Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

När arbetslösa måste flytta till jobben

Det går inte att uppnå perfekt balans mellan tillgång till arbetstillfällen och tillgången till arbetskraft. Ibland har de arbetssökande en kompetens som inte efterfrågas. Ibland finns de på annan ort än arbetsplatserna. Jag förstår att detta är en utmaning. Det är väl därför vi har arbetsförmedling och arbetsmarknadsdepartement. 

Just nu är ansvarigt stadsråd – Johan Persson – inte bara arbetsmarknadsminister utan också integrationsminister. På departementets webbplats säger ministern:

Arbete är grunden för välståndet i Sverige och för individens egenmakt. Integrationen måste stärkas i Sverige. Fler behöver komma i arbete och utanförskapet ska minska. Arbetslinjen behöver stå i centrum. Fokus på arbete, språk och jämställdhet ger egenmakt till inte minst utrikes födda kvinnor.

Det är bra. Även om det förstås finns arbetssökande som är svenskfödda också. Och många utlandsfödda som har arbete. Tillvaron är ju sällan svart-vit. Inte heller på denna punkt.

De senaste dagarna har ministern fått kritik för sin syn på arbetslösa. En sak som jag reagerade på handlar om att regeringen vill skärpa kraven på arbetslösa invandrare. Minister säger enligt Omni:

Som vuxen och frisk måste man vara beredd att flytta dit jobben finns. De kraven kommer att växa.

Förstår jag det rätt är det många som gör precis detta. Det är ju ingen drömsituation att vara arbetslös, som det låter i viss retorik.

När jag växte upp i norra Sverige var detta en verklighet. Människor måste flytta söderut för att det var där som jobben fanns. Men det fanns ett motstånd. Under devisen

Vi flytt 'int

Jag minns några strofer i en visa, som jag tror kallades Norrlandsvisan:

Karga tider gryr väl sen

för arbetsmarknadsstyrelsen.

Lämna kvar en enda vrå!

Luleå!

När jag gick på Fjellstedtska skolan gjorde vi studentskyltar till de som tog studenten. De som var norr ifrån fick just denna symbol på sin skylt. Kul!

När jag skulle prästvigas för Luleå stift påverkade detta oss som familj. Eftersom jag var skriven i Uppsala fick jag flyttbidrag för att flytta till en annan ort för att få jobb. Samtidigt betalade Luleå stift själva flytten. Flyttbidraget var på 15 000 kronor och räckte till att köpa ett piano. Idag kunde vi nog fått ett piano gratis. Och idag finns det massor av jobb i just Luleå och andra städer i norr.

Ska det vara ett krav att flytta? Jag läser en kolumn i DN (som jag inte hittar på nätet) av Isobel Hadley-Kamptz. Den har rubriken:

Flytta till jobben är lättare sagt än gjort när både kvinnor och män arbetar

Så vad händer när jobben finns någon annanstans och den ena måste flytta? Är det så det är tänkt att fungera? Eller är det när både parter är arbetslösa?

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns ett utbrett system med ”migrant labour”. I korthet betydde det att svarta kvinnor, barn och äldre bodde kvar i byarna och männen i arbetsför ålder bodde i baracker i städerna. Det fanns regler som gjorde att väldigt få svarta fick flytta till städerna. Misären bland dessa ungkarlar var erkänd. Ofta inledde de en relation med en ny kvinna i staden. En gång om året fick männen åka hem. Resultatet blev ofta ett nytt barn i familjen på landet.

Vetskapen om detta gör att jag reagerar på kraven att folk ska flytta efter jobben. Särskilt som kravet – just i detta uttalande – ensidigt riktas mot människor med utländsk bakgrund.

Filipperbrevet i ny språkdräkt

Som många vet är Svenska Bibelsällskapet i färd med att översätta hela Nya testamentet till svenska. Det ska vara klart 2026, då det är 500 år sedan Nya testamentet i sin helhet översattes till svenska för första gången. Detta år föddes också det som kom att kallas nysvenskan. Genom att bibelutgåvan spreds i hela det dåvarande riket påverkades språket överallt. Dessförinnan hade det funnits oerhört många varianter på stavning. Med NT 1526 kom en gemensam standard. Exempelvis gjorde bokstäverna å, ä och ö sitt inträde på allvar det året.

