Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Ett ord betyder så mycket

Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var). 

Att döma av deras vita klädsel gjorde jag bedömningen att de kom från kyrkan de också och att de förmodligen var från Eritrea (eller kanske Etiopien). När jag såg att pappan hade en bit bröd i handen kunde jag inte låta bli att utbrista:

Ambasha

Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta en bit och så bars det vidare.

Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!

Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son. Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack. Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.

Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.

Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare  bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.

Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Maktkamp i Trosa kyrka

Hustrun och jag har tillbringat helgen i Trosa – världens ände. Vi hälsade på goda vänner. Mycket trevligt. Uffe och Lisa är våra goda vänner sedan många år tillbaka. I morse ledde Uffe, som är präst i Trosa, högmässan och det var fint att få fira mässa i en välfylld kyrka. Så välfylld den nu kan bli när det enligt restriktionerna bara får komma 50 personer.

Klockan två idag bänkade vi oss i kyrkan igen. Då var det dags för en föreställning av teaterföreställningen

Mot tyrannen stån upp.

Det handlade om Kristina Gyllenstierna  som var hustru till Sten Sture den yngre. När maken dödats i strid ledde den höggravida Kristina motståndet mot Kristian II i Stockholm men tvingades kapitulera den 5 september 1520 ett par månader före Stockholms blodbad i november samma år.

Kristina Gyllenstierna ligger begravd i Trosa landskyrka. Hon hade många kopplingar till olika slott i Trosa med omnejd. T ex Hörningsholm, Tullgarn och även Nyköpingshus. Kuriosa är att Hörningsholm, där hon avled, nu ägs av Carl Bonde, som även äger Bordsjö i Aneby kommun. Både Uffe och jag har varit präster i Aneby.

Det var Vibeke Nielsen som spelade Kristina och Jan Svedman gjorde en mindre roll som hennes kaplan, Johannes. Upplägget var sådant att det var den åldrade Kristina som såg tillbaka på sitt liv, med hjälp av kaplanen.

Föreställningens starkaste ögonblick var när de mindes blodbadet och på scenen bad för alla som drabbas av död och skräck i krigstillstånd. Då kändes det som om teatern för ett ögonblick övergick i gudstjänst – vi var ju ändå i ett kyrkorum – och jag tror fler än jag bad för människorna i Afghanistan.

För parallellen mellan de olika ätterna i dåtidens Sverige, som stred mot varandra med religiösa förtecken och inblandningen av främmande makt i form av Kristian II påminner väldigt mycket om situationen i Afghanistan. Klaner eller ätter är en smaksak. Givetvis finns det enorma skillnader och jag vill inte ge mig in på att dra paralleller när det gäller vilka som eventuellt har rätt eller fel. Ytterst drabbas folket av den maktkamp, som oftast handlar om ledarskiktets oförmåga att bortse från sitt eget maktbegär och i stället inse att de tjänar människorna.

Det som händer i Afghanistan är oerhört tragiskt. Jag vet alldeles för lite men jag förstår av reaktioner från de afghaner som finns i Sverige att många är oerhört oroliga. Ett förbönsämne!

Därför var det gott att få börja dagen med högmässa. I vår bön kunde vi få bära fram människorna i Afghanistan liksom annan nöd i världen. Ulf predikade som vanligt medryckande och i nattvarden kunde vi på ett corona-säkert sätt få ta emot ny kraft för veckan som ligger framför oss. En god helg.

Sammanträffanden

Idag är det en palindromdag. 20200202 kan läsas både framifrån och bakifrån. Med samma resultat. Förra gången det inträffade var den 11 november 1111. Osäkert om någon brydde sig på den tiden. Förmodligen skrevs datum annorlunda. Oavsett vilket är ju dagens datum endast ett siffermässigt sammanträffande. I övrigt påverkas vi inte särskilt av detta sakförhållande. Mer än att det roar människor med matematisk hjärna. Som mig.

Två präster som haft glädjen att bo och verka i
Bastuträsk. Inte alla förunnat!

Något annat som roade mig idag var när jag sammanträffade med en kollega i kyrkan. Torbjörn Bolander var en gång präst i Bastuträsk. Det har även jag varit. Torbjörn ledde högmässan i Vallby utanför Enköping, dit vi hade sökt oss denna Kyndelmässodag. Att möta Torbjörn fick mig att tänka på två saker.

