Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!

Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.

Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).

Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.

På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.

Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Polisen och människor på flykt

Den 24 november 1993 stormar ett 30-tal poliser klostret i Alsike utanför Uppsala. Tanken är att utvisa det 40-tal flyktingar som håller sig gömda där. Men flyktingarna går inte med frivilligt och polisen...

På denna länk går det att lyssna på en P3 dokumentär från 2011. Den beskriver en verklig händelse för snart 24 år sedan. Då blev det klart att en kyrka inte är en fredad zon, för människor på flykt.

Nu har det hänt igen. Det går att läsa i exempelvis Sydsvenskan. Polis i Malmö har fört bort barnfamiljer från ett läger, som Svenska kyrkan i Malmö hade anordnat. Människorna var visserligen inte i ett fysiskt kyrkorum men i ett sammanhang som kyrkan anordnat.

Det finns ingen lag som säger att kyrkor är fredade zoner. Det finns inte heller någon praxis som gör att en människa eller familj på flykt kan känna sig säker i ett kyrkorum eller ett kyrkligt sammanhang i Sverige. Vill vi ha det så?

Det brukar heta att någon är ’på flykt undan rättvisan’. I lagens mening är en person, som uppehåller sig illegalt i ett land, på flykt undan rättvisan. Men skulle någon av oss kunna se ett barn i ögonen och säga:

Min vän, vi griper Dig, för att Dina föräldrar och Du är på flykt undan rättvisan? Ni är inte i första hand på flykt undan förtryck eller krig, fattigdom eller nöd. Nej, ni flyr undan rättvisan.

Vad blir då rättvisan? Som jag ser det denna tidiga söndagsmorgon, blir rättvisan följande:

Är Du född i en del av världen där det råder krig, förtryck, svält eller annan nöd och ser att Du och Dina barn kanske kan få en bättre framtid någon annanstans i världen, bör Du fundera om det verkligen är klokt att fly till denna bättre plats. Du har visserligen rätt, enligt internationella överenskommelser, att söka asyl i ett annat land. Men om Du får avslag på Din asylansökan är det mest rättvist att Du återvänder till det land Du flydde från. För i det landet, där det finns frihet och trygghet, hör Du inte hemma. Där bor det redan människor, som har mer rätt till den tryggheten än Du och Din familj.

Självklart inser jag att polisen har en svår uppgift. De följer lagstiftningen. Att gränserna ska vara helt öppna är heller inte möjligt.

Däremot är det möjligt – även för lagstiftaren – att fundera ett varv till vad som är rättvist. Och det kan aldrig vara rättvist att en barnfamilj, som lever på flykt, ska bli bortförda av polis från ett kyrkligt familjeläger. En sådan rättvisa skriver jag aldrig under på.

Men nu sker det och det sker i ett land där samma polismyndighet skyddar organiserade nazister, som öppet demonstrerar på gator och torg, bara för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Organiserade nazister, som i det ögonblick de får makten, kommer att skicka ut alla ’rasfrämmande’ människor ur landet, enligt sitt partiprogram.

I de gudstjänster vi firar i många kyrkor idag kommer urgamla ord från profeten Jesaja läsas. Där säger Gud till sitt folk på den tiden och till oss idag:

Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.

Fler poliser än medborgare

Margareta Krok i rollen som Gösta Bohman i filmen 'Sopor'.

I den smått legendariska filmen Sopor (1981) i regi av Tage Danielsson, uttalar sig dåvarande moderatledaren, Gösta Bohman (Margaretha Krook). Sveriges barn har, under ledning av kronprinsessan Victoria (Lena Nyman) ockuperat Stockholms slott, för att de upplever att barnen blivit onödiga. Olika politiker (alla spelade av kända, svenska skådespelare) får komma till tals. Moderatledarens lösning på problemet är fler poliser och så säger han:

Vi behöver fler poliser än medborgare!

När jag härom dagen lyssnade till en nyhetssändning menade reportern att det enda partierna är överens om är att det behövs fler poliser. Jag kom att tänka på filmen då.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet läser jag en debattartikel av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi. Han menar att fler poliser inte kommer att minska antalet brott. (Jag tror att han är rätt kontroversiell, men jag tror ändå att han har en poäng här).

Det är säkert så att det behövs fler poliser, att poliserna behöver uppskattning och en skälig lön. Utan att vara insatt i sakfrågan tror jag att polisen är underbemannad. Även om det verkar som om antalet poliser ökat, så har ju även befolkningen gjort det och utmaningarna har säkert blivit större.

