Bibelsällskapet - del 7: olika språk.

I tisdags åkte jag upp till Jokkmokk. Det är tredje gången i år som jag åker en längre sträcka tåg. I januari blev det en resa till Småland och en till Västerbotten. Denna månad en till Jokkmokk och om några veckor till Småland igen och i samma veva Skåne. Svenska Bibelsällskapet är hela Sveriges Bibelsällskap. Från norr till söder.

Det är allas Bibelsällskap. Bland våra huvudmän har vi inte bara kyrkor och samfund utan några andra organisationer finns också med. Svenska akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns också representerade i huvudmannarådet. (När jag nämner detta för en del av det uppväxande släktet, som aldrig hört ordet ”vitterhet” tror de att det finns en ”bitterhetsakademi”. De blir väldigt imponerade över att någon också tänkt på detta behov!)

Att Svenska akademien är en av huvudmännen skulle kunna peka i riktning att Svenska Bibelsällskapets uppdrag endast är att översätta Bibeln till svenska och nå dem som talar svenska. Men så är det inte alls. Dels finns Ekumeniska rådet i Finland också med som huvudman, vilket visar att vi arbetar för svensktalande även i andra länder, dels arbetar vi med översättningar till andra språk än svenska. Några av de erkända minoritetsspråken i Sverige håller vi precis på med: meänkieli och fler av de samiska varieteterna (för tillfället sydsamiska och lulesamiska). Dessutom säljer vi ju biblar på ett antal andra språk, som också talas i Sverige, i Bibelbutiken.

Kungaparet ser rätt så glada ut. Längst t v Ingrid Inga.

Därför var det också rimligt att jag som generalsekreterare i höstas skrev till hovet för att erbjuda kungen ett exemplar av Biibbal 2019, Bibeln på nordsamiska. Svaret kom i december. Kungen ville gärna ta emot Biibbal 2019 men helst i Jokkmokk i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Därav min resa i den gångna veckan.

När vi hade överläggningar med de projektgrupper som arbetar med bibelöversättning till sydsamiska och lulesamiska fick jag rådet att be någon same vara med och överlämna bibeln. På så sätt skulle det nordsamiska språket också kunna höras i samband med överlämnandet. Därför bad jag ordföranden i Svenska kyrkans samiska råd, Ingrid Inga, att vara med. Trots det lärde jag mig också att läsa en psaltarvers (Ps 119:105) själv. Jag kan inte låta bli att fascineras över språk och ser det alltid som en positiv utmaning att försöka lära mig.

Du sátni lea lámpá mu juolgái
ja čuovga mu bálgái.

I Bibel 2000 står det:

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.

Mitt korta anförande följer nedan:

Det är med stor tacksamhet vi idag överlämnar ett exemplar av Biibbal 2019 till Bibelsällskapets beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
År 2019, UNESCO:s internationella år för urfolksspråk, slutförde bibelsällskapen i Sverige, Norge och Finland arbetet med en ny nordsamisk bibelöversättning.
Teamet av översättare från de norska, finska och svenska delarna av Sápmi, har fått lägga många timmar på att hitta en gemensam stavnings- och språkstil som omfattar hela det nordsamiska språkområdet.
Vi hoppas och tror att denna bibelöversättning ska vara betydelsefull för standardiseringen av det nordsamiska skriftspråket.
Det är också vår övertygelse att Bibelns ord genom denna historiska översättning får nå ännu fler människor. På deras hjärtas språk.

Därefter läste Ingrid Inga ett längre stycke ur Bibeln (Psalt 96:10–13) på nordsamiska:

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.
Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,
marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla
inför Herren – se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Det var en av mina medarbetare som hjälpt mig att välja detta bibelord. Mycket passande. Dels konstateras att Gud står över alla världsliga ledare, dels talar psalmen om att Gud dömer rättvist, med oväld. Det uppfattade vi som ett viktigt budskap med tanke på Girjasdomen. Dessutom beskriver psaltarpsalmen att även skapelsen har en egen roll att spela.

Ingrid Inga övertygade mig dessutom också om att vi borde ge kungen och drottningen varsitt exemplar av Bibeln. Det blev väldigt bra. Jag är glad att jag lyssnade på det rådet.

Samma dag hade också Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och biskopen i Luleå Stift, Åsa Nyström, publicerat ett uttalande, där de fördömde den rasism som getts uttryck för genom hot och hat efter Girjasdomen. Viktigt. Länken kommer här.