Dels min egen dopdag, som vi brukar fira just på kyndelsmässodagen. Jag döptes den 5 februari 1961 i Mariakyrkan i Sigtuna. Det skedde under Kyndelmässohelgen det året. Den som döpte mig var Per-David Eby, vars far – Hilmer Eby – också hade varit präst i Bastuträsk. Ytterligare ett sammanträffande denna dag.

Nu råkar det också vara på det sättet att Torbjörn och hans hustru Katrin är gudföräldrar till vår yngste son. (De är inte de enda. Yngste sonen fick fyra gudföräldrar). Det passar ju att träffa sin yngste sons gudfar på sin egen dopdag. Men det passar särskilt bra denna gång. Idag blev nämligen yngste sonen själv gudfar för första gången. Goda vänner som blivit föräldrar hade tillfrågat honom och dopet skedde idag, i Kalmartrakten.

Yngste sonen har också en hjärna som gillar siffror. Den är skarpare än min. Åtminstone vad gäller det numeriska. Jag tror att han uppskattar att bli gudfar just denna dag.

Epilog:

När jag var präst i Bastuträsk hade jag en konfirmand, som kom in i Guinness rekordbok med världens längsta palindrom. Det är kanske inte ett ord som jag använder dagligen men ganska roligt:

Dallas-mygel-madam-legym-sallad

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.

Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen

Goda nyheter

Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]

Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.

Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

Act Svenska kyrkan

Gunvor Arén och Sven-Roland Holmér är två av församlingens
engagerade internationella ombud, som delade ut material vid
utgången till dem som inte kunde vara med på kyrkkaffet.

Idag deltog vi i högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Enligt annonsen skulle följande hända:

Sö 10.30 Högmässa /.../ Svenska kyrkans internationella arbete byter namn till Act – vi firar med tårta och Angelica Grön som berättar om Act och tiden i Brasilien.

Och så blev det också. Före klockringningen visades en kort informationsfilm på en av korväggarna och därefter läste ett av de internationella ombuden upp delar av kollektvädjan.

Under sex år var jag präst i S:ta Birgitta församling. Då var jag också med i den internationella gruppen. Några av ombuden kände jag igen. Några har blivit ombud sedan jag slutade. Vid kyrkkaffet talade alltså Angelica Grön, som deltagit i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan. 

Angelica Grön är en mycket trivsam person, som jag lärt känna just i
S.ta Birgitta församling.

Under tre månader har hon levt med den lutherska kyrkan i Brasilien. När jag tittar på Svenska kyrkans i Växjö stifts hemsida hittar jag ett fint citat, där Angelica beskriver vad det innebar att leva en tid i en annan del av den världsvida kyrkan:

Man får dessutom tillfälle att växa i sin tro. Vi har mycket att lära av varandra, både som människor och som kyrka!

För hustrun och mig sammanföll detta firande med vår 35-åriga bröllopsdag. Det var just i S:ta Birgitta kyrka vid gifte oss. Den gången fanns också det internationella arbetet med i sammanhanget. Under gudstjänsten och den efterföljande festen samlade vi ihop en gåva till det lutherska ungdomscentret i Athlone, i Kapstaden. Det var ett av de projekt som fanns med i Svenska kyrkans Missions (SKM) arbete och det var SKM, som förmedlade de pengar vi samlade in. I Kapstaden hade jag varit volontär under ett år och fått en liknande upplevelse, som Angelica. Under de år som hustrun och jag (delvis tillsammans med våra barn) fått vara utsända har vi också fördjupats i upplevelsen att vi vuxit i vår tro och att vi i den världsvida kyrkan har mycket att lära av varandra – precis som Angelica beskriver det.

En av psalmerna i dagens högmässa var psalm 292 och den sjöng vi även på vår vigsel. Jag vill gärna citera en av verserna. Tillsammans med omkvädet passar det mycket bra in på Heliga Trefaldighets Dag, som även är Missionsdagen:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,
gör något nytt, något brinnande av oss,
led oss att bygga en värld av rättfärdighet -
handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern,
hans Ande, hans Son.
Saliga sjunger och tillber vi
inför hans tron.

Texten är skriven av psalmförfattaren Fred Kaan och den svenska översättningen är gjord av Kerstin Anér, politiker och författare.