Jag har den största respekt för de poliser jag mött. Under framför allt åren i Aneby samarbetade vi mycket kring ungdomsfrågor. Det fanns ett nätverk, där representatner för polisen, fritidsgården, skolan, socialtjänsten och Svenska kyrkan träffades informellt en gång i månaden. Polisens roll i sammanhanget var avgörande.

Men fler poliser löser inte alla problem. Hur kan vi tillsammans i samhället agera, så att Sverige (och världen) blir en tryggare plats? Jag hör inte riktigt några svar på dessa frågor. Var finns visionerna? Det kanske är så att jag lyssnar dåligt.

Det jag hör – inte bara i Sverige – är önskemål om segregation. Om vi kan skapa etniskt segregerade länder, kommer livet att bli bättre. Tryggare. I Sydafrika kallades detta förut ömsom 'apartheid', 'separate development' eller 'vertical differentiation'. Och den vägen kommer aldrig att fungera.

Vad händer i Sverige om alla med utländsk bakgrund lämnar landet? Kommer Nordiska motsåndsrörelsen då att gå med i Röda Korset och vara med och bygga ett tryggt samhälle?

Det finns politiker, som inte tror att strängare asyllagar och mer bevakade gränser är lösningen. Jag önskar att deras röster hördes tydligare. Hur ser deras vision av ett öppet och rättvist samhälle ut?

De tiotusentals människor, som samlades på Sergels Torg söndagen efter terrorattacken på Drottninggatan, var ett viktigt uttryck för detta. Vi var inte fullt så många som samlades till en manifestation på Stortorget i Uppsala, men vi var några stycken. 185 enligt Facebook-eventet, som Tillsammans för Uppsala lagt upp.

Men visst måste det finnas fler som har visioner? Om ett samhälle, som ser mångfald och samverkan som tillgångar. I det samhällsbygget kan fler poliser vara en viktig del och tillsammans kan vi uppnå mycket mer.

Två barn på flykt

Klockan är halv tolv. Två barn, 12 och 14 år gamla, befinner sig i en bil på väg till Malmö. Där finns deras mor. Hon har tidigare flytt med dem från Tjetjenien, kommit till Polen, fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Tagit sig till Sverige. Fått avslag igen, med hänvisning till Dublinkonventionen. Man ska alltid tillbaka till första asyllandet inom EU. Då gjorde mamman det som hon trodde var bäst för sina döttrar. Hon lämnade dem. Kanske skulle de få stanna i Sverige. Utan henne. Hellre det än återföras till Polen och sedan kanske till Tjetjenien.
Det mamman säger att hon utsatts för kan hon förstås inte bevisa. Den hotbild som vilar över flickorna kan heller inte styrkas. Alltså blir det avslag. Men flickornas oro är inte påhittad.
I söndags fick flickorna veta att polisen hittat mamman och de gick själva till kyrkan, för att söka skydd. Vi har försökt hjälpa dem. Vi har kopplat in en advokat, ringt Rädda barnen, sakkunniga på olika områden. De överklaganden och ansökningar om inhibition, som vi fick iväg avslogs.
Tidigare ikväll hämtades barnen av polisen. De gör visserligen bara sitt jobb. Problemet är hur lagar stiftas och konventioner inom EU växer fram.
Men nu sitter dessa två barn i en bil mot Malmö. De är barn. De borde sova på natten. Inte åka bil genom Sverige, när andra barn får sova.
Med i bilen finns min prästkollega i församlingen. Jag ber att Gud ska ge henne kraft att vara ett stöd för barnen. Jag ber att Gud sänder sina änglar att skydda flickorna på resan, när de möter sin mamma och när de åker till Polen. Jag ber att rätt personer i Polen tar hand om dem.
Just nu kan jag inte göra mycket mer. Att skriva detta blogginlägg och be.
Man kommer att kunna höra mer om detta på Sveriges Radio Kalmar imorgon. Kanske även läsa i Östran. Min önskan är att kämpa vidare för flickorna. Finns det någon organisation, som har arbete i Polen, som kan besöka dem och se hur det går? Jag hoppas att vi hittar dessa människor.
Jag vill också skapa opinion, vilket passar bra i valrörelsen, för att partierna ska värna om barnens rätt i flyktingsammanhang. Ett sätt kan vara att delta i kampanjen barnens bästa främst. Det går att skriva på uppropet på nätet. Det har jag gjort.
Ändå undrar jag om vi gjorde tillräckligt för flickorna. Det kommer jag nog alltid att undra. Trots att jag vet att vi försökte göra allt vi kunde. Trots att jag vet att ingen kan göra allt men att alla kan göra något.