Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Grabben i salen bredvid

Idag disputerade förre ärkebiskopen Anders Wejryd i teologi. Disputationen ägde rum i sal IX i universitetshuset i Uppsala. Professor emeritus Kjell Nordstokke, VID vitenskapelige høgskole i Norge, var skicklig opponent. I betygsnämnden satt professor Kerstin Sahlin, Uppsala universitet, professor Peter Lodberg, Århus universitet och docent Karin Sarja, Svenska kyrkans kyrkokansli.

Eftersom det var begränsat antal som skulle släppas in undrade ordföranden för disputationen och tillika huvudhandledaren, professor Kajsa Ahlstrand, om jag kunde bistå med att räkna antalet närvarande vartefter de anlände. När vi nått gränsen ordnades en utsändning till läsesalen bredvid, där vi var ett antal som såg den akademiska akten via storbildsskärm.

Det gav en extra krydda åt tillställningen, för nu flimrade ibland ansikten förbi. Det var personer, som följde med på zoom och råkat sätta på mikrofonen och skapat något ljud, i andra delar av landet eller kanske till och med världen. Vid ett tillfälle rättade någon i chatten till en uppgift som opponenten eller respondenten gav. Charmigt. Vid ett annat tillfälle råkade någon mixtra med sina enheter, så att det blev rundgång och disputationen tillfälligt fick stanna upp. Men det gick det också.

Jag satt alltså i salen bredvid. Men på ett sätt har jag också befunnit mig i ”rörelsen bredvid”. Jag menar Svenska kyrkans mission (SKM) som berörs en del i avhandlingen. Titeln var ju

Lutherhjälpen som försvann

Respondenten menade att en liknande avhandling kunde skrivits om missionen som försvann. För samtidigt som Lutherhjälpen inlemmades i Svenska kyrkans nationella nivås organisation, hände samma sak med SKM. Lutherhjälpen och SKM var två helt egna juridiska personer fram till 1980-talet. Djupt integrerade i Svenska kyrkan men självständiga, även om ärkebiskopen var självskriven ordförande i SKMs styrelse.  På slutet av 1970-talet hade Kyrkans hus byggts och så småningom flyttade hela Svenska kyrkans rikskyrkliga administration in. Detta tog några år och avhandlingen beskriver just detta skeende. Det nämndes dock att det finns aktörer som inte inlemmades. Exempelvis diakoniinstitutionerna (t ex Ersta, där Anders Wejryd var direktor några år).

Min förståelse är att mycket av det lokala engagemanget minskade när SKM och Lutherhjälpen försvann. Anders Wejryd verkar mena att det framför allt berodde på att antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskat och att folkrörelser rent generellt haft det svårt under perioden som beskrivs. Det är klart att det hör ihop men jag uppfattade också en viss kritik av den kyrkliga centraliseringen. Och även av det vid tiden rådande kommunikationsparadigmet. Ordet monolitisk varumärkeshierarki låter besvärligt i mina öron. Men var på den tiden avsett som en neutral, teknisk term, ansåg Wejryd. På ett okritiskt sätt lät beslutfattare sig påverkas av New Public management. Det är också min bild.

Går vi några år bakåt i historien med Lutherhjälpen så fanns min far i ”organisationen bredvid”. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen, som slogs ihop med Lutherhjälpen på 1960-talet. Far var inte glad för detta. Jag har växt upp med den berättelsen och känner igen vissa saker från min egen erfarenhet av hur SKM och Lutherhjälpen gick upp i den rikskyrkliga organisationen.

Under min egen gymnasietid var jag engagerad i Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) som slogs ihop med Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU), en företrädare till Svenska kyrkans unga. Även då fanns upplevelser av hur den större organisationen äter upp den mindre. Något liknande uppfattade många skedde då Ansgarsförbundet blev en del av RKU. Men i detta skeende var jag inte delaktig.

På ett sätt arbetar jag nu i en organisation som finns bredvid. Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation och därmed fristående från Svenska kyrkan, även om Svenska kyrkan är en av våra huvudmän. Kuriosa är att direktorn för Lutherhjälpen under 1980-talet, Ebbe Arvidsson, senare blev generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den kyrkliga världen är inte så stor på denna nivå.

