Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Far 102 år

Om min far hade levt idag hade han fyllt 102 år. 6 augusti var även mina föräldrars bröllopsdag. De gifte sig i Karlstad domkyrka 1950. Alltså för 74 år sedan.

För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.

Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken säger en del om min far:

Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:

- Var står det att jag skall göra som folk tycker?

Ett uttalande i artikeln är också typiskt:

Byskvallret får prästen tåla.

Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:

Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.

Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.

Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.

Skälet till detta ger far i början av artikeln:

Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.

Far

1 september 2012 gick min far ur tiden. Han hade precis fyllt 90 år. Han har inte efterlämnat särskilt många spår på internet. Några fler än min mor, som jag bloggade om för sex år sedan. Då konstaterade jag fascinerat att hon var omnämnd i en e-bok. Bloggposten kallade jag rätt och slätt "mor".

Igår dök en bild av far upp i mitt Facebookflöde. Inte ett fotografi utan en slags teckning. Det var i gruppen

Tåsjö – Förr och Nu

Vi bodde i Kyrktåsjö åren 1973–1978. Jag gick i högstadiet i Hoting 1973–1976 och bodde därefter i Uppsala, där jag gick gymnasiet. Men föräldrarna bodde kvar. Far var kyrkoherde i Tåsjö pastorat. Hans första kyrkoherdetjänst. Själv var jag inte glad över flytten. Vi bodde dessförinnan i Långträsk, ungefär mitt emellan Piteå och Arvidsjaur. Där hade jag många kompisar och trivdes utmärkt. Hur skulle det bli på en ny ort? Det blev ömsom vin ömsom vatten. Men jag är glad för att ha ett par riktigt goda vänner kvar från högstadietiden.

Tåsjö är en fantastiskt vacker plats. Vi bodde vid foten av Tåsjöberget och hade strandtomt vid Tåsjön. Då flottades fortfarande timmer, så på våren kunde vi se bogserbåtar i aktion. Då lärde jag mig sången

Befälhavaren uppå bogserbåten han på Ångermanälven

Och det stämde nästan. Genom Tåsjön rann Tåsjöälven, en biflod till Fjällsjöälven som mynnar ut i just Ångermanälven.

Någon i gruppen la upp ett slags collage, där jag personerna är foton. Mitt i bilden står far och säger i en pratbubbla:

Den här holmen är kal som min hjässa.

Titeln är ”Skogspatroner på bönemöte” och i flödet finns en bild till med ytterligare repliker. Collaget föreställer en sommargudstjänst på Prostholmen i sjön Storskirsjön. Jag minns att jag var med någon gång vid denna årligen återkommande gudstjänst. I Facebookgruppen har någon skrivit:

Synd att det blev slut på Gudstjänsterna där. Det var alltid mycket folk.

Det var roligt att läsa för mitt minne säger mig att det inte var mängder av folk i kyrkan annars. Men det berodde säkert på att kyrkan var väldigt stor. Även om det var ett femtiotal gudstjänstdeltagare kändes det inte välfyllt.

I närheten av Prostholmen ligger Björksjönäs. Där bodde Manfred Björkquists farfar, P. J. Plan. När en av mina bröder skulle börja på gymnasiet var en idé att han skulle börja på Humanistiska läroverket i Sigtuna, eftersom det fanns ett stipendium för elever från Tåsjö, på grund av att Manfred Björkquists släkt kom därifrån. Manfred Björkquist var med och grundade läroverket. Men det visade sig att det ändå blev för dyrt att gå på Humanistiska läroverket, så i stället blev det Fjellstedtska i Uppsala för min bror och tre år därefter även för mig.

Det fanns två prästtjänster i pastoratet. Kyrkoherden bodde i Kyrktåsjö och komministern i Hoting. En av de komministrar som hade tjänsten där bor numera med sin hustru i trappuppgången bredvid oss i Uppsala. Det är verkligen ett sammanträffande. Han har också gått på Fjellstedtska skolan.

Min upplevelse var att det var en viss konkurrens mellan Hoting – som var centralorten – och Kyrktåsjö, som var betydligt mindre men där församlingskyrkan låg. I Hoting fanns Andreassalen, där gudstjänster firades. Det fanns också en småkyrkostiftelse men det dröjde ända till 1986 innan Hotings kyrka fanns på plats. Jag läser mig till att vikten av särskild kyrkolokal i Hoting framhölls redan på 1930-talet vid prost- och biskopsvisitationer. Tydligen uppfördes 1974 en klockstapel på den tomt där kyrkan så småningom kom att byggas. Det måste alltså varit under fars tid. Far var engagerad i planerna på att få till en kyrka i Hoting.

Tåsjö kyrka invigdes 1879. Men det hade funnits en kapellkyrka från 1773. Far tog initiativ till 200-årsjubileet. Det fanns vissa lämningar av den i närheten av den gamla prästgården, som fungerade som vandrarhem när vi bodde i Tåsjö.

En av mina bröder kommer ihåg detta och berättade följande:

När ett kors skulle resas på den gamla kyrkplatsen skulle grundstenarna lokaliseras så att korset restes där koret fanns. Denna åtgärd föranledde en artikel i lokaltidningen under rubriken: "Präst grävde grop. Fann gammal kyrka!"

En vandringspokal

Förra veckan var goda vänner på besök. Vi pratade bland annat om våra respektive mor- och farföräldrar. Jag har aldrig träffat min morfar eller min farmor. Farfar dog den 18 maj 1974. Då var jag tretton år. Mormor dog när jag var tjugoett. Då befann jag mig i Kapstaden och kunde inte vara med på begravningen. Mormor hade jag träffat betydligt oftare än farfar.

När vi pratade om våra minnen fick jag lust att skriva några rader om farfar. Han var förvaltare på pappersbruket i Skärblacka. Som jag har förstått det hade han hand om lagret. Han var dessutom engagerad i kommunpolitiken.

Några spår på internet hittar jag inte av min farfar mer än hans grav, som finns i Linköping. Han var född 23 maj 1889 och blev alltså nästan 85 år.

Farfar var duktig skytt och tävlade i skytte. I mitt föräldrahem fanns en stor del av hans pokaler. Jag har en enda i min ägo. Den finns i sommarstugan. Texten på pokalen lyder:

FISKEBY FABRIKS A.B:s VANDRINGSPRIS

G. GÖRANSSON

1923

G. GÖRANSSON

1924

G. GÖRANSSON

1925

Skärblacka bruk, som hade anlagts redan 1639, såldes 1917-18 till Fiskeby AB. Jag skulle tro att min farfar arbetade där då. 

Den som vann tävlingen tre gånger fick ta hem pokalen. Det gjorde farfar. Jag minns att min far var mycket stolt över denna prestation. I år är det 100 år sedan detta vandringspris instiftades. Det är fint att ha detta minne av farfar.