister and ends his column:

Let us support Nene and take his medicine. It is for our collective good.

First of all it is interesting that this evangelical pastor, leader of a prosperity gospel church, involves himself in the political life of the country. This is however nothing new. It is a well-known fact that McCauley is a supporter of the present government. The column makes this even clearer. He is in fact telling the readers of the Star, that they must be prepared for budget cuts across ministries and departments. He does say that higher income groups must pay more. But not with a single word does he mention corruption.

The article on page 9 is different. It is an excerpt from the Beyers Naudé Memorial lecture delivered by the Anglican Archbishop Thabo Makgoba. In his lecture he speaks out against corruption and he does that quite frankly. He insinuates that President Zuma regards corruption to be a crime only in a Western paradigm. And the archbishop mentions Nkandla in this context.

In fact, Archbishop Makgoba points out corruption as the major threat to democracy. And he makes no secret about the President being one of his main targets.

There are some similarities between the two texts I am referring to in this blog post but the differences are over whelming. Makgoba belongs to a mainline church. McCauley to a fast growing, charismatic church. President Zuma, contrary to his predecessors, clearly has turned to those new, denominations and they welcome this. Hopefully this will path the way to a new need for the South African Council of Churches as a strong prophetic voice in the country. I hope that they will reorganise the council, change the constitution and maybe also the name and arise like a Phoenix from the ashes. I also hope that Thabo Makgoba will be the president of such a resurrected council. And why not having Ray McCauley as one of the deputy presidents? I believe that the future for the ecumenical movement lies in cooperation between all Christians.

Having said this I also need to add, that there should also be women in a top leader position. Right now only men are leading the council.

Springtime

When the Jacarandas bloom ...

Gudstjänst i Soweto

Peter och Mmaletsatsi innan gudstjänsten börjar.

En spännande helg i Gauteng (den provins som både Pretoria och Johannesburg ligger i) fortsatte idag med gudstjänst i en av våra lutherska församlingar i Soweto. (Som betyder SOuth WEstern TOwnships). Peter Svensson, vår kollega, delar kontor med bland andra Kirkens Nødhjelp (Norweigan Church Aid). En av de anställda på NCA tillhör en församling i nordvästra Soweto, i området Dobsonville. Dit åkte vi i morse och gudstjänsten började strax efter kl 09.00, nästan på utsatt tid.

När vi kom övade en mycket duktig kör, men det visade sig att de var på väg till en annan gudstjänst. Lite snopet! Men självklart tog de inte sången med sig. Kyrkan var välfylld och sången stark (med eller utan kör).

Som vanligt fick olika grupper i församlingen agera kör i stället. Först alla kvinnor, sittandes på sina platser. Sedan reste sig alla män (eller de flesta) och samlades längst bak och sjöng en psalm tillsammans. Peter och jag var med och kan nu alltså på vårt CV lägga till att vi även sjunger i Dobsonvills lutherska manskör. Inte illa!

Peter och jag lägger vårt bidrag i kollekten.

Gudstjänsten leddes av en diakon. Under ett kort tag utbildade ELCSA diakoner i Pietermaritzburg och idag mötte vi en av dem. Följdaktligen firade vi inte nattvard. Mot slutet av gudstjänsten bad diakonen mig komma fram och bland annat förmedla Guds välsignelse till församlingen. Eftersom församlingen firar gudstjänsten både på engelska och seTswana, valde jag att läsa välsignelsen på seTswana. Jag kan den utantill. Men idag gick det inte så bra. Jag stakade mig på andra raden. Vad händer då? Självklart fyller 5-10 röster i församlingen i, så att jag kommer rätt och kan avsluta välsignelsen. Härligt!

Vi blev varmt välkomnade och fick vi komma fram och presentera oss i samband med pålysningarna. Detta är så självklart i denna del av den världsvida kyrkan. Varför gör vi det så sällan i Svenska kyrkan? Jag vet att det inte skulle passa alla att tvingas komma fram och inför alla presentera sig. Men kanske kunde det finnas ett moment, där de som aldrig förut varit i kyrkan får en möjlighet att presentera sig – om de vill. I alla fall är det något att fundera över.

