Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

A new assembly inaugurated

Today I spent the morning in Vällingby. As the general secretary of the Swedish Bible Society I was, some time ago, invited to attend the inauguration of the Pentecost City Church in Stockholm. I gladly accepted the invitation and today was the day.

This specific Pentecostal denomination has its origins in Ghana. It was formed in 1953 and has over 20 000 congregations with more than 4 000 000 members worldwide. This is "mission to the north". The worldwide church in changing landscapes.

The congregation rents a venue in Vällingby. It used to be a place where an organisation of immigrants from Syria had its operations. The leader of the Church told me that since the Government of Sweden had changed its policies and decided not to give grants to such organisations, the Syrians moved out and the Pentecost Church could move in. Some companies were also looking at the same venue, but the landlord were Christian and decided to allow the Church to get the contract. 

The history of this Church started already in 2016. I quote from a text that was part of the program for this occasion:

The story began in 2016, when the leadership of the Church of Pentecost – Sweden headed by the then National Head, Ps Livingstone Joseph Mensah, carved a small group of young adults from the Central Assembly to start a PIWC using the English language as a communication tool to spread the gospel within Stockholm and its environs. These young adults met weekly to pray, study God’s Word, and encourage one another. Their heartfelt prayer and desire were simple: that God would raise a church where people from every nation could experience His presence, find a spiritual home, and be equipped to spread the gospel. The congregation started meeting in a rented hall in Hallunda, using the mornings between 10 and 12 on Sundays for services. Out of this humble beginning, God began to move. Resources were limited, yet faith abounded.

Dr Ben Debrah presents the leadership of the Pentecostal 
City Church of Stockholm.

We were further told that Apostle Dr Ben and Mrs. Oheneba Akua Debrah came from UK in 2021 and took over the leadership of the Church of Pentecost – Sweden. The text continues:

They were convinced that God had called this small group of young adults not only to plant a congregation, but to establish a spiritual family which is very much inclusive and opened to people from all walks of life. Despite the challenges at the time — such as inadequate permanent meeting spaces, barriers to becoming more culturally and racially diverse, and financial constraints—the fellowship grew steadily. /…/ Today a small group of 8 which begun this journey records a total congregation of 76 comprising 4 nationalities.

We were three guests. Nausikaa Haupt who is an Ecumenical Officer at the Christian Council of Sweden was one of us. She also represented the Catholic Diocese of Stockholm and Bishop Anders Arborelius. Olof Edsinger is the General Secretary of the Swedish Evangelical Alliance. He was well known to especially the Dr Ben Debrah. And then it was me.

The hospitality of the congregation was warm and welcoming. Dr Ben preached over Acts 19 (the full chapter was read) and the theme was: Jesus and the city. It was a contextual sermon wanting to encourage the congregation to influence the city of Stockholm in a transforming way. He spoke about gangs and drugs and how the problems we have in Sweden cannot be changed with new legislation. Jesus is the cure!

I was especially impressed by three young males who delivered some Spoken words. I believe that this young, vibrant Church walks the talk.

After two and half hour, which to me – with my South African experience – was not especially long, the service ended and we were all invited to “fika”. That was one of few Swedish words used. One of the Bible readings, however, was read in Swedish. Also the announcements were given both in English and Swedish.

When I left the building a second service had already begun. It was the Ghanaian part of the worship – in Twee – one of the most used languages in Ghana. Dr Ben told me that this service would be much more African and vibrant. After having opened the door to the hall and seen for myself I realised that this was the case.

Probably half of the service we sang worship songs.
And the worship was led by a number of different, young persons.

At one stage some of us just had to enter the floor
and start dancing.

At the end of the service Dr Ben asked if someone was
there for the first time. Thos persons were all ask to come
in front and introduce themselves.

Emmanuel is the local Pastor.

A group of young women were responsible for the technical part
of the service.

This is how the stage looked like when I arrived.

This is the entrance of the Church building.

Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

Maria

Idag hade jag förmånen att få leda högmässan och predika. Temat för Fjärde söndagen i Advent är ”Herrens moder”. Evangelietexten handlade därför om Maria. Kopplingen till läsningen från profeten Sefanja var inte svår att göra men episteltexten från Filipperbrevet fick jag fundera över. Särskilt denna vers:

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När jag tittade i min exegetiska litteratur förstod jag att det grekiska adjektivet ἐπιεικής (epieikés) inte är helt lätt att översätta. När Bibel 2000 (NT 81) har ”fördragsamma” väljer översättarna i Bibelsällskapets pågående översättningsarbete (NT 2026) att skriva ”välvilliga”. Svenska Folkbibeln 2015 översätter med ”vänliga”. I Bo Giertz översättning från 1980-talet står det ”storsinta”. Och i Kärnbibeln, som ofta ger synonymer till svåröversatta begrepp, står det: ”osjälviskhet (omtanke, fördragsamhet, förlåtande attityd)”.

Min predikan började jag med Musikhjälpens motto för årets insamling.

Alla har rätt att överleva sin graviditet.

