Design och predikan

Detta verk heter: 'Oskrivet blad' eller 'Skrivmaskin'
 och är designat av Wanja Djanaieff.

Vi besökte Kalmar konstmuseum och såg på tre utställningar. Den första vi såg heter

Designarkivet A-Ö

Den beskrivs på följande sätt på museets hemsida:

I utställningen kommer fokus att ligga på de skisser som Designarkivet förvaltar, på deras värde och deras betydelse för designprocessen.

Utöver själva konsten fanns också en del förklarande text. Om designprocessen står bland annat detta att läsa:

Skissandet handlar om att våga inte veta. Alltså modet att vara i det kaotiska ickevetandet. Man skulle kunna sätta upp en skylt på sin dörr där det står: ’Jag vet inte, jag letar.’ Hela vår kultur talar om att man ska veta. Men vetandet blir lätt stela dogmer som hindrar seendet.

Detta är ett citat av Klas Tham, som jag förstår är arkitekt. När jag läser hans ord funderar jag över predikoskrivandet som en kreativ process. Jag vet i och för sig inte om jag håller med om att vår tid präglas av att "man ska veta". Men oavsett vilket måste varje kreativ process innehålla ett moment av att leta. Jag undervisar ju i homiletik, som brukar översättas

Predikokonst

Ett typiskt verk av Raine Navin (1976):
'En hyllning till jordens alla kvinnor'

En predikant är alltså en konstnär. Och vi har förmodligen mycket att lära av andra konstnärer. Det kan hända att jag kommer att införliva en del av det jag såg på museet i min undervisning i vår.

En annan utställning handlade om relationen mellan kor och människor: Du har två kor. Vi såg den som hastigast. Tanken bakom var bland annat att vi människor – när vi betraktar korna upptäcker hur lika vi är som människor.

Den minsta utställningen handlade om Kalmarprofilerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Hustruns vän, Helene Alm, har gjort en film om dessa konstnärer:

Kung Raine & Drottning Gunilla

De konstverk som visades upp var sådana som paret donerat till museet. Dessutom fanns möjlighet att se filmen. Vilket vi delvis gjorde. (De som kommer en timme innan stängningsdags får skylla sig själva …)

Den timme vi spenderade på museet gav många nya tankar och insikter. Inte helt fel på årets näst sista dag.

Svärmodren, hustrun och svärfadren. 2017 års näst sista dag.
Framför verket: 'Oskrivet blad'.

Homage till svärföräldrarna

Mellandagar och semester.

Shoppingtur till MediaMarkt.

Uti Kalmar är vi gäster

hos ett äldre par, så starkt.

Jämställdhet för dessa gäller -

allt de delar. Det är känt!

Redan mörkt, när det nu kväll är

ger de varsin fin present.

Svärfadren har iPad redan

nyttjat många år, var dag.

Dags för svärmodren att sedan

i en padda själv ta tag.

Om två dagar paret firar

62:a bröllopsda’n.

Åt varandra kärt de plirar:

nu har de ett eget LAN.

Svärfadren har gett sin hustru en helt ny iPad och själv har han fått nytt fodral.

Bo Nylund – en förebild

Bo Nylund. Enkelhet och äkthet.

I förrgår besökte Bo Nylund oss på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. En högtidsstund. På en stol, med ett enkelt anteckningsblock i knät, trollband Bo oss lärare och studerande.

Temat var inkarnationen och vi togs med i ett djuplodande teologiskt samtal som bottnade i skapelsen och våra mänskliga livsförhållanden.

Bo är snart 85 år. Han kan vara den äldste gästföreläsaren vi har haft. Nu pratar de studerande redan om möjligheten att bjuda in honom igen. Det var knäpptyst när han talade.

Jag skulle kunna skriva mycket om Bo. Han var min religionskunskapslärare under mina gymnasieår på Fjellstedtska skolan. Han har utbildat många gymnasieelever i Uppsala. En sådan elev han ofta återkommer till är Anders Kompass, som jag vet ser Bo som sin mentor. De delar lidelsen för mänskliga rättigheter och kärleken till Latinamerika. Bland annat. Bo nämnde Anders Kompass, när han fick en fråga om domedagen. Varför finns domedagen som teologiskt motiv? Direkt togs vi med på en resa till Bolivia, där Bo och Anders deltog i en delegation som skulle se hur de mänskliga rättigheterna efterlevdes. Ur de fattiga och förtrycktas perspektiv blev det för både Bo och Anders omöjligt att inte tänka att det måste komma en punkt när ”alla böcker öppnas”. För att människor ska kunna få upprättelse.

