Jämställdhet - kampen den går vidare!

Kampen den går vidare

Det var en slogan som användes under kampen mot kärnkraft i slutet av 1970-talet. När linje 2 vann och kärnkraften byggdes ut fick texten ändras till

Kampen den går inge vidare

Jag kom att tänka på detta efter att ha tittat på TV-nyheter de senaste dagarna. SvT berättar att bara män får nobelpris. För andra året i rad. Ett annat inslag om kvinnors representation i riksdagen och dess utskott. Där låg SD lägst av alla. I TV4 menade Mattias Karlsson att det inte beror på dålig jämställdhet i partiet. Suck! En stor nyhet i bland annat SvT (men är det verkligen en nyhet) var att kvinnors pensioner är lägre än mäns. Mönstret är väl ändå övertydligt.

Listan skulle kunna göras ännu längre. Hur är det till exempel för kvinnor att gå ut på krogen? I mitt flöde dök en skarp kolumn från Linnéa Claeson i Aftonbladet upp.

Jag vill bara dansa men han låter mig inte vara ifred. Hans hand på min rumpa och en spritdränkt andedräkt i mitt öra. Han försöker övertala min tjejkompis att dela en drink, en dans eller en säng. Vi avvisar samtliga förslag, men människan står likt förbannat kvar och sneglar mot grabbgänget som står och flinar i baren. Det jag ser som trakasserier kallar dom för komplimanger.

Helt oacceptabelt. Ändå är det en verklighet som alltför många kvinnor tvingas leva med hela tiden.

Så, det finns all anledning att säga ifrån. Alla måste arbeta mot detta. Som man vill jag inte leva i ett samhälle som inte är jämställt. Det är inte bra för någon. Inte den 11 oktober och inga andra dagar heller. Med andra ord:

Kampen den går vidare

Manliga förebilder:

En liten reflexion, innan jag skriver lite om vad jag faktiskt tycker om de fem och vem som kan bli en god andlig ledare för vårt stift.
Under utfrågningen nämndes ett antal personer. Jag räknar upp dem jag hörde:
Sven Lindegård, Einar Ekberg, Bengt Inghammar, Martin Luther, Gustaf Wingren, Dietrich Bonhoeffer, Martin Lönnebo, K G Hammar, Anders Wejryd, Ragnar Persenius, Thomas Söderberg, Martin Lind, Ulf Ekman. Ja, det var säkert fler och alla var inte nämnda som förebilder.
Ett kvinnligt namn hörde jag. Tuulikki Koivunen Bylund. Då handlade det om en arbetsplatskonflikt med en av kandidaterna.
Mest märkligt tyckte jag det var att Lisa Tegby, som ju har två kvinnliga förebilder på sin CV, (vilka dessutom är skrivna med fet stil) nämnde samtliga manliga förebilder men inte de två kvinnliga. Eller hörde jag bara fel? Varför utelämnade Lisa Ester Lutteman och Margareta Melin?
Jag har sett detta förut: när Helle Klein, inför biskopsvalet i Linköping, på sin CV skrev om vilka hon arbetat ihop med nämnde hon, om jag minns rätt, nästan enbart män. Min fråga är: Måste en kvinna, som vill bli biskop, koppla ihop sig med män, för att räknas?
En annan fråga, som jag ärligt ställt är: om någon skulle fråga mig om mina trosförebilder, skulle det även i mitt fall bli mest män?
Ja, här finns kanske en del att fundera över.