Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

The Bible in film

Yesterday I attended an academic event. Oulia Adzhoa Sika Makkonen defended her doctoral thesis

They Will Call Me the Black God

Imaging Christianity and the Bible in African Film

The defence was indeed worthwhile to attend. The Faculty Examiner, Professor Jolyon Mitchell, from university of Edinburgh, the School of Theology, did a great job. He had enjoyed reading the thesis.

This kind of exercise always includes a section when the examiner goes through the thesis and explains what it is all about. After that the examiner must ask the candidate if the candidate can recognize the expose as a true reflection of the thesis. Oulia did so. And after that the conversation began. I think Oulia responded very well. Sometimes with humour. Sometimes by admitting that the examiner had a good point but most of the time by showing that she mastered the subject.

So let me say a few things about the thesis. Oulia explains in the beginning of the thesis:

My research does not begin with African Christianity, the place and role of the Bible and African Christians. Rather, it starts from looking at how film receives and depicts Christianity and the Bible in Africa.

This is important to understand. With this point of departure, she describes her aim like this:

The aim, then, is to show the ways in which the socio-political emphasis and decoloniality have influenced portrayals of Christianity and the reception of the Bible in African marked political films.

She then asks three questions to the films:

1. How do the selected films address Christianity and interpret the Bible?

2. How are they framed in relation to specific historical, cultural and

political contexts?

3. What are the potential implications of the transnational framing and circulation of the films?

The films are:

- La Chapelle, (The Chapel, directed by Jean-Michel Tchissoukou, 1980, Republic of Congo)

- Au Nom du Christ (In the Name of Christ, directed by Roger Gnoan M’Bala, 1993, Côte d’Ivoire

- La Génèse (Genesis, directed by Cheick Oumar Sissoko, 1999, Mali)

- Son of Man (directed by Mark Dornford-May, 2006, South Africa)

I have only watched one of those, namely Son of Man. I was appointed commentator in one of the sessions of the seminar in History of Religions and World Christianity at Uppsala University, to which I belong. An interesting movie that I had not seen in South Africa when we lived there from 2002 to 2006.

Early in the defence Oulia explained that she had written the thesis because no one before her had studied African films from this perspective, except Jolyon Mitchell, but only in one article. She wanted to study the films not from a theological point of vies but from a cinematic one.

But why had she not chosen films from Nollywood? (The Nigerian film industry). The answer she gave was that she wanted to study politically engaged cinema. Then the examiner asked why she had not considered studying films from Hillywood. (Rwanda's film industry named for the country's rolling hills - I had not heard this term before. Interesting to learn new things.) But according to Oulia most films from Rwanda interprets the genocide and this was outside her focus.

It was very amusing when the examiner challenged Oulia and asked if she had been doing cherry picking, meaning that she had studied only films that she liked. She answered directly:

I don’t like any of them.

She also explained why she did not write about the reception of the films. It would have made the study more of historical study, which she did not want. And in the case of for example Son of man a number of persons had already written about it. Some of them are my former colleagues from the University of KwaZulu- Natal, like Gerald O West and Sarojini Nadar.

At one stage the examiner asked why she was so modest about her contribution and then she again answered rapidly:

I think my analyses are great.

One comment I found especially interesting. That African film sometimes look at the past more than into the future. It reminds me of what John S Mbiti wrote many years ago about the absence of the future in the African mindset. But is that really true? To me it sounds like a generalization.

Another aspect that was highlighted was that Oulia had applied a different methodology for each chapter. The problem being, that it might be difficult to find coherence between the chapters. My take on this is that it makes the thesis more alive. She explained that she wanted each film to influence the method to use and the questions to ask. But again, this might be the weak point; that the thesis lacks a whole. On this note my reflection is that this is how theses in medical science always are done. One adds several articles to one another. And one combines them within a framework (kappa in Swedish). Maybe one can see Oulia’s thesis as four articles combined in this way?

My final reflection is about the role of laughter. Oulia gave an example from Au Nom du Christ. I have not seen this film, but her example aroused my curiosity. The situation where the characters laughed included – amongst other things – a woman who had no children and twins. Two phenomena with symbolic charge in an African culture. Oulia said that she had watched the scene repeatedly until she understood the meaning of laughter in the context. It was a reaction to absurdity. This resonates with my own experience from the continent, albeit from southern Africa.

After the examiner and Oulia had finished their conversation the grading committee were allowed to ask their questions. When Professor Jyoti Mistry from the University of Gothenburg asked about aesthetics, Oulia exclaimed:

You made my day.

The whole public defence seminar ended after more than two hours. I guess Oulia was exhausted. But she did very well. And of course, she passed!

Professor Kajsa Ahlstrand, the supervisor and Oulia Makkonen.

A visitor from Bloemfontein in Uppsala

Wanda Verster

Today I attended a seminar at the Department of Art History, Uppsala University. This is definitely not my field. The reason for my participation was an e-mail from one of the faculty members, Associate Professor Eva Sandgren. She invited me, because the department had a visiting scholar from the University of the Free State (UFS). Her name is Wanda Verster. I had never met her before, but since UFS is the University where I earned my PhD, I very much wanted to attend this seminar. The theme was:

Institutional Thresholds as Design Engagement. 

