Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.

Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var

Reformation och folkkyrka

Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om

Kyrkan i det offentliga rummet

Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:

1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp

Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint! 

De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Ett Nytt År

Det är många som beskrivit 2016 som ett hemskt år. Det handlar om krig och medmänniskor på flykt. Det handlar om terroristattacker. Det handlar om Brexit och Trump, som uttryck för att främlingsfientlighet och högerpopulism breder ut sig. Huruvida 2016 verkligen var sämre än andra år är dock en öppen fråga. Det beror såklart på vem som tillfrågas. För några var säkert 2016 ett mycket bra år.

Många har också beskrivit 2016 som det år då många legendariska musikprofiler dog. För dem som exempelvis älskade Bowie, Cohen eller Prince är det naturligtvis ett år av sorg. För andra spelar det mindre roll.

Hur som helst: de som sett 2016 som ett dåligt år önskar att 2017 ska bli bättre. Tänk om det skulle vända? Tänk om det skulle kunna bli bättre? Det kan ju ändå inte bli sämre.

När året endast är 1½ timme gammalt i Turkiet händer så något fruktansvärt. (Då är 2017 endast en halvtimme gammalt i Sverige). En medmänniska utklädd till jultomte går in på en nattklubb och dödar minst 39 av sina medmänniskor. Hur kan någon göra så? Obegripligt! Alltid lika obegripligt, även om det inte är första gången det händer och säkert inte sista.

Situationen får mig att tänka på något jag läste förra året. Kollegan Are Norrhava hade intervjuat Nadia Bolz Weber (luthersk präst från USA) och skrev om henne på Dagens Seglora. Enligt intervjun förkunnar hon en rätt mörk människosyn. Han citerar:

Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Men vi har också förmågan att ställa till med oerhört mycket ont. Det visar sig hela tiden. Att konstatera detta är för mig inte att ge upp. Det handlar om realism.

Ändå – eller på grund av detta – vill jag på alla sätt kämpa emot det onda. Detta vill jag göra med den kraft jag får genom Jesus Kristus. Jag vill tro och hoppas att världen ska kunna bli bättre. Men jag vet samtidigt att den kommer att hända hemskheter även 2017. Livet är sådant.

2017 firas 500-årsjubileet av den reformrörelse som Martin Luther satte igång 1517. Lutherska Världsförbundets motto för detta år är:

Liberated by God's grace.

Där hittar jag min förankring. I Gud finns hoppet att även detta år ska vara just ett nådens år.

Terrorhandlingar och utbrett hat och sådant som vi ännu inte känner namnet på – som kommer att ske under 2017 – sporrar mig att kämpa ännu mer. Därför tror jag också – trotsigt – på ett Gott Nytt År.

En psalm som uttrycker detta förhållandet – att livet är både hårt och hoppfullt – psalm 269 i den svenska psalmboken:

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,

medgång och motgång här tätt följas åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jordelivets gull stoft är och mull.

Himmelen är av salighet full.

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.

Sorgen tar säte i konungens barm;

ofta ett bröst under kosteligt smycke

gömmer sin oro och hemliga harm.

Alla har sitt, hårt eller blitt.

Himlen allena är sorgerna kvitt.

Välde och rikedom, visdom och ära,

ungdom och hälsa i blomstrande år

högt över andra sitt huvud kan bära,

måste dock vissna och läggas på bår.

Natt faller på. Allt skall förgå,

himmelens salighet ensam bestå.

Skönaste rosor på törnbusken glöder,

vackraste ört kan ha gift som förgör.

Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,

morgonens glädje om aftonen dör.

Brusande skär hotar oss här.

Himlen är hamnen, och tryggheten där.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder.

Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder,

svaghet förvandlas till kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå.

Allting kan himmelen omskapa så.

Låt då min lott och min lycka få falla

så som min Fader och Skapare vill.

Avund må tömma sin giftiga galla,

världen bedriva sitt ränkspel därtill.

Sorgen skall dö, salighets frö

växa till blomma på himmelens ö.

Goda och onda i valtider?

