Birgittakyrkor

Den senaste tiden har jag varit i flera kyrkor som bär Birgittas namn. På Bibelns dag predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Under ett år arbetade hustrun där och vi bodde också ett halvår i församlingen. Det var 2015.

På min dopdag, Kyndelsmässodagen, predikade jag och höll föredrag i S:ta Birgitta kyrka i Västerleds församling i Stockholm. En präst som jag hade som student på Svenska kyrkans utbildningsinstitut hade bett mig komma. Och det gjorde jag gärna. 

Söndagen därpå – den 11 februari – sjöng den kör jag är med i, i Vindhemskyrkan Sankta Birgitta.  

Senast var det i lördags, då jag höll en frukostföreläsning i Birgittakyrkan i Kalmar. Det är dessutom den kyrka där hustrun och jag gifte oss för snart 40 år sedan. 

Jag googlar och hamnar på en wikipediasida med alla kyrkor som är uppkallade efter den Heliga Birgitta. Inte bara i Sverige utan även i andra länder. Skojigt att det finns fler i Finland än i Sverige. Det visste jag inte. Här är i alla fall listan för Sverige: 

Sankta Birgittakyrkan i Sankta Birgitta församling i Växjö stift

Sankta Birgittakyrkan i Knivsta församling i Uppsala stift

Sankta Birgitta katolska kyrka i Norrköping

Sankta Birgittakyrkan i Västerleds församling i Stockholms stift

Birgittakyrkan i Sköns församling i Härnösands stift.

Birgittakyrkan (Olshammars kyrka) i Hammars församling i Strängnäs stift

Där finns alltså inte Vindhemskyrkan. Men i raden av kyrkor som nämns har jag alltså medverkat med predikan, föredrag eller sång i hälften. Kul!

Att predika i en kris men inte om krisen

Torsdag 11 juni hade jag fått förtroendet att föreläsa vid ett arrangemang som Stiftelsen Fjellstedtska skolan och Uppsala stift stod bakom. Från början var det tänkt med en annan föreläsare. Såhär gick det att läsa på Fjellstedtskas hemsida:

Charles Campbell har tyvärr blivit förhindrad att medverka på grund av rådande coronakris.
I stället anordnar vi en föreläsning med Anders Göranzon samma plats och samma tid. Temat blir Att predika i trefaldighetstiden.

Mycket hedrande. Charles Campbell är ett stort namn på den nordamerikanska, homiletiska stjärnhimlen och känd över stora delar av världen. Att han skulle vara i Sverige berodde på att han var inbjuden av ”Kvalificerad fortbildning i predikan”. Uppsala stift brukar haka på, när internationella föreläsare finns med i detta sammanhang. På grund av pandemin gick det alltså inte att genomföra och då blev det i stället jag som fick en fråga.

Först såg det ut att bli en handfull deltagare. Men då ställde en präst (som jag tidigare undervisat på Svenska kyrkans utbildningsinstitut) frågan om det inte gick att genomföra föreläsningen digitalt. Och så blev det. Raskt steg antalet anmälda från 5 till 50. I slutändan blev det knappt 40 som deltog. Vi var fyra personer fysiskt på plats och resten ute i landet.

Det är fantastiskt att det går att stå i Uppsala och föreläsa och att människor på olika platser sedan kan mötas i digitala grupprum för samtal. Och att det därefter går att återsamlas i storgrupp och ändå kunna kommunicera. Det blev en givande eftermiddag och jag fick flera, tacksamma kommentarer från några av de närvarande som jag kände redan tidigare. Det jag bland annat fångade upp är att många präster saknar fortbildning i predikan. Roligt att vara med och fylla ett sådant tomrum.

Det jag talade om var dels hur vi kan predika kontextuellt i en kris. Risken är att vi talar "om krisen" vilket för åhörarna blir tröttsamt i längden. Däremot kan vi som predikar gå på djupet och predika "i krisen" det vill säga om de frågor som krisen väcker hos oss. Då behöver vi inte hela tiden referera till den kris vi är inne i. 