University Campus as Catalyst for Transformative Design

I really enjoyed listening to Wanda Verster. I have been a student at the Campus she spoke about. I know the dynamics and even the physical spaces she was referring to.

Not so welcoming, after all.

It was interesting to learn how the students had worked with a project around thresholds and boundaries. Wanda explained how the campus has become more and more closed over the years. Today one can access the campus through four main access points. If I understood it correctly that means if you come by car. There are also a number of smaller gates, where pedestrians can enter. You need a card to be able to enter and all gates are guarded by security personnel. The task of the students was to work with architectural ways of breaching the boundaries or making use of the edges in order to open up for communication between the university and its context. But also installations around other different phenomena such as the old statue in from of the Main Building. It is a statue of one of the founders of the University, President Martinus Theunis Steyn, who was the president of the Orange Free State 1896-1902.

The whole idea of statues I have written about before. That time it was about the Cecil John Rhodes-statue in front of the Main Building of the University of Cape Town (UCT) and the hashtag

#rhodesmustfall

After some googling I also found #steynmustfall on the internet. Especially a youtube video where a group called Boer Republic defend the specific statue.

Yes, there is an ongoing conversation in South Africa with clear postcolonial aspects. Sometimes peaceful, sometimes violent. Wanda also mentioned the 2016 #feesmustfall campaign. If I understood her correctly the protests at UFS were less violent than in other parts of the country. I have also blogged about this.

What I also find interesting is the fact that the gates and the fences around campus serve a mere symbolic purpose. I also remember this from the University of KwaZulu-Natal. If I had forgotten my card I could ask somebody to let me in or even talk with the security guards. They very seldom argued about that. So, at a very high cost, the universities put fences around the campuses. What does this do with a University when it comes to openness and creativity?

I told a colleague at Church of Sweden headquarters about the seminar and he directly said that it is the same with our head office. Our motto is

Openness, presence and hope

But to enter the office you need a card. Visitors need to wait in the reception to be let in. Even in the School where I teach, no one can just enter. When we celebrate Eucharist every Monday and Wednesday the worship is in theory open to any visitor. But in practice only card holderscan get in. 

It is enlightening to engage with another academic discipline. One can always learn something. About one's own context.

African Church history in Uppsala

Wednesday last week Rev. Sthembiso Zwane arrived in Uppsala. He is the deputy director of

Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research

in Pietermaritzburg, South Africa. We got to know one another when I was a lecturer at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). Ujamaa has strong links to the School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN.

Sthembiso has had a comprehensive stay in Sweden. Starting with participating in the graduation ceremony at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education on the day of arrival. He had met three of the students, when we visited Pietermaritzburg in October 2016. I have written about that in a blog post. In Swedish though.

The Contextual Bible Study he conducted at Crossroads, on Thursday, I have also written about this in a blog post recently. Also in Swedish. After this we met the Director of the Swedish Bible Society.

On Friday Sthembiso gave a lecture at a seminar at the Theological Faculty. He was invited by Professor Kajsa Ahlstrand (mission studies). The theme of the lecture was:

African Independent Churches (AICs) in Postcolonial Development

I already knew that the ‘I’ in the acronym AIC either can mean independent, indigenous, instituted or initiated. (At the seminar I learnt that some scholars also interpret the ‘I’ as international).

The AIC’s are the fastest growing family of Christian denominations in Southern Africa. They have often been described as syncretistic, meaning that they mix traditional, African religion with Christianity. Well, that is of course a risk with every church – that the Christian message is mixed with other values. For better or for worse. It is not difficult to understand that African Christians experienced that the mission churches had mixed its Christianity with colonialism. How about that?

Sthembiso himself is an ordained pastor in

The NDJ Ethiopian Catholic Church in Zion

Hence he gave the presentation as a practioner and insider more than as a scholar on AIC’s. Still, I think the lecture was very informative and well prepared. He also got a lot of appreciation from those who attended.

One interesting thing was that Professor Kajsa Ahlstrand urged us to visit the grave of the late Professor and Bishop Bengt Sundkler. Sundkler was a highly respected scholar on AIC’s and he wrote about them in a respectful way. Of course he was part of his time. (Sthembiso critiqued him in his lecture). But Sundkler was known to have spent time with the AIC’s and not only studied them on a distance. His two groundbreaking books:

Bantu Prophets in South Africa (1948)

Zulu Zion and Some Swazi Zionists (1976)

are still referred to in almost every article or book about the AIC’s. On Monday, before Sthembiso left for South Africa, we managed to find his grave. I know that it was an important moment for Sthembiso.

Sthembiso at the grave, which was a bit difficult to find.

It is not easy to read the text.

We also visited the Church of Sweden Mission grave, where, amongst others, another Swedish Scholar is buried:

Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund

His book

Zulu Thought-Patterns and Symbolism (1976)

is a standard book on Zulu culture.

Axel-Ivar Berglund is buried together with his wife, Kerstin,
and one of his sons, Erik, who was my school mate.

The weekend we spent at

VärldensFest

in Västerås, where Sthembiso also conducted a Contextual Bible Study. It was a good opportunity to network with Christians from all over the world. It was in deed an honour for us to host him in our home both before and after the gathering in Västerås.

Shembe

I mitten, framför den heligaste platsen, sitter de beslöjade unga flickorna.