Men på lokalplanet är den stor. Det fanns tidigare SKM-ombud och Lutherhjälpsombud i nästan varje församling. På olika sätt präglade dessa rörelser Svenska kyrkan. Det fanns en viss konkurrens men oftast samverkan. Idag finns internationella grupper som på ett sätt tagit över. Men är det samma breda engagemang? Det är frågan.

På det akademiska planet finns en del att säga. Det blev samtal om metoden. Utöver intervjuer och skriftliga källor har Anders Wejryd använt en autoetnografisk metod, som i korthet innebär att hans egna upplevelser och erfarenheter redovisas som en källa. Han fick kritik för att det kapitel där han redovisar detta inte hade en enda fotnot och för att han inte heller hänvisade till vilka teologer som han byggt sin egen teologi på. Det hade varit bra om det funnits. Men samtidigt är det ärligt att försöka redovisa sin egen bild. Det finns ju knappast någon möjlighet till objektivitet. Forskaren försöker stå utanför men är det möjligt? Den autoetnografiska metoden är ett försök att synliggöra forskarens partiskhet (bias på engelska).

Betygsnämnden, opponent och ordförande på
väg från sina överläggningar.

Mot slutet fick Anders Wejryd en fråga om han inte kunde skrivit lite mer om vad han själv tyckte om hela processen. Det kunde han gjort i ett friare, avslutande kapitel. Då svarade han att han vill vara lojal mot Svenska kyrkan och därför håller mun. Det gav mig mer frågor än svar. Och lite märkligt var det att han i den akademiska situationen, där han kritiskt ska granska Svenska kyrkan, talar om lojalitet. Men förstås ärligt.

Anders Wejryd blev enhälligt godkänd. Och hans avhandling är ett viktigt bidrag till historieskrivningen. Det skulle vara spännande att skriva om Svenska kyrkans mission. Och om Svenska kyrkohjälpen. Vi får se om tid och möjlighet dyker upp.

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

I steget

Den fantastisk blombuketten får symbolisera det
omvälvande tack jag fick i onsdags.

Idag avslutar jag min tjänst som anställd på Svenska kyrkans nationella nivå. Sedan 1987 har jag i stort sett oavbrutet varit anställd av Svenska kyrkan. Ömsom på den nationella nivån, ömsom på församlingsnivån. Idag märker jag att denna förändring berör mig. Jag kommer att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan och som präst i Svenska kyrkan har jag även fortsättningsvis ett ansvar utifrån mina vigningslöften. Men jag är inte längre anställd av min kyrka. Spännande!

Mina arbetskamrater vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut avtackade mig i onsdags. Det var omvälvande. Tal och sång. Blommor och present. Jag går fortfarande i ett lyckorus. Det har varit goda år för mig. Mitt intryck är också att utbildningsinstitutet mår bra. Till höststarten kommer fler studerande än tidigare år. I Uppsala blir det ett kärt besvär att lokalerna vissa veckor inte rymmer alla. Roligare så än tomma stolar. Jag önskar verkligen SKUI all Guds välsignelse. Till rektor, övriga chefer och all personal och till alla studerande.

Eftersom anställda vid institutet är på avdelningsdagar även idag och jag skulle vara med på det nordiska homiletiska nätverkets konferens, gick jag i morse till kapellet på SKUI, för att i ensamhet sitta där en stund i bön. Som gymnasist firade jag morgonbön där i tre år, 1976-79. Som prästkandidat gjorde jag det under ett år 1985-86. Som lärare har jag firat morgon- och middagsbön i fyra år, 2015-2019. En sista andakt.

Några av de ungdomar som jag firade morgonbön med denna speciella dag.

Döm om min förvåning, när jag såg att kapellet var fyllt av ungdomar. Det visade sig vara deltagare i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan

Gripen av stunden måste jag berätta för dem om min dag. Och hur stort det kändes att få lämna min Fjellstedtska skola, för denna gång, och se ungdomar, som ska sändas ut i den världsvida kyrkan, fira andakt i mitt gamla kapell. Jag kände att jag ville tacka dem. En gudagåva. Min första, längre anställning i Svenska kyrkan var ju som volontär i Svenska kyrkans mission 1981-82. Dessa ungdomar hjälpte mig att känna att en cirkel slöts. Det var under min tid som gymnasist på Fjellstedtska skolan som drömmen om att arbeta i någon annan geografisk del av den världsvida kyrkan, föddes.