Lika övertygat tog Bo avstånd från tanken att någon enda människa ska behöva plågas i all evighet i ett inferno.

Det som jag tror griper tag mest är Bos förmåga att kombinera en stor öppenhet för att vi kan komma till olika slutsatser i svåra frågor med en glasklar, knivskarp teologi, när det gäller makt och utsatthet.

Bo är ordförande i Ekumeniska Fristadgruppen i Uppsala. Inget att förvåna sig över.

En av de studerande, som jag såg anteckna flitigt under Bo Nylunds besök, bad jag skicka framför allt ett citat till mig. En mening som innefattar mycket av inkarnationens mysterium:

I Jesus så kan den gudomliga kärleken manifestera sig själv inom ramen för den mänskliga existensen.

Så hoppfullt och eftersträvansvärt för alla oss människor.

Ungdomens hus i Uppsala

För någon vecka sedan besökte jag Ungdomens hus i Uppsala i ett ärende. Det är, vad jag förstår, Sveriges enda Ungdomens hus, som drivs helt av ungdomar. Det har funnits sedan mitten av 1980-talet. Jag hamnade mitt i ett föreningsmöte och blev imponerad av initiativförmåga och demokratiskt sinnelag.

Byggnaden på Svartbäcksgatan 32 är i stort behov av renovering. Ingen kan väl vara emot det. Risken finns dock att Ungdomens hus inte får vara kvar om fastigheten renoveras och hyran då blir fördubblad. Det går att läsa mer i en artikel i UNT. Vi bor nästan grannar med Ungdomens hus. Det trivs vi med.

Därför har Ungdomens hus startat en namninsamling – länken här – för att skapa opinion för att verksamheten ska få fortsätta att bedrivas i nuvarande lokaler. Det tycker jag är bra. Jag har därför skrivit under uppropet. Gör gärna det Du också!

New leadership for the ANC

Today Cyril Ramaphosa was elected as new President of the African National Congress (ANC). Mail and Guardian reports that he won with 2 440 votes to Nkosazana Dlamini- Zuma’s 2 261. The rest of the leadership will be:

Deputy President: David MabuzaNational Chairperson: Gwede Mantashe
New Secretary General: Ace Magashule
Deputy Secretary General: Jessie Duarte
Treasurer-General: Paul Mashatile

I don’t know much of them but I understand that the top six, as they are referred to, consist of three Zuma-supporters and three Rampahosa-loyals. This means that ANC is split in two.

The only person I know of is Ace Magashule. He became Premier of the Free State when we lived in Bloemfontein. He was regarded as a notorious crook. From close friends I have learnt about his corrupt actions. It is not good news that he becomes the new Secretary General. But of course, it is a democratic decision.

The new ANC president. Cyril Ramaphosa.

What about Cyril Ramaphosa then? His played a crucial role when South Africa became a democracy in the beginning of the 1990s. He was one of the chief negotiators when the new constitution came into being. Many thought he would become the successor of Mandela. The party, however, appointed Thabo Mbeki as deputy president. Ramaphosa then left active politics and went into private business. According to Daily Maverick he was, in 2015, by Forbes estimated to have a net worth of $450-million.

This is of course a problem. He is a very rich person. One of my oldest friends in South Africa, Lorraine-ann Isaacs, a dedicated teacher in Cape Town, made this comment on Facebook today about rich persons like Rampahosa:

… because of their accumulated wealth and opulence they are now too removed from the plight of the ordinary, POOR people on the streets...he and his new administration have a lot to proof

I agree. But I hope that the corruption that was linked to Jacob Zuma at least will be halted.

Följ Finlands exempel

Imorgon fyller Finland 100 år. Det kommer säkert att firas. En specifik händelse, som är värd att sätta extra fokus på är Finlands beslut att förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Detta enligt Aftonbladet för några dagar sedan. 