I lördags var vi med en grupp från School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, som gjorde ett fältbesök hos Nazareth Baptist Church (iBandla lamaNazaretha) i Imbali här i Pietermaritzburg. Vi blev väl mottagna. Shembe är en så kallad Africa Initiated Church (AIC) och en av de största. Den tillhör den gupp som kallas Messiansk. De som hör till kyrkan tror att grundaren, Isaiah Shembe, var Messias. Därmed är det lätt att avfärda detta samfund, som har miljontals medlemmar. Ser vi lite djupare fanns hos Isaiah Shembe, liksom hos alla AIC’s en djup och befogad kritik av den västerländska synen på Kristus. Att upphöja Shembe till Messias kan ses som ett politiskt ställningstagande. Vi får ha med i beräkningen att det som den övervägande delen vita kristna i Sydafrika stod för när Shembe levde, var rasåtskillnad och det förtryck som följde med det.

Besöket var fascinerande. Vi fick ta av oss skorna, falla på knä vid ingången till templet och sedan sitta med och uppleva hur otaliga hymner sjöngs i ett mycket långsamt och suggestivt tempo. Det förekom predikan och bön. Allt gick väldigt lugn till. Kvinnorna gick in genom en särskild ingång och satt även separat. I mitten satt unga kvinnor. De var helt beslöjade. Alla medlemmar är klädda i vitt.

När gudstjänsten led mot sitt slut fick vi manliga lärare presentera oss. När vi sedan gått ut ur templet. Templet är en dunge med låga träd, som ligger på en kulle, omgiven av vitmålade stenar. Väl ute ur templet vidtog fotografering och glada konversationer.

För mig var det en stor stund. Jag har bara en gång tidigare besökt en AIC-gudstjänst. Det skedde i Bloemfontein 2006. Då hade jag ingen som förklarade vad som hände.

Denna gång var vi med lärare och studenter. På måndagen deltog vi i en analyserande och reflekterande lektion, som leddes av Dr Lilian Siwila. Det var skönt att åtminstone lektionen innebar att vi inte behövde dela upp oss i män och kvinnor utan kunde samtal fritt. Alltid bättre!

På plats i Sydafrika

Studenter srpinger åt alla håll. Foto: Nathalie Holmström

Idag var jag med om en obehaglig händelse. En fredlig samling på det universitet vi besöker blir helt plötsligt avbruten, när mängder av poliser tågar in och griper ett antal stundeter och även två lärare. Jag återkommer till detta längre ner i bloggposten.

För andra året i rad leder jag en resa med studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det handlar om verksamhetsförlagd utbildning (VFU) och det är sammanlagt sex studerande. Tre studerar i Uppsala och tre i Lund.

Vår resa har hittills varit obeskrivligt innehållsrik. Först blev vi försenade till Heathrow och missade planet till Sydafrika. Vi fick övernatta på ett hotell nära flygplatsen och tillbringade dagen i dess omgivning. På ett sätt blev det en god start. Bra teambuilding.

Första natten i det huset vi skulle bo i utgjorde nästa fas i det oväntade. Vi hade släckt lamporna och själv hade jag somnat. Då kom den person som tidigare bott i huset och ville komma in. (Hon hade nyckel, men jag hade köpt extra hänglås och satt på dörrarna, för säkerhets skull). Jag kände henne och förstod att det blivit ett missförstånd. Hon visste att vi skulle bo i huset med hade kommit för att dagen därpå flytta ut hela sitt bohag. Men vi trodde ju först att det var en inbrottstjuv.

Dagen efter deltog vi i en konferens som var mycket intressant. Temat var:

Religion, Governance and Humanitarianism in Africa

Den anordnades av CIHA Blog tillsammans med bland andra University of KwaZulu-Natal.

När vi kom hem var huset tömt på husgeråd, gardiner och de flesta möblerna. Kvar blev våra sängar och ett bord med sju stolar. Nu löste sig allt, för under dagen ordnades nya gardiner och nytt husgeråd fram.

Nästa dag tillbringade vi i Durban. När vi kom hem var elektriciteten i vårt hus avstängd. Det visade sig att elräkningen inte var betald på ett tag. Vi fick snabbt omgruppera och ta in på Bed&Breakfast. För min del fick nästa dag ägnas, delvis, åt att lösa den uppkomna krisen.

Helgen blev högintressant. Vi fick vara med på ett av universitetets fältbesök hos en så kallad Africa Initiated Church (AIC). Inte vilken som helst utan den som populärt kallas Shembe men egentligen heter Nazareth Baptist Church. Efter att vi tagit av oss skorna, visat vördnad inför templet, gick vi in och satte oss på mattor och observerade en mycket traditionell, afrikansk gudstjänst i ett samfund som inte låter sig beskrivas på några få rader.

På eftermiddagen följde några av oss med till en pingstkyrka, där en av lärarna skulle hålla föredrag. Det visade sig vara en del av konferens, som handlade om kvinnor och äktenskap. Församlingen kändes mycket traditionell och värdekonservativ. Som om inte det räckte förekom också ett mycket dramatiskt inslag, då mirakel utfördes. Även detta låter sig inte enkelt beskrivas men vi blev på olika sätt berörda av det som skedde. När min kollega, Lilian Siwila, höll sitt föredrag blev jag mycket imponerad över hur hon kunde klara av att navigera i denna miljö och ändå hävda en syn på relationen mellan kvinnor och män, som vi besökande svenskar kände igen oss i.