På måndag börjar jag som Generalsekreterare för

Svenska Bibelsällskapet

Idag kan jag inte skriva så mycket om vad det kommer att innebära. Det jag kan skriva är endast några ord. Nyfikenhet. Förväntan. Lugn.

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen

Fame

Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 

Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Act Svenska kyrkan

Gunvor Arén och Sven-Roland Holmér är två av församlingens
engagerade internationella ombud, som delade ut material vid
utgången till dem som inte kunde vara med på kyrkkaffet.

Idag deltog vi i högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Enligt annonsen skulle följande hända:

Sö 10.30 Högmässa /.../ Svenska kyrkans internationella arbete byter namn till Act – vi firar med tårta och Angelica Grön som berättar om Act och tiden i Brasilien.

Och så blev det också. Före klockringningen visades en kort informationsfilm på en av korväggarna och därefter läste ett av de internationella ombuden upp delar av kollektvädjan.

Under sex år var jag präst i S:ta Birgitta församling. Då var jag också med i den internationella gruppen. Några av ombuden kände jag igen. Några har blivit ombud sedan jag slutade. Vid kyrkkaffet talade alltså Angelica Grön, som deltagit i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan. 

Angelica Grön är en mycket trivsam person, som jag lärt känna just i
S.ta Birgitta församling.

Under tre månader har hon levt med den lutherska kyrkan i Brasilien. När jag tittar på Svenska kyrkans i Växjö stifts hemsida hittar jag ett fint citat, där Angelica beskriver vad det innebar att leva en tid i en annan del av den världsvida kyrkan:

Man får dessutom tillfälle att växa i sin tro. Vi har mycket att lära av varandra, både som människor och som kyrka!

För hustrun och mig sammanföll detta firande med vår 35-åriga bröllopsdag. Det var just i S:ta Birgitta kyrka vid gifte oss. Den gången fanns också det internationella arbetet med i sammanhanget. Under gudstjänsten och den efterföljande festen samlade vi ihop en gåva till det lutherska ungdomscentret i Athlone, i Kapstaden. Det var ett av de projekt som fanns med i Svenska kyrkans Missions (SKM) arbete och det var SKM, som förmedlade de pengar vi samlade in. I Kapstaden hade jag varit volontär under ett år och fått en liknande upplevelse, som Angelica. Under de år som hustrun och jag (delvis tillsammans med våra barn) fått vara utsända har vi också fördjupats i upplevelsen att vi vuxit i vår tro och att vi i den världsvida kyrkan har mycket att lära av varandra – precis som Angelica beskriver det.

En av psalmerna i dagens högmässa var psalm 292 och den sjöng vi även på vår vigsel. Jag vill gärna citera en av verserna. Tillsammans med omkvädet passar det mycket bra in på Heliga Trefaldighets Dag, som även är Missionsdagen:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,
gör något nytt, något brinnande av oss,
led oss att bygga en värld av rättfärdighet -
handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern,
hans Ande, hans Son.
Saliga sjunger och tillber vi
inför hans tron.

Texten är skriven av psalmförfattaren Fred Kaan och den svenska översättningen är gjord av Kerstin Anér, politiker och författare.

Psalmen beskriver på ett bra sätt hur visionen att bygga en värld av rättfärdighet hör ihop med Guds mission. Det är bara i Gud som vi förmår göra något. Men i tacksamhet över det vi fått – och här menar jag alla människor – deltar vi gärna i detta viktiga arbete.

Uppmuntrande var det också att se att trogna församlingsbor i en förortsförsamling någonstans i Sverige, som varit med i det internationella arbetet i många år, nu tar nya tag och fortsätter att kanalisera sitt engagemang under ett nytt namn. Ska jag beskriva dessa eldsjälar på ett träffande sätt så blir det genom att lätt bearbeta slutraden i psalmen:

Handling och bön är ett!