I Svenska Dagbladet menar Christer Mattsson, forskare och expert på högerextremism, att detta inte löser Sveriges problem. Att NMR i Sverige kan komma att utnyttja detta i sin propaganda. Så är det säkert. Därför menar jag, liksom många andra, att NMR borde förbjudas även i Sverige. Om detta har jag bloggat förut.

Jeannette Escanilla och Patrick Konde.

Ikväll deltog jag med ett par hundra Uppsalabor i en manifestation på Stortorget.

NEJ till Nazism på våra gator!

Arrangörer var Patrick Konde och Jeannette Escanilla. De var välgörande tydliga på flera sätt men det som gjorde starkt intryck på mig var förmågan att skilja på sak och person. Det handlar inte om nej till nazister. Dessa är människor och behöver inneslutas i samhällsgemenskapen. Däremot är det ett klart och tydligt NEJ till organiserad nazism och rasism. Krav framfördes på att följa Finlands exempel.

Detta är viktigt. De som väljer att ansluta sig till våldsbejakande rörelser gör det ofta för att de söker ett sammanhang, en tillhörighet. Kan vi förhindra detta? Ja, om vi blir uppmärksamma på tidiga tecken och förmår visa medmänsklighet, även om vi möts av hat och förakt. Visst har varje vuxen människa ett eget ansvar. Men som samhälle är det fint om vi kan sträva efter att alla hör till. Hur skulle det annars se ut?

Det var fint – om än något kallt – att få vara med ikväll.

Det var också med ett inslag på de regionala nyheterna i SvT.

Gilla gärna!

Tomtebananen är en av våra uppskattade volontärer.

I denna bloggpost skulle jag vilja be Dig om en tjänst. Om Du är på Facebook, får Du gärna gå in och gilla en särskild Facebook-sida. Det gäller

Fair TradeShop Globalen

(Du kan klicka på hyperlänken, som finns i butikens namn ovan). Det är Uppsalas egen butik för rättvis handel. Igår hade vi glöggfika. Vi försöker ha någon slags event varje månad. Ofta i form av fika. Goda medarbetare i föreningen bakar då smaskigt fikabröd. Andra ställer upp som volontärer. Det kan röra sig om att servera fika, dela ut flygblad utanför butiken eller stå i kassan. Igår var det säkert 5-10 volontärer i farten.

Varför gör vi detta? Jo, vi tror på rättvis handel som ett sätt att påverka situationen i världen. Fairtrade-märkningen betyder att den som producerar varan får en rimlig lön för sin möda. Det betyder att vi ger människor möjlighet att leva på sitt arbete. Rimligt, inte sant?

Om Du har möjlighet får Du alltså gärna gå in på vår Facebook-sida och gilla den. Det innebära att Du i Ditt flöde kommer att se våra uppdateringar. Om Du gillar även dem, kommer våra uppdateringar att hamna lite högre upp i Dina vänners flöden. Om jag nu har förstått hur Facebooks algoritmer fungerar.

Du kanske inte bor i Uppsala och därmed inte handlar så ofta i vår butik men kanske bor någon av Dina Facebook-vänner i Uppsala. När Du gillar något är chansen större att de ser det och slinker in i vår butik.

Men såklart: bara om Du vill. Annars är jag glad att Du läst denna text och nöjer mig med att önska Dig en 

Välsignad adventstid.

“I needed to protect my future …”

Charity and her friend Lucy (who is a golddigger in Vetlanda - believe it
or not. See Guldström.) I am sure they have a special protection from Mary,
the mother of Jesus (this version painted by Maria Eklöw Bosaeus)

Yesterday we had visitors at our school (the Church of Sweden Institute for Pastoral Education). Charity Resian, a young woman from Kenya, is a Master Student at Uppsala University. She was invited to come and speak about Female Genital Mutilation (FGM) and she had brought colleagues from the University and some friends. But Charity herself was of course the guest of honour.

She showed us a 30 minutes movie portraying her own story in relation to FGM. After the movie she answered questions. Briefly she refused to go through FGM at the age of twelve. This affected her whole family. She was the first in her community to refuse. Her mother didn’t, as far I understood, agree with her from the beginning but after some time, even she understood that her daughters struggle was righteous.

Both the movie and Charity’s whole appearance filled us with hope. One person can make a difference. Today the community acts differently. There is a possibility for girls to say no to FGM without being stigmatized.