Som en del av detta stora projekt har vi detta år publicerat det vi kallar Pilotöversättningen. Där ingår Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. De finns utgivna i skriften

Här börjar evangeliet

Den kan beställas från Bibelbutiken. Länken kommer här.

I vår bibelläsningsplan har vi under första delen av året läst Markusevangeliet. Första Johannesbrevet kommer vi att läsa i september. Därför har jag bestämt mig för att läsa Filipperbrevet nu under augusti. Av olika skäl kom det inte med i bibelläsningsplanen.

Första verserna skiljer sig väldigt lite från Bibel 2000. Det är brevets inledande hälsning:

Bibel 2000

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna och medhjälparna. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Pilotöversättningen 2021

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som befinner sig i Filippi, tillsammans med församlingsledare och medhjälpare. Nåd och frid från Gud vår far och herren Jesus Kristus.

Bortsett från mindre detaljer är det två radikala förändringar

Befinner sig i

Bibel 2000 väljer en översättning där brevet är riktat till de heliga som ”bor i” Filippi. Pilotöversättningen vidgar begreppet till alla heliga som ”befinner sig i” Filippi. Det finns säkert skäl för båda översättningarna. På grekiska står det τοῖς οὖσιν ἐν Φιλίπποις och det betyder ordagrant ”de varandes i Filippi”. Som jag förstår det är det lika möjligt att välja ”befinna sig i” som ”bo i”.

En intressant koppling finns här till Svenska kyrkanskyrkoordning, som kom 2000. Då infördes ett begrepp som brukar kallas ”vistelsebegreppet”. Det betydde att församlingen inte bara skulle bry sig om de personer som är folkbokförda inom församlingens geografiska område utan alla som vistas där. Så här står det i 2 kap 1 §.

Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen.

När jag nu googlar på ordet vistelsebegreppet inser jag att det förekommer i andra sammanhang som exempelvis socialtjänsten och liknande samhälleliga funktioner. Så nyöversättningen i Filipperbrevet svarar kanske emot en större samhällsutveckling i Sverige. De som vistas – eller befinner sig – på en plats hör också dit. Inte bara de som bor där.

Tillsammans med

I Bibel 2000 fortsätter hälsningen med en bestämning, att Paulus och Timotheos ”särskilt” hälsar ”församlingsledarna och medhjälparna”. I Pilotöversättning står det inte så. Där läggs församlingsledarna och medhjälparna till utan att framhävas så starkt.

… tillsammans med församlingsledare och medhjälpare

Även här finns möjligen en påverkan av hur det omgivande samhället ser på relationen mellan ledare och andra i ett sammanhang. Min grekiska är inte så stark men skulle någon frågat mig skulle jag valt översättningen ”med” eller ”tillsamman med”. På grekiska står det σὺν ἐπισκόποις καὶ διακόνοις. Det betyder ordagrant

... med biskopar och diakoner.

Intressant igen. Det ord som ligger till grund för vårt ord ”präst” och ofta översätts med ”äldste” nämligen πρεσβύτερος är inte med i hälsningen.

Nu ska det sägas att den ganska sena uppdelningen av vigningstjänsten inom Svenska kyrkan i biskopar, präster och diakoner inte svarar mot hur urkyrkan såg på dessa ämbeten. Därför är det klokt att inte använda orden ”biskop” och ”diakon” i översättningen. Men det är ändå spännande att dessa ord används på grekiska.

Oavsett hur ledningsuppdraget i församlingen ser ut och benämns är det dock viktigt att ledarna i denna översättning inte hälsas ”särskilt” utan ”tillsammans med” alla de andra heliga.

---

Så spännande det är att läsa en ny bibelöversättning. Två inledande verser i en hälsning, som vi kanske många gånger hoppar över, innehåller stoff för reflektion både över teologiska och organisatoriska frågor. Jag återkommer med fler reflektioner.

Gästbloggare om våld och möjlighet till försoning

Idag delar Ulrica Fritzson tankar kring våld och försoning på min blogg. Ulrica är präst och teologie doktor. Hon har disputerat på en avhandling som bland annat bygger på försoningsarbete bland fångar i Sydafrika. Ulrica är inte bara beläst. Hon är också klok. Helt enkelt en människa jag har stort förtroende för.

