Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Pyramider i Sverige

Igår, på Bibelns dag, predikade jag i två kyrkor. Dels i Sankta Birgitta kyrka i Knivsta. Dels i Järfälla kyrka. Denna bloggpost handlar inte om vad jag predikade om, inte heller om de båda kyrkorna. Den handlar om en grav i Järfälla. Den som är begravd i denna grav är Olof Adlerberg, som var med i Karl XII:s fälttåg. (Aktuellt i det senaste avsnittet i ”historien om Sverige” som går på SvT och kan ses i efterhand på SvT Play).

Han dog dock inte i fält utan blev kammarherre hos Fredrik I och sedan adlad av Adolf Fredrik. Familjen Adlerberg bodde på Säby gård i närheten av Järfälla kyrka från 1749. 1757 grundlades den Adlerbergska gravkoret. Det stod klart 1762. Utöver Oskar Adlerberg och hans hustru Sofia Gyllenborg vilar flera ättlingar i graven. Den senaste gravsättningen skedde så sent som 1940. Kyrkvaktmästaren Rickard berättade att man går ner i graven via en gravhäll i kyrkan. Detta görs med jämna mellanrum för att inspektera regelverket i gravkoret.

Varför skriver jag om detta? Jo, graven är utformad som en pyramid. Och skälet till att familjen Adlerberg fick en pyramid som gravkor – berättar ett pdf-dokument, som jag hittar på Järfälla kommuns webbplats – är att det fanns en svensk arkitekt som hette Jean Eric Rehn. Han var i Rom 1755–56 och besökte bland annat Cestiuspyramiden. I den vilar Gaius Cestius. Han var en romersk ämbetsman och hans grav uppfördes år 12 f.v.t. och var en marmorklädd pyramid.

Arkitekten Rehn anlitades ofta av hovet, där Adlerberg tjänstgjorde som kammarherre. Detta sakförhållande har fått historieskrivaren Ingrid Kennerstedt Bornhall, Järfälla kultur, att tro att just Rehn ritat pyramiden i Järfälla.

Nästa fråga som nu uppstår är varför jag är så intresserad av denna pyramid? Svaret är enkelt. 1997–2002 var jag kyrkoherde i Aneby. I pastoratet ingick nio kyrkogårdar samt en enskild gravplats. Den enskilda gravplatsen, som förvaltades av en stiftelse, som ett av kyrkoråden hade ansvar för, låg vid Stjärneborgs slott. Den graven var också utformad som en pyramid. Personen som vilar i denna grav hette Malte Liewen Stierngranat. På Jönköpings länsmuseums webbplats går det att läsa:

Stierngranat lät också bygga ett eget mausoleum. Vid en resa till Egypten 1908 väcktes idén att skapa en kopia av Cheopspyramiden. Pyramiden göts i betong i förminskad skala 1923 och avsågs kläs med granitplattor. Gravkammaren, som har formen av ett gotiskt kapell, är rikt dekorerad med valvmålningar, av konstnären George Trapp, Gränna, med bilder ur Stierngranats liv. [Sarkofagen] beställdes redan på 1920-talet och togs med vid längre utlandsvistelser för säkerhets skull. Stierngranat gravsattes i sin sarkofag 1960.

George Trapp hade målat altartavlan i Aneby gamla kyrka och även i kapellet på Gransnäs ungdomsgård.

Det finns mycket att säga om den excentriske adelsmannen Stierngranat. Det kanske mest spektakulära var att han fick SJ med på noterna, när han ville ha en hållplats för järnvägen precis utanför slottet Stjärneborg, där han bodde. Motprestationen var att han lät bygga ett eget stationshus. Det var Sveriges enda privatägda stationshus. Enligt vad jag hört tröttnade SJ på Stierngranat, för varje gång han var på hemväg drog han i nödbromsen utanför sitt slott. Han betalade böterna och fick till slut sin hållplats.

Pyramider. Adel. Fasoner. Det är väl bra att de finns kvar. Påminner oss om att vissa personer har behov av att framstå som förmer än andra. Även efter sin död. En illusion. Inför döden är vi alla lika.

Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Pilgrimsvandring i vårtid

Med start vid Sunnersta kyrka vandrade hustrun och jag, tillsammans med de två yngre döttrarna, längs Ingegerdsleden. Underbart! Solen sken – åtminstone ibland – och vinden var tidvis frisk. Men behagligt.

Ingegerd var dotter till Olof Skötkonung men är mer känd som den Heliga Anna av Novgorod. Helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Leden går från Stockholm till Uppsala. Det går att läsa mer om Ingegerd/Anna via denna länk.

