Varnande sörjotecken och tröstande åminnelsetecken

Den predikan som jag fick mig tillsänd igår, höll min mormors far, Lars Albin Rune, i Borgviks kyrka under fastan 1895. Han prästvigdes 1887 och tillträdde som kapellpredikant i Borgvik 1890. Denna predikan höll han för ganska precis 130 år sedan. Han predikade över ”Den tredje akten af Kristi pinas historia”. Fortfarande finns dessa texter i Den svenska psalmboken men nu kallas de ”Passionsgudstjänster. Jesu Kristi lidandes historia.” När jag växte upp kallades de ”Vår Herre Jesu Kristi lidande.” De var fortfarande uppställda i akter och inom varje akt fanns ett eller flera stycken. Det var då en slags sammanställning från de fyra evangelierna. I dag skiljs evangelisterna åt i fyra olika årgångar.

Jag fick leta upp ett gammalt exemplar av 1819 års psalmbok för att se vad tredje akten handlade om på Lars Albin Runes tid. (Den psalmbok jag har kommer från Lars Albin Runes svärfar, Carl Axel Ekstedt.) Den handlade om:

Hvad Christus gör och lider hos de andeliga Fäder, Hannam och Caipham, och står till rätta på Capitlet. 

Idag skulle vi inte säga ”Capitlet” utan ”Stora Rådet”. Lars Albin väljer också ett ingångsord för predikan och det kommer från profeten Jeremias bok, kapitel 31 vers 21:

Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall, vänd om du Jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

Jag förstår det som att det är en modernisering av Karl XII:s översättning från 1703, som egentligen är samma översättning som Gustav Vasas bibel från 1541. Skulle vi läsa Karl XII:s bibel i frakturskrift skulle det utläsas på detta sätt:

Vpsätt tigh åminnelsetekn, sätt tigh sörjotekn, och styr titt hierta in vppå then rätta wägen ther tu på wandra skalt: wändt om, tu jungfru Jsrael, wändt om igen til thessa tina städer.

I Bibel 2000 lyder versen:

Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde. Vänd åter, jungfru Israel, vänd åter till dina städer!

Det känns spännande att Lars Albin alltså läser en översättning som i stort sett är oförändrad sedan 1500-talet. Tre generationer efter Lars Albin har vi hunnit passera 1917 års översättning och läser nu, åtminstone i Den svenska evangelieboken, Jeremia ur Bibel 2000. Jag undrar om jag hinner få uppleva nästa stora översättning av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet)?

De sörjotecken som Lars Albin ser i tredje akten av Kristi pinas historia är:

En skara med svärd och stafvar, lyktor och bloss, utsänd till att gripa Jesus.

Lärjungarne var sofvande.

Lärjungarnas flykt.

Petri förnekelse och bannande.

Jesu grufvliga misshandel och död.

Men Lars Albin finner också tröstande åminnelsetecken:

Allmaktstecknet från Herrens mun.

Helsotecknet af Jesu hand.

Tålamodstecknet av Herrens fot.

Barmhertighetstecknet af Jesu öga

Det tecken som kommer från Jesus mun är när han säger: ”Söken I mig, så låten dessa gå!” Det var inte uttryck för ”ett vanmaktens öfverlämnande” skriver Lars Albin. Och med sin hand helar Jesus Malkus öra, som Petrus huggit av. Med sin fot låter han sig ledas bort utan att göra motstånd. Till sist ser han på Petrus, som precis förnekat sin Herre. Lars Albin sammanfattar:

Jesu blick, full af kärlekens förebråelse, sänkte hans hjerta i sorgen efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet.

Jag gillar att han är så kroppslig i sitt språk. Mun, hand, fot, öga. Budskapet handlar om att åhörarna ska inse sin synd och vända åter till Jesus, precis som Petrus gjorde.

En hälsning från min mormors far

Idag fick jag ett kärkommet brev. En av Bibelsällskapets understödjare skickade två små skrifter. Vi pratade i telefon häromdagen och då nämnde jag att min mormors far kom från den trakt där vederbörande bor. Det går att läsa om honom i denna Wikipedia-artikel. Och idag kom så dessa två små häften:

Predikan öfver den tredje akten af Kristi pinas historia hållen i Borgviks kyrka af Albin Rune

Om folkskolelärarens uppgift som församlingsmedlem. Fördrag af Albin Rune, ordförande i Grafva församlings skolråd

Båda skrifterna är tryckta på Wermlands-Tidningens Tryckeri i Karlstad. Den första från 1895 och den andra från 1902.

Jag har aldrig träffat min mormors far – Lars Albin Rune. (Möjligen träffade jag min mormors mor – Carolina Maria, född Ekstedt. Hon dog 7 januari 1962. Då var jag drygt ett år gammal. De gifte sig den 18 augusti 1891. Samma bröllopsdag hade min mormor och morfar – fast 29 år senare – den 18 augusti 1920. Äldsta dottern är född 18 augusti 1986. Det är en bra dag, alltså. Och hos äldsta dottern finns den servis som Lars Albin och Carolina Maria fick i lysningspresent 1891. Den används ofta. Det är speciellt att äta på porslin som är över 135 år gammalt. Och som nu används i femte generationen.

När jag fick dessa skrifter i min hand kröp dock mormors far närmare. Nu får jag del av hans tankar och av hans teologi. Jag är ju själv präst och jag har dessutom varit lärare i predikokonst. Så fint att ta del av en predikan från en av mina förfäder.

Jag ska läsa den omsorgsfullt och kommentera den i min nästa bloggpost. Samma sak när det gäller föredraget om folkskollärarens uppgift. Det blir intressant med tanke på att hustrun är lärare.

Jag är nära nu …

För någon tid sedan dök det ner ett brev från brevinkastet. Jag har inte sparat kuvertet så jag vet inte om det var Postnord, Citymail eller Bring som lämnade det. (Spännande att vi i vårt civiliserade samhälle ska ha ett antal brevbärare som springer i samma trappuppgångar. Kan det möjligen ha något samband med att det nu bara ska komma brev varannan dag på sina håll?).

Nåja, detta brev hade ett mycket uppmuntrande innehåll. Så här börjar det:

Planer som går i kras och annat som kommer emellan. Känns det igen? Isåfall kan vi glädja dig med att du aldrig varit närmre ditt mål än nu.