Jag gick också igenom en del av de texter som är predikotexter i trefaldighetstiden. I grupperna fick de närvarande samtala om andra texter. 

Anders Göranzon – polis, kyrkomusiker, präst och något mer.

Att ha en namne är stundtals roligt. Jag har framför allt blandats ihop med Anders Göranzon i Karlstad, som är kyrkomusiker. Det gör inget. Han är mycket trevlig och kompetent. Jag har bloggat om det förut. Länken kommer här.

En annan Anders Göranzon är polisbefäl i Stockholm. Honom har jag aldrig förväxlats med. Men ett lustigt sammanträffade dök upp, när jag googlade efter en artikel igår. Saken är den att jag ska göra ett inhopp på min gamla arbetsplats, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För att de studerande ska vara lite förberedda, tänkte jag att de kunde läsa en artikel jag fått publicerad.

What happened last night in Sweden? To preach without fear in a Scandinavian Folk Church, in a situation when populist nationalism rises in the context of migration.

För den som vill läsa, finns artikeln här. Den bygger på en presentation jag gjorde vid en konferens i USA för några år sedan. Eftersom konferensen ägde rum i USA fick jag tips av en vän att börja med en koppling till USA:s presidents uttalande om Sverige.

Nåväl, nu skulle jag alltså googla fram min artikel. Jag sökte på ’Anders Göranzon’ och ’Last night in Sweden’. Istället för min artikel kom en massa artiklar om polisen Anders Göranzon, som enligt wikipedia blev kändis 2017 med anledning av USA:s presidents uttalande. På wikipedia står det:

Sedan USA:s president /…/ i februari 2017 uttalat sig om situationen i Sverige, ådrog sig Anders Göranzon och dennes kollega, Jacob Ekström, mediernas uppmärksamhet efter att de medverkat i ett reportage av filmaren Ami Horowitz, vilket sänts den 17 februari 2017 på TV-kanalen Fox News. 

Göranzon ansåg i efterhand att inslaget hade manipulerats, så att polismännens svar, var svar på andra frågor än vad som framgick av filmen. Medan Göranzon och Ekström hade avsett att uttala sig om gängkriminalitet, framstod det i stället som de svarade på frågor om sambandet mellan invandring och våldsbrott.

Det är väl ändå lite komiskt, mitt i allt, att jag fastnar för samma händelse och skriver en artikel om det. En händelse som google framför allt förknippar med min namne. Nu ska i ärlighetens namn sägas att jag inte är ensam. Jag hittade många vetenskapliga artiklar och uppsatser med denna titel, när jag googlade, Till exempel en magisteruppsats från Högskolan i Jönköping. 2018 skrev Mathilda Linnander:

Last Night in Sweden: A Critical Discourse Analysis of the Image of Sweden in International Media

Jag måste nog läsa den. Här är länken. I min egen doktorsavhandling har jag ju använt just diskursanalys.

Men tillbaka till detta med att ha en namne – eller flera. Det finns en fjärde Anders Göranzon i Sverige, ser jag på hitta.se men om honom kan jag inte finna särskilt mycket information. Det finns dock ett märkligt sammanträffande även med honom. Jag noterar det på hitta.se och det är att vi, trots att vi har olika bostadsorter, åldrar och födelsedagar, ändå alla har namnsdag den 30 november. Helt otroligt!

Bibelsällskapet – 4: Bibelbesök

Det blir helt klart en del resor i min tjänst som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. I söndags besökte jag Aneby. Det var Bibelns dag och då är det rimligt att jag är igång. Även fyra andra av medarbetarna var ute i landet och medverkade på olika sätt.

I Aneby firades ekumenisk gudstjänst i Allianskyrkan. Det var min uppgift att predika. En av prästerna i Aneby har jag haft som studerande, när jag undervisade i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Hon tog ett fint kort. Det finns ett uttryck som heter ”att ha Luther på axeln”. Men jag hade verkligen inte det, utan någon helt annan.