Nu hade kanske inte Ingegerd/Anna någon avgörande betydelse för vår vandring. Vi ville umgås, vara ute, röra på oss – samtidigt som vi inledde med morgonbön utanför Sunnersta kyrka och avslutade med middagsbön i Mariakoret i Helga Trefaldighets kyrka. Vi försökte komma in i den Gode Herdens Kapell (Ulleråker) men dörren till själva kapellet var låst. Vi kom dock in i S:t Lars katolska kyrka, där det finns en ikon som föreställer just Heliga Anna av Novgorod.

Längs vägen såg vi andra vandrare, cyklister, joggare – liksom människor i båt. När vi kom närmare Uppsala såg vi att många båtar sjösattes just idag. Vi stötte också på en kvartett och en kvintett ur Orphei Drängar, som förgyllde vår dag med vårsånger.

Medhavd matsäck avnjöts på Ulltunaåsen. Så fantastiskt det är att äta utomhus. Och kunna umgås med två av barnen. Vi är tacksamma!

Med på vandringen var min mors gamla ryggsäck. Jag har den ibland när jag pilgrimsvandrar. Det är en Haglöfs-ryggsäck. Med ledning av vilket efternamn mor skrivit in på insidan är den från fyrtiotalet. Den har ingen avlastningsrem men fungerar bra för en kortare vandring.

Jag har också min pilgrimsstav, som en man i Aneby, Bengt-Arne Spånberger, har snidat. På den har jag fått hjälp att bränna in vissa årtal från de pilgrimsvandringar vi gjorde i och runt Aneby. Härliga minnen.

Vi såg inte så många djur men hörde förstås mängder av fåglar. Och detta fågelbo var jag nödgad att dokumentera.

Loppet jag bröt

Efter att ha bloggat om Vasaåket ett antal gånger ska jag nu berätta om ett lopp jag inte fullföljde. Det var i maj 1999 och då handlade det om Göteborgsvarvet. Men innan jag berättar om hur det gick till (eller inte gick till) ska jag dra hela min idrottskarriär helt kort. Jag börjar med ett tidigt konstverk. Jag gick nog på lågstadiet när jag gjorde denna illustration av en tänkt löpare i Finnkampen.

Mitt skapande visar tydliga likheter med tidig egyptisk konst.

Mitt första minne av att ha deltagit i ett skidlopp är från Porjus. Jag gick i årskurs ett och jag tror vi åkte 500 meter eller kanske en kilometer, ute på ett fält. Jag minns att det gick bra för mig. Vid prisutdelningen i skolans gympasal fick jag bland de första gå fram och välja bland alla skänkta leksaker. Mina äldre bröder som gick på samma skola övertalade mig att välja ett litet leksakspiano i plast, som jag egentligen inte ville ha. Men förstås föll jag till föga för trycket och valde just det.

Den 15 augusti 1970 deltog jag i en kretstävling i terränglöpning i Porjus. Min klass var pojkar födda 1958 eller senare (jag är född 1960) och distansen var 1 000 m. Av 37 startande kom jag på plats nummer 21 och klarade kilometern på just under sex minuter. Mina bröder ställde också upp i samma tävling. Jag publicerar resultaten nedan. Två saker kan konstateras. Dels att vi flyttade kort tid därefter, dels att vårt efternamn är felstavat.

Jag har med blyertsstreck markerat alla som tävlade
för Porjus IK (PIK).

Min tre år äldre bror slog mig med tjugo sekunder.

Inte utan stolthet får jag i alla fall konstatera att 
alla tre bröderna genomförde sina lopp.

I Porjus gick det annars bra för mig sportsligt. Jag var snabb och kommer ihåg att jag sprang 60 meter på 10.4 en gång och var bland de bästa på skolan. Trots att jag bara gick i årskurs tre. Från Porjus flyttade vi till Långträsk. Därifrån minns jag två lopp. En gång var det stafett i friidrott i Öjebyn. Vi hade ju inga banor med uppritade streck i Långträsk, så det var en nyhet för mig. Jag tänkte inte så mycket på det utan sprang vid något tillfälle in på en medtävlandes bana och hela laget blev diskat. Inte så populärt. Jag var kanske elva år.

Vid en skidtävling i Lillpite, som jag bloggat om förut, bröt jag av staven före start för att slippa tävla. En lärare hade en extrastav så jag slapp inte undan. Jag minns bara hur nervös jag var.