Som präst ser jag ett predikoupplägg. En problemformulering och sedan en antydan att det finns en lösning. Inom predikokonsten kallas detta upplägg ibland för the homiletical plot. Det är från en bok med samma namn, skriven av Eugene L Lowry. (Homiletik är ett annat ord för predikokonst). Lowry lägger upp predikan i fem steg, utifrån orden:

Oops – Skapa en slags känsla av konflikt

Ugh – Analys eller diagnos

Aha – antyd att det finns en lösning

Whee – presentera det glada budskapet

Yeah – sammanfattning av det nya läget

Det brev jag fick gjorde just det.

Oops – planer går i kras

Ugh – analyserar att jag känner igen detta

Aha – jag kanske ändå är närmre målet nu än någonsin

Så frågan är: vad är det glada budskapet? Det Lowry kallar för Whee?

Hos oss kan du låna mellan 10 000 kr [och] 500 000 kr och få det att hända, med start idag.

Och sedan kommer Yeah, d v s en förklaring av hur jag fyller i min ansökan och får låna pengarna. Vem är denna goda aktör, som vill hjälpa mig? Resurs Bank. Anledningen till att de har min adress är förmodligen att jag är medlem i Bauhaus. Så jag får ju skylla mig själv. 

Vad kan jag lära mig denna söndagsmorgon? Jo, att budskapet inte fungerar på mig, trots det smarta upplägget. Jag tror inte att jag kommer närmare mitt mål, om jag sätter mig i skuld på detta sätt. Jag förstår att det för några människor innebär en möjlighet att få låna pengar så enkelt. Men det innebär för många andra en stor risk.

Och ja, jag vet att jag är priviligierad, som har en fast inkomst och att min ekonomi är stabil. Men ändå; retoriken i brevet – vem är den egentligen anpassad för? Finns det någon som på allvar kommer närmare sitt mål efter att ha nappat på detta erbjudande?

Jag tar hellre min tillflykt i dagens psaltarpsalm. Det är Sexagesima idag och temat är Det levande ordet:

Herrens ord är att lita på, han handlar alltid trofast.

Rätt och rättfärdighet älskar han, Herrens kärlek fyller hela jorden (Psalt 33:4-5).

Före Kristus?

I söndags predikade jag i högmässan i Vallentuna. Det var med anledning av Bibelns dag. Min predikan utgick från evangelietexten som utgjordes av den senare halvan av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:27-42)

I en bisats nämnde jag hur den assyriske kungen deporterade israeler från det område som i texten kallas Samarien och placerade dit människor ur andra, underkuvade folk. Och då sa jag att detta skedde år 722 "före vår tideräknings början". 

En gudstjänstdeltagare och jag förde efteråt ett samtal om skillnaden mellan begreppen ”före vår tideräknings början” (som brukar förkortas fvt eller f.v.t.) och ”före Kristus” (som brukar förkortas f.Kr.). Jag berättade att jag som forskare är van att använda det mer inkluderande f.v.t. och valde att göra detsamma i predikan. Gudstjänstdeltagaren hade inget emot detta men hade ett perspektiv på frågan, som jag faktiskt aldrig tänkt på. 

Finns det för en kristen någon tid ”före Kristus”? Jag söker på Bibeln.se efter de bibelställen som innehåller orden ”före” och ”Kristus” i samma vers. Jag får tre träffar. En av dem är talande:

Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början (2 Tim 1:9).

Det är så jag ser det. Jesus Kristus är Gud och därmed finns det inte något "före" eller "efter". Så spännande. Ett nytt – teologiskt – perspektiv på varför begreppet ”före Kristus” inte är optimalt. 

På wikipedia läser jag att det ingalunda är ett nytt fenomen att byta ut ”före Kristus” som uppfattas exkludera för dem som har andra trosuppfattningar. Det står:

Förkortningarna har tillkommit under andra hälften av 1900-talet i avsikt att vara konfessionsneutrala alternativ på svenska till de traditionella f.Kr. respektive e.Kr.

Samtidigt konstateras att det är kontroversiellt att säga ”vår” tideräkning. Det är ju ett mycket västerländskt perspektiv. Sidan hänvisar till språkrådets frågelåda, där någon frågat om begreppet och fått följande svar:

Betydelsen är densamma som f.Kr. (före Kristi födelse) och många som använder f.v.t. anser att deras sätt att förkorta är mindre kulturcentrerat. (Av samma skäl används på engelska förkortningen BCE (before the common era) i stället för BC (before Christ). Det är dock tveksamt om beteckningen f.v.t. är mer neutral än f.Kr. Båda utgår ju från att tideräkningen börjar vid Kristi födelse. Skillnaden är att det i den senare är den religiösa utgångspunkten öppet deklarerad, i den förra är den dold.

Och så är det ju. Oavsett begrepp utgår det från att Jesus föddes vid en viss tidpunkt och att vi räknar tiden i ett "före" och ett "efter". Då skulle det kanske hellre heta ”före Kristi födelse”.

Samtidigt förhåller det sig med all sannolikhet så att Jesus, som ju omvittnas i både Bibeln och andra samtida källor, förmodligen föddes 7 eller 4 år tidigare än vad den skytiske munken Dionysius Exiguus fick fram när han år 525 räknade ut vilket år Jesus föddes. Åtminstone om vi utgår från Matteus beskrivning. Enligt Matteus föddes Jesus under Herodes den Stores livstid. Han dog 4 år f.Kr./f.v.t. om vi utgår från romersk historieskrivning.

Wikipedia-sidan berättar sedan att Johannes Kepler år 1615 v.t. talade om vulgaris aerae (vanlig eller allmän tidräkning). Även under franska revolutionen och i det socialistiska Sovjet användes liknande tideräkning. Japan talar å andra sidan om ”västerländsk kalender” och det är väl mer träffsäkert.

Det finns ju andra typer av tideräkning. T ex den judiska och muslimska. Eller den kinesiska. Så det är generellt sätt viktigt att vara medveten om att vi har olika utgångspunkter i livet. Även när det gäller något så universellt som tiden.

Att predika i en kris men inte om krisen

Torsdag 11 juni hade jag fått förtroendet att föreläsa vid ett arrangemang som Stiftelsen Fjellstedtska skolan och Uppsala stift stod bakom. Från början var det tänkt med en annan föreläsare. Såhär gick det att läsa på Fjellstedtskas hemsida:

Charles Campbell har tyvärr blivit förhindrad att medverka på grund av rådande coronakris.
I stället anordnar vi en föreläsning med Anders Göranzon samma plats och samma tid. Temat blir Att predika i trefaldighetstiden.