I söndags predikade jag i Aneby, i Allianskyrkan. (Foto: Sunniva Rettinger)

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe och jag fick berätta om vårt arbete. Det verkade som om det var uppskattat.

Kommande helg åker jag åt andra hållet. Då ska jag medverka vid en ekumenisk helg i Holmsund utanför Umeå. På lördagen ska jag hålla föredrag och på söndagen predika.

Under resten av våren kommer jag sedan besöka Jokkmokk, Jönköping, Lund, Kalmar och Falkenberg i olika sammanhang. Jag inser att jag har detta resande i generna. Min far arbetade på slutet av femtiotalet som resesekreterare för en organisation, som hette De kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN). Idag heter den Hela Människan. Några år senare fick han tjänst för Svenska kyrkohjälpen. (Den slogs sedermera ihop med Lutherhjälpen). Innan han gick i pension var han återigen på resande fot i en organisation med namnet Kristen Fostran. Han tyckte om att åka runt och möta människor.

Med andra ord blir det många tågresor. Det är också positivt. Jag har alltid uppskattat tåg. Det går att arbeta på tåget. Ofta är det vackra vyer som passerar förbi utanför fönstret. Att sedan gå iväg till restaurangvagnen och dricka en kopp kaffe och äta en bulle. Det räcker gott för att känna att livskvalité.

En av mina arbetskamrater hjälper mig att packa en väska med material. Det kallas att vara kolportör. Det trivs jag med. Jag är ute i ett viktigt ärende. Genom att medverka till att fler människor upptäcker Bibeln och möjligheten att möta Gud, vet jag att jag något viktigt sker.

Om Du finns i ett sammanhang där ett bibelbesök skulle uppskattas: hör av Dig. Jag kanske inte alltid har möjlighet att åka men ofta har jag eller någon av mina arbetskamrater det.

I steget

Den fantastisk blombuketten får symbolisera det
omvälvande tack jag fick i onsdags.

Idag avslutar jag min tjänst som anställd på Svenska kyrkans nationella nivå. Sedan 1987 har jag i stort sett oavbrutet varit anställd av Svenska kyrkan. Ömsom på den nationella nivån, ömsom på församlingsnivån. Idag märker jag att denna förändring berör mig. Jag kommer att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan och som präst i Svenska kyrkan har jag även fortsättningsvis ett ansvar utifrån mina vigningslöften. Men jag är inte längre anställd av min kyrka. Spännande!

Mina arbetskamrater vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut avtackade mig i onsdags. Det var omvälvande. Tal och sång. Blommor och present. Jag går fortfarande i ett lyckorus. Det har varit goda år för mig. Mitt intryck är också att utbildningsinstitutet mår bra. Till höststarten kommer fler studerande än tidigare år. I Uppsala blir det ett kärt besvär att lokalerna vissa veckor inte rymmer alla. Roligare så än tomma stolar. Jag önskar verkligen SKUI all Guds välsignelse. Till rektor, övriga chefer och all personal och till alla studerande.

Eftersom anställda vid institutet är på avdelningsdagar även idag och jag skulle vara med på det nordiska homiletiska nätverkets konferens, gick jag i morse till kapellet på SKUI, för att i ensamhet sitta där en stund i bön. Som gymnasist firade jag morgonbön där i tre år, 1976-79. Som prästkandidat gjorde jag det under ett år 1985-86. Som lärare har jag firat morgon- och middagsbön i fyra år, 2015-2019. En sista andakt.

Några av de ungdomar som jag firade morgonbön med denna speciella dag.

Döm om min förvåning, när jag såg att kapellet var fyllt av ungdomar. Det visade sig vara deltagare i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan

Gripen av stunden måste jag berätta för dem om min dag. Och hur stort det kändes att få lämna min Fjellstedtska skola, för denna gång, och se ungdomar, som ska sändas ut i den världsvida kyrkan, fira andakt i mitt gamla kapell. Jag kände att jag ville tacka dem. En gudagåva. Min första, längre anställning i Svenska kyrkan var ju som volontär i Svenska kyrkans mission 1981-82. Dessa ungdomar hjälpte mig att känna att en cirkel slöts. Det var under min tid som gymnasist på Fjellstedtska skolan som drömmen om att arbeta i någon annan geografisk del av den världsvida kyrkan, föddes.