Psalmen beskriver på ett bra sätt hur visionen att bygga en värld av rättfärdighet hör ihop med Guds mission. Det är bara i Gud som vi förmår göra något. Men i tacksamhet över det vi fått – och här menar jag alla människor – deltar vi gärna i detta viktiga arbete.

Uppmuntrande var det också att se att trogna församlingsbor i en förortsförsamling någonstans i Sverige, som varit med i det internationella arbetet i många år, nu tar nya tag och fortsätter att kanalisera sitt engagemang under ett nytt namn. Ska jag beskriva dessa eldsjälar på ett träffande sätt så blir det genom att lätt bearbeta slutraden i psalmen:

Handling och bön är ett!

Maria

Idag firade vi högmässa i Vallby kyrka i Enköpings pastorat. Gode vännen Torbjörn Bolander var tjänstgörande präst. Hustrun, en av döttrarna, barnbarnet och jag anlände under klockringningen. Kyrkan dominerades av de drygt tjugo [20] Mariadöttrarna i sina blå dräkter. Passande på fjärde söndagen i advent – en av kyrkoårets Mariadagar.

Vallsta kyrkas interiör.

Torbjörn predikade varmt om hur vi alla kan inspireras av Maria och bära Jesus i våra liv. En utmaning förstås, att säga något om detta, när majoriteten av gudstjänstbesökare ägnat och ägnar större delen av sina liv åt att meditera över vad det innebär att leva i Marias efterföljd. Men det klarade han bra!

På väg till Vallby kyrka passerade vi tre andra kyrkor. Hacksta, Veckholm och Lillkyrka. Det är gott om kyrkor ute på Trögden, som delvis bildar en halvö i Mälaren. Under julhelgen firas gudstjänster i alla kyrkor men inte varje dag i varje kyrka. Avstånden är dock korta, så vi har alla chanser att delta i de gudstjänster vi önskar.

Hacksta kyrka.

Lillkyrka kyrka.

Veckholms kyrka.

Vallby kyrka.

Det var fint att träffa makarna Bolander. De bodde ett antal år tidigare än oss i Bastuträsk prästgård. Där fanns en koja under trappan till övervåningen. I denna koja lekte barnen och där satt deras morfar (svärfadren) och läste sagor för sina barnbarn. Nu har en likadan koja inretts i mitt barnbarns hem, som en gång i tiden var prästbostad. Där får nu jag som morfar också sitta och läsa sagor. Fint!

Precis utanför kojan står en vas med liljor. Passande idag på Marias dag. Alldeles bredvid står ett gungfår. En föraning om kommande högtid.

Innanför den öppna dörren finns kojan.

Resa i Österled

I främre delen har renoveringen påbörjats.

Tillsammans med tre bröder besökte jag i helgen Sankt Petersburg. Så spännande. Det finns mycket att berätta men det jag framför allt vill fokusera på är gudstjänstlivet.

Vi var inne i den närmaste, ortodoxa kyrkan vid ett par tillfällen. Både en lördag och en måndag. Vid båda tillfällena firades mässa. Präster, diakoner, subdiakoner, kör och andra ledde firandet, som vi deltog i under en begränsad tid. Det var många turister som vandrade runt i kyrkorummet men det var också fyllt av ortodoxa kristna, som andäktigt deltog i liturgin. Deras deltagande märktes framför allt i korstecknande och bugningar. Vad som hände i människors medvetande var omöjligt att veta. Men delaktighet: ja!

Vi gick också in i tre lutherska kyrkor. Den svenska, den finska och den tyska. Så totalt annorlunda. Den tyska var under sovjettiden ombyggd till simhall. Av bassängen finns inga spår men läktarna är fortfarande de samma. Stålrörsbalkar och bänkar. Inga krusiduller. I den tyska kyrkan fanns inte en levande själ.

I den finska, Sankta Maria, pågick däremot körövning. Den verkade vara mindre påverkad av sovjettiden. Kan det bero på att Finland mellan 1809 och 1917 var en del av Ryssland? Ett storfurstedöme? Kanske. Eller var den renoverad?

Valeri Volodin, vice ordförande i församlingsrådet samt
Johan Mullo, tillrest präst från Åbo.

Den svenska, lutherska kyrkan, Sankta Katarina kyrka, var nog den mest slitna. Under sovjettiden byggdes den om. Den delades i två plan, horisontellt. Den övre delen blev en gymnastiksal eller idrottshall. Gympagolvet finns fortfarande kvar. Vi fick reda på att det skulle bli högmässa på svenska, söndag kl 13.00 och bestämde att delta.