Söndagen blev verkligen en behövlig vilodag. Vi deltog i två gudstjänster i vår lutherska systerkyrka. Vi var uppdelade i två grupper. De som studerar för att bli präster fick predika. De som ska bli diakon och församlingspedagog fick läsa text och dela ut nattvard. Sång, dans, mycket värme. Vi var alla starkt berörda på ett odelat positivt sätt.

Efter dessa inledande dagar tänkte jag att vi nu har upplevt det mesta. Men detta överträffades med råge. Först deltog vi i en lektion som hörde ihop med lördagens besök i Shembe-templet. Det var betydelsefullt att få höra afrikanska studenters upplevelse av besöket och att få erfarna teologer, alla afrikaner, ge bakgrund och analys. Allt skedde med hänvisning till det som är ett signum för de teologiska studierna vid University of KwaZulu-Natal: kontextuella studier med ett tydligt genusperspektiv i en afrikansk omgivning.

Vi hade redan i går samtalat om huruvida vi sedan skulle röra oss mot main campus, där en samling skulle äga rum, ordnad av lärare på universitetet. Det handlade om att samtala om den studentrevolt som äger rum över hela Sydafrika:

#feesmustfall

Studenterna kämpar med stigande studieavgifter och kräver att samhället ska ändra på detta. Självklart handlar det om mycket mer. Min beskrivning är att hela demokratiseringen och även försoningsprocessen, som är färskvara, håller på att omförhandlas. Nya generationer behöver erövra detta på sitt eget sätt. Den som har ett öppet sinne måste inse att Sydafrika kämpar med ett kolonialt arv. Att landets politiska ledare mitt i detta förser sig med fördelar och förmögenhet gör inte saken bättre. Det som studenterna utmanar är inte bara universitetens ledning utan ett helt samhällssystem.

Det finns studenter som tar till våldsamma metoder och exempelvis bränner ner och förstör. Ingen av dem vi träffar stödjer detta. Det är också ett stort problem att vissa universitet i Sydafrika väljer att stänga. På så sätt förlorar många studenter viktig tid och även pengar.

Mina kollegor vid UKZN vill med sitt engagemang öppna ett utrymme för samtal. Ledningen för UKZN vill inte träffa studenterna i öppna samtal och då bildas ett vakuum. Det försöker en del lärare fylla. Det är såklart ett vågspel. Men jag menar att det är modigt och nödvändigt. Frågan är dock om det nu är så spänt mellan studenter och polis att det inte längre går.

Vi gick i alla fall till main campus och den mycket fredliga samlingen avbröts innan den ens startat av att poliserna brutalt grep flera studenter och även två lärare. För oss blev det en stark upplevelse. Vi var aldrig i fara och relativt snart efter gripandena lämnade vi området och gick hem till vårt.

Nu har vi pratat om det inträffade och imorgon ska samtalen fortsätta med hjälp av en av mina kollegor, som ska förklara vad allt detta går ut på.

Vi har varit på resa 8 dagar men det känns som betydligt fler. Allt som hänt har jag inte skrivit upp. Inte hagelstormen som vi upplevde i vårt fordon. Inte heller kvällsmässan fylld av rökelse, där en av lärarna på det lutherska prästseminariet meddelade de studerande att samtliga lärare har blivit förflyttade till andra tjänster ute i församlingar. Eller bad i Indiska Oceanen, besök på ett katolskt nunnekloster där vi blev inbjudna i ett fantastiskt klosterkapell. Och mycket annat.

Den grupp jag har nåden att få vara tillsammans med består av sex mycket genomlevda personer. Som grupp har vi också kommit varandra nära. Denna resa, som ännu inte är slut, blir ett minne för livet.

The Bible in the midst of everything

Friday and Saturday last week we spent in Göteborg. We took part in a conference called:

Bibeln mitt i allt

Which in English means: "The Bible in the midst of everything". The Diocese of Göteborg together with Church of Sweden’s national head office arranged the conference. One contributing factor that made us participate was one of the key note speakers:

Solomuzi Mabuza

We got to know Solomuzi when we lived in Pietermaritzburg in South Africa. He is a pastor of the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa (ELCSA). He was at the time working at the Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research, connected with the University of KwaZulu-Natal (UKZN).

Presently he is employed by the University of South Africa (UNISA).

Solomuzi facilitating
the Contextual Bible Study

In Göteborg he facilitated Contextual Bible Studies. It is always rewarding to read the Bible with others. Especially with a commitment that all voices must be heard.

Therefore I also asked Solomuzi to come to Uppsala and share his insights with us at our Institute for Pastoral Education. And so he did. On Tuesday at our school. But also yesterday in another venue. Together with six students Solomuzi and I travelled to the Lutheran sisters’ convent

Alsike Kloster

We met with refugees and asylum seekers from a number of countries. And we read the Bible together. More than ten languages were spoken in the room and the Bible was read in many of those languages. We had to translate to one another, which of course slowed down the process. On the other hand this is not entirely negative:

If you want to walk fast; walk alone. If you want to walk far, walk together

We were truly blessed at the convent. To be in a space were everyone is given a chance to tell one's personal story and to find that this space is created within the biblical narrative. We read Genesis 12:1-9 and this is one of the verses we read:

Go from your country, your people and your father’s household to the land I will show you. 