På måndag börjar jag som Generalsekreterare för

Svenska Bibelsällskapet

Idag kan jag inte skriva så mycket om vad det kommer att innebära. Det jag kan skriva är endast några ord. Nyfikenhet. Förväntan. Lugn.

Må Din väg gå Dig till mötes

Den 16 juni firade hustrun och jag vår 35:e bröllopsdag. Sedan länge hade vi bestämt att uppmärksamma detta, genom att vandra en sträcka av pilgrimsvägen El Camino. För den som inte känner till vad El Camino är, kommer jag att återkomma till just detta i mina följande bloggposter. I skrivandes stund är vi lyckligen återbördade till Sverige och jag kommer därför att beskriva tid som redan förflutit. Tanken på att blogga under själva vandringen avfärdade jag på ett tidigt stadium.

Själva bröllopsdagen firade vi högmässa i vår vigselkyrka – Birgittakyrkan i Kalmar. Om detta har jag skrivit i en tidigare bloggpost. Det gjorde vi alltså den 16 juni i år. Att församlingen då valde att högtidlighålla Act Svenska kyrkan har en viss betydelse för hur jag väljer att förstå min inre vandring. Om detta vill jag skriva i denna bloggpost. 

Resan för min del började alltså i Skånes mitt. Här är monumentet,
som kallas Mittelen. Om det har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Jag vill också beröra att jag dagen efter, den 17 juni, åkte till Höör, för att vara med på avdelningsdagar. Det innebär att alla anställda vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som är en avdelning inom kyrkokansliet, samlas för överläggningar. Dessa ägde rum på Stiftsgården Åkersberg, i Lunds stift. 

Avdelningsdagarna var mina näst sista. Jag ska även vara med i augusti. Då gör jag mina allra sista arbetsdagar som anställd vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De äger rum 14-16 augusti och den 19 augusti tillträder jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

Sedan min prästvigning i Luleå Domkyrka den 17 januari 1987 har jag varit anställd i Svenska kyrkan i stort sett oavbrutet. Den enda luckan var, när jag hösten 2006 – sedan vi kommit hem från vår första gemensamma tid i Sydafrika – arbetade inom hemtjänsten i Kalmar kommun under tre månader. I övrigt har jag varit anställd i olika församlingar och på nationell nivå. Från och med den 19 augusti kommer jag att vara tillsvidareanställd i ett annat sammanhang. Det är spännande.

Det var därför en mångbottnad känsla, när jag på förmiddagen den 18 juni tog på mig min ryggsäck och mina vandringskängor och sa hej då till arbetskamraterna – på Stiftsgården Åkersberg. Alla önskade mig lycka till. Den sista hälsningen fick jag, när vår rektor, Kenneth Nordgren, sträckte sig ut genom fönstret och ropade:

Må Din väg gå Dig till mötes

Det är klart att det handlade om själva vandringen men jag tolkade det som en välgångsönskan också inför min framtida livsvandring, in i nya arbetsuppgifter.

Under vår konkreta vandring i norra Spanien har jag tänkt mycket på det nya. Och insett att mitt mångåriga engagemang inom Svenska kyrkans internationella arbete också kommer att förändras. Svenska Bibelsällskapet är en insamlingsorganisation, liksom Act Svenska kyrkan. Bibelsällskapet arbetar självklart med bibelarbete i Sverige men ingår också i ett världsomspännande sammanhang, genom United Bible Societies. Arbetet med Bibeln i centrum sker på ett holistiskt sätt. Därför erhålls också Sida-bidrag, för en del projekt, som Bibelsällskapet är med och finansierar. Det centrala i allt arbete är att bidra till att Bibeln blir översatt, känd, tillgänglig och använd. Detta kan ibland innebära deltagande i projekt för att öka människors läskunnighet, något som även bidrar till att människor får makt över sina egna liv i en vidare bemärkelse. I Syrien används Bibeln i projekt som handlar om traumabearbetning.