Utifrån denna inledning talade jag om olika komplikationer och utmaningar som finns kring barnafödande. Tonårsgraviditeter, IVF och barnbegränsning men jag berörde också den fruktansvärda våldtäkt som vi kunnat läsa om i Uppsala. En 30-årig man våldtog en 12-åring som blev gravid. Innan abort gjordes, konstaterades genom ett DNA-test att mannen var skyldig. Han är också dömd

När jag började tänka i dessa banor blev uppmaningen till fördragsamhet eller storsinthet problematisk. De flesta graviditeter börjar inte i våld utan i en gemensam önskan om att bli föräldrar. Men det är ändå viktigt att vara medveten om att kvinnor ofta ställs inför utmaningar i samband med graviditet och förlossning (eller utebliven graviditet). Oavsett utmaning kan ingen kräva att de ska svara med fördragsamhet. Ofta handlar det om att reagera och säga ifrån.

Först när detta skett och det svåra benämnts och orättvisor rättats till, kan eventuellt episteltextens inledande uppmaning bli möjlig:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Jag tror att Maria också kämpade på olika sätt. Det kan inte ha varit enkelt att bli mamma till Jesus. 

Min önskan är att alla som möter utmaningar i samband med graviditet och förlossning ska få kraft, stöd och möjlighet att i slutändan kunna känna glädje. Detta behöver vi alla hjälpas åt med.

World Assembly – day 3

Yesterday - Sunday - was a day of rest and celebration. No presentations and workshops. As every day we started with morning prayer. This time I was happy to read the words “Prayer dance” on the screen. It turned out to be some minor movements but still, very refreshing in the midst of so much talking. The prayer was led by two delegates from Asia. The 30 minutes long prayer, which also included some prayers from the ancient St. James liturgy, we were blessed in Aramaic, the language of Jesus. This is always powerful. To understand that some of our Christian sisters and brothers still use Jesus’ own language.

At 10 we all gathered and went to Amsterdam. We got a chance to see the canals by boat and were also served sandwiches on board. At three in the afternoon, we all gathered in Westerkerk close to Anne Franks house. The Bible Society of theNetherlands and Flanders, that arranged the whole day, also were hosts for this service. The musicians were excellent, and we shared the Word of God in so many languages. Most of all I loved all the singing, also in several languages. An again, the musicians really helped to make the singing into a beautiful experience.

The day ended with dinner in the magnificent wintergarden of hotel Krasnapolsky. It is so good to be able to sit down and enjoy the company of colleagues from all over the world and to share a meal.

Today we will continue with the presentations and discussions. Before we leave on Wednesday some important decisions are to be made that will set out the direction of the Untied Bible Societies for the next 5-7 years.

Det går som tåget …

För det mesta är jag väldigt nöjd med mina tågresor. Jag uppskattar detta färdsätt även om jag är kritisk till att det fortfarande är mycket dyrare än flyget. För det mesta. Som kolportör är det viktigt att tågen fungerar och det får gärna vara ekonomiskt försvarbart.

I söndags kväll åkte jag med nattåg till Skåne. Jag hade bokat i tid och fick en hel sovkupé för mig själv. Trodde jag! Förmodligen läste jag dåligt för jag fick i själva verket en hel liggkupé för mig själv. Det gick bra även det men jag hade sett fram emot egen toalett. Jag åkte med Snälltåget och måste nog tillstå att det just i detta fall var en väldigt sliten vagn. När jag skulle göra i ordning en av underslafarna lyckades jag inte räta upp den, så jag fick vackert lägga mig i en mellanslaf med minimalt utrymme. Tåget var försenat i Uppsala, så klockan blev nästan midnatt innan jag somnade. Vi skulle vara i Hässleholm sex på morgonen men anlände redan halv sex. Nåja, allt gick bra och jag hade gott om tid till anslutande tåg till Bibelns värld i Starby. (Jag blev hämtad i Knivinge).

Jonas Magnusson spelar Petrus, när han
förnekar Jesus. Arbetslaget från
Svenska kyrkan i Arboga är på besök.

På hemresan åkte jag Pågatåg och SJ. Allt gick smidigt och bra. Men när jag skulle byta i Stockholm blev jag konfunderad. Två tåg mot Uppsala samma tid? 13.11. Är det möjligt. Det ena var SJ och det andra Mälartåg. Det visade sig att det ena tåget gick via Märsta (SJ) och det andra via Arlanda (Mälartåg). Och på Arlanda hade det inträffat en olycka, så Mälartåget skull bli försenat.

Som av händelse fick jag syn på en ytterst liten informationstavla, där det stod att SJ och Mälartåg i detta fall tillämpade biljettsamverkan. Så jag gick till det andra spåret och frågade tågvärden (SJ) om jag fick åka med min Mälartågsbiljett. Hen lutade sig mot mig och bekräftade med svag röst, som om det var hemligt, att så var fallet.

Med andra ord kom jag med ett tåg som faktiskt avgick 13.11 till skillnad från de som väntade på den andra perrongen och förmodligen blev kraftigt försenade. När jag hade installerat mig på arbetsrum strax före 14.00 kom det ett SMS från Mälartåg med följande lydelse:

Hej!