Den gode han [sic!] är väl ej så god,

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Thy skall du ej mycket berömma,

ej mycket häckla och döma.

Detta är ett utdrag ut Gustav Frödings dikt: ”En fattig munk från Skara” publicerad i diktsamlingen ”Gitarr och dragharmonika” år 1891.

Raderna är tagna ur sitt sammanhang. Erkännes! Just nu vill jag använda dem för att ifrågasätta hur vi i Sverige idag (vi som lever i Sverige fysiskt eller via nätet) ibland tenderar att dela in mänskligheten i goda och onda. Åtminstone upplever jag det så. Dag Sandahl sätter fingret på något viktigt, när han på sin blogg skriver om Svenska kyrkan och Svenskarnas parti:

... värre ändå är Svenska kyrkans agerande, dvs en massiv kampanj för egenrättfärdighetens sak. Det blev "vi goda" mot de andra och godheten manifesterades. Människor stod gemensamt upp mot nazism och rasism och det kändes faktiskt bra.

Det jag syftar på är analysen att det blir en uppdelning mellan ”de goda” och ”de andra”. ”De goda” och ”de onda”, skulle vi kunna säga. På andra grunder än i Frödings dikt, men ändå.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg anser jag inte att det var fel att ringa i kyrkklockor när Svenskarnas parti demonstrerade. Jag delar inte helt den uppfattning som ibland torgförs, att Svenska kyrkan gett Svenskarnas parti extra reklam. Det hade jag gjort om det bara hade varit Svenska kyrkan, som agerat. I själva verket har ju många, många fler reagerat. Exempelvis AFA (Antifascistisk aktion) som på sin hemsida ger stort utrymme åt kampen mot Svenskarnas parti. Rätt eller fel, min poäng är att det inte bara är Svenska kyrkan, som höjt sin röst. Att många motdemonstranter verkar ha valt odemokratiska metoder, är sorgligt. Där menar jag att de, som i Svenska kyrkan ringt i kyrkklockor, försökt välja ett fredligt sätt att visa sitt missnöje.

Kanske ligger egenrättfärdigheten och lurar just där. Jag tror det är en viktig sak att stanna upp inför. Det handlar nämligen om den svåra konsten att skilja på sak och person. (Och jag vet att jag nu riskerar att inte klara just det, när jag indirekt beskyller dem som antingen ringt i kyrkklockor, eller oss som gillar denna form av klockringning) för egenrättfärdighet. Men visst ligger det nära till hands?

Jag hör liknande tongångar på flera andra områden i valrörelsen. Senast läste jag en intressant artikel om FI och Gudrun Schyman, där Helene Bergman, feminist och frilansjournalist, på SvT opinion, skriver om detta nya, starkt växande parti:

Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.

Det är inte helt enkelt att avgöra om detta handlar om sak eller person? Men när hon sedan skriver såhär om Gudrun Schyman, tycker jag det har passerat gränsen:

Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.

Det kan säkert ligga något i det. Men gör sig inte Helene Bergman skyldig till något liknande?

Jag kommer att tänka på Martin Luther och skillnaden mellan hur vi är inför varandra och hur vi är inför Gud. På latin Coram Deo respektive Coram Hominibus. Inför människor, menar Luther, kan vi arbeta på vår egen rättfärdighet. Men inför Gud står vi oss slätt. Där kan vi bara bli rättfärdiga genom Jesus Kristus.

När jag för in denna distinktion, är det för att jag frågar mig hur det blir om en antirasist och en rasist båda tillhör kyrkan? Om de båda genom dopet hör till Kristi kropp? Coram Hominibus, menar jag att den som är antirasist ska kunna tillrättavisa rasisten i skarpa ordalag. (Som jag ser det så går inte främlingsfinetlighet och rasism ihop med kristendom). Men Coram Deo är båda i behov av förlåtelse.