Ulricas text passar in i kampanjen 16 Days of Activism against Gender-Based Violence. Den passar in i Thursdays in Black. Och den passar denna dag: Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder i svensk översättning:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Här följer Ulricas text: 

Att försonas efter våld. Går det?

Våld är ett stort och dolt folkhälsoproblem, som drabbar så mycket mer och skadar så mycket djupare än vi kanske anar. Och arbetet mot våld och följderna av det tar lång tid att både bryta och läka. Något enkelt och entydigt svar på frågan om det går att försonas efter våld är svårt att ge. Snarare skulle jag vilja beskriva det som att en form av situerad försoning kan vara möjlig; en försoning som i många fall beror av situationens möjligheter och/eller inskränkningar. Och emellanåt sker det trots allt - försoning inträder, ansvaret läggs på rätt ställe och de av våldet drabbade upprättas och ges åter makten i sina liv. Då är det väldigt mäktigt att få vara med i arbetet.

I det försoningsarbete som jag verkat i under lång tid är det just våld som i princip alltid står i fokus för försoningsarbetet; dödligt våld, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld. Det smärtsamma är att våld alltid förstör och trasar sönder relationer. Tillit, respekt och självkänsla bokstavligen smulas sönder till ett intet – hos alla parter. Och vägen till ett liv värt att leva igen är lång och svår. Ändå förundras jag ofta över den obändiga vilja och kraft som trots de svåraste förutsättningar tycks leta sig fram hos dem som är utsatta för våldet och hos dem som bär ansvar för det.

En av de allra viktigaste utgångspunkterna i ett försoningsarbete där våld står i fokus är att medvetandegöra hur våld alltid föder asymmetriska relationer – och därmed alltid kräver asymmetriska lösningar. När våld skett inträder omedelbart en i alla avseenden ojämlik situation som handlar om att den våldsutövande bär det fulla ansvaret för allt våld och den som utsatts för våldet bär inget ansvar alls. Ska parterna gå in i ett försoningsarbete måste naturligtvis först allt våld upphöra och förövaren måste genomgå någon form av samtal, behandling eller terapi som är insiktsförändrande. Våld är nämligen sällan en engångshändelse, utan något som ofta är förbundet med mer eller mindre destruktiva livsmönster hos vederbörande. Sedan måste förövaren i alla avseenden ta på sig allt ansvar för våldet. Allt. När så skett, kan en försoningsprocess inledas – om de av våldet drabbade vill detta.

Den långa process som här följer kan sammanfattas i tre ord: den asymmetriska konfrontationen. Ofta hör jag människor invända mot eller ställa sig frågande till just konfrontation. Att det skulle vara för tufft, för hårt och kanske ibland omänskligt; ”Man måste kunna förstå, hjälpa, det beror ju på det och det osv”. Men faktum är att konfrontation är det mest kapacitetsstärkande, upprättande och försonande verktyg jag arbetat med i någon försoningsprocess. Att i ett narrativt, berättande rum, konfrontera den som bär ansvar för våld är att skapa en plats där vederbörande kan återerövra och rehumanisera den humanitet han/hon dehumaniserat, både hos sig själv och hos dem vederbörande utsatt för våld. För det är just detta som sker vid våld – en dehumanisering av både sig själv och de som utsätts för våld. Och detta behöver återerövras om vi ska kunna fungera tillsammans i våra mänskliga gemenskaper igen. Att konfrontera förövaren är inte att straffa, förakta eller förkasta – det är att lägga ansvaret rätt, skapa möjligheter till skuldinsikt och subjekstblivande, precis som den sydafrikanska professorn i psykologi och tillika f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela skriver:

Confrontation forces an offender to unearth what moral sensibilities he has buried and to face what he has done, in a sobering atmosphere of reflection on ordinary human lives now shattered. It is an act of re-humanizing what and who has been de-humanized during the time of mayhem.

Vi ska värna det utrymme där en skyldig människa ges möjlighet att bli konfronterad kring vad vederbörande har gjort och varför. Sanningen, det fulla ansvarstagandet och den asymmetriska konfrontationen kan efter våld leda till re-humanisering och verklig upprättelse.