Påskens vittnen

Idag är det andra söndagen i påsktiden och temat för denna söndag i Svenska kyrkans evangeliebok är just ’Påskens vittnen’. Jag hade förmånen att få predika i Funbo kyrka och den ännu större förmånen att bland gudstjänstdeltagarna få ha

Hanna-Lisa Ek

Hon är 102 år och är verkligen ett påskens vittne. Hon har varit missionär i Indien, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Till professionen är hon småskollärare. Hon var utsänd 1951-56 som sådan men återvände sedan 1965 som föreståndare för ett skolhem. Vad jag förstår hade hon den tjänsten till sin pension, som borde inträffat år 1981. Det betyder att hon slutade det år jag åkte ut som volontär till Sydafrika. Utsänd även jag av SKM.

Hustrun fick en fin pratstund med Hanna-Lisa.

I UNT läser jag att Hanna-Lisa hade gått ungdomsledarutbildning vid Sigtuna folkhögskola åren 1943-44 och det är ju också ett sammanträffande. Hustrun utbildades där till församlingsassistent åren 1980-82.

Hanna-Lisa är en aktiv gudstjänstdeltagare och även engagerad i syföreningen i Funbo och i organisationen Kvinnor för Mission.

Så härligt och inspirerande att få träffa en sådan förebild.

Såklart passade jag på att fotografera henne och bad att få skriva om henne på internet. Jag har ju haft Svenska kyrkans Instagramkonto denna vecka, så det passade bra. Men jag ville även få med något om henne på min blogg.

Svärmodren äger

Såhär såg SKM's logotype ut
när svärmodren sändes ut.

Det kom ett mejl. En kallelse till högre seminarium i missionsvetenskap. En text om missionärer från Växjö stift skulle avhandlas. Spännande! Skulle jag vara bland dem?

Det visade sig att så icke var fallet. Texten handlade om missonärer från Växjö stift fram till 2004, då namnet Svenska kyrkans mission försvann. Och utsända medarbetare kom att kallas just utsända medarbetare och inget annat. Visserligen anordnades en missionärssändning för oss Trettondedag Jul 2013. Biskop Jan-Olof Johansson och en månghövdad skara sände ut oss. En dag att minnas! Men det var alltså några år efter slutdatum för den text som skickats ut inför seminariet.

När vi sändes ut första gången, skrev vi året 2002 men då var det från Linköpings stift vi sändes, även om det var i Småland.

Däremot stod svärmodrens namn i listan. Hon arbetade som lärare i Svenska kyrkans missions tjänst några år i början av 1950-talet. Då fick hon, som undervisade missionärernas barn, vad jag förstått, inte kallas missionär. Men nu står hennes namn i alla fall på en lista över missionärer från Växjö stift. Helt riktigt, menar jag!

Nåväl, glad i hågen gav jag mig iväg till nämnda seminarium. Jag var i tid och jag hittade salen som angivits. När jag stack in huvudet såg jag en ensam kvinna, som jag inte kände igen. Jag frågade om detta var rätt sal för högre seminariet i missionsvetenskap. Det menade hon att det inte var. Det som skulle ske i salen var en lektion för blivande lärare.

När jag kontrollerade mina anteckningar insåg jag att jag var på plats exakt ett dygn försent. Tablå! Men det bestående är dock svärmodrens namn på listan. Det gläder mig!

African Church history in Uppsala

Wednesday last week Rev. Sthembiso Zwane arrived in Uppsala. He is the deputy director of

Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research

in Pietermaritzburg, South Africa. We got to know one another when I was a lecturer at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). Ujamaa has strong links to the School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN.

Sthembiso has had a comprehensive stay in Sweden. Starting with participating in the graduation ceremony at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education on the day of arrival. He had met three of the students, when we visited Pietermaritzburg in October 2016. I have written about that in a blog post. In Swedish though.

The Contextual Bible Study he conducted at Crossroads, on Thursday, I have also written about this in a blog post recently. Also in Swedish. After this we met the Director of the Swedish Bible Society.

On Friday Sthembiso gave a lecture at a seminar at the Theological Faculty. He was invited by Professor Kajsa Ahlstrand (mission studies). The theme of the lecture was:

African Independent Churches (AICs) in Postcolonial Development

I already knew that the ‘I’ in the acronym AIC either can mean independent, indigenous, instituted or initiated. (At the seminar I learnt that some scholars also interpret the ‘I’ as international).

The AIC’s are the fastest growing family of Christian denominations in Southern Africa. They have often been described as syncretistic, meaning that they mix traditional, African religion with Christianity. Well, that is of course a risk with every church – that the Christian message is mixed with other values. For better or for worse. It is not difficult to understand that African Christians experienced that the mission churches had mixed its Christianity with colonialism. How about that?