OD och diskursernas kamp

Igår lyssnade vi på Orphei Drängars vårkonsert i universitetsaulan i Uppsala. Mycket trevligt. Eftersom det var just vårkonsert, fick vi höra många av de klassiska vårsångerna:

Glad såsom fågeln
O, hur härligt
Vårliga vindar
Våren är kommen

Men också en vårsång med text av Astrid Gullstrand och med musik av Sara Wennerberg-Reuter

Drottning Vår

Den gillar jag. Inte minst slutet. Pampigt! Jag har skrivit det förut. Den kommer att bli en av Uppsalas – och kanske hela Sveriges – traditionella vårsånger.

Det är pampigt med en 80 man stark kör. 

Det är också spännande att våren besjungs som en drottning, på en konsert där det svenska kungaparet fanns bland åhörarna. Därav rubriken om diskursernas kamp, ett uttryck som kommer från 1900-talsfilosofen Michel Foucault. Mer om detta längre fram i bloggposten.

Konserten var som sagt mycket hörvärd. Utöver vårsångerna sjöngs ett parti tysk musik. Där uppskattade jag psaltarens 23:e psalm i tonsättning av Franz Schubert. Psalmen: Herren är min herde, är tonsatt av så många. Själv har jag ibland sjungit Gustaf Nordqvists version. Den slutar i ett pampigt forte. Det gör inte Schuberts. När texten handlar om att ”Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever” uppfattar jag uttrycket som mer innerligt. (Det går förresten att diskutera om just översättningen från Bibel 2000 ger rättvisa åt den tyska texten, som stämmer bättre med 1917 års översättning:

Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.

Där ligger fokus mer på evigheten – precis som i den tyska texten:

Einst ruh’ ich ew’ge Zeit dort in des Ew’gen Haus.

Oavsett hur det är med den saken, tyckte jag om körens tolkning och inte minst Folke Ahlins ackompanjemang på flygeln.

Konsertens andra del innehöll en del engelsk musik och där blev uttrycket mer dramatiskt. Sången ”Tyger! Tyger! Burning Bright” tyckte åtminstone jag handlade om skogsbrand. Mycket aktuellt. Den följdes av en tonsättning av ett parti ur den romersk-katolska begravningsliturgin – otippat på en vårkonsert, liksom ett stycke ur Verdis ”Ödets makt”. Visst hör ett nordiskt vemod till våren men detta var på en annan nivå.

Christina Nilsson och Cecilia Rydinger Alin framför OD.

Självklart måste jag också nämna gästsolisten, operasopranen Christina Nilsson. Fantastiskt kompetent sångerska. Vilken röstbehandling. Hon sjöng fyra stycken. Två till ackompanjemang av Folke Ahlin och två tillsammans med både Folke och kören. Ett av dessa var just ur Verdis ”Ödets makt”. Henne lyssnar jag gärna mer på.

Jag skulle också gärna lyssna mer på Emil Ingmar, andrebas i kören och jazzpianist. Han tog Folke Ahlins plats i stycket "Jag vet en dejlig rosa & Sinclairvisan". Det var säkert fler än jag som tänkte på Jan Johansson och Jazz på svenska. Snyggt.

Ett ord också om körens dirigent: Cecilia Rydinger Alin. Det är ju självklart hon och hennes förmåga som gör att det låter så bra. Hennes dirigentstil är kraftfull och vi förstod att hon ligger bakom det mesta, inte minst när hon på extranumret gick och ställde sig vid sidan av kören, som sjöng "Kristallen den fina". Mycket samstämt trots att ingen dirigent stod framför dem. Det är stort när en dirigent kan leda sin kör genom en slags tankeöverföring. Men så kan det fungera, när körsång är som bäst.

Hur var det då med diskursernas kamp? Jo, det första sångliga inslaget var kungssången. OD tog upp den när kungaparet kommit in i aulan och alla i lokalen var välkomna att sjunga med. Några formuleringar i texten vill jag kommentera:

Gör kronan på hans hjässa lätt.

Saken är ju den att Sveriges statschef aldrig bär någon krona. Självklart förstår jag att det ska tolkas symboliskt. Därför var det också intressant att vi också fick lyssna till stycket:

Tears for Te Wamo

Där ingår ett stycke på latin med följande text i svensk översättning:

Kom Kristi brud,
att kronan ta emot,
som Herren har berett
för evig tid.

Det betyder alltså att församlingen får ta emot kronan. Se där, en diskursiv kamp. Vems är kronan egentligen?