Mycket hedrande. Charles Campbell är ett stort namn på den nordamerikanska, homiletiska stjärnhimlen och känd över stora delar av världen. Att han skulle vara i Sverige berodde på att han var inbjuden av ”Kvalificerad fortbildning i predikan”. Uppsala stift brukar haka på, när internationella föreläsare finns med i detta sammanhang. På grund av pandemin gick det alltså inte att genomföra och då blev det i stället jag som fick en fråga.

Först såg det ut att bli en handfull deltagare. Men då ställde en präst (som jag tidigare undervisat på Svenska kyrkans utbildningsinstitut) frågan om det inte gick att genomföra föreläsningen digitalt. Och så blev det. Raskt steg antalet anmälda från 5 till 50. I slutändan blev det knappt 40 som deltog. Vi var fyra personer fysiskt på plats och resten ute i landet.

Det är fantastiskt att det går att stå i Uppsala och föreläsa och att människor på olika platser sedan kan mötas i digitala grupprum för samtal. Och att det därefter går att återsamlas i storgrupp och ändå kunna kommunicera. Det blev en givande eftermiddag och jag fick flera, tacksamma kommentarer från några av de närvarande som jag kände redan tidigare. Det jag bland annat fångade upp är att många präster saknar fortbildning i predikan. Roligt att vara med och fylla ett sådant tomrum.

Det jag talade om var dels hur vi kan predika kontextuellt i en kris. Risken är att vi talar "om krisen" vilket för åhörarna blir tröttsamt i längden. Däremot kan vi som predikar gå på djupet och predika "i krisen" det vill säga om de frågor som krisen väcker hos oss. Då behöver vi inte hela tiden referera till den kris vi är inne i. 

Jag gick också igenom en del av de texter som är predikotexter i trefaldighetstiden. I grupperna fick de närvarande samtala om andra texter. 

Dagens predikan

Idag skulle jag predikat i en Hässelby Missionskyrka i Stockholm. Jag var inbjuden som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Det går fortfarande att läsa på församlingens webbplats att det är jag som predikar idag.

Men jag är inte där. Jag är hemma. I fredags fick jag lättare förkylningssymptom och beslutade mig för att arbeta hemifrån. Så bra att vi redan bestämt att jag inte skulle åka till Hässelby utan spela in min predikan i förväg. Om allt har fungerat kunde det fåtal gudstjänstbesökare som sökt sig till Hässelby missionskyrka ändå få lyssna till (och se) min predikan. Sedan skulle församlingen lägga ut filmklippet i en Facebook-grupp, som församlingen har. Nya situationer kräver nya lösningar.

Om Du vill avsätta 7 minuter kan Du klicka nedan och lyssna till predikan. Bibeltexterna jag utgår från är Joh 3:11-21 och även 4 Mos 21:4-9.

 

Inför advent och jul

Chevruta

Inte vet jag om Du stiftat bekantskap med detta hebreiska begrepp. Det kan även stavas 'hevruta', 'havruta' eller 'chavrusa'. Den sista stavningen för tankarna till ordet

Chaverim

Det betyder 'vän' eller 'följeslagare'. Kanske kommer Du ihåg sången:

Shalom chaverim,

shalom chaverim,

shalom, shalom.

Lehitraot, lehitraot,

shalom, shalom.

shalom, shalom.

Denna sång var vanlig i min ungdom. Texten handlar om att vi önskar våra vänner fred, tills vi möts igen. En slags avskedssång.

Tillbaka till begreppet ’chevruta’. Jag kan inte alls mycket om detta. Det var för en liten tid sedan som jag stötte på det. Det skedde i ett sammanhang där vi turas om att skriva kommentarer kring kyrkoårets predikotexter. Det är på predikobloggen

Tala väl

Centrum för religionsdialog i Stockholms stift som står bakom bloggen. Tanken är framför allt att tala väl om judendomen. Ofta har predikanter i kristenheten använt judendomen som en mörk bakgrund mot vilken kristendomen ska framstå som ljus och på alla sätt bättre. I själva verket var judendomen Jesu egen kontext. Den som vill förstå Jesus måste förstå och ta till sig det judiska. I höst kommer någon av medförfattarna att skriva mer om detta begrepp.

Chevruta.

Jag kom att tänka på det när direktorn för Stiftelsen Fjellstedtska skolan, Leif Nordenstorm, och jag satt ner i fredags och planerade en kurs vi ska hålla tillsammans. Fjelltstedtska ordnar varje år en kurs som heter

Att predika under advent och jul

Visst kommer vi två att inleda med kortare föreläsningar kring de texter vi väljer att fokusera kring. Vi kommer också att redovisa hur vi kan tänka oss att predika över dessa texter. Men det jag ser fram emot är samtalen. Där ett antal präster i Svenska kyrkan får möjlighet att dela tankar och reflektioner med varandra. Det kanske är så att vi som är med om dessa dagar helt enkelt ska ägna oss åt ’chevruta’.

Ett annat uttryck för detta är teologipodden

Tolkning pågår

Två teologer sitter ner och funderar gemensamt kring en predikotext. Den har jag bloggat om förut, eftersom jag samarbetat en del med dem.

De flesta präster har relativt många gudstjänster kring advent och jul. Det innebär många predikningar att förbereda. Visst måste det vara en fantastisk möjlighet att få komma till Uppsala 22-23 november, bo trevligt på Fjellstedtska och ägna två dagar åt att lägga en grund för sitt komande predikoarbete. Den präst som återvänder hem efter dessa dagar kommer att uppleva dagarna som en investering. Det är åtminstone vad Leif och jag hoppas och ber om. Vill Du vara med? Klicka på länken här och anmäl Dig.

Societas Homiletica – day four – Pauli Murray!

Dr Donyelle McCray, Yale Divinity School

Monday. This is the day with different excursions in the afternoon. I am not going to write about them. I will focus on this morning’s Keynote Address:

Pauli Murray In and Out of the Pulpit.

The speaker was Dr Donyelle McCray, Assistant Professor of Homiletics at Yale Divinity School. She was brilliant. And the story about Pauli Murray was so interesting.

First of all I have to confess that I had not heard of her. But now I have. She was an activist before the civil rights movement really took off. She was also a lawyer and a poet. Rather late she was also ordained in the Episcopal Church. As the first Afro American Woman Priest.

Already as a young person she described herself as inwardly male and outwardly female. She liked to dress in male clothes and carry out traditionally male duties.