Sthembiso himself is an ordained pastor in

The NDJ Ethiopian Catholic Church in Zion

Hence he gave the presentation as a practioner and insider more than as a scholar on AIC’s. Still, I think the lecture was very informative and well prepared. He also got a lot of appreciation from those who attended.

One interesting thing was that Professor Kajsa Ahlstrand urged us to visit the grave of the late Professor and Bishop Bengt Sundkler. Sundkler was a highly respected scholar on AIC’s and he wrote about them in a respectful way. Of course he was part of his time. (Sthembiso critiqued him in his lecture). But Sundkler was known to have spent time with the AIC’s and not only studied them on a distance. His two groundbreaking books:

Bantu Prophets in South Africa (1948)

Zulu Zion and Some Swazi Zionists (1976)

are still referred to in almost every article or book about the AIC’s. On Monday, before Sthembiso left for South Africa, we managed to find his grave. I know that it was an important moment for Sthembiso.

Sthembiso at the grave, which was a bit difficult to find.

It is not easy to read the text.

We also visited the Church of Sweden Mission grave, where, amongst others, another Swedish Scholar is buried:

Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund

His book

Zulu Thought-Patterns and Symbolism (1976)

is a standard book on Zulu culture.

Axel-Ivar Berglund is buried together with his wife, Kerstin,
and one of his sons, Erik, who was my school mate.

The weekend we spent at

VärldensFest

in Västerås, where Sthembiso also conducted a Contextual Bible Study. It was a good opportunity to network with Christians from all over the world. It was in deed an honour for us to host him in our home both before and after the gathering in Västerås.

Mördar-Anders och hans vänner …

På semesterns första dag öppnar jag en av de böcker jag införskaffade på studentbokhandeln i Uppsala häromdagen. Den är inte ny. Kom ut 2015. Det är Jonas Jonasson som skrivit den och titeln är densamma som rubriken till denna bloggpost. Dock med tillägget:

(samt en och annan ovän)

Det är klart att själva titeln påverkade mig till att köpa boken. Inte för att jag betraktar mig som en mördare utan för det andra ledet i titeln.

Dessutom har jag läst de två andra böckerna av samme författare. Den om hundraåringen och den om analfabeten. Den senare boken var intressant eftersom huvudpersonen var sydafrikan.

Bok nummer tre, den jag nu läser, visar sig ha fler beröringspunkter med mig än de tidigare. Utan att avslöja för mycket, för den som vill läsa boken, vill jag nämna de mest slående.

En av huvudpersonerna i boken är präst. Johanna. Hennes far var också präst. (Onekligen en koppling).

En bit in i beskrivningen av henne nämns att hon avslutade sin prästutbildning med ett år på Svenska kyrkans pastoralinstitut. (Det gjorde ju även jag och nu arbetar jag på det som kommit att ersätta pastoralinstitutet – Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Jag måste säga att författaren är påläst och jag blir överraskad att en bok av denna art förmår använda korrekta begrepp.

Det gäller också uppgiften på sidan 125 om att prästen skulle kunna tänka sig att skänka en summa pengar till

Svenska kyrkans internationella arbete

Inte Svenska kyrkans mission (SKM). Inte Lutherhjälpen. Inte Act-alliansen. Utan just det som är det korrekta namnet på den del av Svenska kyrkan som arbetar med internationell mission och diakoni. Jag är imponerad.

När jag läser på insidan av bakre pärmen att författaren är journalist förklaras en del. Långt ifrån alla journalister är så pålästa men jag har mött tillräckligt många som är det. En eloge därför till Sveriges journalistkår.

Utöver dessa kopplingar är boken sprängfylld av bibelcitat. En del stämmer. Andra inte. Hur de kontextualiseras av prästen Johanna, mördar-Anders och deras tredje kumpan, Per, är en annan sak.

På sidan 142 får läsaren en tämligen initierad bild av Svenska kyrkans nuvarande situation med början i sjuttonhundratalet och framåt. Inte väntade jag följande mening i en bok med titeln Mördar-Anders:

Församlingar slog ihop sig med varandra i takt med att de krympte.