Ulrica Fritzson,

Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

El Camino – dag 4

Ungefär halv sex vaknade jag av att röster hördes utanför dörren. Jag steg upp och hann precis säga hej då till de fyra slovenskorna. Julia, från Ryssland, hade förmodligen redan gått, för efter det var vi ensamma på vårt albergue. Sånär som på innehavaren/föreståndaren. Vi frapperades av hur tidigt en del pilgrimer började sin vandring på morgonen. Men de som vandrar 800 km måste förmodligen hinna med runt 30 km per dygn. En del hade gått 40 km vissa dagar. Vi var tacksamma för vår något mer modesta planering med 160 km på 9 dygn. Det skulle innebära knappt 20 km om dagen och det var lagom. När jag sa hej till Mosca tackade hon för frukten. Varsågod, sa jag, men förstod inte riktigt vad hon menade. När vi åt frukost förstod vi att Julia hade lämnat frukt till oss andra och skrivit en lapp. På baksidan hade slovenskorna skrivit sin hälsning.

Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss
vid frukostbordet.

På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader.

När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!

Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.

En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe.

Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande!

Det var inte så ofta, som det var så här brant.

Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta. Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.

Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten. Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron. Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de Malta.

Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.

Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju
sett begravningsbilen.

När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:

Det är begravning.

Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.

Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner, att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.

Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]

Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:

Lattjolajbanlådan

Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:

För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.

Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin

Pedagogiska yrken?

Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.

Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Samverkan

Svenska kyrkans utbildningsinstitut är inne på sitt fjärde läsår. Det nya 2014 var att diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skulle utbildas vid samma skola. Dessförinnan hade präster gjort sitt slutår vid två fristående pastoralinstitut eller vid Johannelunds teologiska högskola. Kyrkomusiker studerade antingen vid musikhögskolor eller folkhögskolor. Församlingspedagogerna utbildades också vid folkhögskolor på olika orter medan diakonerna gick sin profilutbildning vid någon av de olika diakoniinstitutionerna. Av alla dess olika utbildningsanordnare var det endast de två pastoralinstituten, som hade Svenska kyrkans nationella nivå som huvudman. De andra utbildade på uppdrag av Svenska kyrkans nationella nivå. Om jag nu är rätt informerad.

Fortfarande läser framför allt en del kyrkomusiker i stort sett hela sin utbildning vid vissa folkhögskolor. De är endast inne vid utbildningsinstitutet någon vecka per termin. Johanneslunds teologiska högskola utbildar fortfarande präster, men endast dem som ska tjänstgöra inom EFS, som är en del av Svenska kyrkan. De som ska inneha tjänst i någon av Svenska kyrkans församlingar gör, efter teologiska studier vid Johannelund, sitt slutår vid utbildningsinstitutet.

Grundtanken med samgåendet var att studerande vid de olika profilutbildningarna skulle få lära känna varandra och samverka under utbildningen. När jag läste till präst skedde detta vid en enda så kallad samverkansvecka. Det förslog inte så långt. Ännu har vi inte nått ända fram. Det tar tid att hitta former för samverkan. Men vi är på väg.

Ett exempel var onsdagens morgonmässa. Då flera av mina arbetskamrater dramatiserade förkunnelsen. För mig blev det en illustration över vårt goda samarbete vid utbildningsinstitutet.

Sylvia (församlingspedagog) visar hur Elisabeth (diakon) och Lina (husvärd)
tar hand om Annika (utbildningssekreterare) som gjort illa sig i knät, medans
 Anders (präst) ringer efter en ambulans.

I den andra bilden är det ingen som hjälper den skadade. Istället är alla
upptagna med att filma olyckan.

Här sker röstning i kyrkovalet.

Men här har de röstberättigade valt att slänga sina valsedlar.

Efter dramatiseringen dialogpredikade Sylvia, Elisabeth och Anders.

I mitt tycke var det en fin mässa, där självklart även Lisbeth, kyrkomusikerlärare, också var ytterst aktiv - ömsom vid orgeln och ömsom vid flygeln. Själv skötte jag ljudanläggningen. Samverkan är roligt! Det var onsdagens mässa en gott exempel på.

