Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Vedbo

Vedbo kan ha flera innebörder. Dels är det namnet på ett härad i nordvästra Dalsland. Jag tror att en del av mina rötter, på mormors sida, finns där. Dels finns två härader i norra Småland som heter Norra respektive södra Vedbo. Vi bodde i norra Vedbo i tio år. Aneby hör nämligen dit. Vedbo kan också vara namnet på en fåtölj, saluförd av ett möbelföretag med fyra bokstäver.

På vårt sommarställe finns nu också Vedbo. Det är vår nyligen uppförda vedbod. Sommarens projekt. Det var mitt förslag att vi skulle kalla den just Vedbo. Det är ju där veden bor.

Svärfadren byggde en vedbod för många år sedan men den blev snabbt fylld av redskap. Veden hamnade utanför. På olika sätt har vi försökt skydda den mot väta men de presenningar vi lagt över har inte stått emot väderleken utan det har blivit hål eller så har de blåst av. Dessutom hade vi en stor gran som fälldes och kapades i ett stort antal kubbar, som jag hade för avsikt att hugga upp. Men åren gick och diverse insekter hann före så nu var det bara sågspån kvar av de flesta grankubbar.

Allt detta låg i en rysligt ful hög som täckte en onödigt stor del av tomten. Under några år har jag gått och tittat på detta och i år var det dags. Först flyttade vi all veden till en annan plats, sedan räfsade vi bort allt skräp och så la jag ut sex grundstenar. Därefter byggdes ett golv varpå reglar fästes. Takstolar kom på så småningom och så även ett tak. Till slut gles väggpanel som nu också är målad.

De byggnader som finns på sommarstället har röda väggar, svarta knutar och blå dörrar. Men nu blev det ändring. Vedbo har röda knutar, svarta väggar och blått tak. Varför? Möjligen för att det spillvirke vi använt hade just de färgerna.

Hela familjen, vänner och en del grannar har varit involverade. Det har handlat om röjning och borttransportering av skräp och gammalt byggmaterial som vi inte skulle behöva. Grundläggning och hopsättande av regelverk, tak- och väggbygge samt målning. Och så kapning av vissa stockar, huggning av ved och stapling av den samma. Nu är det snart klart det ligger en liten hög med ohuggen ved som jag hoppas klara av denna vecka. Virket vi använt har legat under ett av husen. Bara mot slutet fick jag åka och köpa några reglar och allra sist har jag bett ett par grannar bistå med ytterligare virke. När vi hade fått på taket hade vi en enkel taklagsfest, då grannarna förstås var inbjudna.

Det har varit riktigt roligt och ett bra sätt att koppla av. Nu är vi rustade för framtida vistelser i fritidshuset. Framför allt om vi är här tidig vår eller sen höst blir det gott att kunna bära in torr ved och elda i den insats som nu finns i öppna spisen.

Under vedhögen bodde en svart huggorm. Den finns kvar. Jag ser den ibland ligga och värma sig i solen. Den utgör ingen större fara. Det är, vad jag förstår, bara om man överraskar huggormen och skrämmer den som den kan anfalla. Vi stampar därför lite extra när vi närmar oss Vedbo. Och givetvis har vi uppsikt över barnbarnen.

Längst in i Vedbo sitter en stödregel. Den satte vi dit för att på just denna regel hade svärfadren skrivit sitt namn av någon anledning. Så nu är även svärfadren med i bygget ungefär fyra år efter sin död. Det tyckte svärmodren kändes extra fint. Och så känner även jag.

Ester Blenda Nordström

Idag har vi varit på en synnerligen intressant och tankeväckande utställning. Den äger rum på Kalmar slott och handlar om journalisten Ester Blenda Nordström. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Fatima Bremmer sommarpratade om henne 2018. Att jag inte kände till henne beror förstås på mig själv. Jag kunde gott ha forskat lite djupare i historien med perspektiv på hur kvinnors betydelse glömts bort eller osynliggjorts. För så är det. Låt mig ta två exempel.

