Härnösands stift

Det är verkligen tyst i sociala medier när det gäller det nyss avklarade nomineringsvalet inför biskopsvalet i Härnösands stift. Varför? För att det är ett litet stift? (Geografiskt är det ett av de större! Men såklart, räknar vi antalet kyrkotillhöriga är det inte stort!) Eller är det för att det ligger i norra Sverige? (Det ligger egentligen mitt i Sverige, om vi ska vara petiga!)

Härnösands stift är ett av mina hemstift. När jag var 12½ år flyttade familjen till Härnsösands stift. Till Tåsjö församling. Vi kom att bo i Kyrktåsjö. Mina tre högstadieår tillbringade jag på Hotings Centralsskola. Ingen stor skola. Jag tror vi var ca: 150 elever på högstadiet. Mina första kontakter med Svenska kyrkans unga skedde i stiftet. Då kallades Svenska kyrkans unga i stiftet för HSU – Härnösands stifts ungdomsförbund. Tror jag! Jag minns ett läger i Örnsköldsvik. Det måste ha varit 1974. En av prästerna satte sig vid pianot och lärde oss en helt ny psalm, som han hade fått noter på:

Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.

När jag gick i årskurs 8 var det dags för pryo eller prao. Minns inte riktigt vad det kallades. Som den prästson jag var, gjorde jag två veckor på Domkapitlet i Härnösand.

Jag var konfirmandledare i grannpastoratet en sommar. Trots att jag bara var drygt 16 år blev jag förordnad som tjänstebiträde. (Jag hade dock inte s k venia. M a o fick jag inte predika.)

Sommaren efter mitt första år som teologistudent var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat. Det var full fart. Jag antingen ledde eller medverkade vid 30 gudstjänster på lika många dagar. För kyrkoherden innebar inte sommaren att dra ner på verksamheten. Det var mycket lärorika veckor. En spännande del av arbetet var att vara med när en grupp entusiaster pilgrimsvandrade från Selånger till Nidarosdomen i Trondheim. Året var 1980 och det var 950 år efter S:t Olofs död i Stiklastad. Vi mötte gruppen när de kom till pastoratsgränsen och vandrade med dem till nästa pastoratsgräns.

Härnösands stift är ett spännande stift och nu vet vi att någon av följande fem personer blir nästa biskop:

Sven Hillert, präst

Cecilia Nyberg, präst

Eva Nordung Byström, präst

Göran Lundstedt, präst

Ninni Smedberg, diakon.

Det som sticker ut är kanske att en av de fem är diakon. Inte så märkligt. Stiftelsen Vårsta Diakonigård ligger ju i Härnösand. En annan diakon, Rolf Nordblom, höll på att bli biskop där för snart femton år sedan. Jag vill minnas att en ändring i den nya kyrkoordningen satte stopp för det. Regeln var annars den att den som väljs till biskop inte behövde vara präst. (Inte diakon heller). Det räckte med att vara döpt och medlem i Svenska kyrkan och över 35 år.

Nu vet jag dock inte hur det är. I kyrkoordningen står det att den som vigs till biskop måste vara prästvigd men inte att den som väljs måste vara det.

På Härnösands stifts hemsida går det att läsa:

Det är första gången som en diakon kandiderar i ett biskopsval. För att kunna vigas till biskop krävs att diakonen först prästvigs och har de kvalifikationer som krävs för det.

Jag menar alltså att det inte är första gången som en diakon kandiderar. Har jag fel?

En annan sak som sticker ut är att en av kandidaterna är teckenspråkskunnig. Det är kanske inte heller så märkligt, för Härnösands folkhögskola finns ju i Härnösand. Och där utbildas teckentolkar.

Härnösands stift har också ett vänstift i södra Afrika

Cape Orange Diocese

Där var jag volontär 1981-82 och där arbetade hustrun och jag i fyra år mellan 2002 och 2006.

Vem som till slut blir vald återstår dock att se. Det vi kan göra nu är att tillsammans med Härnösands stift be Gud, att det väljs en god ledare för detta Svenska kyrkans näst nordligaste stift. Ett av mina hemstift.

Kallak, Liberia och Marikana

En av mina kollegor i den världsvida kyrkan gör mig uppmärksam på en krönika om situationen i Kallak. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren, skriver om samernas situation och inte minst hur konsten kan vara en del i kampen för mänskliga rättigheter i Sapmi, när provsprängning ska ske och kortsiktiga ekonomiska intressen råder.

Jag tänker på att Luleåstift har vänskapsband med den Lutherska kyrkan i Liberia, där Sverige varit mycket aktiv i gruvnäringen.

Liberia, som också försöker leva försoning efter sitt långa inbördeskrig. Den Lutherska kyrkan driver ett Trauma Healing & Reconciliation Program.  I det arbetet har man samarbetat med the Institute for Healing of Memories i Sydafrika.

Detta institut grundades av Michael Lapsley. Om honom skriver Härnösands stifts biskop Tuulikki Koivonen Bylund på sin blogg under rubriken:

Dags visa vad försoning betyder. 

Hon skriver om samerna. Då var vi tillbaka där denna bloggpost började. Men Härnösands stift har också ett vänstift, Cape Orange Diocese, i södra Afrika, där Marikana ligger.

Allt hänger ihop. Kristi kyrka finns också högst inblandad i det som sker. Frågan är bara:

Hur?