Högstadiet i Hoting förlöpte utan några större insatser inom tävlingsidrotten. Samma sak gäller gymnasiet i Uppsala. Visserligen var jag med i B-laget i Uppsala Rugbyklubb (Plebs) men det var bara en säsong. Jag tror jag spelade två eller tre matcher. När jag börjat universitetet tävlade jag i ett par distriktsmästerskap i Judo. Ena gången var det fyra personer i klassen och jag kom två. Andra gången kom jag också tvåa men då var vi bara tre. Det innebär att jag i alla fall måste ha vunnit någon match. Det var också på universitetet som jag deltog i Ergoloppet 1985. Av 608 som startade kom 598 i mål. Jag kom näst sist enligt tabellen i tidningen, som jag sparat. I alla fall klarade jag en mil under en timme. Det skulle jag vara nöjd med i dag. Margareta Sund ser jag slog mig med drygt två minuter. Jag minns att Robert sprang förbi mig tidigt i loppet men hittar inte hans resultat bland alla löpare.

Jag vet inte varför de sista inte hade några redovisade tider. För
att det sprang på över en timme eller för att de bröt loppet? Oklart!

Efter fullbordade studier och prästvigning, barnafödande och annat var det lugnt på tävlingsfronten. Vid ett besök hos min syster och hennes familj åkte vi Kråkspåret. Sex kilometer och eftersom syrran var funktionär i den lokala idrottsföreningen hade hon möjlighet att skriva diplom till oss alla.

Nedre raden f v: Samuel, Johannes, Matilda, Karolina.
Övre raden f v: en kamrat till kusinerna, Amanda,
Emil (kusin) och Anna-Maria (kusin) Däremot saknas kusin Joel på fotot.

I Aneby, dit vi flyttade redan, 1992 sprang jag Fredsloppet ett år. Kanske tre eller fyra kilometer. Något resultat minns jag ej. Men jag kom i mål. Men sedan ville kollegan Mårten att jag skulle tävla med Gransnäs Running Team i Göteborgsvarvet. Det gjorde jag tre år i rad. Första två åren klarade jag de 21 kilometerna. Att resultatet blev drygt två timmar fick jag stå ut med. Jag kom i alla fall runt. Jag har bloggat om detta tidigare. Länken är här.

Men det tredje året – 1999 – var jag inte riktigt i slag. Jag minns att jag hade ont i huvudet vid start men trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Efter tre kilometer hade jag så ont i kroppen att jag sprang till ett sjukvårdstält och rasade ihop. De tog in mig i en ambulans och körde mig till Sahlgrenska. Dock utan sirener. Jag kved och ojade mig men den barska sköterskan – som just tagit puls och kollat hjärtljuden – sa åt mig att sluta kvida och börja andas igen. Motvilligt gjorde jag det och mådde aningen bättre. På sjukhuset uppmättes förhöjda levervärden och vid en läkarkonsultation på måndagen efteråt var gissningen att jag fått kramp i gallgångarna.

Nåväl, det ledde till en veckas sjukskrivning. Jag hade ingen lust att vara hemma i Aneby, så jag reste till mina föräldrar. När jag kommit dit fick jag börja med att skjutsa mor till sjukhuset. Hon kom aldrig hem därifrån utan avled några veckor senare. Min egen tolkning av avbrottet i Göteborgsvarvet var att jag hade ett alldeles för intensivt liv och höll på att missa min mors sista tid. Genom sjukskrivningen fick jag möjlighet att vara med henne och far på sjukhuset på dagarna. Det ville jag inte ha varit utan. Så ibland är det bra att ge upp. Åtminstone var det så för mig den gången.

Efter detta lopp har jag inte anmält mig till mer än ett motionslopp. Och det var i Nybro. Linnéalunken. Fem kilometer som jag klarade på 27 minuter om jag minns rätt.

Bibelsällskapet – 4: Bibelbesök

Det blir helt klart en del resor i min tjänst som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. I söndags besökte jag Aneby. Det var Bibelns dag och då är det rimligt att jag är igång. Även fyra andra av medarbetarna var ute i landet och medverkade på olika sätt.

I Aneby firades ekumenisk gudstjänst i Allianskyrkan. Det var min uppgift att predika. En av prästerna i Aneby har jag haft som studerande, när jag undervisade i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Hon tog ett fint kort. Det finns ett uttryck som heter ”att ha Luther på axeln”. Men jag hade verkligen inte det, utan någon helt annan.

I söndags predikade jag i Aneby, i Allianskyrkan. (Foto: Sunniva Rettinger)

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe och jag fick berätta om vårt arbete. Det verkade som om det var uppskattat.

Kommande helg åker jag åt andra hållet. Då ska jag medverka vid en ekumenisk helg i Holmsund utanför Umeå. På lördagen ska jag hålla föredrag och på söndagen predika.