Självklart kommer jag att finnas kvar i Svenska kyrkan och som vanligt fira min söndagliga högmässa, i den församling som hustrun och jag kallar vår. Att bidra till Act Svenska kyrkan i kollekten och på andra sätt är också något jag fortsätter med. Men det är ett annat internationellt sammanhang som blir mitt huvudsakliga fokus. Om jag tidigare har åkt runt i landet och berättat om Svenska kyrkans engagemang internationellt, blir det i framtiden bibelbesök i Bibelsällskapets regi.

Mina tankar under pilgrimsvandringen längs El Camino handlade mycket om detta. Om att jag kommer att lämna utbildningsinstitutet och engagemanget genom Svenska kyrkan i internationella sammanhang. Och att jag inte längre kommer att ha Svenska kyrkan som arbetsgivare.

På ett sätt väntar ett större sammanhang. Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation. Bland huvudmännen finns kyrkor och samfund, såväl som huvudmän, som inte är kyrkliga. Exempelvis utser även Sveriges regering en representant i huvudmannarådet. Svenska Bibelsällskapet, som bildades 1815 är också något äldre än Svenska kyrkans internationella arbete, som tog fart, när Svenska kyrkans mission bildades 1874. Svenska kyrkan är dock en av huvudmännen för Bibelsällskapet, så på olika sätt kommer jag säkerligen att finnas med i olika sammanhang inom Svenska kyrkan – men med ett annat uppdrag.

Dessa aspekter har alltså legat med som en klangbotten under pilgrimsvandringen. Och min önskan är verkligen att min (okända) väg går mig till mötes.

Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]

Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:

Lattjolajbanlådan

Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:

För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.

Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin

Pedagogiska yrken?

Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.

Bönedygn på utbildningsinstitutet

I källaren hade det förberetts ett rum för bön.

Från torsdag eftermiddag till fredag eftermiddag har det varit bönedygn på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Inte för att vi inte ber andra tider. Det gör vi. Men ibland kan det vara bra med koncentrerad bön.

En lista hade satts upp och det var fritt fram att skriva upp sig för olika pass. Några skrev att de skulle be på distans. Andra fanns på plats i huset. Det hela var ett studerandeinitiativ.

En liten stund var jag med igår kväll. Det var fint. De studerande som var där då hade valt att be för olika saker, som har med vårt utbildningsinstitut att göra. Just när jag var där bad vi för kommunikationen på skolan. Viktigt.

Idag hade vi schemaläggning. Det vi planerar just nu är hela läsåret från hösten 2019 till våren 2020. Vi koncentrerade oss på prästprogrammet och jobbade väldigt bra. Jag tror att de studerande bad för oss. Det kändes så.

Överhuvudtaget är jag väldigt glad för andaktslivet på vårt institut. Varje dag inleds med mässa eller morgonbön och dessutom är det middagsbön måndag – torsdag. De studerande är indelade i olika gudstjänstarbetslag, där de olika professionerna blandas. Vissa tider håller vi anställda i. Kapellet är i sanning husets hjärta. En viktig förklaring till detta är det hängivna arbete som skolans kaplan lägger ner.

Visuell läskunnighet

Begreppet lärde jag mig i torsdags, när jag deltog i ett symposium, som anordnades av Svenska kyrkans ärkebiskop, Samarbetsrådet förjudar och kristna, Judiska centralrådet och Katolska kyrkan i Sverige. Överskriften var:

Att måla "den Andre" på väggen - symposium om antijudisk kyrkokonst

I inledningen förstod jag att Gunnel Borgegård, ordförande för Samarbetsrådet för judar och kristna, var den som kom med idén, efter att ha lyssnat på en uppsättning av Palestrinas Improperierna i Uppsala Domkyrka. Texten är djupt problematisk. Kristus anklagar i sångerna sitt folk för sitt lidande. Hon tog därför kontakt med Ärkebiskop Antje Jackelén, som tyckte ett symposium skulle vara en god idé. Förstod jag det hela rätt involverades sedan bland andra Centrum för Religionsdialogi Stockholms stift och det var de som kläckte idén till rubriken.