Charity told us that she hopes that the short movie will be developed into a documentary. I really hope this will come true. More people need to watch it. To see Charity and her mother talking about this painful journey is life affirming. The film does not downplay the pain and suffering. But right through shines a hopeful light.

Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika

På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé

2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ

För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:

Vi är emot patriarkatet, inte männen.

För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad

Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!

Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?

Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?

I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.

Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.

Körmusik

När jag ser tillbaka på mina hittills snart 57 levnadsår inser jag att mitt största fritidsintresse har varit och är körsång. Jag räknade efter för ett tag sedan och tror att jag sjungit i minst 15 körer i mitt liv:

2016-	Fyris Kammarkör, Uppsala
2007-10	Sancta Birgittae Sångare, Kalmar
1996-99	Carpe Diem (kvartett), Aneby
1988-90	Skellefteå Kammarkör
1988-90	Bastuträsk kyrkokör
1980-87	Allmänna sången, Uppsala
1985-86	Collegium Cantorum, Uppsala domkyrka
1978-80	Uppsala kommunala musikskolas kammarkör
1977-84	Schola Cantorum, Uppsala domkyrka
1976-77	Vindhemskören, Uppsala
1976-78	S:t Olofs Ungdomskör, Uppsala
1976-79	Cantemus, Fjellstedtska skolan kör, Uppsala
1975-76	Tåsjö kyrkokör
1975	Hotings centralskolas kör
1970-73	Barnkören, Långträsk

Tillbaka i Uppsala efter många år norröver eller söderut går vi på en del konserter. Inte minst när äldste sonen sjunger. Vilket han gjorde idag. Han är med i Västgöta Nations Manskör (VGMK) även känd som Korgossarna.

Masja Goundorina leder kören i Voujnha Biegga.

De firade 25 år idag, i Uppsala Missionskyrka. Eller 405 år. Det berättas att kören fanns redan 1632. Jag undrar om det är sant. Det mesta som sägs under en konsert med Korgossarna är nämligen ytterst skämtsamt. Eller vad säger ni själva om att Ingemar Bergmans hela filmproduktion i själva verket är en hyllning till manskörssång i allmänhet och VGMK i synnerhet. Tja, vem vet?

Mitt i all studentikos humor fick vi lyssna till god körmusik. Alltifrån klassiska manskörssånger som ’Hej, dunkom’ till mer nutida stycken som ’Syokonsulentens marsch’.

Konserten innehöll tre versioner av VGMK. En storkör med nästan alla de som varit med under dessa 25 år. En mindre version med korister som övat extra inför denna konsert och så den minsta uppsättningen: de som är aktiva i kören idag. De sistnämnda sjöng verk av Poulenc, Rautavaara och Schubert. Allt under god ledning av den nuvarande dirigenten, Rebecka Gustafsson (vars far jag märkligt nog haft som student vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut).

Det som fastande mest hos mig var ändå när en av körens tidigare dirigenter, Masja Goundorina, som nu dirigerar Allmänna Sången, ledde kören i stycket:

Voujnha Biegga

Verket har text på Lulesamiska (tror jag) av Johan Märak. Johan har varit kyrkoherde i Jokkmokk och jag har känt honom sedan jag var barn. I stycket gav kören prov på stor inlevelse när de både sjöng den finstämda texten och imiterade många slags djur, som möter i fjällvärlden. Allra sist uppfattade jag en renhjord, som sprang över kalfjället.

Texten med översättning - från programbladet.

Det var fint att få ta emot välsignelsen på detta sätt. Sammantaget var det också den sång som harmonierade bäst med det kyrkorum i vilket konserten hölls.

Gemensam tvättstuga

En vanlig torsdagskväll går jag ner i tvättstugan för att hämta tvätten, som precis är torr. I en av våra gemensamma tvättstugor. Vi är många hushåll som delar på denna resurs. I den lilla finns det två tvättmaskiner. I den stora tre. Eftersom vi numer bara är två i hushållet behöver vi inte tvätta så ofta.

I tvättstugorna finns stora ytor. Det är enkelt att vika allt och lägga det i prydliga högar. Behöver vi stryka eller mangla finns det förutsättningar även för det.

I vår lägenhet finns inte plats för någon tvättmaskin. Jag kan förstå de hushåll som har det. Särskilt om de har barn och därmed mer tvätt än vi.