Under resten av våren kommer jag sedan besöka Jokkmokk, Jönköping, Lund, Kalmar och Falkenberg i olika sammanhang. Jag inser att jag har detta resande i generna. Min far arbetade på slutet av femtiotalet som resesekreterare för en organisation, som hette De kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN). Idag heter den Hela Människan. Några år senare fick han tjänst för Svenska kyrkohjälpen. (Den slogs sedermera ihop med Lutherhjälpen). Innan han gick i pension var han återigen på resande fot i en organisation med namnet Kristen Fostran. Han tyckte om att åka runt och möta människor.

Med andra ord blir det många tågresor. Det är också positivt. Jag har alltid uppskattat tåg. Det går att arbeta på tåget. Ofta är det vackra vyer som passerar förbi utanför fönstret. Att sedan gå iväg till restaurangvagnen och dricka en kopp kaffe och äta en bulle. Det räcker gott för att känna att livskvalité.

En av mina arbetskamrater hjälper mig att packa en väska med material. Det kallas att vara kolportör. Det trivs jag med. Jag är ute i ett viktigt ärende. Genom att medverka till att fler människor upptäcker Bibeln och möjligheten att möta Gud, vet jag att jag något viktigt sker.

Om Du finns i ett sammanhang där ett bibelbesök skulle uppskattas: hör av Dig. Jag kanske inte alltid har möjlighet att åka men ofta har jag eller någon av mina arbetskamrater det.

Bibelsällskapet

Sedan 19 augusti förra året arbetar jag i Svenska Bibelsällskapet. I några bloggposter tänker jag berätta något om mitt arbete. Visserligen går mycket av detta att läsa på vår webbplats men i denna form beskriver jag det utifrån min egen synvinkel.

Svenska Bibelsällskapet är – enligt vad jag läst – Sveriges äldsta, icke statliga, sällskap. Jag vet i nuläget inte var jag stött på uppgiften. Skulle vi kunna säga att det är Sveriges första NGO? Spännande i så fall. 1815 grundades organisationen. Inspirationen kom främst från the British and Foreign Bible Society, som grundades 1804. Yngst av alla världens bibelsällskap är Sydsudans Bibelsällskap, som kom till stång 2011. I år firar Sydafrikas Bibelsällskap 200 år. Sammanlagt finns runt 150 bibelsällskap med arbete i cirka 200 länder. United Bible Societies bildades 1946 (året före Lutherska Världsförbundets grundande och två år före bildandet av Kyrkornas Världsråd 1948).

Huvudmän är de flesta kyrkor och samfund i Sverige. Dessutom är både Svenska Akademien och Kungliga Vitterhetsakademin huvudmän.

Det finns ett antal olika delar av vår verksamhet. För att göra min framställning så pedagogisk som möjligt delar jag upp den i nio delar. Det hade gått att göra annorlunda men så här blev det.

Först skriver jag rent allmänt om några särskilda sätt på vilket vi vill berätta om vad Bibeln är och hur Bibeln är en resurs när människors liv upprättas och förvandlas. Sedan kommer jag att berätta om Bibeläventyret, Bibelbutiken och om våra förlag. Därefter blir det något om hur de medel vi samlar används och hur vi kommunicerar på olika sätt. En bloggpost kommer jag att använda till översättningsarbetet. Sist något om våra resor och vårt samarbete med Bibelns Värld.

Någon exakt tidsplan har jag inte men bloggposterna kommer både före och efter den 19 januari, som är den söndag då vi sätter Bibeln i fokus på ett särskilt sätt. Det är nämligen

Bibelns dag

Själv kommer jag då att predika vid en ekumenisk gudstjänst i Allianskyrkan i Aneby. Men söndagen högtidlighålls i hela vårt land.

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.

Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen

Goda nyheter

Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]

Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.

Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.

De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Att predika är roligt

De närmaste veckorna ska jag få predika vid ett flertal tillfällen. Det uppskattar jag. Som lärare i predikokonst (homiletik) är det viktigt att med jämna mellanrum få göra det. Det finns många präster i Uppsala, så jag blir inte ombedd varje vecka. Men ibland händer det.

I Aneby kyrka finns en dopgrav med ett konstverk, som
symboliserar treenigheten. Det ska bli fint att återse det.

På söndag sker det på annan ort. Aneby kyrka i norra Småland, i Linköpings stift, fyller 20 år. När den invigdes var jag kyrkoherde där. Där ska det bli festhögmässa och jag fick tidigt frågan om jag ville predika. Såklart att jag sa ja. Aneby kyrka är spännande. Evangelietexten för kommande söndag likaså. Den handlar om Guds rike. Om skatten i åkern och om köpmannen som letar efter den vackraste pärlan av alla. Två rika bilder, som ger oändligt många associationer.