Bishop Emeritus Carl-Axel Aurelius, Rabbi Peter Borenstein, Imam Salahuddin Barakat
and Dr. Lina Sjöberg in a conversation around Abraham sacrificing his son

Solomuzi Mabuza and Sofia Strinnholm
in one of the Eucharist services in the
Cathedral of Göteborg

En innehållsrik helg

I fredags åkte Amanda, en av fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, till stiftfest i Vryheid. Hon åkte tillsammans med de tre systrarna på den lutherska kommuniteten Kenosis, under ledning av syster Happiness. I morse anslöt Johanna. Hon åkte tidigt i morse med en grupp lutheraner som bara skulle vara med på söndagens stora gudstjänst. En av studenterna på LTI, Sicelo, är med som guide. Samtidigt har Maria och Ingrid varit i Durban tillsammans med en annan av studenterna på LTI, Jeritta. Jag vet att de gått i kyrkan idag och tror att Jeritta också tagit med dem till stranden.

På stiftsfesten har Amanda, som ju ska prästvigas för Skara stift, träffat hela sitt kommande tjänstgöringsstifts vänstift: Sydöstra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA). (Ja, även Johanna har ju träffat dem, förstås.)

Själv firade jag gudstjänst i Eastwood, vår gamla församling. Där mötte jag de två ungdomar som varit med på två resor tillsamman med Skara stift: Walking to Emmaus. Nondumiso och Nompilo. De hade så gärna varit med på stifsfesten, där även Ashraf från Palestina fanns med, som de nog också träffat, tror jag.

Den världsvida kyrkan utgör en viktig motvikt till alla andra globala nätverk. Vapenindustrin, porrbranshen, traffickingligor, terorrister och alla knarkhandlare. För att nu bara nämna vissa. Hela den råa kapitalismens international är förmodligen värre. Varje gång kristna möts över olika gränser händer något viktigt. En motvikt.

Idag firar den lutherska kyrkan i södra Afrika Reformationsdagen. Predikan handlade delvis om Martin Luther. Efter predikan hölls ett 'motivational speach' riktat till ungdomarna. Särskilt dem som nu slutar gymnasiet. Det handlade om vikten av att ha en dröm och att våga tro på möjligheten att nå sin dröm. Samt att börja leva sin dröm redan nu. Men det handlade också om att ett misslyckande inte behöver vara slutet. Den som höll talet, en student från LTI, berättade att hans sista år på gymnasiet tagit 5 år, innan han klarat alla kurser.

Sundayschool singing.

Efter talet fick söndagsskolan komma fram och sjunga en sång som handlade om att Gud för oss upp över bergen. Fint!

Kanske mest rörande var när en gammal kvinna i rullstol uppmärksammades. Det var Nompilos mormor och hon kommer från en gammal svensk missionsstation, Apelsbosch. Alla var så glada att just hon var där. En av de närvarande prästerna, Lilana, fick gå fram och be särskilt för henne. Tillsammans bad vi också för alla som ska ta studenten i vår (november).

Ja, det var en innehållsrik gudstjänst. Efter en innehållsrik helg. I fredags hade vi lektioner med både rektorn på LTI, Matthews Shabele och några av studenterna. Jag träffade en professor på universitetet, som lovade vara bihandledare till min masterstudent. Härligt! På kvällen var vi bjudna på braai (grillkväll) hemma hos Rico och Mari (kollegor på universitetet) där vi fick träffa andra studenter, som Rico och Mari känner. Bland annat från Nigeria , Zambia och Malawi.

Lördagseftermiddagen ägnade jag i France (som inte är Frankrike, utan ett s k township) där Rebecka och Michael bor med sin familj. Där var även Kajsa med två av sina barn.

För en stund sedan besökte jag vårt gamla hus och träffade alla studenter som bor där. Från Zimbabwe, Swaziland och Sydafrika.

En fullmatad helg som ändå innehållit mycket vila. Jag undrar hur de fyra studernade från Sverige haft det? Spännande!

Teologiskt café

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Ingrid Hammarberg, Maria Bjerklow Dean,
Anders Göranzon, Selom Klu och Gerald West.

Tisdagen den 20 oktober 2015 var fokus på Svenska kyrkans utbildningsinstitut vid ett teologiskt café på School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, i Pietermaritzburg, Sydafrika.

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Maria Bjerklow Dean, Ingrid Hammarberg och undertecknad var det som stod för presentationen. Vi började med att kort berätta om Svenska kyrkan i synnerhet och Utbildningsinstitutet i allmänhet.

Vårt särskilda fokus var på ett av de viktigaste arbetssätten vid inistutet:

Writing as a way of thinking

Vi gick igenom en gnutta teori, delade sedan med oss av erfarenheter av att använda skrivandet på olika sätt i vårt arbete vid institutet. Men framför allt gjorde vi en övning tillsammans med dem som kommit till caféet. Det var glädjande nog en stor skara. Runt 20.

Det vi gjorde var något vi varit med om i både Uppsala och Lund. I olika grupper hade vi läst en dikt av Karin Boye. Uppgiften var att lyssna till texten ett par gånger och sedan stryka under ett eller fler ord, samt i en annan spalt skriva en kort kommenater, association eller dylikt.