Själva är vi nöjda med att utnyttja de gemensamma faciliteterna. Fint på något sätt.

Jag vann – men tävlingen fortsätter

Just nu pågår vår stegtävling på kyrkokansliet. Jag har alltså en stegräknare fäst i byxlinningen. Och försöker tänka extra mycket på att röra mig. Promenader med hunden hjälper till. Det är faktiskt spännande!

Idag kom mina arbetskamrater och gratulerade mig till att jag vunnit en biobiljett. Det hade jag inte hunnit se. Roligt!

Tävlingen fortsätter dock flera veckor. Så än är det inte avgjort.

De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Jämställdhet - kampen den går vidare!

Kampen den går vidare

Det var en slogan som användes under kampen mot kärnkraft i slutet av 1970-talet. När linje 2 vann och kärnkraften byggdes ut fick texten ändras till

Kampen den går inge vidare

Jag kom att tänka på detta efter att ha tittat på TV-nyheter de senaste dagarna. SvT berättar att bara män får nobelpris. För andra året i rad. Ett annat inslag om kvinnors representation i riksdagen och dess utskott. Där låg SD lägst av alla. I TV4 menade Mattias Karlsson att det inte beror på dålig jämställdhet i partiet. Suck! En stor nyhet i bland annat SvT (men är det verkligen en nyhet) var att kvinnors pensioner är lägre än mäns. Mönstret är väl ändå övertydligt.

Listan skulle kunna göras ännu längre. Hur är det till exempel för kvinnor att gå ut på krogen? I mitt flöde dök en skarp kolumn från Linnéa Claeson i Aftonbladet upp.

Jag vill bara dansa men han låter mig inte vara ifred. Hans hand på min rumpa och en spritdränkt andedräkt i mitt öra. Han försöker övertala min tjejkompis att dela en drink, en dans eller en säng. Vi avvisar samtliga förslag, men människan står likt förbannat kvar och sneglar mot grabbgänget som står och flinar i baren. Det jag ser som trakasserier kallar dom för komplimanger.

Helt oacceptabelt. Ändå är det en verklighet som alltför många kvinnor tvingas leva med hela tiden.

Så, det finns all anledning att säga ifrån. Alla måste arbeta mot detta. Som man vill jag inte leva i ett samhälle som inte är jämställt. Det är inte bra för någon. Inte den 11 oktober och inga andra dagar heller. Med andra ord:

Kampen den går vidare

Att predika är roligt

De närmaste veckorna ska jag få predika vid ett flertal tillfällen. Det uppskattar jag. Som lärare i predikokonst (homiletik) är det viktigt att med jämna mellanrum få göra det. Det finns många präster i Uppsala, så jag blir inte ombedd varje vecka. Men ibland händer det.

I Aneby kyrka finns en dopgrav med ett konstverk, som
symboliserar treenigheten. Det ska bli fint att återse det.

På söndag sker det på annan ort. Aneby kyrka i norra Småland, i Linköpings stift, fyller 20 år. När den invigdes var jag kyrkoherde där. Där ska det bli festhögmässa och jag fick tidigt frågan om jag ville predika. Såklart att jag sa ja. Aneby kyrka är spännande. Evangelietexten för kommande söndag likaså. Den handlar om Guds rike. Om skatten i åkern och om köpmannen som letar efter den vackraste pärlan av alla. Två rika bilder, som ger oändligt många associationer.

Rikshelg med Svenska kyrkans unga äger rum helgen därpå. Jag får möjlighet att leda mässan på lördag kväll. Det blir också en möjlighet att förkunna Guds ord. De som kommer är distriktsstyrelser från alla Svenska kyrkans ungas distrikt, samt deras förbundsstyrelse och även en del andra engagerade ungomar.

På söndagen – dagen efter – ska jag predika i Uppsalamissionskyrka. Det har att göra med en fritidssysselsättning jag har. Som ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen (och präst förstås) är jag inbjuden att predika i församlingens gudstjänst. Det har att göra med FairtradeFokus-kampanjen som äger rum 9-22 oktober. Även denna söndag är det en spännande evangelietext. Markus 2:1-2. Den handlar om hur fyra vänner bär en förlamad person till Jesus. Eftersom det är trångt framför dörren sänks den lame, på sin bädd, ner till Jesus. Hur hänger detta ihop med rättvis handel? En utmaning!

