Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Välj sida!

Efter dagens upplevelse står det helt klart för mig. Nu är det dags att välja sida i vårt samhälle och vår värld. Jag har upplevt apartheid och vet att i en del situationer finns inte utrymme för att stå med en fot i varje läger. Man måste ta ställning. Vi är där nu! Och förmodligen har vi varit där ett tag.

Idag var vi på Stora torget i Uppsala. Min syster hade tipsat mig. Hon är med i Rebellmammorna och de skulle, som avslutning på ”Week of action” hålla en sittande demonstration för att ta rädda vår värld i det klimatnödläge vi befinner oss i. Det var allvarligt men lugnt. Sittandes i ring och med stöd av en gitarr sjöng mammorna (och en och annan pappa) om en mer rättvis värld. Vi sjöng också med. Så hoppfullt.

Då kommer ett par personer i gula västar och berättar att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är på väg mot torget. En kall vind sveper igenom min kropp. Vi såg då att ett par poliser hade kommit till torget. De var inte där när vi kom.

När vi strax därefter gick hemåt mötte vi denna ondskefulla kraft. Med ansiktsmasker och i räta rader marscherade dessa män (och någon enstaka kvinna) i takt med en trumslagare. Budskapet på den stora banderollen löd: ”Stoppa folkutbytet”. En klassisk konspirationsteori, som är djupt fascistisk. Den låg också som en klangbotten bakom nazismen. Inget gott kommer ut av en sådan samhällssyn.

Det är verkligen inte bara NMR som hävdar att det pågår ett folkutbyte. Av andra grupper används den marginellt lindrigare termen ”massinvandring”. Tyvärr ser och hör jag hur vanligtvis vettiga och kloka personer dras in i snarlika tankefigurer. Islam svartmålas och man sammanblandar religionen Islam med islamistisk terrorism som om det vore samma sak. Eller så diskuterar man gängbrottslighet och säger i samma andetag att de som döms ska utvisas. Som om ingen svensk medborgare är inblandad. Och ofta utan att benämna vilka personer det är som i slutändan finansierar drogkartellerna. Ska även de utvisas? Knappast? 

Det är hög tid att välja sida. Jag vet på vilken sida jag vill stå när det gäller kampen mot rasism och fascism. Jag kämpar hellre för en rättvis värld, där alla behandlas lika. Och för att vår värld ska vara beboelig även i framtiden.

Monsieur Chocolat

Igår kväll såg vi en film på Svt Play. Vi gör det ibland, när det inte går något sevärt på TV. Netflix har vi inte riktigt anammat än. Och alla våra DVD-filmer finns i fritidshuset. Liksom en stor mängd VHS-rullar. Samt en fungerande VHS/DVD-spelare.

Nu blev det alltså film i datorn. (Vi har inte någon Chromecast heller). Det går bra. Och vilken innehållsrik film. Den heter:

Monsieur Chocolat

Filmen bygger på en verklig berättelse om Rafael Padilla vars artistnamn var just Chocolat. Han var den förste svarte cirkusartisten i Frankrike och verksam runt förra sekelskiftet. På grund av sin hudfärg blev han aldrig fullt accepterad. Berömd, ja. Förmögen, ja. Men fortfarande svart. Han uppträdde tillsammans med George Foottit. Tillsammans är de en vit clownen och en august, två klassiska clowngestalter.

Filmen är – vad jag förstår – inte helt biografisk. Regissören heter Roschdy Zem och är fransman med marockanskt ursprung. Han brukar göra filmer som utmanar rasistiska stereotyper. Jag har läst en recension av Paul Byrnes och den beskriver hur viktig denna film är i ett Frankrike, som fortfarande behöver arbeta med frågor kring rasism.

In a sense, it's a film about how far attitudes to race have changed in a century, and how far from enough that still is.

Rafael Padilla spelas av Omar Sy, en av Frankrikes mest kända, svarta skådespelare. Det känns mycket trovärdigt. Som barn säljs han som slav på Kuba och hamnar i Frankrike. På olika sätt blir han engagerad i en liten lantlig cirkus, där han får spela kannibal, enligt filmen. Till slut hamnar han på en betydligt mer etablerad cirkus i Paris.