Rikshelg med Svenska kyrkans unga äger rum helgen därpå. Jag får möjlighet att leda mässan på lördag kväll. Det blir också en möjlighet att förkunna Guds ord. De som kommer är distriktsstyrelser från alla Svenska kyrkans ungas distrikt, samt deras förbundsstyrelse och även en del andra engagerade ungomar.

På söndagen – dagen efter – ska jag predika i Uppsalamissionskyrka. Det har att göra med en fritidssysselsättning jag har. Som ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen (och präst förstås) är jag inbjuden att predika i församlingens gudstjänst. Det har att göra med FairtradeFokus-kampanjen som äger rum 9-22 oktober. Även denna söndag är det en spännande evangelietext. Markus 2:1-2. Den handlar om hur fyra vänner bär en förlamad person till Jesus. Eftersom det är trångt framför dörren sänks den lame, på sin bädd, ner till Jesus. Hur hänger detta ihop med rättvis handel? En utmaning!

Ytterligare en dag senare – på måndagen – dialogpredikar jag med en av de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi kommer också att utgå från Markus 2:1-12. Vi kommer att predika i en gudstjänst som handlar om döden och det eviga livet.

Ganska olika predikouppdrag. Att få denna möjlighet uppskattar jag varmt.

Aneby – alla får plats

Ett radioklipp dök upp. Så underbart. Det handlar om en temavecka i Aneby:

Ett bra budskap i dessa tider, när det exempelvis ifrågasätts hur många asylsökande vi kan ta emot i Sverige. Häromdagen skrev ordföranden för Kristdemokraternas Ungdomsförbund en artikel om detta på DN’s nätupplaga. Partiets ordförande, Göran Hägglund, har tagit avstånd från artikeln, enligt Aftonbladet, och det är bra. Kristdemokraterna är tredje största parti i Aneby med nästan 15%. Jag kan tänka mig att många kristdemokrater i Aneby ogillade KDU’s utspel.

Den som tog initiativ till temaveckan i Aneby är kyrkoherden i Svenska kyrkan, Peter Andreasson. Han är själv född i Etiopien, så han bär säkert med sig erfarenheter av annorlundaskap i sin egen kropp. Jag blev glad när jag hörde om detta initiativ.

Vi bodde i Aneby i 10 år och jag minns hur både flyktinggrupper från Eritrea och Balkan togs emot genom att faddrar utsågs till dem som kom. Vi fick lära känna en familj från Kosovo och det vidgade våra horisonter på många sätt.

Allt var inte bra i Aneby. På en liten ort kan det ibland bli trångt. Säkert finns fortfarande utstötningsmekanismer, som det ofta gör på små platser. Jag tror dock inte att det i första hand riktar sig mot människor med utländskt ursprung.

Därför är det bra att jobba med temaveckor som denna. Lyssna på klippet och inte minst på det som sägs allra sist av en tolvåring:

Vi ska ha en manifestation. Att alla är lika viktiga och det kvittar vilken religion man har och hur man ser ut och vilket kön man har och allting. Det är la’ bra och visa att alla får plats här i Aneby.

Länken kommer här.

När vi som är utsända medarbetare för Svenska kyrkans internationella arbete, samlades till konferens i Sigtuna för ett par veckor sedan, visade det sig att 5 av 25 kollegor antingen hade bott i Aneby eller hade sina rötter där. Det säger något! Jag är glad för våra 10 år i detta speciella samhälle på småländska höglandet.

När jag surfar runt ser jag att det firades mässa på torget. Ekumeniskt! Underbart. Det gjorde vi en gång varje år. Det var också mycket viktigt. Jag hittar detta på MattsTorebrings blogg.

Gladast blev jag nog över att läsa om en positiv manifestation för enhet i mångfald. Så mycket har handlat om protester mot extremister. Nu är det dags att också lyfta fram det goda i det svenska samhället.

Antje Jackelén och dopet

Antje Jackelén står ensam framför dopfunten i Uppsala domkyrka. Hon ska snart installeras som Svenska kyrkans ärkebiskop. Kyrkan är fylld av förväntansfulla människor. Själv är jag inte där men ser gudstjänsten på SvT Play några dagar senare.

Gudstjänsten inleds med doperinran. En påminnelse om dopet. Vilken utmaning. Inte bara på ett individuellt plan, för Antje själv, utan kanske främst på ett kollektivt plan, för hela Svenska kyrkan. Dopet är det som förenar kyrkans människor. I alla tider. Över hela vår jord. Gemenskapen beror inte på vår duglighet eller på våra värderingar. Den beror inte på hur mycket eller hur lite vi tror. Vi hör ihop i Kyrkan – i kristenheten – genom dopet. Så stort och så märkligt!