Det var inte en stor församling som samlades. Enligt uppgift består församlingen av ungefär 40 medlemmar. Församlingen tillhör den ryska, lutherska kyrkan och har ingen officiell koppling till Svenska kyrkan.

Sveriges riksdag beslutade 2002 att avsätta 35 miljoner för att renovera själva kyrkan. Vägg i vägg ligger det svenska konsulatet och även Sweden house. Det verkar dock som om renoveringen har gått i stå. I nuläget är det präster från Åbo i Finland som leder mässorna. De tolkas till ryska eftersom de flesta inte förstår svenska.

Ändå var det så fint att få dela gemenskapen. Efter mässan bjöds på kyrkkaffe längst bak i salen.

Så olika det kan vara. En ortodox kyrka med ett överdåd av guld och ikoner. En luthersk kyrka med ett gammalt gympagolv och en oviss framtid. Trots allt: Gud möter oss där vi är.

Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Två framtänder och en ros som doftar salighet

Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.

Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens hörna är placerad långt fram, nära altaret.

Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi också bad för i en väl genomarbetad förbön.

Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok av Walter Brueggemann, som heter:

The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word

Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder, metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot det som han kallar för

Prose reductionism

Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?

Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag – adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i Östra Aleppo.

Bana Alabed och hennes mor Fatemah

Bana Alabed är sju år och har ett twitterkonto. Såhär beskrivs kontot:

Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.

Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge uttryck för både klagan och hopp.

En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från Bana den 8 december:

Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.

Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.

Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar vi inkarnationens mysterium.

Gud med oss.

Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag med människor i alla tider:

Hosianna!

Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!

Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Surströmming och palt

Vilken helg! Vi har haft glädjen att träffa familj, släkt och goda vänner i olika konstellationer. En fantastisk dopgudstjänst på lördagen och söndagsmässa fylld av änglar och barnafötter i morse.

Dessutom har vi, under samma helg, fått äta både surströmming och palt. Vilken höjdare. Palt bjöds vi på som söndagslunch. Just nu känner jag att jag kanske inte borde ätit 4 stycken men då var det ett mycket rimligt beslut.

Och så igår. Surströmmingsskiva i en bygdegård ute på den uppländska landsbygden. På Trögden. Den halvö som går ut i Mälaren, söder om Enköping.

Det blir ändå just från surströmmingsskivan jag måste lyfta fram två lite osannolika sammanträffanden.

En man, som jag aldrig träffat förut, visade sig komma från Alby, en liten socken i Medelpad. Han trodde nog inte att jag skulle känna till denna relativt lilla by. Det var där jag ledde min första högmässogudstjänst (eller som det hette då: högmässa utan nattvard) midsommarhelgen 1980. Jag var 19 år och tjänstebiträde.

En annan person på surströmmingsskivan hade bott i Sydafrika i 27 år men var hemflyttad till Sverige sedan en tid.

- Var i Sydafrika bodde Du?
- I Kapstaden
- Var där?
- I Rondebosch.
- Vilken gata?
- Loch Road.

Jag bodde i Sydafrika som ung. 1981-82. Jag bodde i Kapstaden. I Rondebosch. På Loch road. Humor!

Mina rötter från norra Sverige och södra Afrika sammanflätade under en helg som även innehållit gastronomiska upplevelser från min uppväxt. Underbart!

Döm inte

Högmässa i Anga kyrka på Gotland. Från 1200-talet. Romansk stil. Ett jättestort torn och sedan ett relativt kort skepp. Det var en pensionerad präst från orten som höll i högmässan, Sune Österdahl. Jag känner hans son – Kent. Det var en fin högmässa. Förkunnelsen utgick från Jesu ord i Johannesevangeliets åttonde kapitel:

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen …

Så genialt av Jesus att hänvisa de fördömande personerna till deras egna samveten. Så borde vi göra. Vi dömer lätt varandra. Vi har också lätt att döma dem som fördömer. Det blir en ond cirkel. Jesus myndigförklarar även den som verkar fördömande. Riskfyllt. Men klokt.

På väggen såg jag en kalkmålning. En ängel håller i en vågskål. Till höger försöker ett gäng smådjävlar tynga ner skålen. Men den väger ändå tyngst till vänster. Där lägger Kristus något. Kanske en oblat.

