Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Reflektioner om dop och namngivning på en morgonpromenad

I morse tog jag en promenad. Viktigt för den som arbetar hemifrån. Jag stannade till utanför den så kallade KFUM-borgen. Där hade vi gymnastik, när jag gick på Fjellstedtska. Första året med Torbjörn Taxén som lärare. Han var landslagsspelare i basket. Spelade annars för KFUM Uppsala. Kändes speciellt när jag var femton år.

Idag heter lokalen Alfvénsalen, efter Hugo Alfvén, som en gång i tiden var dirigent för Uppsalakörerna Allmänna Sången (där jag sjungit) och Orphei Drängar (där äldste sonen sjunger).

I huset ligger också en restaurang, som heter just Borgen. Utanför har de en uteservering, som denna årstid är stängd. Där finns ett plexiglas med text. Texten beskriver vad restaurangen kan stå till tjänst med:

Disputation, A la Carte, Namnceremoni, Konferens

På andra sidan Fyrisån skymtar Fjellstedtska skolan

Spännande. Jag uppfattar det som att någon valt ordet namnceremoni framför dopkalas. Hur förhåller sig företeelserna och begreppen till varandra? Jag bestämmer mig för att googla. Och hittar en artikel på Viföräldrar med rubriken:

Namnceremoni – så gjorde vi

Det är fyra familjer som beskrivs. Den första familjen har valt ett kristet dop. Kan det alltså vara så att företeelsen kristet (barn)dop ingår som en underkategori i det större samlingsbegreppet ”Namnceremoni”? De andra exemplen handlar om familjer med olika religion, som alla valt att ordna egna namn(givnings)ceremonier.

På en annan site – dopguiden – går det att läsa om

Hur ordnar man en namngivningsceremoni

Här uppstår ett antal frågor. Framför allt får jag ett behov av att understryka att dopet inte är en namngivningsceremoni, även om namnet så klart spelar en viktig roll.

Ytterligare en webbplats – Namngivning.nu” – innehåller endast en mening om dopet:

En namngivningsceremoni, även kallad namngivningsfest, välkomningsfest eller barnvälkomnande, är den ickereligiösa motsvarigheten till det kyrkliga dopet.

När det skrivs om namngivningsceremonierna visar det sig att det också handlar om att välkomna ett barn in i familjen, släkten, samhället och världen. Och det är såklart ett allmänmänskligt behov. Första terminen under mina teologiska studier 1979 fick jag lära mig ordet

Rite de passage

Vi behöver riter vid stora övergångar i livet: födelse, vuxenblivande, äktenskap, död. Inget märkligt med det.

Ungefär fyrtio procent av alla barn som föds i Sverige döps in i Svenska kyrkan. Kan det vara så att resten – 60 % - har namnceremonier? Troligen inte. Många föds in i andra kristna samfund, där det antingen sker dop eller barnvälsignelse. Dessutom finns det väl liknande riter inom andra religioner. Det finns heller knappast statistik på namngivningsceremonier.

En del kommuner erbjuder borgerlig namngivningsceremoni. I vissa fall betalar kommunen arvode för en borgerlig namngivningsförättare. Det är ju generöst. Vid dop betalar dock föräldrarna själva via kyrkoavgiften.

På en kommuns webbplats verkar det som att bara Svenska kyrkan erbjuder dop av barn:

Ska barnet inte döpas enligt Svenska kyrkans ordning, kan man själv ordna en borgerlig namngivningsceremoni.

Det tycker jag vittnar om dålig kunskap hos den som formulerat texten.

Det jag konstaterar denna morgonstund är att samhället förändras. Och att förändringar av den religiösa kartan också ger avtryck i en restaurangs marknadsföring på en plexiglasskiva.

Dop i Coronatider

Snäckan påminner mig om sommarens pilgrimsvandring.

En kollega blev sjuk. Vikarien med. Igår fick jag en fråga, om jag kunde ta ett dop idag. Så bra att jag är på benen och symptomfri. Dopet gick bra. Bara den närmaste familjen var där. Fem personer. Vaktmästaren filmade. Släkt och vänner får titta på dopet sen. Men dop blev det. Instruktionen var att döpa med så lite handkontakt som möjligt. Jag tog med ett snäckskal. Så har jag sett att andra kyrkor ute i världen gör.