Under förmiddagen fick vi lyssna till Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, som bedriver projektet Representation och diaspora. Judar i det medeltida Europa. Hans föreläsning hette:

Mellan välvilja och förakt. Bilder av judar i svenska kyrkor

Oerhört informativt och påläst. Samma sak gällde nästa föreläsning. Herman Bengtsson, forskare vid Upplandsmuseet och docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hans tema var snarlikt:

Medeltida bildkonst och antijudiska tendenser

Om Anders Andrén var mer översiktlig, så gick Herman Bengtsson mer på djupet. Det är verkligen upprörande att se alla dessa exempel på antijudisk kyrkokonst.

Den som ändå grep mig starkast var den tredje föreläsaren, Joanna Rubin Dranger, affilierad professor i illustration vid Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. 

Stereotyper och bilders makt

I början av sin föreläsning benämnde hon hur det måste riva upp sår hos dem som utsätts för antisemitism, när alla dessa bilder visas. I lokalen fanns ju ett antal rabbiner och säkert andra judar. Tanken hade farit genom mitt huvud att det måste vara förenat med stor självövervinnelse att närvara denna dag. Hon satte ord på det och det uppskattade jag.

Joanna Rubin Dranger visade en bild av Moa Sundkvist, som illustrerar
GöteborgsPostens omslag  från 1862, vart 25:e år, fram till 2012. Den synliggör dagstidningens
utveckling mot ett allt mer visuellt media.  I bilden representeras text av streck och bilder av kryss.

 Men hon vidgade också frågan till att gälla många olika visuella representationer och gav oss begrepp och verktyg för att förstå vad det är som händer, när ”den andre” framställs. Hon underströk att de stereotypa bilderna av judar inte är avbildningar utan ett

… inlärt skyltssystem

Ja, så måste det ju vara. Hon visade övertygande om hur t ex Hergé i boken Tintin i Kongo inte följer sin gängse stil, när han målar afrikaner. Tvärtom är de kraftigt stiliserade. Enligt Joanna Rubin Dranger var Hergé förmodligen inte medveten om det utan ritade utifrån detta inlärda skyltsystem.

Hon menade att vi behöver bli visuellt läskunniga idag, när alltmer kommunikation handlar om bilder. Det behövs på samma sätt som vi behövde lära oss läsa, när boktryckarkonsten gjorde att det kom fler och fler böcker.

Det hennes föreläsning fick mig att förstå är att vi förmodligen fortsätter med dessa stereotyper. Och att vi behöver mer kunskap om hur de fungerar.

Som jag ser det behöver vi verkligen tala om de antijudiska stereotyperna. Inte minst i vår tid, när antisemitismen blossar upp på nytt. För mig som lärare i homiletik (predikokonst) var det en inspirerande förmiddag. Jag arbetar mycket med parallella frågor i predikan. Många nytestamentliga texter innehåller för oss problematiska beskrivningar av judar. Det predikanter behöver förstå är att inte använda judisk tro som en mörk bakgrund till Jesus. Det är lätt att köra i diket och använda även verbala stereotyper.

Dessvärre missade jag eftermiddagen. Det utlovades att dessa föreläsningar ska läggas upp på hemsidan. Länken kommer här.

Den som är intresserad av den visuella makten kan titta mer i den kunskapsbank, som bland andra Joanna Rubin Dranger står bakom, som heter

Bilders makt

Detta är viktigt för det har att göra med hur vi ska kunna leva ihop i vår värld. Jag vill inte oreflekterat tillhöra den minoritet, som med hjälp av stereotypa representationer förtrycker stora delar av världen.

Följande två filmer visar tydligt vad det handlar om. Den ena kommer som en länk här. Den andra kan Du se genom att klicka i filmen.

Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.

Ny rektor välkomnas

Helen Ottosson Lovén, Antje Jackelén och Kenneth Nordgren.