Vi har uppmärksammat att ditt Mälartåg 936 är inställt. Din nuvarande biljett är giltig på kommande Mälartåg. Du hittar tider för senare avgångar här: trafikverket.se/trafikinformation/tag. Mer information gällande dina rättigheter finner du här: malartag.se/villkor-och-foreskrifter/resevillkor-malartag.

Vid frågor eller funderingar hittar du våra kontaktuppgifter här: malartag.se/kundservice/.

Med vänliga hälsningar,

Mälartåg Kundservice

Men då var jag alltså redan framme i Uppsala. Aningen märkligt i mina ögon. Kunde inte ett automatiskt SMS gå ut så fort det är förseningar? Varför måste ett tågbolag undanhålla kunden att det finns en möjlighet att åka samma sträcka med en annan operatör? För det var ju precis det som stod på den lilla skärmen som jag upptäckte. Tillämpar det biljettsamverkan eller inte, kan man fråga sig?

Jag hoppas verkligen att tågbolag och trafikverk tar sig an denna och liknande utmaningar. Så att människor väljer tåg framför mindre klimatsmarta transportsätt.

Bibelläsning och bön

Svenska Bibelsällskapet ger sedan många år ut en bibelläsningsplan som heter Bibelläsning och bön. Detta år är det en av våra styrelseledamöter, Annika Bertilsson – pingstpastor i Vallentuna – som tillsammans med församlingsmedlemmar utformat planen. Det är spännande att följa med och läsa Bibeln med hjälp av en annan samfundstradition.

Denna vecka är temat Sådd och skörd och läsningarna är till största delen hämtade ur Markusevangeliets fjärde kapitel. Igår läste vi om något Jesus sa:

»Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.« (Mark 4:26-29).

Det är en skön tanke att vi inte kan påverka själva växten. Oavsett vad det gäller i livet. Vi kan förstås påverka förutsättningarna för växt. Men livet är ett mysterium. Jag känner igen mig i personen i texten, som inte vet hur det går till.

Det gäller i allra högsta grad min gudsrelation. Jag önskar att Gud ska verka i mitt liv, så att jag blir mer lik Jesus. Men hur det går till vet jag inte. En viktig del är att jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Jesus som är Guds levande ord. Därför är det viktigt för mig att bruka Bibeln på olika sätt. Att läsa, lyssna och erfara Bibeln på olika sätt bidrar till att Ordet kan slå rot och bära frukt i mitt liv.

När hustrun och jag bad vår aftonbön igår läste vi också en psalm ur Den svensks psalmboken. Vi gör det varje kväll. Av en händelse handlade den om Guds ord. Den ger en bra grund för hur vi kan se på Bibeln. Det blir ju lätt kravfyllt detta med bibelbruk. Ett tvång. Så önskar jag inte att det ska vara. Psalmens ord talar mer om möjlighet och förundran:

Som torra marken dricker regn,

som jorden tar emot sin sådd och gömmer den,

Herre låt oss ta emot ditt ord.

 

Som späda barnet dricker mjölk,

som fågeln tar emot ett frö för livets skull,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som natt mot gryning sträcker sig,

som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som fången mot sin frihet går,

som vännen tar emot sin vän med öppen famn,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

O Gud, nu väntar vi på dig.

Ditt ljus, din sanning söker vi för livets skull.

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

Psalm 67 i Den svenska psalmboken är skriven av Britt G Hallqvist (1977) efter en text av Jean Servel (1974) som var katolsk präst och författare i Lyon i Frankrike. Det är en av mina favoritpsalmer.

På stiftskonvent i Björnekulla

För en relativt lång tid sedan fick jag en inbjudan att hålla föredrag på stiftskonvent för Lekmannaförbundet i Lunds stift. Lekmannaförbundet är en rikstäckande organisation inom Svenska kyrkan. Den grundades 1918 och hette då

Kyrkobröderna, Svenska kyrkans lekmannaförbund

Det finns församlingskretsar uti i stiftet och det var representanter för dessa som samlats.

Efter en relativt kort natt i liggvagn anlände jag runt 6 i ottan till Helsingborg C. Efter kaffe på pressbyrån och en bussresa senare anlände jag till Åstorp och Björnekulla kyrka. Där bjöds förstås på mer kaffe och därefter morgonbön. Delegater från de olika församlingskretsarna skulle hålla årsmöte på förmiddagen och då bjöds vi andra på en busstur till församlingens två andra kyrkor: Hyllinge och Västra Broby. Båda var oerhört sparsmakade i färg och utsmyckning men det var nog det enda som förenade dessa två gudstjänstrum. Den ena från 1800-talets senare hälft och den andra invigd 1981.

Hyllinge kyrka – från 1981 – har ritats av arkitekten Wolfgang Heubner. Han ville att den skulle på minna om ett kloster i all sin enkelhet och det gör den också. Idag äger framför allt församlingens barnverksamhet rum där.

Västra Broby är en kyrka där det firas gudstjänst en gång i månaden. Jag förstod att många begravningar är där, eftersom det finns en kyrkogård där, vilket det inte gör i Hyllinge.