I morse, när jag firade mässa i den anglikanska katedralen, lästes en bibeltext, där Paulus skriver:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud. 1 Kor 4:3-5

Enkelt är det inte. Att våga stå upp för det jag tror är rätt och riktigt, utan att därmed döma andra personer. Begreppen Coram Deo och Coram Hominibus hjälper mig bara delvis. Ytterst är det och förblir en knepig balansgång. Och extra knepigt är det i sociala medier.

Post-nationaldagstankar

I fredags var det alltså Sveriges nationaldag. Vi plockade fram den flagga vi fick av vänner i Aneby 2002, då vi som familj flyttade till Sydafrika. Den ingick i ett ”survival kit” med hårdbröd, sill, kaviar, snus (!) och en del annat. Snuset tror jag vi gav bort, det andra åt vi upp men flaggan är kvar.

I går, lördag, hade vi ”våra” fyra studenter på middag och då sjöng vi den svenska nationalsången. Så berättade jag att vi firar Gustav Vasa, som blev kung 1523 och befriade oss från danskarna (!). Samt regeringsformen 1809, förstås. Men mest Gustav Vasa.

En del tankar har jag om detta. Låt säga att Gustav Vasa faktiskt var en befriare. Att Sverige led under förtryck (som vi fick lära oss i skolan på 1960- och 1970-talen). Då kanske det är OK att fira Gustav Vasa. Han framställdes ju närmast som en hjälte. Lite åt Nelson Mandela hållet.

Men nu vet vi att frihetskämpen ganska snart efter maktövertagandet själv började utsätta sina undersåtar för än det ena än det andra. Intet nytt under solen.

Sydafrika firar 20 års demokrati detta år. Hur blev det? Jag vill kanske inte dra alltför långtgående paralleller men visst är det ofta så att den som kämpat för frihet förändras efter att friheten är uppnådd?

Vad gjorde jag då mer på själva nationaldagen? Jo, jag var med på tentamen. Ett par klasser inom Kristendomens Historia skulle skriva och jag var ombedd att infinna mig i tenta-salen i samband med starten, för att svara på eventuella oklarheter. En av frågorna handlade förresten om Martin Luther och avlatshandeln. Jag har redan i flera svar sett att de afrikanska studenterna lyfter fram Martin Luther som de fattigas befriare.

Mellan 14h15 och 14h15 behövde jag finnas på plats, samt även 17h00, för att hämta tentorna. Jag har även en del s k hemtentor på mitt bord, samt ett antal tentor som skrevs i går. Sammanlagt är det sex olika kurser. Jag har dock inte undervisat i alla. Professorn i Kristendomens historia är dock på ”sabbatical” och i ett svagt ögonblick lovade jag hjälpa honom med några kurser.

Vad har tentor med nationaldag och befrielse att göra? Mycket, tror jag. Jag upplever en stor känsla av befrielse över att ha mitt eget tenterande bakom mig. Samtidigt försöker jag tänka mig tillbaka till hur det kändes, för att därmed kunna förstå hur studenterna har det. Fast, jag måste å andra sidan stålsätta mig. Är inte svaret rätt, måste det ju bli underkänt.

Studenterna kommer snart.

Nu börjar de som ska skriva tentamen komma.

Idag har vi firat Pingstdagen. Först med mässa i vår egen kyrka i Eastwood. Vi hade med en katolsk teologie doktor från Madrid, Carmen, och hon sa efteråt:

Det kändes som att vara i en katolsk mässa.

Ja, Anden är en! Så fanns vi i tankar och böner också med i olika vigningsmässor i Svenska kyrkan, avståndet till trots. Exempelvis i Växjö domkyrka, där Stine vigdes till präst idag.

Eftermiddagen har vi ägnat åt utflykt. Vi tog med Carmen till Hella Hella – en fantastiskt vacker plats en knapp timme från Pietermaritzburg, där vi tillbringade en skön eftermiddag med familjerna Lantz Drennan och Malinga. Varmt och skönt trots att det egentligen är vinter.

En fantastiskt vacker plats, Hella Hella

Imorgon fortsätter veckan och då blir det tillbaka till en mängd orättade tentamina. Ska försöka tänka befrielse för studenterna! Samtidigt rättvisa!