Under de senaste veckorna har jag försökt att greppa denna märkliga tid. Ovissheten, som Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, skriver om i DN igår, den 20 mars 2020, är också min övergripande känsla.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, står för lugn och samling. Kerstin Hessius, VD för Tredje AP-fonden, medverkade i Aktuellt häromkvällen. SvD sammanfattar hennes krav:

Ge en tidpunkt för när livet blir normalt

Men en sådan tidpunkt kanske inte går att få. Hur kan vi då leva med ovissheten?

Både Tegnell och Hessius manar till sans och lugn – om än på olika sätt. Jag hoppas att världssamfundet nu gör allt för att samverka i en svår tid.

Samtidigt visar denna kris att vi kan vidta långtgående åtgärder, när vi känner oss hotade. Hoppet ligger i att vi gör samma sak i relation till klimatkrisen, när pandemin väl är under kontroll. Det är vad jag innerligt hoppas.

För egen del försöker jag följa anvisningar från folkhälsomyndigheten. Jag har ansvar för min egen hälsa. Kan jag hålla mig frisk är det bra. Då behöver inte vården ta hand om mig. Jag har också ansvar för andras hälsa. Särskilt för dem som är i riskgrupperna. Därför iakttar jag god handhygien och håller avstånd.

Samhällsekonomin och världsekonomin är som sagt ett annat skäl till oro. Kerstin Hessius budskap var i korthet – som jag uppfattade – att hjulen måste börja rulla igen. Annars kommer fler personer dö av ekonomiska skäl än av själva pandemin. Men där kan jag inte göra så mycket. I går beställde vi take-away. Vi gör sällan det men i det lilla kändes det som ett bidrag. Idag har vi tagit en promenad i vårsolen och gjort en god affär i Världsbutiken Globalen.

Men det är såklart våra förtroendevalda och myndigheter som har den viktiga och svåra uppgiften att ta ett ledarskap. Det är mig fjärran att rikta grundlös kritik mot dessa, som gör sitt allra bästa.

Bön är också något som jag upplever viktigt. Alltid men inte minst nu. I min bibelläsning följer jag Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan Bibel 2020. Där får jag också hopp och kraft. Det tror jag fler får.

Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.

Dopfest

Snart är det dags att gå upp till Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Det är mässa för stora och små och eftersom det är Kyndelsmässodagen är det också dopfest. Ingen mässa i Sankta Maria i Stenhagen eller Eriksbergskyrkan. Det är ”sammanlyst”, som det heter. Ordet passar ju väldigt bra in på Kyndelsmässodagen. Temat är

Uppenbarelsens ljus

Ordet ”kyndel” är samma ord som i engelskans ”Chandel” eller vårt ord ”kandelaber”. Det handlar om ljus. Vilket också är en viktig del av dopet. När någon döps i vår kyrka får personen ett dopljus och då läses Johannesevangeliets åttonde kapitel vers tolv.

Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Ljuset har blivit en viktig symbol för många. Det finns nästan inte en kyrka utan ljusbärare. Att tända ett ljus är en symbolhandling som den enskilda personen inte behöver förklara. Var och en fyller den själv med mening.

Snart är det nog dags att skaffa nytt ljus igen.

För mig är det viktigt att tända mitt dopljus på årsdagen av mitt dop. Det är nu 58 år sedan jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Då fick jag inget ljus. Den traditionen hade ännu inte vuxit fram. Men när det blev tradition i Svenska kyrkan – troligen under 1970-talet – fick även jag ett ljus. Det har jag sedan dess bytt ut flera gånger.

Dopet innebär att jag hör ihop med Jesus Kristus. Hur detta egentligen är möjligt, övergår mitt förnuft. Det har jag inga problem med. Däremot vet jag säkert att just den 5 februari 1961 var det en präst, som öste vatten över mitt huvud tre gånger och sa orden:

Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Min dopdag brukar jag fira på Kyndelsmässodagen, som ju alltid är första söndagen i februari. Ibland är det precis den 5 februari men oavsett vilket, firar jag på söndagen.

Jag vandrar med Jesus. Det betyder att jag har ljus i mörkret. Om en liten stund ska jag vandra upp till Helga Trefaldighets kyrka. Det var i den heliga Trefaldighetens namn jag döptes. Dessutom är det dopfest, så det passar utmärkt.

Dopdag – retreat

Under några dagar – torsdag till söndag – använder jag min lediga tid till att vara på retreat. Ett gott sätt att återvända till mitt dop. Det är Kyndelsmässohelg och det jag söker – på olika plan i mitt liv – är Uppenbarelsens ljus. Jesus Kristus.

Jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Jag är på retreat på Wettershus retreatgård utanför Gränna.

Det är så lätt att förirra sig i vår tid. Det är viktigt för mig att söka mig tillbaka till källan. Det är dopets källa och Guds tilltal, som i tystnaden vid Vätterns strand blir en källa till liv i mitt inre.

Svenska kyrkan, media och dop

Med tillåtelse av Frida och Kristin har jag lagt upp
denna bild från själva dophandlingen.

De senaste dagarna har Svenska kyrkan förekommit flitigt i media. En ansträngd relation, kan tyckas. Så bra därför att idag få vara med om dop i kapellet på Kyrkans hus, i Marias lovsång. Ett dop med media-anknytning.

Tillsammans med en klass med blivande präster gick jag dit vid halv tolv-tiden. Kollegan Kristin Molander, som var med i TV-programmet

Tro, hopp och kärlek

hade i samband med inspelningen lärt känna Frida, som döptes idag. Det blev en stark upplevelse.

För mig var det viktigt att ta med 11 blivande präster. Jag tror att de kommer att vara med om många dop av vuxna under sina liv. 

Dopet innebär att vi inlemmas i Kyrkan och inbjuds att leva i Guds nåd. Det gäller inte minst när vi felar. I dopets källa finns förlåtelse.

Det jag skulle vilja se är att de trossyskon som i den senaste granskningen befunnits ha gjort fel, hittar tillbaka till dopets källa och att de där också finner Kyrkans gemenskap. Då kan felstegen infogas i raden av andra felsteg. Kung David och Paulus får sällskap. I berättelsen som inte främst handlar om felstegen utan om Guds nåd.

Enligt god dopsed ikläddes Frida 
den vita dopdräkten efter dopet.

Glädjen gick inte att ta miste på!

Nya perspektiv

Det var inte svårt att få med alla i sång och dans.

I söndags medverkade hustrun och jag i Torsby pastorat i Göteborgs stift. Först var det mässa med dop i kyrkan. Jag ledde mässan och predikade. Den präst som döpte var pastoratets pensionerade kyrkoherde, Lars Alerås. Jag tror att barnet som döptes bar namnet Charlie.

I mässan fanns en del församlingsbor, som skulle kunna beskrivas som kyrkfolk. Dopfamiljen utgjorde såklart en stor del. Det fanns också en ungdomsgrupp där. De ska åka till Swaziland nästa år (eller kanske senare i år). Det ska de göra med Ing-Marie Svenning, som arbetat i Swaziland, utsänd av Svenska kyrkan. Ing-Marie hade tagit initiativ till en samling efter mässan. I kyrkan fanns också en grupp från ett närbeläget flyktingboende.

Vi kyrklunchen bjöds vi bland annat på Injera (en slags pannkaka, gjord på teff, som är vanlig i Eritrea och Etiopien). Sedan höll hustrun föredrag om Svenska kyrkans kyrkorelationer i södra Afrika, i allmänhet, och om Göteborgs stifts vänstift i södra Afrika, i synnerhet.

Det är det östra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika. Stiftet finns dels i Swaziland, dels i den provins i östra Sydafrika, som heter Mpumalanga.

Eftersom det var några flyktingar med på lunchen, fick undertecknad rycka in som tolk. Det gjorde samlingen annorlunda. Där fanns helt plötsligt inte bara en grupp svenskar utan även några från Västafrika och Syrien.

Det var heller inte svårt att få igång sång och dans. Är något på gång att hända i Sverige?

Dop av vuxna

Erik har just övat dop av Ingrid. Bredvid står fadderns Sara.

Det är min övertygelse att Svenska kyrkan, som redan nu döper många unga och vuxna, i framtiden kommer att döpa ännu fler vuxna. Inte för att vi ändrat dopsyn utan för att många människor inte blir döpta som barn. När dessa kommer i kontakt med kyrkan i vuxen, är det rimligt att tänka sig att de vill bli döpta.

Att få döpa en vuxen människa, som kanske längtat efter detta länge, är en stor glädje. Därför var det roligt att idag, när vi hade så kallad genomförandedag, där de som studerar på prästprogrammet har som uppgift att genomföra en dopgudstjänst, även hade med ett vuxendop.