En god start för en ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns visserligen många fler döpta utanför Svenska kyrkan. De flesta av dem i andra samfund och strukturer. För Svenska kyrkans ärkebiskop är det dock Svenska kyrkans medlemmar som står i centrum. Det innebär att det biskop Antje påminns om där vid dopfunten är att alla som döpts in i Svenska kyrkan hör ihop. Alla!

Det är kanske inte så svårt när det gäller alla dem som är närvarande i Uppsala domkyrka vid den högtidliga installationen. De flesta av dem tillhör med stor säkerhet Svenska kyrkan, även om det också finns ekumeniska representanter. Ärkebiskop Antje har definitivt ett särskilt ansvar för alla de Svenska kyrkans medlemmar som är där.

Men hon har också ett ansvar för dem som inte är där. Märkligt nog har hon ett ansvar för dem som inte ens vet att de i detta ögonblick får en ny ärkebiskop. De som inte tänker på att de är med i Svenska kyrkan och till och med bidrar ekonomiskt till kyrkans liv och verksamhet. Ärkebiskop Antje deras ärkebiskop. De som inte finns med i gudstjänsterna så ofta. Eller kanske aldrig. Eftersom de genom dopet ändå hör till kyrkan.

Det finns också döpta medlemmar, som är kritiska till valet av Antje Jackelén. Till och med de som anser att någon annan borde blivit deras ärkebiskop. Men oavsett vad de tycker, är de också döpta in i samma kyrka. Antje är deras ärkebiskop. Vilken utmaning!

Nu börjar emellertid vissa frågor i mitt bakhuvud pocka på uppmärksamhet. En av dem handlar om de medlemmar i Svenska kyrkan som inte är döpta. Dessa är medlemmar antingen för att de var medlemmar före 1996 då dopet blev medlemsgrundande eller för att de är medlemmar ”i väntan på dopet”. Självklart räknar jag in även dem. Min önskan är att de ska upptäcka dopets nåd och ta kontakt med en präst och boka tid för dop. Det tror jag även ärkebiskop Antje vill.

I Aneby kyrka i Norra Småland (Linköpings stift) finns en dopgrav.
Den påminner om att det aldrig är för sent att bli döpt. Svenska kyrkan
döper många vuxna, även om de flesta döps som barn.

Men hur är det med alla andra i Sverige, som varken är med i Svenska kyrkan eller något annat samfund. Döpta eller ej. Har inte Svenska kyrkans ärkebiskop ett speciellt ansvar även för dem? Nej, det anser jag inte. På den gamla statskyrkans tid var det nog så. Vissa tidningar lever kvar i denna tid. Så här skrev DN i oktober förra året, när resultatet för ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan var klart:

Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...

Det var två fel av två möjliga. Dels var hon ärkebiskop electa, dels finns fler ärkebiskopar i Sverige. T ex Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop i Syrisk ortodoxa kyrkan i Sverige. Han är ordförande för Sveriges kristna råd. (Han var dessutom med när Antje Jackelén installerades som Svenska kyrkans ärkebiskop).

Även Dagen skrev som DN:

Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...

Jag blir nyfiken, för jag ser att det är exakt samma ordalydelse. Så jag googlar på ordalydelsen. Jag hittar den även i Kyrkans Tidning, SvD, svt nyheter, Sveriges Radio samt en hel del andra publikationer. Alla skriver ”Sveriges nya ärkebiskop”.

Någon som är bättre än jag på journalistik kanske kan svara på varför det blivit såhär. Mitt tips är väl att TT ligger bakom det hela men jag vet ju inte. Även Svenska kyrkans hemsida gör samma misstag i en presentation av Antje Jackelén publicerad den 11 juni 2014 (fyra dagar före installationen).

Möt Antje Jackelén, Sveriges nya ärkebiskop. Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop.

Svenska kyrkans ärkebiskop är inte Sveriges ärkebiskop. Hon är ärkebiskop i Sverige. Men inte den enda! Det är viktigt! Framför allt i detta sammanhang, när jag uppehåller mig kring dopet. Den som inte är döpt och inte är medlem i Svenska kyrkan står ju utanför. Så är det bara!

Det låter hårt och märkligt när jag skriver det. Ska inte alla vara med? Alla räknas in? Ingen ska vara utanför? Eftersom Svenska kyrkan så länge varit en statskyrka tror jag denna tanke ligger nära till hands. Vi vill inte att någon ska vara utanför. Alla ska med. Jag delar denna idé som grundhållning. Låt mig precisera.