Grunden för att inte döma sin medmänniska. Vetskapen om att själv vara frikänd. Och i mässans mysterium blir denna befrielse tillgänglig.

Jag har aldrig tidigare sett en liknande kalkmålning. 

Birgittakyrkan - en helt (o)vanlig söndag 2

Det är roligt när vi får vara många i Guds hus. Förra söndagen fick jag ett sms av min kollega, där det bland annat stod:

.... go högmässa med 137 personer!

Högmässan kommenterades sedan även av vår kyrkorådsordförande på dennes blogg med rubriken:

Såna här dagar behövs.

Idag hade vi högmässa igen. (Det händer minst en gång i veckan. Alltid på en söndag!) Jag kände mig föranledd att sms:a till min kollega med följande ord:

Det går utför med Birgittakyrkan. Bara 128 personer idag. ;-)

Med andra ord sitter jag nu hemma och tar igen mig och känner stor glädje över att få arbeta i ett sammanhang, där vi får vara många. Att det inte beror på mig vet jag, eftersom jag arbetat i andra sammanhang och betett mig ungefär likadant och firat högmässa med 20 personer eller i vissa fall även med färre än fem deltagare. I mitt arbete som präst försöker jag arbeta målmedvetet och på det sätt som jag uppfattar som riktigt oavsett om det ger snabba kvantitativa resultat eller ej. Kvaliten måste ändå vara överordnad. Även när det är få deltagare kan en högmässa bära. De gåvor Gud ger har samma värde oavsett antalet.
Samtidigt är det uppuntrande när fler människor upptäcker detsamma.

Fruktansvärt

Det som hänt i Norge är helt enkelt fruktansvärt. Det väcker många tankar. Vilken tragik för dem som drabbats. Hur viktigt det är att kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle. Inte minst när något som detta händer.
En av de första kommentarerna i TV riktade misstankarna mot Al Qaida. Näst äldsta dottern reagerade skarpt. Jag måste erkänna att jag inte tänkte direkt hur fel det var att direkt rikta misstankarna åt det hållet. Så visade det sig att det var en ensam galning. Visserligen med högerextrema åsikter. Men ändå en ensam person. En reflektion är att det är oerhört viktigt att ingen i samhället får bli så ensam att hon eller han kan vara i stånd att utföra ett dåd som detta. Det ser jag som viktigt att kämpa för.
Ondskan finns inte bara långt bort. Den finns nära. Handen på hjärtat finns den också inom mig själv. Jag ber och hoppas att jag aldrig kommer att utföra något så hemskt som detta.
Imorgon ska jag fira högmässa och bära med mig mina norska systrar och bröder i bön inför Guds ansikte. Alla de som drabbats men också den person som lånade ut sitt liv till ondskan.

Gudstjänstgrupper i Birgittakyrkan

Det blev en härlig högmässa. Igen. För vi har firat härliga högmässor förut. Nu blir det dock härligt på ett annat sätt. Exempelvis blir det en annan upplevelse när två vuxna och tre barn står vid ingångarna och delar ut psalmböcker och gudstjänstordningar. Till barnen delas barnens gudstjänstordning ut. Med bild att färglägga på kyrkis (söndagsskolan). Några barn (de 11-åriga tanterna) sjöng en sång. En liten flicka, som jag döpte för några år sedan, delade ut ljus under nattvardsgången, så att de som vill skulle kunna tända ett ljus. Kommunion stående på led eller vid knäfall. Personlig förbön vid ena sidan av altarrunden. För mig blev det bra. Stor variation och stor valfrihet. I gudstjänstgruppen var ålderspannet 3 – 70 (på ett ungefär, tror jag). En konfirmandledare och två konfirmander var kors och ljus. Två andra konfirmander sa efteråt: Vi vill gärna göra det nästa gång.

Det fanns en anda av förväntan i kyrkan. Från de andra fyra gudstjänstgrupperna. Hur ska det bli när de har ansvar? Förmodligen på ett annat sätt. Så bra! Vi firar samma högmässa med hög igenkänningsfaktor. Men den blir präglad av just den grupp människor som har särskilt ansvar just den söndagen. Samtidigt präglas det fortfarande av prästen, organisten, vilken söndag det är kyrkoåret, vad som händer i omvärlden osv. Men visst är det häftigt, att högmässan är så slitstark att den kan härbärgera allt detta?