Vi höll till i tre olika kyrkor i Uppsala. I varje grupp hade en av de studerande fått i uppgift att planera dop av vuxen. Det hela hade föregåtts av en dopsamtalsövning, där dopkandidaten var just vuxen.

Något annat som var märkligt i just den grupp jag hade glädjen att vara med idag, var att ingen dopgudstjänst innehöll den kanske vanligaste doppsalmen: Tryggare kan ingen vara. Istället sjöng vi andra psalmer – även en del nyskrivna, som finns i boken: Psalmer i 2000-talet.

Det är också spännande att arbeta med detta i brytningstiden mellan en kyrkohandbok från 1986 och ett förslag till ny kyrkohandbok från 2016. Det kanske blir en ny Kyrkohandbok 2018. Men eftersom detta ännu inte är bestämt utgår vi från den nu gällande. Det som de studerande kan göra är att infoga vissa böner från förslaget. Det blir ju så att vissa av dem kommer att få sin första tjänstgöring i församlingar, som använder förslagsordningen. Då är det viktigt att de fått prova på något av det nya.

Dopdagsfirande

Per-David Eby, min gudmor, som håller mig, min egen mor samt
mina syskon och min gudmors två döttrar.

Kyndelsmässodagen brukar jag fira min dopdag. Jag döptes den 5 februari 1961 av Per-David Eby. Det var en söndag det året. I år firas den i kyrkan den 31 januari (även om den rätta dagen är 2 februari).

Per-David, min doppräst, gick ur tiden förra året och jag - tillsammans med min syster - på hans begravning den 17 november.

Då drog jag mig till minnes att Per-David och hans hustru (Birgit) umgicks med mina föräldrar och de fyra personer, som blev mina gudföräldrar. Det var ett gäng på 8 personer. Av dessa är det bara min gudmor Maj-Britt, som är i livet. Henne ringde jag för en stund sedan och vi samtalade en halvtimme. Hon är 88 år och helt klar.

Det jag ville berätta för henne var att jag firat mässa i Mariakyrkan i Sigtuna denna morgon. Den kyrka i vilken jag döptes. I mässan hade jag stämt träff med den biskop som prästvigde mig, Gunnar Weman. Det blev med andra ord en dag, då jag fick knyta an både till mitt dop och min prästvigning.

Efter min prästvigning hade jag min första tjänst i Bastuträsk i Västerbotten, i Luleå stift. Märkligt nog hade min doppräst, Per-David, bott där som barn, eftersom hans far var komminister just i Bastuträsk i 15 år. Hans hustru, Birgit, kom därifrån och ligger begravd på kyrkogården i Bastuträsk.

Det känns bra att se hur olika trådar av släktskap, vänskap och dopgemenskap vävs samman.

Dopet var min första vigning, prästvigningen min tredje. Dessemellan gifte jag mig. Därför ska jag nu ägna mig åt matlagning, för att så småningom avnjuta en enkel måltid med hustrun.

En god dopdag.

Block

Här är jag och dopdockan på väg till Lötenkyrkan,
för att vara med om fyra dopgudstjänstövningar.

På utbildningsinstitutet arbetar vi delvis i block. Delvis, skriver jag. Det gör jag, för att jag inte är säker på om alla kurser deltar i de olika blocken. Just idag har blivande präster och musiker övat dopgudstjänst. Det har varit en spännande dag men även en rolig dag. Det finns mycket som går att diskutera i val av sånger, psalmer och även kring hur doptalet ska utformas.

Just nu vill jag dock inte skriva om detta utan om själva arbetssättet. Block!

När det gäller dopblocket har de blivande prästerna haft betydligt fler lektioner. Vi har övat dopsamtal. Hur känns det att komma hem till en familj som i stort sett är okänd. Ringa på dörren och stiga in. Spännande? Nervöst? Intressant?

De blivande prästerna har skrivit doptal, där de arbetat med bilder och symboler, texter och inte minst med dopets teologi. Hur vävs allt ihop så att just denna dopfamilj eller denna dopkandidat känner att det handlar om dem?

När det gäller musikernas del inbegriper det som sagt val av psalmer, solosånger och övrig musik. Även allt detta ska ske i mötet mellan dopets teologi och människors livssituation.

I dopblocket samarbetar läraren i homiletik (predikokunskap), d v s jag, med lärarna i själavård och liturgik (läran om gudstjänstens form, innehåll och gestaltande). De studerande ska integrera kunskaper och färdigheter, så att alla dessa aspekter blir en helhet. Tanken är bra! Men det ställer stora krav på organisationen.