Dr McCray painted a lively portrait of Pauli Murray. And she also introduced three of her most important inspirations.

Cornelia Smith Fitzgerald (Her grandmother).

Langston Hughes (A famous Harlem renaissance poet).

James Cone (one of the most renowned proponents of Black Theology in the US, who died April 28 this year).

Her grandmother was a preacher, but not in church. She held sermons to her neighbors and that inspired young Pauli. From Hughes she learnt about poetry. Murray meant that sermon and poetry are overlapping genres. I could not agree more. This is partly what I said in my own presentation. I am aware that I only am in the beginning myself.

Hughes also stressed how important it is to use one’s voice in more than one way. On this note I remember how we spoke about the grunting of preachers in Africa. A connection to the traditional praise singer, in isiZulu called ‘ibongi’. Either Hughes or Pauli Murray had said that

Language conceals the human voice

This means that a preacher should use other sounds. Even weeping as a way of expressing deep emotions. (This is far from our western preaching style, but in southern Africa we experienced this a lot).

When the address dwelled on Cone much was said about the role of anger in sermons. Anger as something that should not be feared but something that is informative.

The address was long but very inspiring. I want to learn more about this remarkable woman. I have found a website but I cannot see that much about her sermons is being mentioned. The link comes here.

Pauli Murray was ordained in 1977 and died in 1985. At the General Convention of the Episcopal Church 2012 her name was added to the Calendar of Commemorations of The Episcopal Church, and thus to Holy Women.

Something that especially spoke to me was her love for dogs. She liked to pray with her dog at her side. This I have done a lot myself, especially early mornings in South Africa.

Societas Homiletica – day three!

Duke Chapel. Or Cathedral?

Sunday meant late morning. The Church Service started only at 11 am. Some of the participants went to a Southern Baptist church for worship. Others to the chapel on campus, Duke Chapel. (With the size of a cathedral.) I decided to take part in the latter.

The Church was almost full. There was a choir singing and a well prepared sermon by the dean of the chapel. The congregation is interdenominational. Mainline. One thing happened, which I have never experienced. After the service, that took approximately one hour a short communion service started in a small side chapel. We were around fifty persons gathering there. Starting with the Eucharistic prayer with a liturgy similar to the one we have in Church of Sweden we shared the body and blood of Jesus Christ and all was done in fifteen minutes. I saw that many of us Swedish participants took part in the communion. I guess we are used to weekly Eucharist. It was a precious moment although I prefer to have the Eucharist included in the main service.

The side chapel where we celebrated Holy Communion.

The rest of the day was filled with a key note address, workshops and paper presentation. The terminology is interesting. Even if the presenter don’t have a physical paper in her or his hand, it is still named a paper presentation. This happened for instance when Lis Valle shared a video with the heading

Queering Preaching

It was a moving recording of a service where she, as a sermon, had danced a burlesque dance. Rather provocative but also touching. Why is it that some artistic expressions are welcomed in church but others are not? Food for thought!

In the same session Anuparthi John Prabhakar spoke about the Dalit community in India and how worship in this context looks like. A group that traditionally have been prohibited to worship in the temple, because they were untouchable. They had their own religion, using the shade under the trees as their temples. The Deity could possess any person and use this person as a priest – not like in a Hindu temple, where only the Brahmins could talk. So, the religion became very corporate and democratic. When Protestant mission came they built churches and ordained pastors, which meant they were copying the Hindu style, which made the Dalit community uncomfortable. John’s suggestion was that the Church must reconnect to the Dalit roots.

Both the Queer and the Dalit example is about exclusion or inclusion. How do we preach in a way that not only welcome people but also affirms?

The day ended with group reflections. So helpful to reflect together with homileticians from all over the world. The conference and the conversations give me much material to bring back to my own teaching at the Institute.

Context is everything

The school year at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education has ended. This week I have plenty of time to prepare for next semester. Some students that enrolled in January will come back in September. We will also receive a large number of new students. The Ministerial class for priests will count between 25 and 30 students. More than we have had since I started in 2015. We are thankful for that!

One of the lecturers I give have the title (in translation):

The exegesis rests in the hermeneutics

This is a quote from Professor Emeritus Kari Syreeni. When I did Biblical Studies we were busy with exegesis. Hermeneutics would come at a later stage. As part of Systematic Theology or even at the Seminary. But in order to understand the Biblical text we must understand that a hermeneutical approach is needed from the beginning.

When I look back at my own ministry I realise that I often preached as if there was a normative theology which is constant through history. After my years in southern Africa I have changed. I find the tension between the common and the particular fruitful. In a document from the Lutheran World Federation: The Bible in the Life of the Lutheran Communion A Study Document on Lutheran Hermeneutics, I read:

Thus, today we allow space for several groups within the church and society to find their options and experiences mirrored in the Bible and the community of faith. Many of these groups have been able to put into writing their hermeneutics, such as feminist theologies with several intersections of race, class and culture, liberation theologies, queer theologies, Dalit theologies and others. We are thus required to take into consideration the relevance and the meaning of a plurality of contextual resonances of the Bible. Yet, this poses other challenge to us. The principle of contextuality implies that what in one context is helpful might be disconcerting or destabilizing in another context (a practice suffered by non-hegemonic groups as long as their particular reading was ignored)”

I am not totally happy with the introduction of the paragraph:

We allow space for several groups …

We and them. Why do we always separate us from them? Having said that, I am happy that it is mentioned that different voices need to be heard. And my own voice is also important.

One of my book shelfs.

I looked in my book shelf and found that I have a number of old collections of sermons. And a few. The old ones are named after that author. The new ones have other titles. Either ‘women preach’ or ‘ecological sermons’. The new ones give account for their perspective. The old ones pretend that they supply the normative perspective.

So, these are some of the thought I will share with one group of students when the second semester, for those who started in January, begins. Before that, however, I will have some vacation.

Västerås stift, utbildningsinstitutet och snöbollseffekten

Snöbollsljus! Flera symboler i ett.

Igår åkte Sylvia och jag till Rättvik. Uppdraget bestod i att möta stiftsanställda i Västerås stift som arbetar med barn och unga. De ville veta följande:

Hur utbildas blivande kyrkoarbetare inför mötet med barn och unga?

Till vilket uppdrag utbildas de?

Så viktigt att mötas mellan utbildningsinstitut och stift. Dessa möten sker visserligen hela tiden. Våra programchefer möter regelbundet stiftsrekryterarna. Vår rektor möter biskoparna. De studerande utgör ju en enorm kontaktyta mellan stiften och utbildningsinstitutet. Ja, de hör ju alla till olika stift.