Ester Blenda gjorde ett ”under cover”-reportage om hur det var att vara piga på 1910-talet. Sedan 1970-talet kallas detta för att ”wallraffa” eftersom en man (Sic!), Hans-Günter Wallraff, gjorde samma sak just på 1970-talet. Det är ju verkligen inte hans fel men företeelsen borde kallas att ”blendra” eller något annat med anknytning till Ester Blenda. Åtminstone på svenska.

Mitt andra exempel handlar om hennes barnböcker. Boken “En rackarunge” handlar om en busig flicka, Ann-Mari. Det är ofrånkomligen så att denna gestalt har inspirerat Astrid Lindgren på flera sätt. Det har uppenbarligen även Astrid Lindgren sagt.

Ester Blenda Nordström var en föregångsmänniska. Utställningen var oerhört intressant och guiden var bra. Med på slottet var hustrun, hennes syster (min svägerska) och svärmodren. Svärmodren än 93 år och det var bra att guiden talade högt och tydligt. Dessutom var guiden påläst och kunde fånga ett auditorium. Efter utställningen bjöds vi på lunch av nämnda svärmoder. Gott!

Det fanns en stor världskarta med alla de platser inprickade, som Ester Blenda besökt. Det fanns dock ingen markering i Afrika. Just därför var det spännande att ha med svärmodren, som åkte ångbåt ner till Kapstaden i början av 1950-talet, tåg upp till Bulawayo och sedan vidare på annat sätt till missionsstationen Mnene, där hon arbetade i tre år. Det finns många starka kvinnor i historien som kombinerat äventyrslust med önskan att göra en insats för mänskligheten. Svärmodren var lärare. Ester Blenda journalist.

Det var ett starkt drag i utställningen. Ester Blendas vilja att berätta om marginaliserade människor. Inte bara pigornas utan även samernas situation beskrev hon, även om just reportaget om samer utnyttjades av dåtidens rasbiologer.

Ester Blenda var en överklasskvinna som rörde sig bland den tidens elit. En tragisk del var hennes alkoholism. Tänk om hon hade fått växa upp i en tillåtande miljö, där hon som flicka fick utforska världen på samma sätt som jämnåriga pojkar. Nu skickades hon som tonåring till sin farbror prosten, som skulle uppfostra henne. Vilken befrielse att hon inte vek ner sig utan fångade loppor, som hon la i prostens säng. Bra där!

När hon skulle göra en reportageresa till Kamtjatka var ett skenäktenskap nödvändigt för att hon skulle få följa med. Under alla år var hon också tvungen att hemlighålla sin kärleksrelation till Carin Waern Frisell, som var hennes stora kärlek.

I utställningen är det hennes stora livsaptit och utforskarglädje som träder fram. Det är svårt att inte bli oerhört imponerad av hennes driv. Jag hoppas att de som växer upp idag får läsa om henne i skolan och att hennes bidrag till vårt samhälle ges en rättmätig plats.

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

#hosiannautmaningen fortsätter

Idag var jag inbjuden till Radio P4 Uppland. Programmet heter Eftermiddag i P4 Uppland och programledaren Perra Johansson. Vi har aldrig träffats förr. Och vi träffades inte heller nu. Eller så gjorde vi det.

Vi tar det från början. Jag startade #hosiannautmaningen för snart två veckor sedan. I lördags och söndags var ungefär 30 olika grupper ute i vårt avlånga land och gladde andra och sig själva med adventssånger. Kanske var det fler men så många har laddat upp filmklipp eller fotografier under #hosiannautmaningen.

Inför helgen hade jag skickat ut några pressreleaser. Det gjorde att Dagen och Kyrkans tidning skrev om det. Radio P4 gjorde dock inget inslag men hörde av sig efteråt. Frågan löd:

-        Blir det någon fortsättning?