Tankarna far iväg till ett stycke i en annan bok jag just nu läser.

The Practice of Prophetic Imagination. Preaching an Emancipating Word

Det är den gammaltestamentliga exegeten Walter Brueggemann som skriver bland annat om att vi i vår tid befinner oss i

… in a strange mix of denial and despair. In our denial, we keep imagining that it will all “work out” and that the failure of our society is not as deep or long term as we might suspect. In our despair, we have the sinking feeling that there will be no return to a previous well-being, and we are left in a bad place about long-term prospects.

Nu talar Brueggemann inte bara om kyrkan utan om samhället i stort. Hur som helst kom jag att länka detta till läsningen av Mördar-Anders. På något sätt ser jag dessa två förhållningssätt i den samtida analysen av Svenska kyrkan. Förnekelse eller uppgivenhet.

Återstår att se om nästa del av boken innehåller några exempel på kunskaper och analyser om Svenska kyrkan och dess olika delar. Jag läser vidare med spänning.

Att sluta en cirkel

Denna alba (den vita dräkten)
 fick jag ärva efter Hans Farelius,
som dog 1992.

För drygt 36 år sedan tog jag studenten. Ungefär samtidigt hade en idé slagit rot i mitt sinne. Att bli volontär för Svenska kyrkans mission (SKM) och att bli det i Tanzania. Tanken var att komma till Karagwe i nordvästra Tanzania. Där fanns Birgitta och Hans Farelius. Och det fanns behov av en volontär. Jag var fast besluten att åka till Tanzania.

Men något hände i Karagwe. Kanske var det inre stridigheter. Någon slags maktkamp. Planerna ändrades. SKM föreslog i olika omgångar Swaziland, Liberia och även Tokyo. Men det blev Sydafrika, där jag fick förmånen att vara i Kapstaden från september 1981 till september 1982. Livsavgörande. 

På hemvägen bokade jag en resa via bland annat Kenya. Min tanke var att stanna i Nairobi och ta en buss till Tanzania. Det visade sig vara lite komplicerat och minns jag rätt hade jag inte jättemycket pengar. Så jag fick låta bli. Det blev inte Tanzania på hemvägen, som jag tänkt. Det var knappt 33 år sedan.

Nu hoppas jag att det blir dags. Vi står i begrepp att lämna Sydafrika för denna gång och på väg hem ska vi tillbringa några dagar i trakten kring Kilimanjaro. Det blir ingen bestigning av toppen men kanske en dagsvandring längs sluttningarna.

Vi ska besöka en svensk kollega, som arbetar vid Tumaini University Makumira. Vi ska även träffa en annan tanzanisk kollega, som jag lärde känna i Nairobi förra året. Jag lovade honom ett besök.

Vi kommer att missa många platser i Tanzania. Till Karagwe kommer vi inte. Inte heller till Bukoba, som jag hört så mycket om. Det blir varken Dar-es-Salaam eller Zanzibar. Vi behöver denna vecka till att ställa om från vårt liv i Sydafrika till ett nytt slags liv i Sverige.

Av erfarenhet vet vi att det inte är helt enkelt att komma hem. För hemlandet har förändrats. Även vi. En vecka i Tanzania kommer att bli mycket bra.

Hans Farelius grav finns i Uganda. "A Swedish friend of Africa". Fint!

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 2.

I min förra bloggpost berörde jag Svenska kyrkans hierarkiska uppbyggnad. Framför allt på församlings- och pastoratsnivå. Det som brukar kallas den lokala nivån. Jag lovade även att fortsätta skriva om stiftsnivån. Jag ska inte skriva om detta just nu. Istället ska jag reflektera lite över ledningsstrukturen i den del av Svenska kyrkan, som jag just nu arbetar i. Svenska kyrkans internationella arbete. Som är en del av den nationella nivån.

Sedan augusti 2012 är jag anställd som utsänd medarbetare. Jag är universitetslektor i Sydafrika, sekonderad av Svenska kyrkan.

Såhär ser strukturen ovanför mig ut. Och jag använder begreppet 'ovanför' eftersom det är så det avbildas i de organisationsskisser jag har tillgång till.

Min chef är alltså team-ledare för Afrika-teamet. Över honom finns chefen för regionenheten. Över henne den internationella chefen. Över honom generalsekreteraren. Hon står i sin tur står under kyrkostyrelsen. Som är ansvarig inför kyrkomötet.