Vårt möte igår var dock speciellt. Vi fick berätta hur de olika programmen arbetar kring barn och unga. Självklart visste vi mest om prästprogrammet (jag undervisar till största delen prästerna) och församlingspedagogprogrammet (Sylvia är själv församlingspedagog). Men Sylvia har också pedagogik med präster, diakoner och i viss mån även med musiker. Många spännande saker uppfattade vi. Jag vill nämna en.

Ungdomspredikan

Rakt upp och ner fick jag erkänna att detta inte finns på schemat. Vi behandlar predikan med barn och äldre – både i teori och praxis. Sedan både övar vi och samtalar om predikan ur alla tänkbara perspektiv. Men just detta med ungdomar. Det har åtminstone jag missat. (Hur det är med min kollega i Lund, måste jag undersöka).

Det finns ju förklaringar till allt. Konfirmandarbetet ligger till största delen under det kunskapsområde, som kallas pedagogik. Och där undervisar inte jag. Så visst får de blivande prästerna lära sig mycket kring mötet med ungdomar. Men inte just predikan. Åtminstone inte ännu.

Kollegorna i Västerås stift berättade om

Lydiapriset

Obeskrivligt vackert. Med korset i centrum.

Det delas ut till en prästvigd kvinna. Priset består i att predika för ungefär 1500 ungdomar vid en konfirmanddag i Västerås domkyrka. Priset är uppkallat efter Lydia Wahlström, som var aktiv i rösträttsrörelsen i början av 1900-talet. Hon kom från Västerås och hade – vad jag förstår – själv gärna blivit präst, som sin far.

Det var en fantastiskt fin dag i Rättvik. Solen strålade över den vita snön och livade upp oss alla. Som tack fick vi varsitt ljus – formade som snöbollar. De är tillverkade i stiftet. S:t Mary café, skaparverkstad och butik är en social verksamhet inom Linde bergslags församling. Vi har läst om detta i diakonkursen, i en bok som heter:

Diakonins sju bord

I bästa fall satte vi en snöboll i rullning. Att vi på olika sätt, med små medel, kan bli ännu bättre på att samarbeta mellan stiften och utbildningsinstitutet vad gäller utbildning för arbete med barn och unga i vår kyrka.

Det var också roligt att på väggen få se ett tryck av den mycket kände
Azaria Mbatha från Rorke's Drift i Sydafrika: Jesus rider in i Jerusalem.

Design och predikan

Detta verk heter: 'Oskrivet blad' eller 'Skrivmaskin'
 och är designat av Wanja Djanaieff.

Vi besökte Kalmar konstmuseum och såg på tre utställningar. Den första vi såg heter

Designarkivet A-Ö

Den beskrivs på följande sätt på museets hemsida:

I utställningen kommer fokus att ligga på de skisser som Designarkivet förvaltar, på deras värde och deras betydelse för designprocessen.

Utöver själva konsten fanns också en del förklarande text. Om designprocessen står bland annat detta att läsa:

Skissandet handlar om att våga inte veta. Alltså modet att vara i det kaotiska ickevetandet. Man skulle kunna sätta upp en skylt på sin dörr där det står: ’Jag vet inte, jag letar.’ Hela vår kultur talar om att man ska veta. Men vetandet blir lätt stela dogmer som hindrar seendet.

Detta är ett citat av Klas Tham, som jag förstår är arkitekt. När jag läser hans ord funderar jag över predikoskrivandet som en kreativ process. Jag vet i och för sig inte om jag håller med om att vår tid präglas av att "man ska veta". Men oavsett vilket måste varje kreativ process innehålla ett moment av att leta. Jag undervisar ju i homiletik, som brukar översättas

Predikokonst

Ett typiskt verk av Raine Navin (1976):
'En hyllning till jordens alla kvinnor'

En predikant är alltså en konstnär. Och vi har förmodligen mycket att lära av andra konstnärer. Det kan hända att jag kommer att införliva en del av det jag såg på museet i min undervisning i vår.

En annan utställning handlade om relationen mellan kor och människor: Du har två kor. Vi såg den som hastigast. Tanken bakom var bland annat att vi människor – när vi betraktar korna upptäcker hur lika vi är som människor.

Den minsta utställningen handlade om Kalmarprofilerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Hustruns vän, Helene Alm, har gjort en film om dessa konstnärer:

Kung Raine & Drottning Gunilla

De konstverk som visades upp var sådana som paret donerat till museet. Dessutom fanns möjlighet att se filmen. Vilket vi delvis gjorde. (De som kommer en timme innan stängningsdags får skylla sig själva …)

Den timme vi spenderade på museet gav många nya tankar och insikter. Inte helt fel på årets näst sista dag.

Svärmodren, hustrun och svärfadren. 2017 års näst sista dag.
Framför verket: 'Oskrivet blad'.

Att predika är roligt

De närmaste veckorna ska jag få predika vid ett flertal tillfällen. Det uppskattar jag. Som lärare i predikokonst (homiletik) är det viktigt att med jämna mellanrum få göra det. Det finns många präster i Uppsala, så jag blir inte ombedd varje vecka. Men ibland händer det.

I Aneby kyrka finns en dopgrav med ett konstverk, som
symboliserar treenigheten. Det ska bli fint att återse det.

På söndag sker det på annan ort. Aneby kyrka i norra Småland, i Linköpings stift, fyller 20 år. När den invigdes var jag kyrkoherde där. Där ska det bli festhögmässa och jag fick tidigt frågan om jag ville predika. Såklart att jag sa ja. Aneby kyrka är spännande. Evangelietexten för kommande söndag likaså. Den handlar om Guds rike. Om skatten i åkern och om köpmannen som letar efter den vackraste pärlan av alla. Två rika bilder, som ger oändligt många associationer.

Rikshelg med Svenska kyrkans unga äger rum helgen därpå. Jag får möjlighet att leda mässan på lördag kväll. Det blir också en möjlighet att förkunna Guds ord. De som kommer är distriktsstyrelser från alla Svenska kyrkans ungas distrikt, samt deras förbundsstyrelse och även en del andra engagerade ungomar.

