Utköp eller försoning?

Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att

Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen

På Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:

Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen

Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var 2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han fortfarande, även efter sin pension.

När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.

Biskopsvigning
i ELCSA 12
februari 2017 

Nu väcks samma tanke i mig. Härnösands stift har flera vänstift i den världsvida kyrkan. Ett sådant är Cape Orange stiftet i Sydafrika, del av Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Det är en avsevärt mindre kyrka än Svenska kyrkan med betydligt sämre ekonomi. Jag har arbetat 7,5 år i ELCSA och vet att de inte är världsbäst på att lösa konflikter. Men det är inte poängen. De är kristna trossyskon och de skulle kunna bidra in i situationen i Härnösands stift.

I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många beskrivits som otillräcklig.

Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år 2008.

Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:

”Familjerådgivning” – för kyrkan

Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga att bistå.

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:

Från mörker till ljus

Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.

Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:

Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?

I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.

Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)

En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.

Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.

Härnösands stift

Det är verkligen tyst i sociala medier när det gäller det nyss avklarade nomineringsvalet inför biskopsvalet i Härnösands stift. Varför? För att det är ett litet stift? (Geografiskt är det ett av de större! Men såklart, räknar vi antalet kyrkotillhöriga är det inte stort!) Eller är det för att det ligger i norra Sverige? (Det ligger egentligen mitt i Sverige, om vi ska vara petiga!)

Härnösands stift är ett av mina hemstift. När jag var 12½ år flyttade familjen till Härnsösands stift. Till Tåsjö församling. Vi kom att bo i Kyrktåsjö. Mina tre högstadieår tillbringade jag på Hotings Centralsskola. Ingen stor skola. Jag tror vi var ca: 150 elever på högstadiet. Mina första kontakter med Svenska kyrkans unga skedde i stiftet. Då kallades Svenska kyrkans unga i stiftet för HSU – Härnösands stifts ungdomsförbund. Tror jag! Jag minns ett läger i Örnsköldsvik. Det måste ha varit 1974. En av prästerna satte sig vid pianot och lärde oss en helt ny psalm, som han hade fått noter på:

Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.

När jag gick i årskurs 8 var det dags för pryo eller prao. Minns inte riktigt vad det kallades. Som den prästson jag var, gjorde jag två veckor på Domkapitlet i Härnösand.

Jag var konfirmandledare i grannpastoratet en sommar. Trots att jag bara var drygt 16 år blev jag förordnad som tjänstebiträde. (Jag hade dock inte s k venia. M a o fick jag inte predika.)

Sommaren efter mitt första år som teologistudent var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat. Det var full fart. Jag antingen ledde eller medverkade vid 30 gudstjänster på lika många dagar. För kyrkoherden innebar inte sommaren att dra ner på verksamheten. Det var mycket lärorika veckor. En spännande del av arbetet var att vara med när en grupp entusiaster pilgrimsvandrade från Selånger till Nidarosdomen i Trondheim. Året var 1980 och det var 950 år efter S:t Olofs död i Stiklastad. Vi mötte gruppen när de kom till pastoratsgränsen och vandrade med dem till nästa pastoratsgräns.

Härnösands stift är ett spännande stift och nu vet vi att någon av följande fem personer blir nästa biskop:

Sven Hillert, präst

Cecilia Nyberg, präst

Eva Nordung Byström, präst

Göran Lundstedt, präst

Ninni Smedberg, diakon.

Det som sticker ut är kanske att en av de fem är diakon. Inte så märkligt. Stiftelsen Vårsta Diakonigård ligger ju i Härnösand. En annan diakon, Rolf Nordblom, höll på att bli biskop där för snart femton år sedan. Jag vill minnas att en ändring i den nya kyrkoordningen satte stopp för det. Regeln var annars den att den som väljs till biskop inte behövde vara präst. (Inte diakon heller). Det räckte med att vara döpt och medlem i Svenska kyrkan och över 35 år.

Nu vet jag dock inte hur det är. I kyrkoordningen står det att den som vigs till biskop måste vara prästvigd men inte att den som väljs måste vara det.

På Härnösands stifts hemsida går det att läsa:

Det är första gången som en diakon kandiderar i ett biskopsval. För att kunna vigas till biskop krävs att diakonen först prästvigs och har de kvalifikationer som krävs för det.

