Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.

Kallak, Liberia och Marikana

En av mina kollegor i den världsvida kyrkan gör mig uppmärksam på en krönika om situationen i Kallak. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren, skriver om samernas situation och inte minst hur konsten kan vara en del i kampen för mänskliga rättigheter i Sapmi, när provsprängning ska ske och kortsiktiga ekonomiska intressen råder.

Jag tänker på att Luleåstift har vänskapsband med den Lutherska kyrkan i Liberia, där Sverige varit mycket aktiv i gruvnäringen.

Liberia, som också försöker leva försoning efter sitt långa inbördeskrig. Den Lutherska kyrkan driver ett Trauma Healing & Reconciliation Program.  I det arbetet har man samarbetat med the Institute for Healing of Memories i Sydafrika.

Detta institut grundades av Michael Lapsley. Om honom skriver Härnösands stifts biskop Tuulikki Koivonen Bylund på sin blogg under rubriken:

Dags visa vad försoning betyder. 

Hon skriver om samerna. Då var vi tillbaka där denna bloggpost började. Men Härnösands stift har också ett vänstift, Cape Orange Diocese, i södra Afrika, där Marikana ligger.

Allt hänger ihop. Kristi kyrka finns också högst inblandad i det som sker. Frågan är bara:

Hur?

The Marikana shootings, justice and healing

Today I come across two reactions to the Marikana shootings. Both are expressed by church leaders in South Africa. I think they relate to one another although they don’t address the same aspects.

The Anglican Archbishop of Cape Town, Thabo Makgoba, has a blog. This week he publishes a letter to the President of South Africa, Jacob Zuma. In the letter the Archbishop strongly urges the President to make state funded legal representation available to families of those mine workers, who were killed at the Lonmin mines in Marikana in August this year. Apparently the Government is funding the legal representation of the police, who killed mine workers but similar legal support is not being extended to the miners themselves nor to the families of those who lost their lives. It is not often that the Archbishop nowadays writes this kind of appeals to the President. Former Archbishop, Desmond Mpilo Tutu, often did so. It is a good sign. Archbishop Makgoba ends his letter in the same tradition as Tutu used to do:

Please be assured that you remain always in my own prayers, and those of the Anglican Church of Southern Africa, that God will bless you with his wisdom and grace to follow his best paths in all you do, so that you might be a blessing to this nation, and to all its people.

Yours in the service of Christ

+Thabo Cape Town

Another example where the Marikana shootings are commented on comes from Fr Michael Lapsley, also an Anglican Church leader. He is the founder of the Institute for Healing of Memories. In an interview in the Mail and Guardian he is described as a struggle veteran who became a healer. A letter bomb in 1990 shattered both his ear drums, destroyed one eye and blew off both hands. He then discovered his new calling, namely to become a healer of the South African nation. He says that the Marikana shootings is the latest example that South Africa is still a traumatised nation.

We need to find a way of listening to each other and not simply shouting past one another. But that also needs to be coupled with the challenge that the income distribution between rich and poor in South Africa is the most unequal on earth. We need to speak not only about poverty but also about greed.

I hope that many more Church leaders start to voice their critique. To me it brings hope. Do we hear a voice like this in Sweden? Well, it happens that our own Archbishop, Anders Wejryd, writes letters to our Prime Minister. Last year he critisised the Swedish Government for voting against the Palestinian application to join United Nations' cultural organisation UNESCO. He also strongly opposed Sweden’s arms export in an article in Dagens Nyheter last year. But when does he critisise the Government for injustices in the Swedish society?