På söndagen – dagen efter – ska jag predika i Uppsalamissionskyrka. Det har att göra med en fritidssysselsättning jag har. Som ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen (och präst förstås) är jag inbjuden att predika i församlingens gudstjänst. Det har att göra med FairtradeFokus-kampanjen som äger rum 9-22 oktober. Även denna söndag är det en spännande evangelietext. Markus 2:1-2. Den handlar om hur fyra vänner bär en förlamad person till Jesus. Eftersom det är trångt framför dörren sänks den lame, på sin bädd, ner till Jesus. Hur hänger detta ihop med rättvis handel? En utmaning!

Ytterligare en dag senare – på måndagen – dialogpredikar jag med en av de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi kommer också att utgå från Markus 2:1-12. Vi kommer att predika i en gudstjänst som handlar om döden och det eviga livet.

Ganska olika predikouppdrag. Att få denna möjlighet uppskattar jag varmt.

En predikan

Det är med en viss tvekan jag publicerar nedanstående predikan. Förstå mig rätt: själva predikan är mycket bra. Det är därför jag publicerar den. Tveksamheten har att göra med min roll som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det är nämligen en av de studerande som skrivit predikan. När den lästes upp för mig tänkte jag direkt: denna predikan borde fler få läsa. Därför har jag bett om tillåtelse att få dela den på min blogg.

Min tveksamhet har att göra med att jag på detta sätt lyfter fram en enskild text från en av många studerande. Jag kunde valt en annan predikan. Bara i en klass läste jag (och kommenterade) förra terminen 88 olika texter. Väldigt många av dessa var mycket bra. 

Det finns dock vissa aspekter av just denna predikan som jag vill lyfta fram. Den är förankrad i bibeltexterna. Verkligen. Egentligen är jag ofta kritisk till återberättande av en text som just lästs. Men denna predikan återberättar inte texten utan lägger ett perspektiv på den. Framför allt vill jag fästa betona hur den lyfter fram det kroppsliga i texten. Det gör att jag blir berörd. Språket är stilfullt utan att vara tungt. Den har en god struktur och sist men inte minst är den evangelisk. Den andas befrielse. Den handlar om Jesus.

* * * * *

Predikan 19 juni 2016. Den fjärde söndagen efter trefaldighet – Att inte döma

Sak 7:8-10, Rom 14:11-14, Joh 8:1-11

Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” [Joh 8:1-11]

Det befinner sig många människor i den här texten – många fötter på den här platsen.

Det finns en folkmassa, många människor som trängs för att höra och se så bra som möjligt när Jesus undervisar. Några av dem har följt honom länge. Några ska lyssna till honom för första gången. Vissa är nyfikna. Vissa är skeptiska, och vissa hoppas att han ska säga något som talar just till dem.

Och några har kommit för att anklaga honom, säger texten. Sätta honom på prov och kanske för att få rätt. För de har ju känt igen det onda, de har till och med tagit med sig en människa som de har ertappat med en synd. Det råder ingen som helst tvekan om att hon har gjort fel. Det står ju i lagen. Nu vill de se och höra Jesus reaktion.

I mitten av alla människor befinner sig Jesus. Han sitter på marken, tryggt på sanden. När gruppen av skriftlärda och fariséer kommer fram med kvinnan och kräver ett svar av Jesus – då sitter han kvar och han ritar i sanden.

Jag kan ibland önska mig en Jesus som ställer sig upp här, som ser människorna rakt i ögonen och förklarar, tydligt och bestämt, att stening är fel, något fruktansvärt. Och att man inte ska döma varandra. En Jesus som säger som profeten Sakarja: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek[…]” och Tänk inte ut onda planer mot varandra”. Skulle det inte bli enklast så? Klart och tydligt?

Men Jesus sitter kvar, ritar vidare i sanden. När de envisas, säger han till slut att den som inte gjort något enda fel i sitt liv kan kasta den första stenen. Sedan väntar han. Han har inte bråttom alls.

Jag tänker att vi både får ett ansvar här – och ett förtroende. Jesus kommer inte med en manual. Profeten Sakarjas ord är lätta att hålla med om, men så svåra att leva efter. För det är svårt att leva tillsammans.

Det är frestande att påpeka fel som andra gör. Både högt så att de hör och bakom deras ryggar. Ibland är det oerhört viktigt att påpeka fel, för att hindra skada, för att stå upp för den som blir utsatt. Ibland är människor inte medvetna om vad de gör. Men jag tänker att det är lätt att vara som fariséerna och de skriftlärda i texten. Jag ser ondskan, jag ser fel som andra gör. Jag kan resonera och förklara hur man egentligen borde ha gjort. Vilket dåligt omdöme de hade! Jag känner mig bra, jag tycker att jag är en bra person. Jag är i alla fall bättre än dem. Jag skulle ha gjort annorlunda.

När Jesus till slut talar och sedan väntar tror jag att han vill att vi ska se och förstå själva. Jag tror att han tror på oss, på vår förmåga – att förstå och se vår delaktighet. Och det får ta tid. Han sitter kvar. Vi måste inte se allt klart och tydligt på en gång. Men vi har ett ansvar – för våra handlingar och för varandra.

Människorna här lämnar platsen, de går en efter en. Alla minns något som blivit fel, som skadat och förstört. Ingen kan kasta den första stenen.

Men, det befinner sig ännu en människa här på platsen, en som är kvar när alla gått, ensam med Jesus. Jag tror att hon har varit väldigt rädd. Hon har blivit ertappad och dömd av alla andra. Ögon har sett på henne, munnar har talat om henne, händer har tagit i henne och fört henne med till templet. Hon har trott att hon ska straffas.

Och så har alla gått. Jag tror att hon fortfarande inte är helt lugn. Hon står ostadigt på marken. Vad ska Jesus säga nu?

Men Jesus ser på henne. Först nu ser han upp från sanden som han ritat i – och han ser på henne som är mest utsatt.

Att inte döma är inte att låta bli att se, att gå förbi, låta bero. Jesus möter den här kvinnan, han ser henne och befriar henne.

Så får vi också befrias. När vi döms av alla andra. När vi står ostadigt på marken. Och när det plötsligt blir skarpt. Tydligt, intensivt känns genom oss vad vi gjort fel. När vi är rädda och skäms. Då får vi möta blicken, och orden: Jag dömer inte dig. ”Gå nu, och synda inte mer.”.

Vi får gå med ny kraft, börja om och hoppas på förändring, med Gud som ser på oss. Med Gud vars blick vi får möta, får vi formas till nya dagar. Till nytt liv, att leva tillsammans.

Med kraft och mod att inte döma, utan hjälpa varandra att våga hoppas och tro.