Dessutom lyckades mina kollegor lyfta in kyrkovalet på ett bra sätt. Om Du är medlem i Svenska kyrkan och inte har förtidsröstat ännu hoppas jag att Du går och röstar imorgon. Det är i allra högsta grad ett uttryck för samverkan.

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.

Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.

Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):

(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.

Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

Kallade och sända till Luleå stift

Ofta återvänder jag till Magnus Malms bok (Verbum 1998):

Vägvisare

I den skiljer författaren mellan kallelse och sändning. Som kristen är jag kallad till barnaskap hos Gud. I dopet tas jag emot. Dopet är ett erbjudande till alla människor på denna jord. Dopet erbjuder en öppen famn hos Gud. Oavsett hur jag lyckas med mitt liv.

Som döpt kan jag också sändas ut i ett visst uppdrag. Där är det viktigt att jag uppfyller de förväntningar som finns. Jag kan till och med bli av med mitt uppdrag eller själv välja att avsäga mig det. Men även om jag inte kan, vill eller lyckas fullgöra mitt uppdrag, så gäller dopets nåd. Inget kan skilja mig från Guds kärlek.

I helgen fick jag vara med och sända ut sex medarbetare i kyrkan i särskilda uppgifter. Det var Präst- och diakonvigning i Luleå Domkyrka. Det som var så spännande var att det i vissa avseenden var en brokig skara, som sändes ut.

Helen Johansson, som gått vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Maj-Lis Aasa vigdes till diakon. Tre vigdes till präster. Av dessa hade Helen Johansson gått slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (där jag undervisar). Jonas Nording och Samuel Folkesten hade fått sin prästutbildning vid Johannelunds teologiska högskola.

Utöver dessa, som vigdes till tjänst, tog Luleå Stift emot två personer som redan innan var prästvigda. Dels en EFS-präst, Mats Holmqvist, som alltså varit präst i Svenska kyrkan men inte varit behörig att söka och inneha ordinarie prästtjänst utan endast kunnat anställas i EFS-föreningar. En sådan präst har oftare en kortare, 3-årig utbildning. Men är lika mycket präst. Den enda som skiljer är behörigheten att bli anställd som präst i Svenska kyrkans församlingar. Dels var det Dean Apel, som redan var prästvigd i den amerikanska lutherska kyrkan (ELCA). Denne fick också på lördagkvällen avlägga särskilda löften inför biskopen.

De sex som ska sändas ut flankerar biskop Hans Stiglund.

Många bollar i luften för biskopen, stiftsadjunkten, stiftsdiakonen och stiftsjuristen med flera. Allt förlöpte dock mycket smidigt och gudstjänsterna var fyllda av stor glädje och trosvisshet.

På lördagkvällen fick jag predika i domkyrkan och det var fint att få det uppdraget.

Något jag särskilt uppskattade var den varma atmosfären vid den middag som hölls för dem som skulle vigas och tas emot, i stiftets representationsvåning. En välsmakande men samtidigt enkel buffé, lättöl eller vatten och en smaskig efterrätt. Jag trodde att menyn låg utlagd vid varje tallrik, men det visade sig vara ett sångblad med psalmer, som vi sjöng under måltiden. Underbart!

Det gick inte att ta miste på den glädje som de församlade kände över de sex personer som ställt sig villiga att gå in i tjänst på detta sätt.

En gammal kaftan

För 30 år sedan prästvigdes jag och införskaffade min kaftan. Den inköptes med två par byxor. Bägge är utslitna. Jag är inne på par nummer tre. Själva rocken är dock densamma. Även om jag under mina dryga tjugo år som församlingspräst använde min kaftan varje vecka, har den inte varit i bruk de år jag bott i Sydafrika. Även nu, när jag har tjänst på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, använder jag den mindre ofta.

I höstas märkte jag att armbågarna började bli slitna. Frågan var om jag skulle köpa en ny. En inte helt enkel fråga att besvara, eftersom plagget är dyrt. För att både bevara ett i övrigt fullt användbart plagg och för att spara pengar, började jag tänka i banor av att låta laga ärmarna. För detta insåg jag att det behövdes originaltyg. Vilket inte är enkelt att få tag i. Om ändå något par av de utslitna byxorna hade funnits kvar. Men efter diverse flyttar, varav en del till och från Sydafrika, skulle väl detta inte vara möjligt.