Förbönen idag blev innerlig med en 11-åring som var med och bad för barnen, en i gudstjänstgruppen, som på ett bra sätt lyft in både söndagens tema och omvärldens behov i formuleringarna samt diakonen, som denna söndag bland annat fick be för ett litet barn som döptes sin första levnadsdag och hann bli 8 dagar gammal. När klockorna ringde var kyrkan försänkt i bön för honom och för hans föräldrar.

När de sista kaffekopparna diskats och det sista bordet torkats av hade redan de flesta gudstjänstdeltagare lämnat kyrkan. Det var en glad och lycklig, snart 21-årig kyrkorådsordförande, som steg ut i vårvinterns bleka eftermiddagsljus, för att lämna Birgittakyrkan efter en intensiv förmiddag.

Själv fortsatte jag med ytterligare någon timmes konfirmandlektion, med gott stöd av flera ledare, för att sedan träffa ett par föräldrar, vars barn jag ska döpa om ett tag.

Jag ser tillbaka på en fantastisk dag med så oerhört mycket positiv energi från alla håll: Från kyrkans historia ända tillbaka till Jesu eget jordiska liv, från medkristna i alla åldrar och från Gud själv, närvarande i allt.

En sjömansvisa

Vi var ute på sommarstället och hämtade ved. I bilen hem sjunger svärföräldrarna en låt av ingen mindre än Prins Wilhelm. Den heter rätt och slätt: En sjömansvisa. Har det att göra med sonen? Vet inte, men så här lyder den och mot slutet figurerar även en slug präst.

I hamnen låg briggen
och speglade riggen
i vågornas glittrande lek.
Men lättermatrosen
ombord, var om nosen
och kinden så underligt blek.
Ty nu bar det ut
på seglats och var slut
på det lustiga livet i hamn,
men dansen på logen
och skrålet på krogen
och flickornas längtande famn.

Ja, nu fick hon vänta,
hans blåögda jänta,
tills skeppet kom åter härnäst.
Då skulle med gamman
de vigas tillsamman
i kyrkan med psalmbok och präst.
Ty så blev det svuret
en afton i Furet
vid dragspelets trånande låt,
när fästefolkskyssen
han fick, innan kryssen
och sjön skulle skilja dem åt.

Nu seglade skutan till fjärran land
och blev borta i långa år,
men lättermatrosen gav bort sin hand
åt en flicka med korpsvart hår.
Hemma hans jänta gick sörjande kring
och väntade troget sin vän.
Då kom där en hälsning, ett brev, en ring,
fast själv kom han aldrig igen.
Men prästen, som skulle ha vigt de tu,
drog i stället på giljarefärd,
och Furet har nu fått en prästgårdsfru,
som är lycklig och nöjd med sin värld.
Håll därför aldrig en jänta för kär
och aldrig en lättermatros.
Ty hon vet så sällan vad kärlek är
och han, ja han seglar sin kos.

Sången påminner mig om en historia jag hörde i Bastuträsk.

Det sades att en präst i grannpastoratet, Kalvträsk, på väg till kyrkan en söndagsmorgon, fick se en av sina konfirmander med gevär i handen på väg ut i skogen. Prästen frågar vart han ska och ynglingen berättar att han sett en kanin och ska ut och skjuta den. Prästen tillrättavisar honom, och säger att han i stället borde gå i kyrkan, vilket den lydige ynglingen gör. Efter högmässan går pojken ut i skogen för att skjuta sin kanin men möter då prästen, som hunnit före och redan skjutit kaninen.
Flera år senare knackar det på dörren till prästgården. Det är samme yngling som vill ta ut lysning. Prästen frågar om han får bli vigselförrättare men ynglingen säger att de ska gifta sig i grannpastoratet med en annan präst. När prästen frågar varför, svarar ynglingen: Jag har inte glömt hur det gick med kaninen.

Gud verkar nu

I fredags var det en annons inne i lokaltidningen. (Liksom i alla andra lokaltidningar i Växjö stift.)

I texten under står det:

Gud verkar nu! Det är temat för den sjätte söndagen efter trettondedagen, den 13 februari. Det som är lite speciellt med denna söndag är att den infaller väldigt sällan, nästa gång är först 2038! Orsaken till att söndagen infaller just i år är att påsken kommer så sent i år. Välkommen till våra kyrkor! Jan-Olof Johansson, biskop i Växjö stift.