Hur många chefsnivåer blev det över mig i organisationen? Fyra. Om organisationen skulle plattas ut, skulle det bli större grupper av anställda, som fick samsas om samma chef. Det är i och för sig inte bra, eftersom det inte går att vara chef för hur många som helst.

Men det som händer i en organisation, där det finns tre nivåer mellan mig (som är lägst ner) och chefen (som är högst upp) är att det är i stort sett omöjligt att nå fram till chefen. Skulle jag ändå försöka kommunicera med de översta lagren i organisationen skapar det en del irritation. Jag har testat.

En liten reflektion om hur denna situation uppstod. Vi backar bandet till 1982, när jag kom hem efter ett år som volontär i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Jag blev inbjuden till det som då kallades missionstyrelsen och fick avlägga rapport. På kvällen var jag medbjuden till missionsdirektorns hem, där även den självskrivne ordföranden i missionsstyrelsen var med, d v s Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag minns att jag, som 21-åring upplevde mig som en del av en familj.

I samma veva hade det skett en rad förändringar. SKM och Lutherhjälpen hade flyttat ihop med Sjömanskyrkan i det nybyggda kyrkans hus. Från början tror jag att organisationerna (som var i stort sett fristående och oberoende inom Svenska kyrkan) delade på ekonomiavdelningen. Kanske även på rekrytering, genom Internationell kyrkotjänst (IKT).

Det dröjde inte många år förrän allt drogs in under kyrkomötet och det som sedan kom att kallas Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet. (Kyrkomötet var ju en del av statskyrkosystemet och kunde därför inte bedriva denna typ av verksamhet.)

Sedan slogs även Lutherhjälpen och SKM ihop. Först behölls 'varumärkena', som det sades. (Jämförelser gjordes med Coca cola och Fanta: två varumärken inom samma concern). Sedan blev även varumärket detsamma: 'Svenska kyrkan, internationellt arbete'.

Det säger sig självt att SKM kunde ha en plattare organisation, eftersom det var en fristående struktur inom Svenska kyrkan. Kopplingen till Svenska kyrkan var ju solklar, inte minst genom att ombud från alla församlingarna var med och valde representater till styrelsen (om jag minns rätt). Och att ärkebiskopen var självskriven ordförande.

Min upplevelse är att förtroendevalda i Svenska kyrkans kyrkomöte inte riktigt förstod finessen i att ha fristående organisationer inom kyrkan, som SKM, Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och diakonistiftelserna, för att ta några exempel. Bland beslutsfattare, som fostrats i politiska sammanhang, föreföll det bättre och mer lättstyrt att få in allt i samma organisation. Samordning. Stordrift. Säkert ligger det mycket i det men jag tror också det handlar om makt och kontroll.

Det senaste steget i denna utveckling är att diakoner inte längre kan utbildas vid diakoniinstitutionerna (Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke). Inte heller kan församlingspedagoger utbildas vid de olika folkhögskolor, som haft det uppdraget (Sigtuna och Jämshög och kanske någon fler). Samordning eller kontroll? Välj själv.

Det som har hänt, enligt mitt sätt att se det, är att det mesta som sker inom Svenska kyrkan, trycks in i samma organisation. Det har sina fördelar. Kyrkomötet, via kyrkostyrelsen, har kontroll över det som sker och eventuellt (så är tanken, tror jag) blir Svenska kyrkans arbete samordnat och mer effektivt. Jag förbehåller mig dock rätten att tvivla på att detta verkligen sker.

Dessutom har denna utveckling ett pris. Organisationen blir mer hierakisk och därmed får vi fler chefsnivåer.

Många tycker säkert att det är bra som det är. För oss som inte tycker så kvarstår frågan: hur kan läget förbättras?

När det gäller den nationella nivån (kyrkokansliet) har jag faktiskt inga bra idéer. Men när det gäller församlingar och stift, har jag en idé, som jag ska persentera i min nästa bloggpost.

 

Gräs-lika tankar

Som tjugoåring var jag volontär i Kapstaden, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). En dag planterade vi gräs utanför ungdomscentret, där jag arbetade: Lutheran YouthCentre, Athlone.