Den tredje kyrkan i församlingen är Björnekulla och det är församlingens huvudkyrka. Där firade vi sändningsmässa allra sist. Innan den hade jag hållit mitt föredrag:

Bibelbruk i vår tid. Hur blir Bibeln en del av mitt liv som kristen?

En viktig poäng jag ville betona var att Bibeln är en viktig del av vårt liv som kristna och att vi möter den på många olika sätt. Föredraget togs emot väl.

Det som delvis dröjer kvar hos mig var de olika Kristusbilderna i de tre kyrkorna. I Hyllinge hade en konstnär fastnat för att Höganäs drivit gruva i bygden, så Jesus ser ut som en gruvarbetare. Mer kraftfull än vanligt.

I Västra Broby finns en altarmålning där Jesus möter Maria från Magdala. Den går väl att beskriva som relativt traditionell.

I Björnekulla finns dels ett medeltida triumfkrucifix men mer iögonfallande är ett stort korfönster av konstnären Erik Olsson, Halmstadsgruppen. Jesus – liksom två av evangelisternas symboler – är avbildade upp-och-ner för att uttrycka att Gud blev människa och kom ner till jorden. Har aldrig sett något liknande.

Helt klart går Jesus att avbilda på väldigt många olika sätt. Ändå provocerar det när någon idag tar ut svängarna och avbildar Jesus på ett kontroversiellt sätt. Förmodligen har det alltid gjorts. Och kanske alltid provocerat. Vilket kanske inte är så märkligt när det har med Jesus att göra.

Psalm i sista stund

Ett av mina barn föreslog att jag skulle skicka in en psalm. Det har jag nu gjort. Nästan bokstavligen fem i tolv. Svenska kyrkan arbetar just nu med frågan om det ska bli en ny psalmbok med tiden. Så här kommer mitt bidrag. Titeln är:

Jesus föds mitt i skapelsen

Bakgrunden till denna psalm är att ordet för härbärge i Lukas andra kapitel kanske hellre ska översättas med "gästrum". (NT2026 provtext, Svenska Folkbibeln 2015). Tanken är att Josef hade släktingar som upplät sitt hem, när den unga Maria som var höggravid, behövde husrum. Det står ingenstans att Jesus föddes i ett stall utan endast att Maria lade Jesus i en krubba. Den stod rimligen mitt i huset, där djuren tagits in för natten. Eftersom det var fullt i gästrummet, fick Maria och Josef hålla till. Mitt i hemmet. Bland människor och djur.

Läs mer i min debattartikel, som publicerades i Dagen i förrgår. Länken kommer här. Där skriver jag också om denna fråga.

De närmar sig den lilla stan,

de söker plats i Betlehem.

Ska släkten där tar hand om dem?

Maria väntar ju sitt barn.

Men gästrummet upptaget är.

Var ska de nu få nattkvarter?

För släktingar de har ej fler.

De vill ej ställa till besvär.

När husfolket får syn på dem

de gör i husets mitt en plats.

Det är väl inte ett palats

men Jesus föds dock i ett hem.

Gud föds bland människor och djur

i skapelsen, ja i dess mitt.

Gud kallar alltihop för sitt

och vill ta plats i vår natur.

I varje hem föds Jesus Krist.

Det finns ej nån som bortglömd är

när Gud blir ett med oss som här

får leva med all synd och brist.

Så får vi göra liksom Gud

och dela med oss till varann

för då blir glädjen hel och sann.

Vi följer Jesus kärleksbud.

Talanua

This morning started with a Talanua dialogue. I quote from Wikipedia:

The Talanoa Dialogue is based on the Pacific concept of “talanoa” - storytelling that leads to consensus-building and decision-making. The process is designed to allow for participants to share their stories in an open and inclusive environment, devoid of blame, in the hopes that others can learn and benefit from their ideas and experiences.

The theme of the Plenary was

Affirming the wholeness of life

A number of people were invited to the conversation. It was moderated by Tara Tautari from New Zealand. The others were: Iemaima Jennifer Vaai from Samoa, Ruth Mathen from India, Jocabed Solano from Panama, Gideon Byamugisha from Uganda and Rudelmar Bueno de Faria from Barazil. What a rich representation from different parts of the globe. And the sharing also became rich.

It all started with the Bible text of the day, from John 9 about how Jesus heals a blind person. It would have been helpful if one of the blind persons who are at the Assembly had been asked to share their story about how they interpret this text. Maybe the organisers had asked somebody, I do not know. But I missed that perspective.

Ruth Mathen speaking at the preassembly.
Photo: Albin Hillert/WCC

Let me share only a few things from the Talanua. I know one of the persons and that is Ruth Mathen. She is a charismatic and brilliant young feminist from India. Read more about her via this link. We worked together in the preassembly of a just community of women and men. And we are also together in the Ecumenical Conversation on Gender Justice.

Ruth said a few things that stayed with me. She spoke about the uncomfortable compassion of Christ. Not only compassion but the kind of compassion that is costly. And she spoke vividly about greed. How this is a poison that causes so much hurt in the world. So, there is a need for repentance – metanoia – on a personal, a communal, a social and an institutional lever.