Övningen hade fungerat bra i Sverige, så vi tänkte testa hur den skulle landa i Sydafrika. Eftersom dikten av Karin Boye förmodligen skulle fungera dåligt valde vi ett par bibeltexter. Vi började med Predikaren 3:18. Allt har sin tid, ni vet! Den gjorde vi som en slags exemplifierande övning bara vi fem, så att alla deltagare skulle fatta galoppen.

När var och en strukit undet sina ord och skrivit en stund läses texten en gång till av en ledare. När ”mitt” ord läses, ska jag direkt säga samma ord rakt ut i luften. Då pausar ledaren och den/de som strukit under just detta ord, får läsa vad de skrivit i andra spalten. Inget annat. Bara det de skrivit.

Sedan fortsätter läsningen. På så sätt får texten många klangbottnar och en rad nya tankar väcks.

Denna övning visar också på vilket sätt ”Writing as a way of thinking” kan vara demokratisk. Alla får ungefär samma möjlighet att bidra.

Det fungerade bra när vi gjorde vår egen läsning. Och det fungerade ännu bättre när vi inbjöd alla att vara med i en läsning av Psaltaren 23. Herren är min herde!

Det kom fram en del väldigt gripande kommentarer.

Det gjorde att någon frågade under frågestunden om vi i Sverige gör något av alla dessa tankar som väcks, eller om de får ”hänga kvar”. Med handen på hjärtat fick vi erkänna att de ofta blir hängande. Det blev en tankeställare för mig. Hur ofta det är vi sätter igång processer, som vi inte förmår fortsätta.

Oavsett vilket blev dock det Teologiska Caféet lyckat och vi fick många uppskattande ord efteråt.

Pilgrimage of Justice and Peace

Prof Isabel Phiri.

One of the questions to Professor Isabel Phiri, from the World Council of Churches, was about leaving or rather dropping the weapons on the Pilgrimage of Justice and Peace. Should one do that temporarily or permanently? Prof Phiri answered:

Pilgrimage is about transformation. You are not the same at the end of the pilgrimage.

This conversation took place at a Theological Café at the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of  KwaZulu-Natal, Pietermaritzburg, South Africa. Guest speaker was the former Head of School, Isabel Phiri, who is now Associate General Secretary of the World Council of Churches (WCC).

She was welcomed by Professor Roderick Hewitt but also by the present Head of School, Professor Jannie Smit. The Question and Answer slot was chaired by Dr Lilian Siwila. The topic of the presentation was:

Theological Reflections on the WCC Programme of Pilgrimage of Justice and Peace

She started with a brief background. The WCC was formed in 1948 and the aim was for churches to live together (or stay together, as it was put). At the 10^th General Assembly in Busan, Republic of Korea, the phrase was coined:

We intend to move together!

Thus a pilgrimage. Starting in 2013 and going on, at least until the next General Assembly in 2021. A pilgrimage open to member churches, partners but also to all people of good will. A Pilgrimage for Justice and Peace.

One important aspect was the built in conflict between Justice and Peace. According to Prof Phiri many people do not think that they can be combined. You have to choose. The calling of the ecumenical movement is to let  

Justice and Peace kiss each other (Psalm 85:10)

Therefore the image of a pilgrimage is helpful. On a pilgrimage you travel lights. Hence you have to leave some of your burdens. Things that wears you down. The ecumenical movement therefore needs to drop some of their conflicts. Or weapons, if we put it like that. Issues that divide us. Knowing that we all share in the brokenness of this world.

This is of course easy to say. But how do we do it? And what do we focus on? In this global pilgrimage there are eight focus areas. Eight countries, where there is brokenness specifically. The Korean peninsula, Syria, Iraq, Palestine/Israel, DRC, South Sudan, and Nigeria.

There will also be some milestones. In 2015 there is a focus on Climate Justice. People in Europe are literally making a pilgrimage to the COP21 in Paris. In Africa youth are making a similar pilgrimage – but on bicycles – to Nairobi. In 2016 the focus will be on the Middle East and especially the Christian Presence in the region. In 2017 the focus will be on Africa.

The Pilgirmage for Justice and Peace is the framework for all the work within the WCC this period.

Dr Lilian Siwila and Prof Isabel Phiri.

Internship in South Africa

Right now I am back in South Africa. Back in Pietermaritzburg. Back at the Lutheran Theological Institute and the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of KwaZulu-Natal.

On Saturday I arrived together with four students from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. They are here on a kind of internship. They are all doing their final year. One will become a Parish Educator, one is training to become a Deacon and two will be Pastors.

Today we joined a group from the University on a field visit to Vulindlela. It is an area west of Pietermaritzburg. An organisation called CAPRISA has a research site there. The acronym CAPRISA means: Centre for the Aids Programme of Research in South Africa. It is supported by UNAIDS and really an impressing initiative. The trip was organised by CHART. Collaborative for HIV and AIDS, Religion and Theology.

The organisation carries out pharmaceutical trials, partner with a number of clinics, run projects for youth, offer counselling and testing etc. They also cooperate with the community and look at a number of reasons why the HIV infection rate is exceptionally high in this area. About 40% of the population are infected with HIV. And new people get affected all the time. Not only here, but in the whole world! Every day there are 6 000 new infections in the world. 4 000 of those are in sub-Saharan Africa. This according to UNAIDS. The HIV pandemic is not over.