Idag välkomnades vår nye rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Kenneth Nordgren. Det skedde i inledningen av högmässan i Uppsala domkyrka. Det var Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och Svenska kyrkans Generalsekreterare, Helen Ottosson Lovén som ledde den delen av högmässan.

Ärkebiskopen följde först ordningen för mottagande av medarbetare, som finns i kyrkohandboken del II. Detta följdes av att Generalsekreteraren läste ett stycke ur andra Korinthierbrevets 12:e kapitel, om Kyrkan som en kropp med olika lemmar.

Därefter fortsatte ärkebiskopen med ett kort tal. Hon underströk att Kenneth tillträder sin tjänst i en banbrytande tid. Hennes första punkt handlade om att utbildningsinstitutet nu klarat av sina första år och att en utvärdering kring den nya utbildningsreformen snart ska offentliggöras. Den andra delen rörde det faktum att alla nivåer i Svenska kyrkan nu fokuserar på undervisning och lärande och att nästa kyrkomöte också ska ha detta som tema. Sist menade hon att det är ett privilegium och en utmaning att få rusta blivande kyrkomusiker, församlingspedagoger, diakoner och präster för kyrklig tjänst.

Det var fint att få vara med och be för Kenneth i hans nya uppgift. Jag insåg dock att vi nog borde informerat våra studenter om att detta mottagande skulle äga rum. Med risk för att jag missade några ansikten såg jag bara en enda studerande i domkyrkan. Från personalen var vi två. Det hade varit roligt om fler varit där men jag tror faktiskt inte att de visste om det. Sedan är det ju många som pendlar och firar gudstjänst på andra orter, när det väl är söndag. Eller i andra församlingar i Uppsala.

Arken i norr

I bibelns första bok, läser vi om Noas ark. Som räddade djur och människor undan floden.

I Uppsala – nära min arbetsplats (Svenska kyrkans utbildningsinstitut) finns en bokhandel, som heter just Arken. Den ligger visserligen alldeles vid Fyrisån men det är inte floden som är hotet just nu. Utan vatten i en annan form. Snön!

I lördags gick jag förbi och tog följande fotografi och förmedlade det till Martin, som är bokhandlare.

Inte en helt bra plats att lägga en snöhög på.

Idag la Martin upp ett foto. Efter att han själv skottat undan en mängd snö.

Rent och snyggt framför ingången.

En annan person i samma tråd la då upp följande bild, som far runt i sociala medier just nu.

Kanske dags för denna skylt utanför arken?

Det stora problemet är inte snön som faktiskt faller från skyn utan när någon skottar upp snöhögar och lägger dem framför dörren. Arken kämpar mot vatten – även i fryst form. Fint på något sätt. Med ett högre syfte. Att människor ska kunna nå porten till bildning och kunskap. 

När flyktingarna lämnade oss

Hösten 2016 fick det lilla samhället Höljes i norra Värmland – en ort med ca: 100 invånare – ta emot ungefär 120 flyktingar. Enligt Birgitta Halvarsson, kyrkoherde i Övre Älvdals församling och Ingegärd de Maré, handledare i ett broderiprojekt, gick det i stort sett bara bra att ta emot dessa människor. Värre var det när de helt plötsligt förflyttades till Piteå Havsbad. Migrationsverket hyr Pite Havsbad på vinterhalvåret, så när alla turister lämnat, fylls anläggningen med flyktingar. Så oerhört svårt det måste vara för dessa medmänniskor, som börjat trivas i en bygd att behöva lämna i en hast. Och enligt Birgitta och Ingegärd fick de endast ta med sig 25 kg i bussen. Per familj. Obegripligt!

Idag, på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fick vi se några av de oerhört vackra broderier, som ett antal kvinnor ur ovan nämnda flyktinggrupp gjorde, som ett projekt, för att både bearbeta det de var med om och för att möjliggöra för bygden att inte glömma dessa människor, som under en tid bodde ibland dem. Detta var en del av en två dagars kulturfestival som även innehöll författarbesök, film, dans, musik och mycket annat.