Kul idé – men kanske lite väl internt. Hur många bryr sig om en av kyrkoårets mest perifera finesser? Men, det var i alla fall ett bra försök. Som Heidestam skrev:

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.

Hursomhelst var vi över 130 personer i högmässan. Jag trodde inte att så många skulle komma. Vi står inför en förändring i vårt arbetssätt. Vi ska börja med gudstjänstgrupper. Den gamla listan över vem som är kyrkvärd har tagit slut. Jag hade bett Sven-Roland och Henny komma. Och så hade jag bett Hanna läsa en text. Men det behövdes mer folk. En textläsare till och gärna en kyrkvärd till. Johan kom tidigt och lovade vara kyrkvärd, trots att det inte var hans söndag. Anton tog en textläsning. Victor, Amilia och Tina blev kors- och ljusbärare. Inga problem!
Det var dop! Ida sjöng vackert med sin bror Markus på gitarr. Ja, vi var många mer som på olika sätt var med och bidrog. Boende, personal och anhöriga från Birgittagården (ett gruppboende för förståndshandikappade, som ligger alldeles intill kyrkan) stod för kyrkkaffet. Ja, listan kan göra längre och längre.
Efteråt frågade jag konfirmanderna om hur de upplevt högmässan. Följande ord listades utav konfirmander och ledare:

Fint, sång, alltihop, mäktigt, dop, intressant, skrikigt, mysigt, gulligt, roligt, moln, inspirerande.

Ja, den sådan gudstjänst gillar jag. Ska bara kommentera en sak. Ordet ”moln” kom från Willy, som sköter projektorn. Han gillar moln. Då syns texten bättre på den vita väggen, än vid solsken.
Jag borde vara trött efter en natt med lite för lite sömn men är tvärtom inspirerad och upplivad efter en fantastisk högmässa och konfirmandträff.
Låt mig bara ge ett litet exempel till. Britt-Marie, som är frivillig i Café Birgitta på torsdagarna bad oss pålysa att det behövs fler frivilliga. Det gjorde jag vid kyrkkaffet. Så fick jag syn på Carina, från Birgittagården. Jag bad henne komma fram, vilket hon villigt gjorde. Men glad stämma vittnade hon om hur härligt det är att få hjälpa till med caféet. Dessutom passade hon på att berätta vad Gud betyder i hennes liv och avslutade allt med ett trosvisst: Halleluja! Underbart! Kan man bli annat än inspirerad?

Kysst - på munnen!

Det är inte varje söndag, som jag hamnar mitt emellan två damer på kyrkkaffet, som visar sig vara inställda på pusskalas. Den ena höll en mössa framför våra ansikten och så fick jag en stor, blöt puss nästan mitt på munnen. Den andra tog resolut min hand och satte den i sin midja, farligt nära bysten.

Allt detta besågs av kyrkkaffegästerna och jag tvingades be dem låta bli att avslöja det hela för hustrun.

- Men då måste Du torka bort läppstiftet från kinden, blev svaret från en av församlingsborna.

Hur kunde detta ske? Jo, vi hade besök av 'Ryska sången' i högmässan. En fem personer stark kör med enorma röstresurser. I högmässam sjöng de fyra sånger, som verkade hämtade ur den ryskortodoxa liturgin. Mycket allvarsamma men samtidigt vackert och mättat av spiritualitet.

Men på kyrkkaffet dök de in i folkdräkter och det andliga byttes mot det burleska. Jag drogs fram till en rad stolar och där utspelade sig det ovan nämnda. Under ivrigt sjungande. Förmodligen handlade sången om två damer som slåss om en karl (och jag fick rollen som karln). Men kul var det!

I högmässan var det dessutom dop och ganska välfyllt blev det en vanlig sommarsöndag. Det är något speciellt att få arbeta så här års. Mycket jobb men också mycket trevnad. Fredagens begravning, övergick i lördagens två dop och en vigsel. Söndag högmässa med dop, ytterligare en dopgudstjänst, fotbollsspel på Fredrikskans, där vi var tre präster, som såg till att domkyrkans konfirmander fick stryk av präst- och ledarlaget. Sedan en kvällsmässa i domkyrkan och imorgon blir det först begravning och på kvällen håller jag ett föredrag i sommarteologiserien: 'Samkönade vigslar - problem eller möjlighet.' Jag undrar vad mina ryska flickvänner från Kaliningrad skulle säga om det?