What I found both interesting and disappointing was the information that many young women in Vulindlela have inflammation in their genitalia. The reason is the idea that men like their vaginas to be dry. So with different herbs and other methods they try to achieve this and this of course damage their bodies. With inflammation it is much easier for the virus to get into the woman’s system and she becomes infected.

We were also told that many young women opt for anal sex. There are a number of reasons. One is that they don’t fall pregnant, which is true. The other that they keep their virginity. The third reason is of course false – they believe that anal sex is safer from a HIV perspective. It is actually the opposite.

So, the spread has to do with gender roles, lack of information and a number of other things.

One of the staff members we met used a metaphor called “the Cabinet”. Young women in the rural areas get infected by different “cabinet ministers”. 1) The Minister of Transport, is the man that takes her to school when it is raining or when the road is too long. In exchange of … 2) The Minister of Health buys food, soap, clothes and other necessities for her. In exchange of … 3) The Minister of Education can be either a teacher or a man who pays her school fees. In exchange of …

I had a nice conversation with one of the staff members. Ulenta. She gives support to the clinics in the area. There are about 90 000 people living in Vulindlela, so there are a number of clinics. They are often understaffed but with proper routines and systems in place they can do their work much better.

CAPRISA is doing a great job. To save lives. To empower people to live better lives.

Together with Ulenta.

Terminsslut i sikte

Så har jag i stort sett lagt en termins akademiskt lärararbetet bakom mig. På måndag ska jag examinera en student och handleda en annan. Sedan återstår förstås rättning av ett antal tentamina. Men det blir först i juni.

Idag har jag suttit med essäer. Ämnet har varit ecklesiologi. Dels har de handlat om kyrkan (som ju är innebörden i begreppet ecklesiologi), dels om sakramenten. Den disciplin jag undervisat i är systematisk teologi. Jag lovade ta hand om fyra veckor. Fyra lektioner à 45 minuter varje vecka. Det har varit spännande. Jag hade ungefär samma lektioner 2013, så jag behövde i stort sett bara fräscha upp mina gamla presentationer. Men en ny bok hade lagts till litteraturlistan, så helt utan arbete från min sida har det inte varit.

Den sista uppgiften före tenta-perioden har för studenterna inneburit att skriva en essä. 3000 – 4000 ord. Vi är tre lärare som delar på kursen, så jag tänkte mig en rimlig arbetsbörda. Det är 19 studenter.

Men nu hör till saken att studenterna själva får välja ämne. Beroende på det, hamnar essäerna hos mig eller någon annan. Varför jag fått 13 essäer (av 19) förstår jag inte. Jag ser några möjliga svar:

1. Studenterna tror att jag inte är så hård i min rättning. (Jag har inte sett hur de andra rättar. Men vi följer samma standards, så det borde inte spela in).
2. Mina lektioner är bättre, så att de helt enkelt lärt sig mina ämnen bättre. (Detta tror jag inte alls är sanningen).
3. De skriver essäerna just nu och just nu ligger mitt ämne högst upp i huvudet. (Men de ska ju tentera alla ämnen, så det verkar inte som en smart strategi).
4. De är helt enkelt intresserade av dessa ämnen. (Och i så fall kan ju min undervisning ha spelat in).

Det är aningens tidskrävande. Nästan ingen student har engelska som första språk. Och det har ju inte jag heller. Känn på ord som:

Efficacy
Efficacity
Transubstantiation
Consubstantiation
Transfinalization
Transsignification

Oftast rättar jag studenternas arbeten i word. 

Dessutom är det allt det där med källhänvisningar. Inte enkelt.

Nu är jag i alla fall klar. Jag hoppas att det inte kommer fler, för det har jag varken tid eller lust med.

Kläder – viktigt?

Min kollega, Philippe Denis, blir utnämnd till 'Fellow of the University'.
Han har en ganska medelmåttig, svart dräkt från något uuropeiskt universitet.
Betydligt färggrannare är dräkten från UKZN.

De senaste dagarna har jag reagerat på kläder. För någon vecka sedan hade vi 'graduation'. Då går alla lärare i en procession. Den ena utstyrseln är förgrannare än den andra. Det är vackert. Men såklart signalerar kläderna också annat än skönhet. Makt och position.

Vi människor hör till djurriket. Där uppträder också individer i vackra skrudar. Främst männen. Men förmodligen finns det, som alltid, undantag. Skillnaden är att inte djuren behöver klä på sig (eller klä ut sig).

Det var inte så lätt att hitta företag som säljer biskopsskjortor
 för kvinnor. Denna skjorta benämndes inte som sådan. Men är dock lila.

T ex läste jag en artikel av forskaren Karin Sarja. Women’s situation in Church of Sweden. Där hänvisar hon till en predikan, som dåvarande biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, höll 2008. Det var 50-årsjubileum efter beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Predikan tog sin utgångspunkt i apostlagärningarn 16:14-15 där Paulus, Silas och Barnabas kommer till Thyatira och möter Lydia. Det som här har med kläder att göra är att Lydia handlar med purpurtyger. I sin predikan 2008 gav Antje Jackelén, enligt Kyrkans Tidning, ett affärstips till Lydia:

Satsa på biskopsskjortor för kvinnor. Det är en underutvecklad men växande marknad.

En kul poäng, tycker jag.