När jag läste vid det som då kallades Pastoralinstitutet, var det annorlunda. Dels var det bara blivande präster som studerade där. Dels gjorde vi allt i våra olika stuprör. Vi skrev ett doptal som läraren i homiletik fick bedöma. Vi övade dopgudstjänst med läraren i liturgik och vi gick igenom eller övade dopsamtal med själavårdsläraren.

Det var på intet sätt bättre. Men det var enklare. Det vi nu gör ställer, som sagt, stora krav på organisationen. Vi ska samarbeta över de olika disciplinerna. Vi ska samarbeta mellan de olika programmen och i viss mån även samordna arbetssätt mellan våra två ’campus’ – Uppsala och Lund. Efter ungefär en månad inser jag att det inte alltid är enkelt.

Dessutom behöver vi göra vägval, som är långt ifrån självklara. Varför ska bara de blivande prästerna och musikerna samarbeta? Och varför endast kring dopgudstjänster och högmässor? Är inte begravnings- och vigselgudstjänster minst lika intressanta ur samarbetssynpunkt?

Och varför ska inte de blivande församlingspedagogerna, som ju ska arbeta mest med barn- och unga, vara inblandade alls i dopblocket? (Detta har jag skrivit om tidigare).

På samma sätt kan frågan – lika självklart – ställas om diakonernas roll. I dopgudstjänsten såklart och kanske ännu mer, utifrån hur många diakoner traditionellt arbetar – i begravningsgudstjänsten.

Samtidigt: är det möjligt att göra allt interdisciplinärt? Jag tror inte det. Jag uppskattar det nya utbildningsinstitutet, där olika profiler inom kyrkans utbildningssystem samsas, men jag ser stora påfrestningar och utmaningar för denna modell.

Min upplevelse är också att sammanslagningen av alla dessa olika pedagogiska kulturer har skett med en alltför optimistisk tidsplan.

Målet är dock klart. De blivande kyrkoarbetarna ska utbildas i en anda av samarbete. Det kan vara enklare att jobba i sitt eget stuprör men på intet sätt bättre.

I samma andetag är det dock viktigt att påpeka att även anställda riskerar att bli ett stuprör för sig. I församlingen finns många andra människor. De döpta är alltid den viktigaste gruppen. De som samlas till gudstjänst är grunden för kyrkans liv. Hur övar vi samarbetet med dem?

Antje Jackelén och dopet

Antje Jackelén står ensam framför dopfunten i Uppsala domkyrka. Hon ska snart installeras som Svenska kyrkans ärkebiskop. Kyrkan är fylld av förväntansfulla människor. Själv är jag inte där men ser gudstjänsten på SvT Play några dagar senare.

Gudstjänsten inleds med doperinran. En påminnelse om dopet. Vilken utmaning. Inte bara på ett individuellt plan, för Antje själv, utan kanske främst på ett kollektivt plan, för hela Svenska kyrkan. Dopet är det som förenar kyrkans människor. I alla tider. Över hela vår jord. Gemenskapen beror inte på vår duglighet eller på våra värderingar. Den beror inte på hur mycket eller hur lite vi tror. Vi hör ihop i Kyrkan – i kristenheten – genom dopet. Så stort och så märkligt!

En god start för en ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns visserligen många fler döpta utanför Svenska kyrkan. De flesta av dem i andra samfund och strukturer. För Svenska kyrkans ärkebiskop är det dock Svenska kyrkans medlemmar som står i centrum. Det innebär att det biskop Antje påminns om där vid dopfunten är att alla som döpts in i Svenska kyrkan hör ihop. Alla!

Det är kanske inte så svårt när det gäller alla dem som är närvarande i Uppsala domkyrka vid den högtidliga installationen. De flesta av dem tillhör med stor säkerhet Svenska kyrkan, även om det också finns ekumeniska representanter. Ärkebiskop Antje har definitivt ett särskilt ansvar för alla de Svenska kyrkans medlemmar som är där.

Men hon har också ett ansvar för dem som inte är där. Märkligt nog har hon ett ansvar för dem som inte ens vet att de i detta ögonblick får en ny ärkebiskop. De som inte tänker på att de är med i Svenska kyrkan och till och med bidrar ekonomiskt till kyrkans liv och verksamhet. Ärkebiskop Antje deras ärkebiskop. De som inte finns med i gudstjänsterna så ofta. Eller kanske aldrig. Eftersom de genom dopet ändå hör till kyrkan.