Fem timmars resa hem till Pietermaritzburg gick bara bra och vi körde in genom vår grind precis innan solen gick ned. En fin helg i Gauteng. (= platsen för guld på en blandning av Afrikaans och seTswana).

Val och stökigheter

Jag tänker inte på det svenska supervalåret. Även här i Sydafrika sker val. Det jag talar handlar om kårpolitik. Både på universitetet och på det lutherska prästseminariet (LTI) väljs Student Representative Councils (SRC).

På LTI blev jag ombedd att vara valförättare, tillsammans med bibliotekarien. Just nu är institutet i gungning av olika skäl och förtroendet mellan lärare och studenter har rubbats. Då blev lösningen att be en av bibliotekarierna och mig. Det är spännande. Vid två tillfällen har nomineringar skett och imorgon, fredag kl 14, ska jag hålla i själva förhandlingarna.

Oroligare är det på universitetet. Idag ställdes ett sammanträde in, p g a oroligheter. Eftersom vårt internet varit ytterst slött denna veckan och vi haft tekniker på besök, för att se var felet sitter, såg jag inte mejlet som kom kl 12.41 (inför ett sammanträde som skulle börja kl 14!):

Dear Colleagues,Given the student unrest currently underway, Prof Smit has advised that this meeting be postponed to next week.Cathy will confirm the date.We apologise for any inconvenience this may cause.RegardsCalvin

Jo, det skapar en hel del ”inconvenience”. En av de studenter jag handleder, skulle fått sitt ”research proposal” behandlat. Nu förskjuts sammanträdet till nästa vecka, men då var redan ett annat, också viktigt, sammanträde inplanerat. Som får skjutas till veckan därpå. Suck!

Jag ville inte gå så nära utan tog kort
på de beväpnade vakterna genom
ett fönster.

Jag hade alltså inte sett mejlet, när jag glad i hågen gick upp till campus. Utanför entrén stod två kraftigt beväpnade vakter. Jag försökte fråga dem vad som stod på men de var inte direkt pratsamma. Av mina kollegor fick jag sedan veta att det varit en viss turbulens på morgonen. Men jag bedömer inte att det var någon egentlig fara. Vi kunde säkert ha haft sammanträdet. De värsta oroligheterna skedde i Durban, på Westville, en annan campus. Där brändes en del bildäck och någon av demonstranterna hade visst varit beväpnad, enligt vad jag kunde se på TV-nyheterna. News 24 berättar också att en polis skadades av en sten, som kastades.

Bakom studenternas oro ligger, vad jag förstår inte alls i första hand det stundande SRC-valet, utan framför allt farhågor att avgifterna inför 2015 ska höjas. Liknande oroligheter brukar det vara varje år. Nu verkar det dock vara så att en del av demonstranterna inte ens är stundenter.

Från universitetet kom dock följande allvarliga meddelande kl 12.53:

Dear Staff and Students,The University's campuses of Westville, Howard, Edgewood and Pietermaritzburg experienced serious violent protests this morning. The Westville campus in particular was not accessible to University staff as well as students who reside outside campus.The Executive Management Committee deliberated on the situation this morning and took a decision to suspend the academic programme on all campuses for Thursday and Friday this week. The academic programme will resume on Monday, 08 September.

Nu skulle jag ändå inte undervisa dessa två dagar, så för mig innebär inte detta så mycket. Självklart är jag också försiktig men den information jag har är att det inte är någon fara för oss i Pietermaritzburg.

Men jag hoppas att vårt internet piggar på sig. (Det gör det i och för sig på kvällarna, det är därför jag kan blogga just nu). Men när vi idag hade haft en tekniker på besök i två timmar, såg resultatet ut såhär:

För den som inte är så bevandad i detta med datorer och internet
kan jag berätta att en uppladdningshastighet på 0.02 Mb/sekund
inte är särskilt snabbt. Snarar kan vi säga att det står still.