[Publicerad med tillåtelse av Hedvig Åström]

Palmsöndag i staden

En s k 'gatpratare' visar vägen till gudstjänsten.

Ett litet ljus tändes fram korset under postludiet, för att
tänka på vägen framåt i en svår tid.

Idag, på Palmsödagen, predikade jag i Flogstaskolans matsal, där Sankt Olofs Vänner firar mässa en gång i månaden.

Fredagens attentat i Stockholm fanns på ett tydligt sätt med i dagens gudstjänst.

Nyss hemkommen läser jag om en explosion i en koptisk kyrka i Egypten. 21 personer tros ha mist livet. Jag läser det på Al Jazeera.

Min predikan handlar om uttåg och intåg. Om att lämna staden eller stanna kvar i den. I all ödmjukhet publicerar jag den här. (Sist också psalm 840, som jag valde några dagar före attentatet i fredags).

-------------------------------

Stora förväntningar. Jesus är på ingång. Till vår stad. När jag gav mig av på morgonen var jag nyfiken. Jag ville se hur människorna skulle ta emot honom. Det blev inte som jag tänkt mig.

Några flyttade stolar och bord. Någon kom med blommor. Det hängdes upp tygskynken på väggarna. På bordet ställdes det fram blommor och ljus. Till och med ett elpiano släpades fram.

Avståndet mellan den där första palmsöndagsmorgonen i Betfage, utanför Jerusalem, och vår morgon här i Flogstaskolans matsal, är väl egentligen inte så oerhört stort.

- Jesus är på ingång

- Det handlar om en stadsmiljö

- Människor vill ta emot honom

Vad har Jesus i staden att göra? Vad betyder detta intåg?

Något helt annorlunda än det vi på olika sätt upplevde i fredags klockan 3. Oavsett om vi var i centrala Stockholm, hade nära och kära som var där, eller om vi såg det i vår mobil, på TV eller hörde om det i radio.

När en lastbil i full fart kör in i ett varuhus och på vägen mejar ner människor är det något fullständigt, totalt annorlunda. En person, förmodligen fylld av hat, kapade ett lastfordon och syftet var ond bråd död.

Jesus lånar dåtidens lastfordon. Kommer stilla och ödmjukt ridande. Fyllda av kärlek.

Det finns en risk att fredagens blodiga attack får oss undvika staden. I fredags var det klokt. Människor uppmanades lämna centrala Stockholm och gjorde så.

Ibland är det klokt. Vi hörde nyss i en av dagens texter:

Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.

För Mose och Israels folk var det dags att ge sig av. Förtrycket var för stort.

Men i de flesta sammanhang är det vår kallelse att stanna kvar. Jesus visar det med önskvärd tydlighet. Han gick in i Jerusalem, såg sig omkring, lämnade staden men kom snart tillbaka.

Alltså: vi är kyrkan i staden. Just nu i Flogsta-Ekeby. Jag läser ur den lilla broschyren, som är skriven om föreningen:

Syftet har varit – och är – att Svenska kyrkan alltjämt ska finnas representerad i vårt område.

Det står vidare:

Att vara kyrka utan att ha en fysisk kyrkobyggnad att hänvisa till är en utmaning.

Det känns Jesuslikt på något sätt.

I tisdags visade TV4 ett omdiskuterat avsnitt av Kalla fakta. Det handlade om situationen i Hjulsta, på Järvafältet i norra Stockholm. På olika sätt beskrevs hur reaktionära krafter tar över det offentliga rummet. Det handlar framför allt om hur strikta könsroller upprätthålls. Flickor och kvinnor förväntas bete sig och klä sig på ett visst sätt.

Det är svårt att tala om detta. Inte minst nu. Många vill använda det som sker, som ett sätt att fördjupa konflikten mellan människor i världen.

Den vägen har många namn. Den kallas apartheid, etisk rensning eller rasism och leder åt helt fel håll. Att dela upp människor efter hudfärg, religion, genus eller något annat bygger inga trygga samhällen.

För mig blir palmsöndagens drama en uppmaning att med Jesus gå in i staden. Inte kravlöst. Jesus gick tillbaka till templet och rensade upp det från sådant som inte hörde hemma där.

Vår kallelse är att med Jesus vara med och bygga en stad där varje människa, oavsett bakgrund, har samma rättigheter och skyldigheter.

Innan Jesus och lärjungarna kom till Betfage och Betania, berättar Markus att de precis har varit i Jeriko. Jesus hade gett Bartimaios synen tillbaka. Bartimaios som dittills förtjänat sitt levebröd på att tigga följde sedan med Jesus.

Vilken härlig förebild. Jesus ser människan Bartimaios, som lämnar sin plats och följer med Jesus.

Om vi ska kunna leva i denna tid krävs att vi övar oss i maktanalys. Vem i staden är marginaliserad? Vem är priviligierad?

Jesus gav sig på tempelaristokratin. De var den tidens mäktiga. Vi behöver fråga oss vilka som har makten idag.

Samtidigt behöver vi se att den som lever i marginalen inte saknar röst. Rösten kanske inte hörs. Den kanske är tystad. Men den finns.

Kristina Helgesson Kjellin på Svenska kyrkans forskningsenhet har publicerat en studie som heter: ”En bra plats att vara på”. Den handlar om Svenska kyrkans mångfaldsarbete. En kyrkoherde, som arbetar i en förort säger:

Vi är i friktionen … och det är en bra plats att vara på.

Så låt oss följa Jesus in i de sammanhang där vi befinner oss och efter bästa förmåga leva så som Jesus vill.

Vi kommer även fortsättningsvis att vara rädda ibland och vi kommer att misslyckas ibland. Då får vi vända oss till Jesus och bli upprättade. I sakramentet, som vi snart ska dela, får vi förnyad kraft. 

-------------------------------

Sjung om staden och dess mångfald, glädjens plats och sorgens rum.
Sjung om namnlöshetens massa, ingen nämnd och ingen glömd.
Bakom ändlösa fasader formas livet tusenfalt.
Stadens mönster präglar själen i en ständigt ny gestalt. 

Mitt i stadens mänskomassa, mitt i oro stress och hets,
mitt bland dem som vandrat vilse och bland dem som övergetts
är Gud nära, vid vår sida, Kristus mitt ibland oss står.
Mitt i stadens puls och tempo evighetens pulsslag slår. 