Ytterligare en dag senare – på måndagen – dialogpredikar jag med en av de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi kommer också att utgå från Markus 2:1-12. Vi kommer att predika i en gudstjänst som handlar om döden och det eviga livet.

Ganska olika predikouppdrag. Att få denna möjlighet uppskattar jag varmt.

Kyrkomöte – kyrkohandbok – kyrkans enhet

Idag inleddes 2017 års kyrkomöte. De 251 ledamöterna samlas 3-6 oktober och 20-23 november. Enligt Kyrkans Tidning är den största frågan i år kyrkohandboken.

När jag föddes 1960 gällde 1942 års handbok. Det var enligt den jag döptes, konfirmerades, vigdes och prästvigdes. Vår nuvarande kom 1986. En av de studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut frågade mig om det var mycket strid kring den. Jag minns inte att det var det. Men jag uppfattade säkert inte allt. Dessutom fanns varken facebookgrupper eller twitter på den tiden.

Nu har diskussionens vågor gått höga. Det finns delade meningar om det förslag som kyrkomötet ska ta ställning till. Jag vill inte med denna bloggpost gå in i den diskussionen. Däremot vill jag säga något allmänt om kyrkohandbokens och gudstjänstens funktion i vår kyrka.

Det är framför allt genom vårt gemensamma gudstjänstfirande som kyrkan hålls ihop. Och då menar jag inte bara Svenska kyrkan utan hela kristenheten. Det finns självklart andra aspekter på kyrkans enhet, som har betydelse. Men gudstjänsten är det främsta.

Min bön är att ledamöterna i kyrkomötet ska få kraft och inspiration att samtala och så småningom besluta med kyrkans enhet för ögonen. Det betyder inte att alla måste vara överens. Tvärtom. Varje ledamot och naturligtvis varje medlem i Svenska kyrkan måste självklart få uttrycka sin uppfattning. Det är ju oerhört viktigt att så många perspektiv som möjligt kommer fram. Enhet som innebär att inte få göra sin röst hörd, är inte någon bra enhet.

Tre tomma stolar, som jag förstår användes
i inledningsmässan tidigare idag.

Min bön till kärlekens Gud är att vi efter beslutet i november ser en gemensam väg framåt, där en ny kyrkohandbok kan tas emot med glädje i vår. Skulle kyrkomötet besluta att inte anta en ny kyrkohandbok hoppas och ber jag att det beslutet också tas emot som en möjlighet att söka djupare enhet.

Själv kunde jag inte gå på kyrkomötets inledningsmässa, som ägde rum i Uppsala domkyrka kl 14 idag. Däremot ledde jag själv mässan kl 17.30 i Sturekoret. Det var då dagens tredje mässa i domkyrkan. Vi var inte riktigt lika många som på kyrkomötets inledningsmässa. Vi var 3 st. Men även vi fick ta emot Jesus Kristus som kom till oss i bröd och vin. Och vi firade mässan i visshet om att vi alla hör ihop i Jesus.

Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Svärmodren äger

Såhär såg SKM's logotype ut
när svärmodren sändes ut.

Det kom ett mejl. En kallelse till högre seminarium i missionsvetenskap. En text om missionärer från Växjö stift skulle avhandlas. Spännande! Skulle jag vara bland dem?

Det visade sig att så icke var fallet. Texten handlade om missonärer från Växjö stift fram till 2004, då namnet Svenska kyrkans mission försvann. Och utsända medarbetare kom att kallas just utsända medarbetare och inget annat. Visserligen anordnades en missionärssändning för oss Trettondedag Jul 2013. Biskop Jan-Olof Johansson och en månghövdad skara sände ut oss. En dag att minnas! Men det var alltså några år efter slutdatum för den text som skickats ut inför seminariet.

När vi sändes ut första gången, skrev vi året 2002 men då var det från Linköpings stift vi sändes, även om det var i Småland.

Däremot stod svärmodrens namn i listan. Hon arbetade som lärare i Svenska kyrkans missions tjänst några år i början av 1950-talet. Då fick hon, som undervisade missionärernas barn, vad jag förstått, inte kallas missionär. Men nu står hennes namn i alla fall på en lista över missionärer från Växjö stift. Helt riktigt, menar jag!