Det tog hustrun 1 minut att hitta ett av byxparen i klädkammaren. Respekt! Ur denna byxa hade redan tyg använts till kragen, som lagades för många år sedan. Men det fanns mer andvändbart tyg.

Med de gamla byxorna och kaftanrocken gick jag iväg till

Alan Skrädderi

Av Alan fick jag veta att det skulle gå att fixa. Han menade till och med att det idag är svårt att få tag på tyg med lika hög kvalité. Priset skulle också bli överkomligt.

Till helgen åker hustrun och jag till Luleå, för att vara med på vigningshelg i domkyrkan, där jag själv vigdes till präst för 30 år sedan. Och kaftanen är med. Samma! Det känns bra.

Jag minns en kollega i Luleå stift som vid ett prästmöte talade sig varm för att vi ska fortsätta ha kaftan. Den binder oss samman, sa han, med våra orientaliska rötter. Kaftanen är ett gammalt plagg och ett gammalt ord. Låt vara att vår svenskkyrkliga kaftan är kraftigt förändrad – men kopplingen finns där.

Så jag bär min kaftan med stor glädje. Inte minst för att den fortfarande håller.

1987. Dotter mindre hår. Pappa mer hår.
(Foto: Mats Wilhelm)

2017. Dotter mer hår. Pappa mindre hår.
(Foto: Matilda Göranzon)

Utbildningsinstitutet i SKT

Vad händer på utbildningsinstitutet?

... frågar Göran Lundstedt i en ledare i det senaste numret av Svensk Kyrkotidning (SKT). Det är en legitim fråga. Självklart ska resten av Svenska kyrkan bry sig om den skola, där en del av kyrkoarbetarna utbildas. (Jag skriver ’en del’ för att en del av de anställda i Svenska kyrkan kommer med utbildningar från andra håll).

Jag håller med Lundstedt om att ansvaret ytterst ligger på kyrkostyrelsen.

I denna bloggpost vill jag dock inte försöka svara på frågan, vad som händer på vårt institut.

Däremot vill jag kommentera en olycklig präst- och diakoncentrering i ledaren. Lundstedt skriver att de studerande befinner sig i en utsatt och pressad situation. Han förtydligar:

De har fått gå igenom antagningskonferenser. Nervöst fått träffa otaliga stiftsadjunkter och kanske flera biskopar som under olika sittningar och samtal kommit med ibland för kandidaten outgrundliga frågor och varje biskop har haft sin speciella form och agenda för att kolla om kandidaten är lämplig för tjänst i Svenska kyrkan. Till sist hänger allt på biskopen om kandidaten en gång ska få vigas till präst eller diakon. 

Därför är det viktig, menar ledaren, att utbildningsinstitutet präglas av god arbetsmiljö.

Jag är inte emot en god arbetsmiljö. Däremot vänder jag mig emot denna fixering vid vigningstjänsten. Visserligen har tidigare även blivande församlingspedagoger och kyrkomusiker nämnts. Men sedan osynliggörs de helt. Och det är dessvärre alltför vanligt.

Om jag förstått det hela rätt, var ett av de viktigaste skälen till utbildningsreformen att församlingspedagoger, diakoner, präster och kyrkomusiker skulle utbildas tillsammans. Om samverkan är viktig behöver alla synas. Så frågan kan också ställas:

Vad händer på Svensk Kyrkotidning?

Predika med och för barn

Maria hjälper Hanna att limma hår på dockan.

Igår fick vi besök på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vår gäst var Maria Eklöw Bosaeus. Maria är arbetsterapeut, bildterapeut, missionär, konstnär och mycket mer. Som en röd tråd genom allt går hennes passion för dockor. Hon svepte in med en mobil scen, strålkastare, dockor i olika storlekar, böcker, tyger, träslevar, limpistol och ett stort engagemang.

De blivande prästerna fick vara med om såväl genomgång av teorier bakom arbetet med bilder och symboler, tillverkande av egna dockor samt praktiska övningar.