Planterade gräs. Inte sådde. Afrikanskt gräs skiljer sig från skandinaviskt. Grässtråna är tjockare men gräset växer också annorlunda. Med revor. Ungefär som jordgubbsplantor.

Därför planteras gräset. När revorna utvecklas, och en sammanvävd gräsmatta tar form, läggs ytterligare ett tunt lager jord på. Sedan börjar grässtrån växa upp tätare, men alldeles under ytan finns denna starka väv av revor.

Idag har det planterats gäs i vår trädgård. Husägaren har bestämt att en stor rabatt, som inte sköts, ska bli gräsmatta. Bra tycker vi!

Gräsplantor!

Det afrikanska gräset föder hos mig tankar om hur mänsklig gemenskap kan fungera. Sammanflätade på gott och ont lever i världen.

På gott och ont. Vi känner ju till baksidorna, när den sociala kontrollen hämmar den personliga friheten. Den nordliga gäsmattan har ju också sin tjusning. När den är precis nysådd och grönskan är skir som den nyss utslagna björken, på väg till skolavslutningen.

Som jag förstår det, behövs den starka, sammanflätade gräsmattan för att stå emot brännande sol i 40 graders hetta (eller mer).

Men för mig inspirerar de olika gräsmattorna till tankar kring mänsklig gemenskap och växt.

Just idag tänker jag på hur vi alla hör ihop. Hur jag får styrka genom andra och även själv kan bidra till andras liv.

Vatten krävs i mängder.

I bästa fall blir det en tät och vacker gräsmatta med tiden.

Sommar och hemma

Nu är vi hemkomna till Sverige men ännu har vi inte anlänt till sommarstället. Några dagar tillbringar vi i Uppsalatrakten, för att kunna träffa några barn med respektive och en syster med ätteläggar. Trevligt.

Trevligt är också att sitta några timmar i det mycket välordnade Svenska kyrkans arkiv. Här förvaras handlingar från det som idag kallas Svenska kyrkans nationella nivå. Jag är dock mest intresserad av det internationella arbetet och i synnerhet materialet från Svenska kyrkans mission och dess arbete i Sydafrika. Några förmiddagar har jag nu tillbringat i sällskap med kollegorna Witt och Flygare samt situationen före och efter slaget vid Isandhlwana. Att få läsa handskrivna protokoll och brev från 1879 känns mäktigt. I bästa fall kan det så småningom bli en artikel av detta. Men just nu har jag bara tagit ett hundratal fotografier. Så småningom blir det dags att bearbete det jag fotat.

Men nu är det sommar och inte läge för fler dagar i arkivet. Trots den goda servicen och den välordnade miljön.

Spännande material från senare hälften av 1800-talet

En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.

Historiens vingslag

Under utresekursen bor vi på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hemma, på ett sätt! Jag bodde där åren 1976-79. Jag sitter och skriver denna bloggpost på samma plats som min säng stod i tredje ring. Fjellstedtska var då gymnasieskola. En gång i tiden med syfte att förbereda fattiga gossar från norra Sverige för teologiska studier. Nu anordnar Stiftelsen Fjellstedtska skolan fortbildning för präster och andra kyrkoarbetare, samt hyr ut lokaler till Pastoralinstitutet, där blivande präster gör sitt sista utbildningsår. Där har jag också gått! För 10 år sedan bodde vi här också. Då vi gick utresekurs förra gången. Och nu är det dags igen. Vi har förändrats. Fjellstedtska skolan med. Och även Svenska kyrkans internationella arbete. När jag gick på skolan på 70-talet slut samlade vi in pengar till ett projekt i Indien, via Svenska kyrkans mission (SKM). Nu finns inte SKM. Och inte heller Lutherhjälpen. Istället heter vi rätt och slätt: Svenska kyrkans internationella arbete. Ibland sätts ett tillägg till: ACT alliance. Det är när vi samarbetare med ca: 100 andra kyrkor och kyrkliga organisationer i världen. Men på Fjellstedtska skolan lever historien kvar. Vi bor i en lägenhet som heter SKM 2. Vi äter på porslin, som på undersidan är märkt: CSM (Church of Sweden Mission) och ungsformen tar vi ut med en grytlapp märkt Luhterhjälpen. Sådan är kyrkan: Tradition och förnyelse! Mäktigt!