Det finns också döpta medlemmar, som är kritiska till valet av Antje Jackelén. Till och med de som anser att någon annan borde blivit deras ärkebiskop. Men oavsett vad de tycker, är de också döpta in i samma kyrka. Antje är deras ärkebiskop. Vilken utmaning!

Nu börjar emellertid vissa frågor i mitt bakhuvud pocka på uppmärksamhet. En av dem handlar om de medlemmar i Svenska kyrkan som inte är döpta. Dessa är medlemmar antingen för att de var medlemmar före 1996 då dopet blev medlemsgrundande eller för att de är medlemmar ”i väntan på dopet”. Självklart räknar jag in även dem. Min önskan är att de ska upptäcka dopets nåd och ta kontakt med en präst och boka tid för dop. Det tror jag även ärkebiskop Antje vill.

I Aneby kyrka i Norra Småland (Linköpings stift) finns en dopgrav.
Den påminner om att det aldrig är för sent att bli döpt. Svenska kyrkan
döper många vuxna, även om de flesta döps som barn.

Men hur är det med alla andra i Sverige, som varken är med i Svenska kyrkan eller något annat samfund. Döpta eller ej. Har inte Svenska kyrkans ärkebiskop ett speciellt ansvar även för dem? Nej, det anser jag inte. På den gamla statskyrkans tid var det nog så. Vissa tidningar lever kvar i denna tid. Så här skrev DN i oktober förra året, när resultatet för ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan var klart:

Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...

Det var två fel av två möjliga. Dels var hon ärkebiskop electa, dels finns fler ärkebiskopar i Sverige. T ex Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop i Syrisk ortodoxa kyrkan i Sverige. Han är ordförande för Sveriges kristna råd. (Han var dessutom med när Antje Jackelén installerades som Svenska kyrkans ärkebiskop).

Även Dagen skrev som DN:

Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...

Jag blir nyfiken, för jag ser att det är exakt samma ordalydelse. Så jag googlar på ordalydelsen. Jag hittar den även i Kyrkans Tidning, SvD, svt nyheter, Sveriges Radio samt en hel del andra publikationer. Alla skriver ”Sveriges nya ärkebiskop”.

Någon som är bättre än jag på journalistik kanske kan svara på varför det blivit såhär. Mitt tips är väl att TT ligger bakom det hela men jag vet ju inte. Även Svenska kyrkans hemsida gör samma misstag i en presentation av Antje Jackelén publicerad den 11 juni 2014 (fyra dagar före installationen).

Möt Antje Jackelén, Sveriges nya ärkebiskop. Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop.

Svenska kyrkans ärkebiskop är inte Sveriges ärkebiskop. Hon är ärkebiskop i Sverige. Men inte den enda! Det är viktigt! Framför allt i detta sammanhang, när jag uppehåller mig kring dopet. Den som inte är döpt och inte är medlem i Svenska kyrkan står ju utanför. Så är det bara!

Det låter hårt och märkligt när jag skriver det. Ska inte alla vara med? Alla räknas in? Ingen ska vara utanför? Eftersom Svenska kyrkan så länge varit en statskyrka tror jag denna tanke ligger nära till hands. Vi vill inte att någon ska vara utanför. Alla ska med. Jag delar denna idé som grundhållning. Låt mig precisera.

Vi hör alla till samma mänsklighet. Vi hör alla ihop med samma moder jord. Detta bejakar jag fullt ut. Vi som bor och lever i Sverige hör också till samma samhällsgemenskap. Denna gemenskap bör vara öppen. Jag är exempelvis positiv till att vi tar emot så många flyktingar och invandrare som vi kan. Jag ser dem inte som ett hot utan som en tillgång. Jag är glad över mångfald. Även annan form av mångfald.

Alla människor är skapade av Gud. Alla – exakt 100% - är skapade till Guds avbild. Ingen är utanför detta. Det är synnerligen viktigt!

Men, alla är inte med i Svenska kyrkan. Vissa har valt att gå ur. Detta måste respekteras. Vissa har (ännu) inte kommit med. Låt oss inte låtsas att de redan är med.

En nytillträdd ärkebiskop bör så klart, som ledare för Svenska kyrkan, föra dialog med dessa medmänniskor, som inte är med i Svenska kyrkan. Men hon är inte deras ärkebiskop. Hon är ärkebiskop för dem som tillhör Svenska kyrkan.