Nåväl, glad i hågen gav jag mig iväg till nämnda seminarium. Jag var i tid och jag hittade salen som angivits. När jag stack in huvudet såg jag en ensam kvinna, som jag inte kände igen. Jag frågade om detta var rätt sal för högre seminariet i missionsvetenskap. Det menade hon att det inte var. Det som skulle ske i salen var en lektion för blivande lärare.

När jag kontrollerade mina anteckningar insåg jag att jag var på plats exakt ett dygn försent. Tablå! Men det bestående är dock svärmodrens namn på listan. Det gläder mig!

Träning för fred - Internationella fredsdagen

Vi samlades kring monumentet 'Befrielsen'.

Idag har jag varit med och tränat för fred. Många på vår jord tränar för krig. Om det är bra eller dåligt finns det delade meningar. Det finns präster som tjänstgör som fältpräster eller bataljonspastorer inom försvarsmakten. Min uppfattning har alltid varit att det är bra att det finns präster där. Men det är inte min kallelse.

Samtidigt som den internationella fredsdagen äger rum, så pågår militärövningen Aurora 17. Den kan beskrivas som en träning för krig. Samtidigt förstår jag det som att militärer i vårt land helst ser att det råder fred. Vem vill egentligen kriga om det går att undvika?

Jo, nog inser jag att det finns tillräckligt många i vår värld som gör vad de kan för att det ska vara krig. Desto viktigare att träna för fred.

Näst äldsta dottern Karolina ledde samlingen.

Det var Kristna Fredsrörelsens lokalavdelning i Uppsala som anordnande kvällens aktivitet. Först hade vi en tyst minut vid monumentet 'Befrielsen', som finns på Martin Luther Kings plan i Uppsala. När det gått en minut bad vi en bön för alla som drabbas av krig – både civila och militärer. Därefter gick vi genom Uppsala. Ibland stannade vi till och tränade. Vi stretchade och gjorde olika övningar. Samt sjöng förstås.

Together!

We are creating together! 

Participating together! 

We’re celebrating:

A World Culture of Peace!

En man kom fram till mig. Kanske var han från Sydostasien. Han ville understryka hur bra det var att vi manifesterade för freden. Men tanke på det som sker i relationen mellan USA och Nordkorea.

En väl använd timme av en lite gråmulen kväll i september. Internationella fredsdagen.

Är det träning, så ska det synas!

Moa Sjögren, pastorsadjunkt i Gävle, var med.

Vi tränade verkligen på riktigt. Här på Nybron.

Att träna för fred är roligt!

Samverkan

Svenska kyrkans utbildningsinstitut är inne på sitt fjärde läsår. Det nya 2014 var att diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skulle utbildas vid samma skola. Dessförinnan hade präster gjort sitt slutår vid två fristående pastoralinstitut eller vid Johannelunds teologiska högskola. Kyrkomusiker studerade antingen vid musikhögskolor eller folkhögskolor. Församlingspedagogerna utbildades också vid folkhögskolor på olika orter medan diakonerna gick sin profilutbildning vid någon av de olika diakoniinstitutionerna. Av alla dess olika utbildningsanordnare var det endast de två pastoralinstituten, som hade Svenska kyrkans nationella nivå som huvudman. De andra utbildade på uppdrag av Svenska kyrkans nationella nivå. Om jag nu är rätt informerad.

Fortfarande läser framför allt en del kyrkomusiker i stort sett hela sin utbildning vid vissa folkhögskolor. De är endast inne vid utbildningsinstitutet någon vecka per termin. Johanneslunds teologiska högskola utbildar fortfarande präster, men endast dem som ska tjänstgöra inom EFS, som är en del av Svenska kyrkan. De som ska inneha tjänst i någon av Svenska kyrkans församlingar gör, efter teologiska studier vid Johannelund, sitt slutår vid utbildningsinstitutet.

Grundtanken med samgåendet var att studerande vid de olika profilutbildningarna skulle få lära känna varandra och samverka under utbildningen. När jag läste till präst skedde detta vid en enda så kallad samverkansvecka. Det förslog inte så långt. Ännu har vi inte nått ända fram. Det tar tid att hitta former för samverkan. Men vi är på väg.