When we shared our thoughts in the home group afterwards our smaller group agreed that this was profound. We need to understand that we cannot just show some sort of artificial compassion. If we want to be change makers, we need to be uncomfortable. Both in relation to the vulnerable in our midst but also in relation to the creation. It’s time to put an end to greed.

Menstruation – a normal fact of life

Yesterday I attended a webinar arranged by the World Council of Churches, Norwegian Church Aid and International Partnership on religion and Sustainable Development. One reason was that the International day of menstrual hygiene was observed on Saturday. The webinar was well attended and included many good speakers. Mostly women, who spoke about how important it is to talk about menstruation. To break the silence means to reduce stigma. When we can speak about menstruation, we can also find solutions to obvious problems. There is for instance a lack of hygienic facilities in many schools in the world. This means that young girls experience hardships during their periods and often decide to stay at home. We need to find ways of making pads available to all. And clean water, decent toilets with doors that can be closed.

There were altogether nine speakers. Eight women and one man. The three concluding contributors represented Hinduism, Islam and Christianity. Rev Nicqi Ashwood represented the Christian family and took her point of departure in the narrative about the women who touched the cloak of Jesus. I prefer not to say, “the bleeding woman”, since she is much more than that. Rather point out that she had agency and did something about her situation. But of course, the women had “been subject to bleeding for twelve years” (Mark 5:25 – according to New International Version). New Revised Standard Version translates this with “who had been suffering from haemorrhages for twelve years”.

Nicqi chose the story about the woman and said that she was regarded as ritually unclean due to her bleeding problem. Nevertheless, she approached Jesus. This would have made him unclean to. Jesus acted against this and asked who had touched him. This broke the silence and made it possible for the woman to tell her story. Nicqi concluded and said:

Silence about menstruation must end now. Period.

Se upp med begreppet ”etnisk rättvisa”

Jag får erkänna att jag missat en debatt som förts på Kyrkans Tidnings digitala debattsidor. Det började med en kommentar på en ledare (förmodar jag) från Eskil Jonsson, publicerad 29 oktober 2021. Han skriver:

Jonas Eek, opinionschef i Kyrkans Tidning, menar att kyrkovalet visar på en “polarisering” i kyrkan. Extremhögerns Alternativ för Sverige (AFS) och Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) framställs som två “ytterligheter” eller “diken” i kyrkopolitiken.

Under rubriken "Inte polariserad – utan under attack." fortsätter Eskil Jonsson

Det är snarare så att det är vänstern som senare i modern tid börjat uttrycka sig i liknande politiska termer, medan den kyrkopolitiska högern har blivit påverkad av den världsliga maktens ointresse för frågor som handlar om krav på jämlikhet och ekonomisk rättvisa.

På denna inlaga svarar Gustav Kasselstrand, partiordförande för Alternativ för Sverige (AFS) och Axel W Karlsson, präst i Svenska kyrkan och del av AFS kyrkomötesgrupp i ett genmäle publicerat den 15 november 2021 med rubriken: "I verkligheten är det tvärtom."

Om ambitionen att lyfta fram bibliska tankar som blivit undanträngda i dagens debattläge, är profetisk, så märk att vi i AFS tror som aposteln Paulus i Apostlagärningarna, att Gud har ”skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo” (17:26). Det är den grundläggande bibliska rättvisefrågan – den etniska rättvisan. Vårt folk, vårt språk och vårt land är Guds gåvor som vi får glädja oss åt, men som vi också har skyldighet att vårda och försvara. Den nuvarande migrations-(o)ordningen skapar fattigdom och etniska orättvisor för svenskar, skolelever och pensionärer. Och även för invandrare.

Debattörerna fortsätter:

Vi arbetar för återvandring, för en återupprättad etnisk rättvisa och menar att återvandring är lösningen på många av de problem vi ser i dag. Detta har förstås inget med ”främlingsfientlighet” att göra – enligt Bibeln har ju varje folk fått sitt land och sitt språk att glädja sig över. 

Här ger sig Caroline Kyhlbäck Komminister Västerås domkyrkoförsamling, in i diskussionen. Under rubriken "Samma bibelläsning som apartheidkyrkorna." skriver hon en replik, som publicerades den 2 december 2021. Hon skriver bland annat:

Genom att referera till detta bibelord gör Karlsson och Kasselstrand gemensam sak med den reformerta kyrkan i Sydafrika som under apartheid­regimen använde Apostlagärningarna 17:26 i tid och otid för att teologiskt rättfärdiga ett rasistiskt system där människor systematiskt separerades från varandra.

Kyhlbäck har helt rätt i detta. Det svar som Gustav Kasselstrand och Axel W Karlsson skriver läser jag i papperstidningen på trettondedagsafton. Det är publicerat i nätupplagan samma dag, den 5 januari 2022, med rubriken: "Alternativ för Sverige gör inte ”gemensam sak” med apartheid."