Samma diskursiva kamp finns i användandet av ”Drottning vår” i relation till Sveriges Drottnings närvaro. Vem är egentligen drottning? Kan vi ha flera?

En fråga som blir tydlig här, är att vi körsångare ofta sjunger texter, som vi inte alltid helhjärtat stämmer in i. När det exempelvis gäller sakral musik vet jag att en del körsångare sjunger dessa stycken för att de är musikaliskt vackra och inte för att de delar själva Gudstron. Men var går gränsen? Kungssångens sista strof hade jag svårt att sjunga:

Och all din tro till honom sätt
du folk av frejdad stam.

Ordet tro är för mig framför allt förknippat med Gud. I någon mån kan jag tro på kungen, som Sveriges statschef. Men ”all min tro” – nej, det blir svårt.

Här tar kungen emot medaljen av ordföranden i OD:s vänner, 

Anledningen till att kungen var med var att han skulle få ta emot en medalj av kören. Det var hans farfarsfar som instiftat den i samband med att denne, farfarsfar alltså, varit medlem i OD i femtio år. Nu delas den ut till alla som varit med i OD i femtio år. Kungen blev medlem (så kallad farbror) för exakt femtio år sedan och fick därför ta emot medaljen igår. Han passade på att hålla ett mycket underhållande tal. Framför allt berättade han hur han blev medlem i Washington, när en grupp ur OD sjöng vid en tillställning på ambassaden. Då var han kronprins och hade vid tillfället själv ställt sig i kören och varit med i framträdandet. Det fångade Washington Post upp och de var mycket imponerade över den svenske tronföljarens sångliga förmåga. Nu – femtio år senare – ville kungen bekänna att han bara hade mimat. Skojigt!

Det jag såg framför mig var en vanlig man som är glad och stolt över att vara hedersmedlem i en bra kör och som var en smula rörd över att detta uppmärksammades och att han dessutom fick ta emot en medalj, instiftad av farfarsfar. Till sist är väl just detta mycket viktigare än kronor och titlar. Mänsklig gemenskap och relationellt sammanhang. Gärna tillsammans med vacker sång och musik.

Ett jämlikt Sverige?

En titt på första sidan på Aftonbladets nätupplaga den 13 juni 2013 fyller mig med avsmak. De första fyra nyheterna är dessa:

1) De kallade oss för horor. Jeanette och Ging trakasserades dagligen på jobbet – nu har polisanmält sina chefer. Advokat: ”Var ett sätt att liva upp stämningen”. 

2) Renoverade slott för skattemiljoner. Kungen rustade upp slott för 35 miljoner – med hjälp av skattepengar. 

3) Så hyllas vd:n efter vinbilden. Skolkoncernen går i konkurs – vd:n festade med lyxvin. Får uppbackning: ”Han har haft en otrolig tuff tid”. 

4) Kan gå fri i härvan. Robinson-vinnaren Jan Emanuel tjänade 223 miljoner på ungdomshem – misstänks för skattebrott.

OK. Jag erkänner. Jag har inte lusläst alla reportage. Aftonbladet kan ha fel. (Det har ju hänt förut!) Men ändå: säger inte detta väldigt mycket om tillståndet i Sverige?

Nordstjärneorden

För ett antal år sedan avskaffades det svenska ordensväsendet. Jag tror det var 1974. Om jag har fattat det rätt kan enbart utländska och statslösa personer få ordnar. Det är konungen som delar ut dem.
Nu har jag ju precis funderat högt kring min inställning till monarkin. Intressant nog kommer ett mejl från två sydafrikanska vänner, Maphuti och Calvin. De ska komma till Sverige i sommar. Men mejlet handlar om Calvins morbror, SR Makgetla, som tills alldeles nyligen varit Sydafrikas ambassadör i Sverige. I mejlet står:

... the King of Sweden, His Majesty King Karl XVI Gustaf, has awarded the Order of the Polar Star (Commander First Class), to Ambassador SR Makgetla during the Ambassador’s final farewell courtesy call on His Majesty at the Royal Palace in Stockholm on the afternoon of 30 March 2011.

Så nu har mina vänners släkting fått en utmärkelse, för sina år som ambassadör i Sverige. Vad ska jag säga? Det är ju roligt. Bara att gratulera. Och vem ska dela ut den? Såklart kungen.
Där fick jag för mitt republikanska fritänkande. (Men det är klart, det hade ju fungerat även om riksdagens talman delat ut utmärkelsen. Eller hur?)