Filmen innehåller en kärlekshistoria med en vit kvinna och mycket annat. Hans kompanjon, Foottit är homosexuell. Även om filmen på ett bra sätt belyser den rasism som fanns i Frankrike då (och säkert även nu) finns andra former av förtryck. Att det finns kvinnor som tvingas sälja sina kroppar – även till Rafael Padilla – gås förbi utan kommentar.

Att en svart person visas upp på en cirkus – för så är det – är ingen unikt för Frankrike. Jag kunde inte låta bli att tänka på Joseph mKhwelantaba Zulu från Sydafrika. Han prästvigdes i Uppsala domkyrka 1901 men dessförinnan hade han visats upp som vilde på cirkus. Det går att lyssna på ett radioprogram om honom via denna länk.

Det är ställt utom allt tvivel att vi i Sverige – liksom i Franrike och i hela den så kallade västvärlden – behöver arbeta med vår syn på den andra personen. Det kan gälla någon av de sju så kallade diskrimineringsgrunderna:

kön

könsöverskridande identitet eller uttryck

etnisk tillhörighet

sexuell läggning

religion eller annan trosuppfattning

funktionsnedsättning

ålder

Eller något annat. Det kommer många rapporter och nyheter i Sverige som antyder att vi inte alls blir bättre på detta område. Tvärtom. Därför behöver vi fortsätta att arbeta målmedvetet med våra fördomar och med de stereotyper som styr vårt sätt att tänka. Inte minst med tanke på de politiska vindar som blåser i vårt land just nu.

Aporofobi

Adela Cortinas bok
om Aporofobi verkar
vara relativt ny.

En kollega upplyste mig häromdagen om detta ord. Ordet består av två grekiska ord:

άπορος som betyder fattig och φόβος som betyder rädsla.

På svenska översätts ordet ibland som

Fattigdomsförakt

Det är inte helt nytt. Det är etikprofessorn i Valencia, Adela Cortina, som har myntat det, om jag förstår saken rätt. Hon menar att motvilja mot migranter inte alltid har med rasism att göra. Det behöver inte vara uttryck xenofobi utan kan vara aporofobi. Migranter som är förmögna eller har tillräckligt med tillgångar bemöts inte på samma sätt som fattiga migranter.

Det är viktiga tankar. Följande korta video förklarar begreppet på engelska. Bäst hade varit att lyssna på Professor Adela Cortina på något TED-talk men de verkar vara på spanska och det behärskar jag inte.

Aporofobi är inte alls bättre än xenofobi. Överhuvudtaget förlamar rädsla och misstänksamhet. Motgiftet är möten och dialog. Om vi vågar möta varandra kan vi upptäcka att vi som människor har mer gemensamt än vi tror.

En stor skillnad mellan dessa rädslor är dock att fattigdom inte har något egenvärde. Det har däremot det faktum att vi som människor är olika. Både mellan länder och kulturer och inom kulturer. Det berikar oss alla. Fattigdom berikar ett fåtal. Därför bör fattigdom bekämpas.

Följ Finlands exempel

Imorgon fyller Finland 100 år. Det kommer säkert att firas. En specifik händelse, som är värd att sätta extra fokus på är Finlands beslut att förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Detta enligt Aftonbladet för några dagar sedan. 

I Svenska Dagbladet menar Christer Mattsson, forskare och expert på högerextremism, att detta inte löser Sveriges problem. Att NMR i Sverige kan komma att utnyttja detta i sin propaganda. Så är det säkert. Därför menar jag, liksom många andra, att NMR borde förbjudas även i Sverige. Om detta har jag bloggat förut.

Jeannette Escanilla och Patrick Konde.

Ikväll deltog jag med ett par hundra Uppsalabor i en manifestation på Stortorget.

NEJ till Nazism på våra gator!