Vi hör alla till samma mänsklighet. Vi hör alla ihop med samma moder jord. Detta bejakar jag fullt ut. Vi som bor och lever i Sverige hör också till samma samhällsgemenskap. Denna gemenskap bör vara öppen. Jag är exempelvis positiv till att vi tar emot så många flyktingar och invandrare som vi kan. Jag ser dem inte som ett hot utan som en tillgång. Jag är glad över mångfald. Även annan form av mångfald.

Alla människor är skapade av Gud. Alla – exakt 100% - är skapade till Guds avbild. Ingen är utanför detta. Det är synnerligen viktigt!

Men, alla är inte med i Svenska kyrkan. Vissa har valt att gå ur. Detta måste respekteras. Vissa har (ännu) inte kommit med. Låt oss inte låtsas att de redan är med.

En nytillträdd ärkebiskop bör så klart, som ledare för Svenska kyrkan, föra dialog med dessa medmänniskor, som inte är med i Svenska kyrkan. Men hon är inte deras ärkebiskop. Hon är ärkebiskop för dem som tillhör Svenska kyrkan.

Och den absolut viktigaste förklaringen är dopet.

Insättning via bankomat

Vi åkte till banken igår. För att sätta in pengar. Det gick fortfarande inte. Åtminstone inte inne på bankkontoret. Efter en del frågor fick den anställde klart för sig att vi gjort den första insättningen via bankomat. (ATM). Aha, det är därför. På något sätt tycker systemet att vi även i fortsättningen ska använda bankomaten.

Så den vänlige mannen följde med oss ut till en s k ATM och där stoppade jag in mitt bankkort, följde instruktionerna och vips var allt klart.

Jag kan inte direkt påstå att jag förstår särskilt mycket mer men jag kommer nog inte att köa inne på bankkontoret, för att få tillstånd att sätta in pengar inne på bankkontoret, när det går snabbare och enklare ute i en ATM. Oftast kommer jag ju att ta ut pengar från mitt svenska konto, för att sedan sätta in det på det sydafrikanska.

En variant skulle också kunna vara att göra en elektronisk överföring direkt från det svenska kontot. Men jag vill minnas från förra gången vi bodde i Sydafrika att det var en relativt hög avgift för det.

1997 eller 1998 var jag med och införde kollekt via cashcard i Aneby (på prov). Det blev inte så långvarigt men ett visst medialt genomslag blev det. Ungefär 10 år senare skaffade vi en kollektomat till Birgittakyrkan. Den finns där fortfarande men genombrottet har ändå inte riktigt skett. Det visar sig kanske att Afrika går lite före Europa när det gäller tekniska lösningar. Egentligen är jag inte förvånad.

Jag bor i Kalmar nu

En bekant från Aneby bloggar om att han bott i Kalmar under rubriken: Här bodde jag för 30 år sen. Det känns bra att få länka till hans bloggpost. Ett av fotografierna är taget från dörren in till Birgittakyrkan.

Skolavslutningar "in the past"

I en kommentar fick jag en fråga, som ger mig anledning att lägga ut texten kring tre skolavslutningstal i Aneby åren 1999-2001. Högstadiet hade blivit så stort, så att kyrkan i Aneby inte räckte till. I stället åkte alla ut till Ralingsåskyrkan. Ralingsåsgården drevs av dåvarande Kronobergsmissionen, en del av Örebromissionen, som så småningom ingick i Evangeliska Frikyrkan (EFK). I denna enorma kyrka ryms flera tusen personer. Det är den enda kyrka jag känner till, där mittgången är asfalterad.

Saken var alltså den att skolan själv hade hyrt en lokal, för att genomföra sin egen avslutning. Ändå fann skolledningen det angeläget att be kyrkoherden vara med. Jag brukade få tala sist. Efter alla sånger, musikframträdanden etc. Samt tal av rektorn, barn- och utbildningsnämndens ordförande m fl. I fallet 9:ornas avslutning skulle det också delas ut avgångsbetyg. Det var väl inte så att läget var det absolut bästa, när jag fick ordet. Alla ville ut, hem, bort.

Första året tog jag fram min fusklapp och började prata möbelvård. Jag hade gjort upp med rektorn att han skulle komma upp på scenen och avbryta mig och säga att jag missuppfattat situationen. Varvid jag bad om ursäkt och sa att jag läst fel på lappen. Det som skulle utläsas skolavslutning hade jag fått till:

Stol-avlutning
Men poängen blev i alla fall att gamla stolar, som lutas av, är vackra trots sina skavanker. Men man kan också behålla färgen, även om den är nött. Stolar är som människor: de är vackra att se på och en stol man trivs med får gärna åldras. Till 9:orna avslutade jag med orden: Låt ingen få sätta sig på er.