Sedan dyker drottning Silvia och prinsessan Madeleine upp i mitt facebook-flöde. De har varit på besök hos påven Fransiscus. Läser jag på SvT. Och de har varit iklädda svarta sjalar. Jag får lära mig att det på spanska kallas 'mantilla'. Efter en ganska lång kommunikation på facebook inser jag att det är samma ord som 'mantilj' i en av Evert Taubes slagdängor:

Förmodligen ska jag ange att hovet har copyright på detta foto. Läste dock
att jag får använda det om jag anger fotografen. Han heter Henrik Montgomery.

Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita ....

Inser att jag aldrig förstått vad en mantilj är, förrän nu.

Och idag dyker Equmeniakyrkans nya gudstjänstdräkt. En blå så kallad 'robe'. Intressant. På denna kan pastorer och diakoner använda en så kallad 'stola' – det som även biskopar, präster och diakoner i många andra kyrkor bär. Som en randanmärkning reagerar jag på att pastorer och diakoner använder dem olika. Diakonen ska ha den korslagd över höften och pastorn ska ha den rakt hängande. Här tror jag Equmeniakyrkan blandar bort korten. Så gör även Svenska kyrkan. Stolor hänger olika för biskopar, präster och diakoner. På en alba har prästen inte rakt hängadande stola utan den är korslagd på magen. Om vi däremot har ett s k räcklin kan stolan hänga rakt ner. Enligt mitt sätt att se det, borde samma sak gälla för diakoner. Annars är budskapet att biskopar och präster kan göra likadant ibland men aldrig diakoner.

Blått brukar annars i kyrkliga sammanhang vara Marias färg. Men jag
tror inte att Equmeniakyrkan tänkt så.

Detta var dock en liten utvikning. Det som är intressant är att vi verkar behöva kläder för att uttrycka oss. För Equmeniakyrkan är det viktigt att markera att det fortfarande råder valfrihet. Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare säger enligt Sändaren:

Det här är ett erbjudande .... Men man får göra precis som man vill under ordinarie gudstjänst. Full frihet råder.

Den blåa dräkten har valts, för att den finns hos metodisterna. När Equmeniakyrkan bildades, var ju metodisterna en av tre samfundsbildare.

Så, vad vill jag säga? Egentligen bara fundera högt kring detta med kläder. Själv använder jag ju både prästkläder och akademisk dräkt. Det senare mer sällan. Skulle jag kunna klara mig utan? Kanske. Många kyrkor gör ju det. Men å andra sidan är det vackert. Däremot inser jag mer och mer att det är viktigt att fundera över sambandet makt/position och kläder. Den lila biskopsskjortan signalerar ju helt klart makt och position. Den svarta mantiljen på drottningen och prinsessan kanske kan sägas signalera underordning. Vad signalerar Equmeniadräkten? Jag vet inte riktigt.

Solidarity at UKZN

Today we had a gathering on the library lawns on PMB campus of the University of KwaZulu-Natal. We were many who took a stand against xenophobia, and showed solidarity with those who are the targets of such xenophobia. We also marched from the main campus, to Gold Road campus and to the Agriculture campus.

Viva, Africa, viva!

Amandla – Awethu!

Mayibuye iAfrica!

The trees are showing inclusivity today - as always! Yellow - the colour of the day,

My colleague, Rico, was happy to be part of this activity.

We formed a big circle on the lawn and sang 'Nkosi sikelel' iAfrika' - God, bless Africa!

A colleague from another school, was one of the organisers.

The only yellow thing I found in my wardrobe was a tie!

Another colleague, Billy, and Selom, from WestAfrica (and Sweden) enjoying ubuntu!

All photos: Kristina Göranzon

Faith, hope, and love – a Swedish TV-show

Today I attended a workshop at our university:

Borders and Religions crossing borders

Perspectives on Space, Formation and Citizenship

The workshop was organized by the Research project 'Good Protestant, Bad Religion? Formatting Religion in Modern Society'. It is based at Oslo University and is financed by the Norwegian research Council (NFR)

We have listened to presentations around a concept called ‘protestantization’. I am not sure I understood everything. In one of the papers the main organiser, Prof Trygve Wyller from Oslo, explains:

Protestant is evidently part of the modernity, democracy and citizenship, it might also be part of trajectories of exclusion and repression, both in the past and today.

So, it is a lot about how religion plays a part in the whole process of creating different spaces. Spaces that sometimes are separated by borders.

While I listened to the presentations I thought about the TV show, that I knew was going to start tonight:

Tro, hopp och kärlek. (Faith, hope, and love).

'Mark will help three priest and a pastor find love.'

The program idea is that a few clergy who are single, will present themselves to the TV-audience. Other single persons, who are interested in dating them, will then have a chance to write to the TV channel in order to date the particular priest/pastor they are interested in. The ultimate objective is that the priest and the other person will find love through the program.

I must confess that I was a bit dubious. But the first colleague in the show was a person that I know. Kristin. She made a very good impression. Relaxed! In a sense I felt proud.

Religions crossing borders? Definitely. Formatting religion in modern society? Yes. Good protestant, bad religion? That’s up to the viewers to decide. I am sure that there will be a whole lot of comments in social media. It will be interesting to follow this from a distance.

By way of anecdote, the program leader is a famous Roman Catholic. And he is proudly gay.