Jag menar alltså att det inte är första gången som en diakon kandiderar. Har jag fel?

En annan sak som sticker ut är att en av kandidaterna är teckenspråkskunnig. Det är kanske inte heller så märkligt, för Härnösands folkhögskola finns ju i Härnösand. Och där utbildas teckentolkar.

Härnösands stift har också ett vänstift i södra Afrika

Cape Orange Diocese

Där var jag volontär 1981-82 och där arbetade hustrun och jag i fyra år mellan 2002 och 2006.

Vem som till slut blir vald återstår dock att se. Det vi kan göra nu är att tillsammans med Härnösands stift be Gud, att det väljs en god ledare för detta Svenska kyrkans näst nordligaste stift. Ett av mina hemstift.

Kallak, Liberia och Marikana

En av mina kollegor i den världsvida kyrkan gör mig uppmärksam på en krönika om situationen i Kallak. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren, skriver om samernas situation och inte minst hur konsten kan vara en del i kampen för mänskliga rättigheter i Sapmi, när provsprängning ska ske och kortsiktiga ekonomiska intressen råder.

Jag tänker på att Luleåstift har vänskapsband med den Lutherska kyrkan i Liberia, där Sverige varit mycket aktiv i gruvnäringen.

Liberia, som också försöker leva försoning efter sitt långa inbördeskrig. Den Lutherska kyrkan driver ett Trauma Healing & Reconciliation Program.  I det arbetet har man samarbetat med the Institute for Healing of Memories i Sydafrika.

Detta institut grundades av Michael Lapsley. Om honom skriver Härnösands stifts biskop Tuulikki Koivonen Bylund på sin blogg under rubriken:

Dags visa vad försoning betyder. 

Hon skriver om samerna. Då var vi tillbaka där denna bloggpost började. Men Härnösands stift har också ett vänstift, Cape Orange Diocese, i södra Afrika, där Marikana ligger.

Allt hänger ihop. Kristi kyrka finns också högst inblandad i det som sker. Frågan är bara:

Hur?

Pilgrimsvandringsvandringslapsus

Läste Kyrkans tidning på nätet häromdagen. Där står det att den omtalade pilgrimsleden "El Camino Compostela" snart får sin nordiska motsvarighet.

I september återinvigs S:t Olavsleden mellan Selånger och Trondheim efter att ha legat i vila i 500 år.

Det är ju inte riktigt sant. Sommaren 1980 var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat, vars tätort heter Ånge, för den som undrar var det ligger. Mitt i Sverige. I Medelpad! Under den månad jag arbetade i pastoratet, deltog vi i en delsträcka av den pilgrimsvandring som gick från just Selånger till Trondheim. Vi som var med fick t o m diplom av Härnösands stift. Det ligger nedpackat i ett magasin, annars hade jag scannat in det och publicerat på min blogg.

Saken är den att jag i en kommentar till artikeln i Kyrkans Tidning påpekat just detta. Det har även Yvonne Östman gjort. Hon skriver:

Jag var också med 1980, från Duved tror jag att det var, och via Stiklestad och st Olavsspelen till Trondheim. En fantastisk upplevelse. :)

Men jag ser ingen ny artikel eller kommentar från journalisten. Nu infinner sig en fråga: läser inte journalisterna de kommentarer, som ges till artiklarna? Varför finns då kommentarsfälten? När min blogg var ung, brukade jag sällan svara på kommentarer men någon klok läsare ifrågasatte detta. Därför har jag nu tagit som vana att kommentera det som skrivs. På det sättet uppstår ju också en värdefull dialog. Om någon kommer på mig med sakfel, skulle jag bli glad att det rättas till och gärna svara kommentatorn.

Vi får se om det blir någon reaktion i Kyrkans Tidning. Den som skrivit artikeln heter Signe Hassler och jag tror jag ska mejla en länk på min bloggpost till henne, för säkerhets skull. Inte för att det är superviktigt. Men lite kul var det att vara med 1980 och gå några mil. För att inte tala om alla de, som gick hela sträckan. I den moderna, svenska pilgrimsrörelsen, var de lite av pionjärer.