En inspirerande förmiddag. Självklart är det möjligt, för att inte säga önskvärt, att en präst kan använda bilder och symboler i all förkunnelse – oavsett ålder. Även i det talade språket förekommer ju mängder av bilder. Någon skulle till och med hävda att även ett ord är en slags bild.

Men om vi nu stannar upp kring bilden i en mer gängse betydelse, bidrar ju den till att vi lyssnar betydligt lättare. Åtminstone de flesta av oss. Kombinerar vi dessutom bilden med rörelse i en berättelse, då är det svårt att inte bli berörd.

Det handlar självklart även om viljan att leka. Modet att våga leka. Vilket vi vuxna ofta har lättare att göra när det är barn i närheten. Ofta, säger jag. Inte alltid. Jag vill påstå att vi lekte en del igår. Och några av lekarna delades med alla i rummet. De genererade skratt och god stämning.

Så önskar jag att predikan med och för barn ska kunna vara. Vi genomförde förmiddagen mot bakgrund av fyra 'budord' för predikan med och för barn, som homiletikläraren i Lund, Gunilla, bestått mig med:

Åskådlighet
Hörbarhet
Igenkännlighet
Dialog

De passar ju alldeles utmärkt in i arbetet med dockor.

Fem ivriga prästdockor längtar efter sina kaftaner.

De blivande prästerna hade bland annat fått i uppdrag att införskaffa varsin träslev. Det var med den som grund, de tillverkade sina dockor. Det populäraste blev att tillverka dockor som föreställde präster. Det visar en av dockans viktigaste funktioner. Den hjälper oss att få syn på oss själva. I det avslutande minidramat, blev det också tydligt. En person ställde frågor till fem prästdockor:

- Vad vill ni ha?
- Kaftaner!
- När vill ni ha dem?
- Nu!

Förmiddagen var inte utan allvar. Under hela dagen hade vi sällskap av en syrisk kamelskötare och hans kamel. Maria arbetar regelbundet i Syrien. Närvaron av dessa två gestalter i rummet lärde oss att lek och allvar alltid hör ihop.

Kamelen och kamelskötaren. Den senare ännu icke färdiggjord.

Charlie och Maria

Josefine och Erik

Lars och Nils

Karolina, Ingrid och Sofia

Block

Här är jag och dopdockan på väg till Lötenkyrkan,
för att vara med om fyra dopgudstjänstövningar.

På utbildningsinstitutet arbetar vi delvis i block. Delvis, skriver jag. Det gör jag, för att jag inte är säker på om alla kurser deltar i de olika blocken. Just idag har blivande präster och musiker övat dopgudstjänst. Det har varit en spännande dag men även en rolig dag. Det finns mycket som går att diskutera i val av sånger, psalmer och även kring hur doptalet ska utformas.

Just nu vill jag dock inte skriva om detta utan om själva arbetssättet. Block!

När det gäller dopblocket har de blivande prästerna haft betydligt fler lektioner. Vi har övat dopsamtal. Hur känns det att komma hem till en familj som i stort sett är okänd. Ringa på dörren och stiga in. Spännande? Nervöst? Intressant?

De blivande prästerna har skrivit doptal, där de arbetat med bilder och symboler, texter och inte minst med dopets teologi. Hur vävs allt ihop så att just denna dopfamilj eller denna dopkandidat känner att det handlar om dem?

När det gäller musikernas del inbegriper det som sagt val av psalmer, solosånger och övrig musik. Även allt detta ska ske i mötet mellan dopets teologi och människors livssituation.

I dopblocket samarbetar läraren i homiletik (predikokunskap), d v s jag, med lärarna i själavård och liturgik (läran om gudstjänstens form, innehåll och gestaltande). De studerande ska integrera kunskaper och färdigheter, så att alla dessa aspekter blir en helhet. Tanken är bra! Men det ställer stora krav på organisationen.

När jag läste vid det som då kallades Pastoralinstitutet, var det annorlunda. Dels var det bara blivande präster som studerade där. Dels gjorde vi allt i våra olika stuprör. Vi skrev ett doptal som läraren i homiletik fick bedöma. Vi övade dopgudstjänst med läraren i liturgik och vi gick igenom eller övade dopsamtal med själavårdsläraren.