Så fina och gripande berättelser vi fick höra. Och så uppmuntrande att det finns goda berättelser om hur integration – låt vara för en begränsad tid – också kan gå till och lyckas. Det går att läsa mer i en liten skrift, som heter

VÄGEN HIT — ett broderiprojekt

En av kvinnorna, Leila Hoseini, från Afghanistan, hade gjort

flera av broderierna. De talar för sig själva!

Leila sitter i båten med sina två barn. Hon trodde att de skulle dö.

I Jesu namn

Som vanligt började vi året med högmässa i Kalmar Domkyrka, i Jesu namn. (Förresten har jag lite svårt att säga eller skriva ’Jesus namn’. Jag inser att det blir så i framtiden. Nästan alla studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut säger och skriver så. Genitivformen ’Jesu’ är såklart udda för många.) Nyårsdagen har dock som överskrift:

I Jesu namn

Inte så konstigt då att vi sjöng psalm 716 i tillägget till Den Svenska Psalmboken:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans

Det var extra passande, eftersom min son sjömannen fanns med i kyrkbänken. Nyårsdagen är hans dopdag, så det passar bra även det. Till yttermera visso handlar vers 3 om hans arbete:

Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn.

Seglaren på vida vatten leder det till tryggad hamn.

Det jag dock undrar över är, gäller melodin. Det står ju alltid vem som är kompositör. Eller i förekommande fall om det är en folkmelodi eller dylikt. När det gäller psalm 716 står rätt och slätt:

Musik: zulu-melodi

Det vore intressant att få reda på om denna melodi faktiskt komponerats i KwaZulu eller om det rör sig om en europeisk melodi, som genom något missionssällskap hamnat i KwaZulu och sedan återvänt till Europa.

Det blir en fråga jag får ställa till någon kyrkomusikaliskt bevandrad person, som även har kunskap om södra Afrika.

Svenska kyrkans unga 25 år

Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.

Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:

Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …

Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden

Det var en gång …

Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:

Det var en gång men det är också nu.

Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:

Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.

Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:

Kom, nu är allting tillrett.

Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:

Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.

Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:

Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.

Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:

Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania

It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:

It is obvious that we have read the same book.

After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.

After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:

This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).

To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.

Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.

Elaine Neuenfeldt.

Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.

Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.

Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:

A pilgrimage of Justice and Peace

Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är

Välsignad bland tältens kvinnor

Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.

Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.

Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Visiting Geneva

For the first time I visit the Ecumenical Institute at Château de Bossey, outside Geneva. We are here from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. 17 students – soon to be ordained into ministry – two teachers and one of the ecumenical officers at the Church of Sweden head office, Uppsala.

We arrived late yesterday evening. This morning we started with morning prayer, led by students at Bossey. After that the Dean of the Institute, Fr. Lawrence Iwuamadia, a Roman Catholic priest from Nigeria, led us in a Bible Study. So interesting to read the Bible with people from all over the globe and from so many denominations.

We also listened to Dr Amélé Ekué, originally from Togo. She spoke about Ecumenical Theological Education. I understood that our visit here is a small part of that. I truly believe that we need more exchange with other parts of the world wide church. After lunch Rev. Dr Simone Sinn, originally from Germany, spoke about Thewology in a Religiously Plural World. Also very interesting. 

At the home of Rev Dr Olav Fykse Tveit

After some free time we were invited to the home of the General Secretary of the World Council of Churches (WCC), Rev Dr Olav Fykse Tveit, originally from Norway. Such a hospitality. We had something to drink and some snacks. Before we left he spoke to us about the beauty of being an ordained pastor. How important that has been to him as the General Secretary of the WCC. It has meant that he has been accepted in different contexts.

The Ecumenical Officer, Rev Pehr-Albin Edén, signs the
guestbook at the home of the General Secretary.

After supper the students at Bossey had invited us to a social evening. We sang and played together. We either sang or heard songs from at least 10 languages. I thought many students from Sweden would have been tired but the evening rather gave us energy.

We look forward to a full day in Geneva tomorrow. We will visit the Ecumenical Centre and learn more about the WCC and the Lutheran World Federation (LWF).