Du är inte långt ifrån oss, du är här i stadens famn.
Vår identitet i Dig, Gud är ej nummer, utan namn.
Gud har visar genom Kristus, människan är Guds ikon!
Varje människa i staden är Guds likhets rikedom.

Blivande präster predikar

I en sal på Uppsala Konsert
och Kongress höll vi till.
Med Uppsala domkyrka i fonden.

Igår genomfördes alltså

Preacher’s corner

Men förmodligen skulle det – med apostrofen på rätt ställe – hetat

Preachers’ corner

Det var nämligen fler än en predikant som förkunnade. Totalt sett var det åtta personer som predikade. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, tre från Johannelunds Teologiska Högskola och så en erfaren präst, som predikade utan förberedelsetid.

Så roligt! Och givande. De olika studenterna representerade verkligen olika traditioner och predikostilar. Under eftermiddagens seminarium, som egentligen benämndes …

Underström

… fick fyra av de studerande predika. Och i minglet just före middagen var det ytterligare tre som fick förkunna. Dessa fick utmaningen att försöka skapa fokus i en bullrig miljö, fylld av prat och konversation.

Vi fick smakprov på relativt traditionell predikostil och på personliga tilltal med direkta frågor ställda till oss som lyssnade. Där fanns den konfronterande predikan, som tog sin utgångspunkt i en konflikt och manade lyssnaren till ett ställningstagande. Vi bjöds på retoriska grepp där bilder från köks- och musikvärlden vändes och vreds på. Vi fick även dras in i dofternas värld genom målande skildringar av bibliska miljöer.

Det gemensamma för alla sju predikningarna var rejäla nappatag med bibeltexterna. De var valda från kommande söndagar, både fastlagssöndagen och de första söndagarna i fastan. Där fanns gammaltestamentliga texter, såväl som epistel- och evangelietexter.

Där förekom förkunnelse som i stor utsträckning rörde sig bakom texten och satte in den i dess historiska kontext – med kopplingar till tidlösa maktförhållanden. Där fanns prov på predikan i texten såväl som predikanter som befann sig mestadels framför texten.

Genomgåenda fanns ett evangeliskt tilltal. På olika sätt framskymtade nåden och befrielsen – det gladde mig.

Men detta var inte allt. Mitt i eftermiddagens övning, som gestaltade sig som en …

Master Class i homiletik

… fick en erfaren präst predika under något ovanliga former. Det började med att två kollegor från teologipodden …

Tolkning pågår

… nämligen Ida Wreland och Clara Nystrand, samtalade över en text, som de fick höra läsas precis innan. De samtalade ungefär 15 minuter och sedan sjöng vi ett par psalmer. Därefter fick Anna Norrby ställa sig i predikstolen och förkunna. Det var ingen enkel uppgift men efteråt var vi alla påverkade. Samtalet mellan Ida och Clara var nyfiket trevande och själva sa de att de sökte efter något i texten som de inte riktigt fick fatt på. Men när Anna började predika hade hon, med Guds Andes hjälp, fått tag på något, som Ida och Clara sökt efter. Åtminstone uppfattade jag det så.

Anna Norrby, längst till vänster i bild, lyssnar intensivt på det tolkande
samtal som Clara Nystrand och Ida Wreland för. 

Anna Norrby går kvalificerad fortbildning i predikan så på ett sätt går det att beskriva även henne som student.

Idén till denna aktivitet fick jag någon gång tidigt i höstas. Vägen från idé till verklighet har, som vanligt, varit kantad av både medgång och motgång. Men nu – dagen efteråt – är jag mycket nöjd och jag uppfattade att både de som predikade och de som lyssnade också var det.

Jag är glad att vi på Svenska kyrkans utbildningsinstitut samarbetar med Johannelunds teologiska högskola. Det är ju vi som – på olika sätt – utbildar präster för tjänst i Svenska kyrkan. Antingen det sker i den inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller i Svenska kyrkan som helhet. Det är bra om vårt samarbete är gott. För studenternas skull.

Det var också gott att få vara en del av teologifestivalen som helhet. Men om detta vill jag återkomma i en annan bloggpost.

Preacher’s corner

Let me write this post in English, since the heading is in English. This weekend a large number of Lutherans, mainly from Church of Sweden, together with others, are gathering in Uppsala, for the fifth

Theology Festival

The founder of the festival, Rev. Dr. Anna Karin Hammar, will of course be there. She has probably participated every festival. But for me it is the first time. A few months ago I asked the project leader, Mona Keränen, if I could see her. I wanted to present an idea for the festival. It was to run a

Preacher’s Corner

She found the idea feasible and a few weeks thereafter I got an e-mail from a colleague, Rev. Clara Nystrand. She and a number of colleagues from the south of Sweden have a pod where they every Monday upload a conversation around the sermon text for the following Sunday. She wanted to join me in the idea about a Preacher’s Corner.

The next step came when Mona asked me to contact Johannelunds teologiska högskola (Johannelund School of Theology). This is an accredited college, where Lutheran pastors are trained. Until now Church of Sweden has accepted full pastors from Johannelund but from next year these students will have to come to the Institute where I work, Svenska kyrkans utbildningsinstitut (Church of Sweden Institute for Pastoral Education), for the final Ministerial year. Therefore I felt this was an good opportunity to cooperate. Johannelund will still train pastors for Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (Swedish Evangelical Mission). These pastors are fully acknowledged as pastors in Church of Sweden but cannot be employed as Parish pastors in Church of Sweden. I beleive that we have to build a strong and respectful relation, for the sake of the Church and for the world in which we serve - together.

So, what will take place in this Preacher’s corner? A number of students will have an opportunity to preach and get feedback (or maybe feed-forward) in a kind of homiletic master class. A few of them will actually preach in the evening, in the foyer while people are mingling before supper.

In the master class we will also have another ingredient. We have advertised in social media and searched for a brave, experienced preacher. A few have answered positively and we have selected one, who will listen to a Bible text and to a conversation around this text between two colleagues from the theology pod I mentioned above. After this conversation the experienced preacher will get five minutes to prepare and thereafter preach. This will be followed by another conversation, where we investigate how the conversation around the sermon act can feed into the homiletic endeavor. 

The Greek word 'homilein' [ὁμιλεῖν] actually means: to converse. This word occurs once in the New Testament. In  Luke 24:15 two disciples are on their way to Emmaus and we read:

While they were talking and discussing, Jesus himself came near and went with them

This is also what we expect to happen in Preacher’s corner as well as in the Theology Festival as a whole.