Arrangörer var Patrick Konde och Jeannette Escanilla. De var välgörande tydliga på flera sätt men det som gjorde starkt intryck på mig var förmågan att skilja på sak och person. Det handlar inte om nej till nazister. Dessa är människor och behöver inneslutas i samhällsgemenskapen. Däremot är det ett klart och tydligt NEJ till organiserad nazism och rasism. Krav framfördes på att följa Finlands exempel.

Detta är viktigt. De som väljer att ansluta sig till våldsbejakande rörelser gör det ofta för att de söker ett sammanhang, en tillhörighet. Kan vi förhindra detta? Ja, om vi blir uppmärksamma på tidiga tecken och förmår visa medmänsklighet, även om vi möts av hat och förakt. Visst har varje vuxen människa ett eget ansvar. Men som samhälle är det fint om vi kan sträva efter att alla hör till. Hur skulle det annars se ut?

Det var fint – om än något kallt – att få vara med ikväll.

Det var också med ett inslag på de regionala nyheterna i SvT.

Förbjud nazistiska och rasistiska demonstrationer

Det var sommaren 2014 som Svenskarnas parti demonstrerade runt om i landet. Då diskuterades flitigt om inte Sverige kunde förbjuda organiserad rasism. Många jurister, bland andra Peter Nobel, hävdade att Sverige har förbundit sig att göra just detta, i FN’s

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

som trädde i kraft i Sverige 1972.

Nu är jag verkligen ingen jurist och jag förstår att denna internationella konvention förmodligen lämnar utrymme för tolkning, som lagtexter ofta gör. När jag söker bland artiklar från 2014 framträder ett argument från dåvarande alliansregeringen, att Sverige följer konventionen, genom att vi har lagen om hets mot folkgrupp. Argumentet förs fram av dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) i en artikel i Sydsvenskan.

I en annan artikel – Aftonbladet – menar dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M) att det är

… ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas …

Svenskarnas Parti lades ner 2015. Det verkar som om Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) fångat upp en del av den opinion som stod bakom Svenskarnas Parti. Så är det också NRM som nu syns mer och mer. T ex i Almedalen. Och så är det dags för nästa styrkedemonstration av rang – i samband med Bokmässan. Göteborgsposten skriver om detta för några dagar sedan.

Polisen ser, enligt artikeln, inget hinder för att de ska få demonstrera. Vilket är naturligt, eftersom det inte finns någon lag emot det. I en artikel på SvT antyds att demonstrationen kanske inte beviljas på just den plats NMR ansökt om. Det är väl, anser jag, det minsta polisen kan göra. Att flytta den längre bort från Bokmässan.

Ungefär samtidigt har polisen i Halland beslutat att en medlem i NMR ska bli av med sin vapenlicens. Det skriver Hallandsposten. Bra! Beslutet kommer att överklagas. Vi får se om det står fast.

Just frågan kring vapen gav mig en nyckel till att förstå det dilemma som finns när mänskliga fri- och rättigheter står emot medborgerliga fri- och rättigheter. I USA pågår ju en het debatt kring rätten att äga vapen. Sverige har – om jag förstår det hela rätt – en helt annan och skarpare lagstiftning. Det är rimligt, menar jag, att ingen ska få bära vapen på allmän plats. Men så är det inte i USA. Sverige har alltså beskurit medborgarnas rättigheter på denna punkt. Rimligt!

Skulle inte samma resonemang kunna användas när det gäller demonstrationsrätten? Om en organisation bygger på våld – för det menar jag att NMR gör – hör den inte hemma på allmän plats. Den är våldsbejakande.

Hur kan jag hävda det? Genom att läsa deras partiprogram.

Nordiska motståndsrörelsen vill

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Det talas därefter om rasfrämmande människor. Och när synen på Sionismen utvecklas är det ren och skär antisemitism som uttrycks.

I mitt tycke är det rimligt att en organisation som denna inte ska få tillstånd att demonstrera. Och detta ska anges i lag. När de demonstrerar är det definitionsmässigt hets mot folkgrupp.