Sko-avsulning
Nästa år missförstod jag uppgiften igen. (Då behövde inte rektorn ingripa. De flesta kom ihåg förra året.) Jag tog av mig min gamla sko och berättade att jag trivs med den. Att jag ibland sular om skorna, för de är så sköna. Kopplingen till synen på människor låg väl nära detta med stol-bilden. Lite gammal och nött gör inte så mycket. Det är inte det yttre som spelar roll. Avslutningsreplik: Låt inte människor få trampa på er! (På kvällen, när det var dans i folkets park, kom flera ungdomar fram och undrade om jag hade på mig rätt skor!)

Spol-avlusning
Nästa år var mitt sista i Aneby. (Tur för mig! Nu blev det svårt att hitta andra exempel på sammansättningar av ord, som liknar skolavslutning.) Spol-avlusning var det bästa jag kunde komma på. Jag har ju inte så mycket hår, så alla kunde förstå, att jag själv inte använder hårspolar. Men har man det och även har huvudlöss, måste man ju avlusa spolarna ibland. Jag måste erkänna, att jag inte kommer ihåg vad jag ville få sagt med denna bild. Kanske har jag förträngt det. Blev det ett fiasko? Jag vet inte!

I alla fall minns jag dessa år med glädje. Skolan hade inte behövt bjuda in mig. De gjorde det ändå och jag såg det som ett förtroende. Vid varje tillfälle avslutade jag med välsignelsen. Jag bad inte om lov men fick heller aldrig någon kritik. Än så länge har jag aldrig upplevt att någon människa tagit illa upp av att bli välsignade. Så det kommer jag definitivt att fortsätta med.

En trevlig överraskning

Igår döpte jag ett barn. Inget konstigt med det! Jag vigde också ett ungt par. Det är heller inget märkligt. Att det var det unga parets barn, som jag döpte, är inte heller helt ovanligt. En av kontrahenterna har jag konfirmerat. Det är inte något som jag ofta är med om. Eftersom jag flyttat ett par gånger sedan jag blev präst, får jag inte följa människor 'från vaggan till graven' så ofta. Det får man om man är i samma församling många år.
Nu kom både bruden och brudgummen från Aneby, där jag varit präst i 10 år. Detta gjorde att jag även kände en stor del av bröllops- / dopgästerna. När jag var på väg att gå från den efterföljande festen, sa brudgummens mor, att jag måste stanna. Det ska komma någon och uppträda, som gärna vill träffa mig.
Så jag stannar och in kommer en gammal gumma i kappa, handväska och basker. Det var Annelie Franzén, känd komiker och skådespelare från Aneby. Det var mycket roligt. Svensk lokal buskis, när den är som bäst.
Att vara präst i en mellanstor stad innebär att inte alltid känna människor man möter. Jag kan döpa någon som bor i andra ändan av stan eller viga ett par, som bor i Stockholm.
På landet möter man människor med större regelbundenhet. Det kan jag sakna ibland.
Men det har även sin klara tjusning att vara på en större ort. Summa summarum, kan man säga att omväxling förnöjer och jag känner mig priviligierad, som får vara med om olika upplevelser.

Kebnekaise-expeditionen 3

Tågresan upp till Kiruna skulle ta 23 timmar. Vi såg det som en del av äventyret. De första timmarna upp till Stockholm, med byte i Alvesta, bjöd inte på några större överraskningar. Vi försökte vara uppmärksamma, när X2000-tåget i hög fart passerade Aneby, där vi bott.
- Vi passerar 10 år på 10 sekunder, sa en av ungdomarna, träffande.
Lite roligt var det dock att passera Aneby, eftersom Kristina och jag har bott på fyra ställen i Sverige. Samtliga skulle vi komma att passera, samt en plats, där jag bott som liten. Jag måste erkänna att jag gillar tåg och järnväg!

Vid 8-tiden kom vi till Stockholm. Vi, d v s Kristina, jag, Samuel, Matilda, Johannes och Elin, som är Samuels flickvän. Där mötte Amanda, Karolina och Mats, som bor ihop med Amanda. Så var vi samlade, alla 9. Vi gick mot vårt tåg och tog 1½ kupé i besittning. Amanda hade gjort sallad, köpt bröd och i en medhavd kylväska fanns dryck. Det blev fest och man kan faktiskt sitta 9 personer och äta i en kupé för 6.

Efter en stund var vi Uppsala, där Kristina, jag och Amanda har bott. Dit nu Karolina flyttar. Tredje bostadsorten avbetad, med andra ord.

Framåt 10-tiden gick Kristina, Karolina och jag bort till vår kupé, som vi hade nästan själva, och gjorde oss i ordning. Snart sov vi och även de andra 6. Allmän väckning skulle det bli kl 8.30. Jag satte alarmet på 8.15 av ett särskilt skäl!