Ett exempel var onsdagens morgonmässa. Då flera av mina arbetskamrater dramatiserade förkunnelsen. För mig blev det en illustration över vårt goda samarbete vid utbildningsinstitutet.

Sylvia (församlingspedagog) visar hur Elisabeth (diakon) och Lina (husvärd)
tar hand om Annika (utbildningssekreterare) som gjort illa sig i knät, medans
 Anders (präst) ringer efter en ambulans.

I den andra bilden är det ingen som hjälper den skadade. Istället är alla
upptagna med att filma olyckan.

Här sker röstning i kyrkovalet.

Men här har de röstberättigade valt att slänga sina valsedlar.

Efter dramatiseringen dialogpredikade Sylvia, Elisabeth och Anders.

I mitt tycke var det en fin mässa, där självklart även Lisbeth, kyrkomusikerlärare, också var ytterst aktiv - ömsom vid orgeln och ömsom vid flygeln. Själv skötte jag ljudanläggningen. Samverkan är roligt! Det var onsdagens mässa en gott exempel på.

Dessutom lyckades mina kollegor lyfta in kyrkovalet på ett bra sätt. Om Du är medlem i Svenska kyrkan och inte har förtidsröstat ännu hoppas jag att Du går och röstar imorgon. Det är i allra högsta grad ett uttryck för samverkan.

Om kyrkovalet!

Söndagen den 17 september får alla medlemmar som har fyllt 16 år rösta i kyrkovalet. Det finns en hemsida som innehåller mycket information om detta. Länken kommer här.

Just nu skriver många hur viktigt det är att alla medlemmar utnyttjar sin rösträtt. Och visst är det så. Jag sällar mig till kören:

Välkommen att rösta i kyrkovalet om Du är medlem i Svenska kyrkan!

Men att vara medlem i Svenska kyrkan innebär så mycket mer. Därför skulle jag vilja tillägga några saker. Jag utgår från församlingens grundläggande uppgifter, som finns beskrivna i kyrkoordningen men även i lagen om Svenska kyrkan (Svensk författningssamling 1998:1591):

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Därför vill jag utöver uppmaningen att gå och rösta även säga:

Välkommen att fira gudstjänst i Din församlingskyrka!

Det är inte så att Svenska kyrkan begränsar gudstjänsten till de anställda eller några få utvalda medlemmar. Alla medlemmar är välkomna. Och även andra som vill vara med.

Välkommen att delta i det gemensamma lärande som sker i kyrkan.

Det kan handla om att läsa bibeln tillsammans. Eller att samtala i en studiegrupp. För alla femtonåringar finns konfirmandarbetet och för barnen en stor verksamhet, som handlar om undervisning. För att inte nämna alla körer. Där sker verkligen ett ständigt lärande. Och Du behöver inte ens vara medlem. Jag har aldrig hört att någon nekats delaktighet i kyrkans undervisande verksamhet på basis av medlemskap.

Välkommen att ge av Din tid och Ditt engagemang i kyrkans diakoni.

Där kan var och en av oss vara kyrka i vår egen kontext. På arbetsplatsen, i skolan, bland vänner, släktingar och grannar och mycket mer. Detta är nog den del av kristenlivet som tar mest tid. Att vara medmänniska! Att inte bara i ord utan också i handling visa att varje människa har en okränkbar värdighet. Att i denna omsorg också innesluta hela skapelsen.

Välkommen att vara en del av Guds mission!

Det är så underbart att som människa få vara del av en större helhet. Gud, som skapat världen och som vill det goda, inbjuder oss att vara med. Gud som blivit människa och delat vårt lidande och till och med berett en väg genom själva döden, inbjuder oss att dela det glada budskapet om detta med varandra. Och att ha Jesus som vår förebild i mötet med andra. Gud som finns närvarande hos oss genom sin heliga Ande, inbjuder oss att varje dag ta emot Andens ledning och kraft.

Allt detta står de olika nomineringsgrupperna bakom, eftersom det finns beskrivet i kyrkans egen syftesparagraf och till och med i Svensk lag. Leta gärna efter den nomineringsgrupp som har det bästa programmet, för att vi tillsammans ska kunna fullgöra denna grundläggande uppgift.

Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!

Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.

Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).

Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.

På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.

Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!