Och den absolut viktigaste förklaringen är dopet.

När jag var liten ….

Dopfunten i Eastwood kom inte
till användning idag.

Idag är det min dopdag. Jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna för 53 år sedan. Kyndelsmässodagen 1961. Det var Per-David Eby som döpte mig. Han hade vuxit upp i Bastuträsk, där jag fick min första prästtjänst. Märkligt!

Dagens gudstjänst firade vi i vår församlingskyrka i Eastwood. Det var 4:e söndagen i Trettondedagstiden och inget annat. (Kyndelsmäss gör sig inte så bra mitt i sommaren!) En kvinna i kyrkorådet ledde gudstjänsten och predikade. Det var många barn – ett helt gäng från den lutherska kommuniteten Kenosis, där tre ordenssystrar driver ett barnhem. Fint! Sången var kraftfull. Hur kan så mycket sång komma ut ur små, taniga barn? Mäktigt!

Mot slutet gick hustrun fram och berättade för församlingen att det var min dopdag och sedan fick alla vara med och göra rörelserna i den sång vi alltid sjunger hemma hos oss, när vi firar varandras dopdagar (mel. Jesus för världen):

När jag var liten, bara så här,bars jag till dopet, som Jesus lär.Jesus då tog mig upp i sin famn,signade mig och gav mig sitt namn!
 

När jag blir större, kanske så här.Vill han mig leda, som bibeln lär.Om jag än faller, lyfter han mig,tar mig i handen närmare sig.

Det är gott att känna till sin dopdag. Det är en faktiskt händelse att återvända till i sin meditation över vad det innebär att vara kristen. Att veta att jag rent objektivt är döpt blir en grund att stå på. Mig hjälper det mycket! Att dessutom få fira ytterligare en bemärkelsedag skadar inte.

Gudstjänster i den Anglikanska katedralen

Sedan länge hade prosten i den Anglikanska katedralen bett mig predika idag. Både på den tidiga högmässan kl 7 och på den andra högmässan kl 8.30. Någon annan skulle ha högmässan kl 10.30. Det är många gudstjänster i katedralen. Mässa varje morgon i veckorna – även lördag och minst tre mässor på söndagarna.

Som vanligt finns ”lay ministers” som leder större delen av mässan. Därför är det inte svårt att komma utifrån. Jag hälsar församlingen i början och i övrigt ska jag göra det som är prästens uppgifter: förmedla syndernas förlåtelse i avlösningen, predika, leda mässan och välsigna. Allt annat gör andra! Så skönt! Verkligen något för Svenska kyrkan att lära sig i tider av minskad ekonomi. Det är så tydligt att många kyrkor i syd har ett helt annat sätt att se på budget. (Liksom många samfund även i Sverige har.) Men i Svenska kyrkan är vi fast i detta med anställda som (ofta) den enda resursen! Det finns undantag, men undantagen behöver bli regel!

Tre av dopbarnen - alldeles nydöpta!

Den andra mässan kom prosten med. Jag predikade! I mässfirandet bad han mig be vissa böner. Dessutom fick jag döpa några av barnen. Det var sammanlagt sju och en del var i tio-års åldern. Jag har inte döpt i Anglikanska kyrkan förut men det är inte så stor skillnad. Roligt var det i alla fall!

Även här är det påtagligt hur stor roll kyrkan tillmäter föräldrar och faddrar. De får svara på en mängd frågor och på det sättet blir det tydligt att de har ett ansvar för sina barn/dopbarn. Fint, tycker jag!

När jag trodde jag var färdig för att åka hem kom prosten och bad mig hjälpa honom med ytterligare en arbetsuppgift. Någon hade en ny bil som skulle välsignas. (Inget vi gör så ofta i Svenska kyrkan heller. Men varför inte be för en ny bil? Verkar ju rent av vettigt!) Så jag följde med ut till parkeringsplatsen och började be. I ögonvrån ser jag en av korgossarna komma med en skål vatten. Självklart! Det räcker så dåligt med ord. Vi behöver synliga tecken på Guds omsorg! Så utan att egentligen veta hur man gör med vigvatten i samband med välsignelse av fordon, tecknade jag i alla fall bilen med korsets tecken och en bön att bilen ska bli till välsignelse och ingen komma till skada!

Det var väl en välsignad söndag!