Nu har naturligtvis Kasselstrand och Karlsson rätt att själva beskriva vad de gör men jag lutar ändå åt att kopplingen till apartheidteologin är påfallande. Inte minst när de i sitt svar för in ytterligare en bibelreferens:

Att Skaparen har låtit folken “bo över hela jordens yta” har som förutsättning den naturliga separation mellan folken som är en följd av de många olika språkgåvorna som Gud enligt Första Moseboken 11 gett till folken.

Kasselstrand och Karlsson nöjer sig inte med detta utan fortsätter – och jag måste säga att det även här bär likhet med den teologi som låg till grund för apartheid:

Apostlagärningarna 17:26 är således en grund för etnisk och ­nationell rättvisa för alla folk, ett ord som trängts undan i en nationsfientlig kyrklig praxis.

En nutida sydafrikansk teolog beskriver att dessa två bibelord (bland andra) var synnerligen viktiga för apartheidteologerna:

The texts most frequently used to justify apartheid were Genesis 11, Deuteronomy 32:8, Acts 1:8 and 17:26, 1 Corinthians 7:17-24 and Revelation 5:9 and 7:9. From these texts conclusions were summarily drawn about racial segregation within society and in the church.

Det är Christo Lombaard, som 2009 skriver detta i artikeln: "Does contextual exegesis require an affirming Bible? Lessons from 'apartheid' and 'Africa' as narcissistic hermeneutical keys." Scriptura 101,276. Jag hittar citatet i en artikel av Elelwani B Farisani i Studia Hist. Ecc. vol.40 n.2 Pretoria Dec. 2014: "Interpreting the Bible in the context of apartheid and beyond: An African perspective."

Kasselstrand och Karlsson övergår senare i sin artikel till att uttala sig rakt in i den svenska kontexten:

Kyhlbäck hänvisar till, vad vi vet, Jesu korta flyktingskap. Hans familj återvandrade från exilen till det land och folk som de älskade och där han hade sin uppgift. Jesus framstår här som ett föredöme. AFS föreslår återvandring som en lösning på de enorma problem som en ansvarslös invandringspolitik skapat och som alltför många politiker står handfallna inför. Återvandring kan bringa fred, harmoni och trygghet i vårt land där nu otrygghet och destruktivitet råder.

Det är häpnadsväckande att Jesus, Maria och Josef blir förebilder för nutida svensk repatrieringsideologi.

Som jag ser det är kopplingen till apartheidteologin glasklar. Här blir det viktigt att påpeka att kristenheten, just när det gäller apartheid, intagit en tydlig position. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar se Salaam 1977 uttalades tydligt att frågan kring apartheid hade så kallad status confessionis, vilket innebär att ett ställningstagande för apartheid betyder att den personen eller det samfundet lämnat den kristna tron. Vid nästa generalförsamling, i Budapest 1984, uteslöts två vita medlemskyrkor i södra Afrika på grund av sitt ställningstagande. Liknande processer ägde rum inom den reformerta världsgemenskapen ungefär samtidigt.

I december föreläste jag på en universitetskursen: 

Bibeln i afrikansk kultur och politik

Efter moget övervägande valde jag att säga något inledningsvis om apartheidteologernas bibelsyn. Jag återgav bland annat dessa två bibelreferenser. När jag förberedde mig övervägde jag att skippa detta, eftersom apartheid "är historia". Men tyvärr misstog jag mig. 

Att bygga sin teologi på samma bibelsyn som apartheidteologerna är alltså allvarligt. Därför menar jag att vi behöver se upp med detta. 

Anden är villig, men köttet är svagt

I Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan – Bibelläsning och bön – läser vi idag ett stycke ur Markusevangeliet. Det är beskrivningen av hur Jesus kämpar i Getsemane. Det är en relativt välkänd scen. Vi möter en människa i stor utsatthet. Stämningen är hotfull och Jesus är medveten om att han riskerar att bli utsatt för värsta tänkbara fysiska våld.

Med sig har Jesus sina närmaste. Det är tre namngivna män: Petrus, Jakob och Johannes. Jesus har en enda önskan. Att de ska se honom. Med orden i den senaste översättningen av Markusevangeliet, Pilotöversättningen, säger han:

Min själ är tyngd av sorg, ända till döds. Stanna här och håll er vakna (Mark 14:34 Pilotöversättningen).

Men Petrus, Jakob och Johannes orkar inte. De somnar. När detta händer säger Jesus till Petrus:

Håll er vakna och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag (Mark 14:38 Pilotöversättningen).

Samma vers lyder enligt Kyrkobibel 1917

Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt (Mark 14:38 KB 1917).

Och i Bibel 2000 står det

Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag (Mark 14:38 Bibel 2000).

Det går att översätta olika men andemeningen är densamma. Petrus, Jakob och Johannes vill göra det rätta men de orkar inte.

Och detta bibelord. Om villighet i anden men svaghet i köttet har gått till eftervärlden som ett bevingat ord. Ett talesätt. Som kan användas antingen för att erkänna sin svaghet eller för att skylla ifrån sig.

Jag har funderat över Jesus ord. Försöker han urskulda sina närmaste? Eller är det ett konstaterande att människan inte alltid klarar av att stå emot?