Det var på intet sätt bättre. Men det var enklare. Det vi nu gör ställer, som sagt, stora krav på organisationen. Vi ska samarbeta över de olika disciplinerna. Vi ska samarbeta mellan de olika programmen och i viss mån även samordna arbetssätt mellan våra två ’campus’ – Uppsala och Lund. Efter ungefär en månad inser jag att det inte alltid är enkelt.

Dessutom behöver vi göra vägval, som är långt ifrån självklara. Varför ska bara de blivande prästerna och musikerna samarbeta? Och varför endast kring dopgudstjänster och högmässor? Är inte begravnings- och vigselgudstjänster minst lika intressanta ur samarbetssynpunkt?

Och varför ska inte de blivande församlingspedagogerna, som ju ska arbeta mest med barn- och unga, vara inblandade alls i dopblocket? (Detta har jag skrivit om tidigare).

På samma sätt kan frågan – lika självklart – ställas om diakonernas roll. I dopgudstjänsten såklart och kanske ännu mer, utifrån hur många diakoner traditionellt arbetar – i begravningsgudstjänsten.

Samtidigt: är det möjligt att göra allt interdisciplinärt? Jag tror inte det. Jag uppskattar det nya utbildningsinstitutet, där olika profiler inom kyrkans utbildningssystem samsas, men jag ser stora påfrestningar och utmaningar för denna modell.

Min upplevelse är också att sammanslagningen av alla dessa olika pedagogiska kulturer har skett med en alltför optimistisk tidsplan.

Målet är dock klart. De blivande kyrkoarbetarna ska utbildas i en anda av samarbete. Det kan vara enklare att jobba i sitt eget stuprör men på intet sätt bättre.

I samma andetag är det dock viktigt att påpeka att även anställda riskerar att bli ett stuprör för sig. I församlingen finns många andra människor. De döpta är alltid den viktigaste gruppen. De som samlas till gudstjänst är grunden för kyrkans liv. Hur övar vi samarbetet med dem?

Efterlängtade

Så sa Anne-Louise Eriksson – även kallad Lollo – som är rektor på utbildningsinstitutet, när hon välkomnade de nya studerande, som började idag, på helfart. Redan tidigare har ett stort gäng distansstuderande börjat. Och snart kommer fler kurser. Vad jag inte visste är att utbildningsinstitutet har ca: 200 studerande. I Uppsala och Lund men även i Göteborg. Det är några stycken.

Det är klart att ett utbildningsinstitut inte är mycket värt om ingen studerar där. Så visst var de efterlängtade. Det syntes i morse, när jag kom till 'skolan'. Bilderna här talar sitt tydliga språk.

Block till de som ska bli församlingspedagoger.

Psalmböcker utanför kapellet.

Namnbrickor i rätt färgkod. (Grönt= diakon, blå=församlingspedagog,
gul=kyrkomusiker och röd=präst) samt passerbrickor (s k plupp).

Och så förstås förmiddagskaffe/te i köket.

Efter presentationer och en del annat fick jag möjlighet att sitta med tre kollegor och planera dop-blocket. Det sker för präststuderande på termin 2 och även med musiker.

Konstigt egentligen att inte pedagogerna är med på dop-blocket. Jag är van vid att samarbeta med dem. Framför allt i dopsamtalen. När jag var präst i Kalmar åkte samtliga präster och pedagoger på en studieresa för att samtala om en satsning som gjordes: Dopets år. Där var kopplingen församlingspedagog – präst kring dopet självklar.

Men visst behöver även musiker och präster samarbeta kring dopet.

Jag förstår att det framför allt är schematekniska frågor som gör att det inte hinns med att även ha pedagoger med.

När vi skulle göra gruppindelningen räckte inte musikerna till, tyvärr. De är bara fyra! Då sa musikansvarig till att de få musiker om finns skulle vara i samma grupp eller i två grupper men inte i alla tre. Då sa jag:

Ord och inga visor!

Och på ett sätt stämmer det för den sista gruppen. Där blir det bara präststuderande. Och inga musiker. Då blir det ord och inga visor.

Fast förmodligen kan även de präststuderande sjunga. Det löser sig!