Svenska kyrkans unga 25 år

Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.

Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:

Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …

Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden

Det var en gång …

Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:

Det var en gång men det är också nu.

Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:

Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.

Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:

Kom, nu är allting tillrett.

Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:

Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.

Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:

Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.

Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Att predika är roligt

De närmaste veckorna ska jag få predika vid ett flertal tillfällen. Det uppskattar jag. Som lärare i predikokonst (homiletik) är det viktigt att med jämna mellanrum få göra det. Det finns många präster i Uppsala, så jag blir inte ombedd varje vecka. Men ibland händer det.

I Aneby kyrka finns en dopgrav med ett konstverk, som
symboliserar treenigheten. Det ska bli fint att återse det.

På söndag sker det på annan ort. Aneby kyrka i norra Småland, i Linköpings stift, fyller 20 år. När den invigdes var jag kyrkoherde där. Där ska det bli festhögmässa och jag fick tidigt frågan om jag ville predika. Såklart att jag sa ja. Aneby kyrka är spännande. Evangelietexten för kommande söndag likaså. Den handlar om Guds rike. Om skatten i åkern och om köpmannen som letar efter den vackraste pärlan av alla. Två rika bilder, som ger oändligt många associationer.

Rikshelg med Svenska kyrkans unga äger rum helgen därpå. Jag får möjlighet att leda mässan på lördag kväll. Det blir också en möjlighet att förkunna Guds ord. De som kommer är distriktsstyrelser från alla Svenska kyrkans ungas distrikt, samt deras förbundsstyrelse och även en del andra engagerade ungomar.

På söndagen – dagen efter – ska jag predika i Uppsalamissionskyrka. Det har att göra med en fritidssysselsättning jag har. Som ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen (och präst förstås) är jag inbjuden att predika i församlingens gudstjänst. Det har att göra med FairtradeFokus-kampanjen som äger rum 9-22 oktober. Även denna söndag är det en spännande evangelietext. Markus 2:1-2. Den handlar om hur fyra vänner bär en förlamad person till Jesus. Eftersom det är trångt framför dörren sänks den lame, på sin bädd, ner till Jesus. Hur hänger detta ihop med rättvis handel? En utmaning!

Ytterligare en dag senare – på måndagen – dialogpredikar jag med en av de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi kommer också att utgå från Markus 2:1-12. Vi kommer att predika i en gudstjänst som handlar om döden och det eviga livet.

Ganska olika predikouppdrag. Att få denna möjlighet uppskattar jag varmt.

Min dotter, mångsysslaren, 1

Det börjar bli dags att skriva en drapa även över näst äldsta dottern. Mångsysslare är ett passande epitet. All-rounder, skulle man kunna säga på engelska. Någon som är mångsidig.
Nu senast har dottern blivit vald till biträdande kårmarskalk. Man kan på kuratorskonventets hemsida läsa följande beskrivning av övermarskalk och biträdande övermarskalk.

Övermarskalken (ÖM) är Uppsalastudenternas högsta ceremoniella företrädare och samordnar studenternas medverkan vid akademiska högtider. Till hjälp har övermarskalken en biträdande övermarskalk (BÖM).

Bland de återkommande akademiska ceremonierna där ÖM leder studenternas medverkan kan nämnas doktorspromotionerna (vinter och vår) samt professorsinstallationen (höst). Vid dessa tillfällen organiserar ÖM bl.a. fanborgen och studentmarskalkarna som medverkar i den högtidliga procession som inleder och avslutar ceremonierna i aulan. Det är inte ovanligt att ÖM får fler uppgifter i samband med de akademiska högtiderna, exempelvis att vara toastmaster vid banketterna i Rikssalen på Uppsala slott.

ÖM/BÖM tillhör organisatoriskt Kuratorskonventet och har ett nära samarbete med dess presidium, i synnerhet beträffande högtider såsom valborgsfirandet vid Gunillaklockan och Gustaf II Adolfsdagen samt recentiorsmottagning.

För att kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt är ÖM/BÖM ständigt adjungerade i Marskalkskonventet, Fanbärarkonventet och Uppsala Universitets promotionsgrupp.

Under min tid vid Uppsala universitet fanns jag ofta med i dessa sammanhang. Men som studentsångare. Allmänna Sången sjöng på många akademiska högtider.
Mångsysslande dottern, som annars är engagerad i Svenska kyrkans Unga, Fairtrade mm har dock vissa principer. Hon ställde inte upp vid kyrkomötet. Inte för att hon hade något emot kyrkomötet men för att det ingick att överlämna blommor till Kronprinsessan.

- Jag tycker att hon är en bra person. Jag skulle gärna lämna blommor till henne för den hon är men inte för att hon är kronprinsessa.

Jag tycker det är bra och klokt tänkt. Förmodligen inspirerat av kultfilmen ”Sopor” där barnen i filmen (inklusive Viktoria) ockuperar slottet och till slut kräver republik men vill att Viktoria ska bli president.

Vintermöte i Växjö stift

Hustrun och jag träffades under ett vintermöte. Då hette den arrangerande organisationen Kyrkans Ungdom i Växjö stift eller möjligen fortfarande Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF). Nu är det Svenska kyrkan unga som håller i det. Då var det på Kronoberg. Året var 1982-83. I år ägde vintermötet rum på Tallnäs. Men mycket är sig likt! Fyra fullmatade dygn med samvaro, bibelstudium, lekar, bön, mässor, mat, samtal spex osv. Det är av ungdomar och för ungdomar. Vi var helt klart äldst och gjorde det vi blev ombedda. Men det är ungdomar som planerar, genomför och innan vintermötet ens är slut meddelar vilka som ska hålla i det nästa gång.
Vad ska jag nämna? Det blir helt omöjligt att peka ut några speciella personer eller ens några speciella funktioner. Visst finns det de som är mer engagerade och de som är vanliga deltagare. Men gränsen är mycket flytande. Mitt intryck är att alla tar ansvar för varandra. Och de som är med för första gången kommer i många fall att vara djupt involverade i förberedelser och genomförande redan nästa år.
Idag avslutade vi med avtackning. Den förmåga som finns att med små medel uppmuntra de olika insatserna på ett mycket inkluderande sätt var fint att se.
Visst var vi lite nostalgiska och därmed mottagliga. Inte bara för att temat byggdes kring flower power, peace, love and understanding, hippies osv. Vi var visserligen bara barn när det begav sig med vi levde. På något sätt kunde vi bli en länk bakåt. Nostalgin bestod också av midnattsmässan. Den täta gemenskapen och den efterföljande uppsluppenheten.
Något som inte hände på vår tid var tre timmars tystnad på nyårsaftonens eftermiddag. Att sitta med 100 ungdomar och äta lunch under total tystnad är mäktigt.
Undervisningspassen, samtalen och gudstjänsterna handlade mer om begreppen från 1968 än om själva hippiekulturen. Slagorden peace, love and understanding hade bytts mot peace, love and forgiving. För oss blev det naturligt att utveckla det ytterligare och prata om försoning som en kombination av både förståelse och förlåtelse.
Nu hoppas vi att fler ungdomar i Växjö stift får syn på detta fantastiska läger. Om vi kommer att vara med fler gånger återstår att se. Den bollen är inte vår. Men vi hoppas att fler generationer unga får chansen.