I vilket fall upprepas situationen två gånger. Varje gång somnar de. Sedan kommer de som ska arrestera Jesus. 

När jag ser på denna situation ser jag en människa som är i stor utsatthet. Som behöver sina närmastes stöd. Men inte får det. De som skulle kunna gett honom stöd brister. De förmår inte lyfta sig ur sin egen situation och se den andra personen. 

Tidigare i berättelsen har vi förstått att framför allt Petrus brottas med sin rädsla inför det som ska komma. Enligt Markusevangeliet 8:31 (även i Matteusevangeliet 16:21) berättar Jesus – för vilken gång i ordningen – att han ska gå upp till Jerusalem och lida. Petrus vill hindra honom från att gå dit. Men han blir bryskt tillrättavisad. Jesus säger:

Rätta in dig i ledet, Satan! Du tänker inte Guds tankar, utan människors (Mark 8:33 Pilotöversättningen).

Det jag hör är att Petrus vill skydda Jesus men han förstår inte att han gör det genom att ta ifrån Jesus hans rörelsefrihet. Petrus verkar tänka att allt blir bra om inte Jesus går upp till staden, där den hotfulla situationen finns.

Hur ofta är inte det lösningen? Gå inte dit! Ta en annan väg! Ändra på Ditt sätt att vara! Listan kan göras lång. Det framstår som omtanke men i själva verket handlar det om att den som riskerar att bli utsatt ska anpassa sig efter förövarna. 

Tillbaka till Getsemane. Jesus bekräftar att Petrus, Jakob och Johannes vill väl men han är besviken på att de inte kan stå emot sin trötthet. Det som beskrivs som svaghet i antingen köttet eller kroppen. 

Det som är stort med berättelsen är flera saker. Berättelsen har bevarats. Trots att den framställer tre av kyrkans främsta ledare som svaga och otillräckliga. Det är också gott att varken Petrus, Jakob eller Johannes har getts tillfälle att försöka skylla ifrån sig. Jag vill tro att de inte heller hade något behov av det. 

Vad som är viktigt att förstå är att berättelsen nedtecknas när kyrkan börjar formas och då har framför allt Petrus fått en position som kyrkans främsta ledare. Det är lärorikt att berättelsen om Jesus är fylld av ledarnas tillkortakommanden. 

Idag finns också situationer när människor likt Jesus utsätts för övergrepp. När någon har möjlighet att skydda en sådan människa och inte gör det, är det enligt mitt sätt att se det inte god bibelanvändning att urskulda sig genom att anföra svaghet i köttet (eller till och med i anden). När detta uttryck användes första gången fick de som brustit stå för sin skuld.

Jesus talar till Bibelsällskapet

Idag talar Jesus på ett särskilt sätt till Svenska Bibelsällskapet. Det sker genom den föreslagna texten i vår bibelläsningsplan – Bibelläsning och bön. I dag är den hämtad från Markusevangeliet 12:41-44

Först kommer texten enligt Bibel 2000 och sedan enligt vår Pilotöversättning:

Änkans gåva

Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

--- 

Den fattiga änkan vid offerkistan

Han satte sig mitt för offerkistan och iakttog hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Då kom en fattig änka och lade i två kopparmynt, det vill säga småpengar. Han kallade till sig sina lärjungar och sa till dem: »Sannerligen säger jag er: Den här fattiga änkan har lagt mer i offerkistan än alla de andra. För de gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon hade, allt hon hade att leva på.«

De två versionerna skiljer sig inte radikalt åt. Och det ska de ju inte göra, eftersom grundtexten är densamma. Men jag stannar ändå upp inför småpengar. Det är knappt vi har några sådana längre. Men det är bättre än ören, eftersom det var länge sedan jag såg några ören. Småpengar är ett mer relativt begrepp.

Det viktiga som Jesus säger har med vårt givande att göra och det är där som jag hör ett tilltal till den organisation jag leder. Och jag kan med trygghet svara Jesus. Jo, jag upplever att mina medarbetare ser de personer som i sin fattigdom ger allt de har. För sådana givare har vi också.

Flera av mina arbetskamrater arbetar kontinuerligt med att registrera alla de gåvor vi får. Den som ger ska också få någon form av respons. Ett tack, information om vårt arbete eller någon annan form av uppmuntran. Vi skickar ut brev, mejl och vi talar med många i telefon.

Idag tänker jag på Jesus ord att den som i jämförelse med andra ger en liten gåva ändå bidrar mer. För den personen ger allt. Så fantastiskt!

Med det sagt får vi också stora gåvor ibland. Och dessa har stor betydelse för oss. Det mesta ger vi vidare till andra bibelsällskap världen över, eftersom vi ingår som ett av många bibelsällskap i United Bible Societies (UBS). Men självklart behöver vi också gåvor för vårt arbete i Sverige.

På Bibelns dag – som i år inföll den 17 januari – fick vi i vanlig ordning en rikskollekt i Svenska kyrkan. Det betyder att det tas upp kollekt till Svenska Bibelsällskapet i alla gudstjänster samma söndag. Men det var inte riktigt som vanligt. Eftersom så få kunde delta i gudstjänsterna inbringade den kollekten endast en bråkdel av vad vi brukar få. Det fyller mig som generalsekreterare med en viss oro.

Samtidigt är jag oerhört tacksam för det vi faktiskt fick. Men jag vill också uppmana den som har möjlighet att hjälpa oss att kompensera för det bortfall av kollekt, som beror på pandemin och restriktionerna.

Vi är så oerhört tacksamma för de gåvor vi får ta emot och vi ser det som Jesus. Det är stort med alla som ger av sitt överflöd. De gåvorna betyder mycket. Men det är också oerhört stort med de gåvor som ges av den som ger allt.

Fullsatt

Vi har inte gått iväg till någon gudstjänst på länge, eftersom det endast får vara åtta personer utöver tjänstgörande. Vi har inte velat ta en plats som någon annan kanske behövt bättre. Men eftersom det är Trettondedag Jul och vår församling erbjuder två mässor, gjorde vi i alla fall ett försök. Vi fick vända i dörren.

Väl hemma flyttade jag fram de österländska stjärntydarna och istället har vi sjungit några psalmer själva, bett och läst dagens evangelium. Vi har också läst en betraktelse av Nils Bolander  ur boken:

Också detta år

Den kom ut 1951 och i mitt exemplar har mor lagt i en lapp där det står att mormors "mest lästa och av henne mycket omtyckt." Via internetbanken har vi dessutom lämnat vår gåva till Act Svenska kyrkan.

Det slår mig att jag får ta min tillflykt till den fjärde vise mannen, Artaban. Jag har bloggat om honom tidigare. Här är länken. Han kom ju inte fram förrän Jesus hängde på korset men hade ändå mött Jesus på vägen dit.

Poängen med berättelsen om den fjärde vise mannen är just denna. Att vi inte enbart möter Jesus i gudstjänsten utan i lika stor utsträckning i omsorgen om medmänniskan.

Idag får en gåva till Act Svenska kyrkan bli ett konkret sätt att följa Artabans exempel.

Guds ord öppnar sig

Varje dag börjar med ett tilltal från Gud. Tror jag! I mitt fall sker det oftast när jag på morgonen läser några verser ur Bibeln. En stunds stillhet med Jesus, innan dagen drar igång. 

Denna morgon fastnade jag särskilt för en formulering:

När dina ord öppnar sig ger de ljus (Psalt 119:130)

Ibland talas det om Guds ord som levande och verksamt (Heb 4:12). Det tror jag verkligen. Guds ord, som är Jesus, och som jag möter i min bibel - men även på andra ställen - lever. Det bekänner jag - inte bara på påsknatten. Alltså talar Jesus till mig.

Men tillbaka till bilden. Att Guds ord "öppnar sig". På samma sätt som en blomma vecklar ut sig. Det är en erfarenhet, som delar med många. Att bibelordet många gånger känns nytt och fräscht. (Jo, ibland är det inte så. Många gånger är det stumt.) Men så många gånger, som det öppnar sig.

Och när det sker, ger det ljus. Ljus över mitt liv. Inspiration, ledning och hopp.

Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan - Bibelläsning och bön - och den går att finna här. Jag läser sedan in bibelordet i appen Bibel 2020. Vill Du också göra det, så finns information här.

Citronträdet 2

För drygt ett år sedan skrev jag om hur vi planterat ut vårt sydafrikanska citronträd på sommarstället. Det hade angripits av allehanda ohyra. Nu skulle det få en chans på friland. Väl inbyltad i säckväv och isolering kanske det skulle klara sig.

I våras kunde vi konstatera att frosten – såklart – tagit denna afrikanska främling. Nåja, vi har andra citronplantor, så vi får väl fortsätta inomhus.

Men, vid en närmare granskning visade ett litet rotskott att plantan inte gett sig helt. Så nu är frågan:

Ska vi gräva upp alltihop och fortsätta inomhus eller ska vi lägga löv och granris och annat runt rotskottet?

Jag kan inte annat än tänka på julpsalmen

Det är en ros utsprungen

Av Davids rot och stam,

Av fädren ren besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vintern

i midnatts mörka tid.

Inspirationen fick författaren rimligen från Jesaja 11:1

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Aldrig tidigare har jag tänkt på en citron som en Kristussymbol. Men varför inte? Och när jag googlar hittar jag faktiskt ett bibelställe, som skulle kunna styrka denna djärva idé. Det är visserligen en ganska gammal bibelöversättning som heter Young's Literal Translation (YLT) från 1862. Höga visan 2:3

As a citron among trees of the forest,

so is my beloved among the sons,

in his shade I delighted, and sat down,

and his fruit is sweet to my palate.

“Citron” finns som ord på engelska, även om citron annars heter ”lemon”. Det är – enligt vad jag kan utröna – en slags urcitron, varifrån alla andra citroner härstammar.

Bibel 2000 översätter med äppelträd och det är också den vanligaste översättningen.

Men hädanefter ska jag alltid tänka på Jesus, när jag ser min citronplanta.

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.