Ja, det måste det ju bli. Jag ringde min gode vän Ulf Engström, som var med förra helgen och han var naturligtvis med på noterna (ursäkta ordvitsen). Även hustrun och två döttrar, som var med i lördags, vill vara med igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. När vi har sjungit lägger vi upp filmen i sociala medier. #hosiannautmaningen

Tillbaka till Radio P4 Uppland. Jag skulle vara där kl 16 och kom min vana trogen i god tid. En person mötte mig i trapphuset och jag blev insläppt i en liten gäststudio. Sedan skedde all kontakt med programledaren via de hörlurar och den mikrofon som fanns i gäststudion. Så vi träffades via ljud men inte i samma rum.

Vid flera tillfällen har jag tidigare medverkat i Radio. Mest i Kalmar. Ofta intervjuad av vännen Tobias Sandblad, som nu arbetar i Strängnäs. Då har vi suttit i samma studio och kunnat se varandra. Vi har även då kommunicerat via hörlurar och mikrofon så där var det ingen skillnad. Jag tror det var bra för mig att ha den erfarenheten, när jag nu satt helt själv i ett eget rum.

Några har uppenbarligen lyssnat. Även svärmodren fick lyssna med hjälp av yngsta dottern. Så kul! Och i inslaget förekom även en del av vår sång förra helgen. Roligt! Du kan lyssna på inslaget i rutan undertill. Det tar 5 minuter.

Nu hoppas jag att flera antar utmaningen denna helg. Det är riktigt roligt att sjunga tillsamman, även om det är så få. Och det hänger ihop med den anglosaxiska Carols-traditionen såväl som med serenadsång i exempelvis Uppsala på våren.

Välkommen med! Anta utmaningen! #hosiannautmaningen

Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Pumphus, takstolar och taklagsfest

Det som ser ut som en ramp är i själva verket dörren.

(Redigerad text). Sommar och semester i fritidshuset innebär en del arbete av praktiskt art. Framför allt för hustrun, som målar allt från trädgårdsmöbler och husdetaljer. Men även för svärsonen. Jag brukar få vara dräng och hantlangare. Svärsonen kallar detta år för ”slangens år”. Vi har sett över beståndet av trädgårdsslangar och kopplingar. Det har inneburit inköp av ny slang, slangvindor och inte minst byggnation av ett eget hus för pumpen. Det sistnämnda – pumphuset – är svärsonens egen idé. Mitt bidrag blev en hastigt hopkommen krans till gårdagens taklagsgille. Enligt wikipedia kallas det ibland ”taklagsöl” och i Skåne ”resegille”. Traditionen har sitt ursprung i att man förr tog hjälp av grannar när taklaget (eller takstolarna) skulle resas. Festen var byggherrens tack till de medverkande. För att markera att det var dags för fest hängdes en krans Upp. Enligt svärsonen – som arbetar en del i byggbranschen – förekommer det än idag. Om inte byggföretaget ordnar fest kan arbetarna hänga upp en docka istället, för att visa sitt missnöje.

Med lätthet går det att komma åt pumpen när vattning ska ske.

Vårt lilla pumphus har ett par takstolar. De är inte så i ögonfallande. Det gav upphov till en diskussion om när egentligen kransen skulle hängas upp. Det fick bli innan takpappen åkte på. (Och möjligen hittar vi här skälet till pumphuset tillblivelse; det blev takpapp över när förstukvisten skulle renoveras. Även detta projekt var svärsonen mycket delaktig i.)

Bristen på ett antal takstolar - jämt fördelade över konstruktionen - avhjälptes dock av svärmodren hämtades tillsammans med tre gamla köksstolar, som behövde lite kärlek. Det är inte dåligt att en 91-åring sitter i sommarvärmen och skrapar gammal färg från antika möbler. Men utomhus och med social distansering är det dock en mycket hälsobringande aktivitet.

Möbelrenovering är en av svärmodrens specialiteter.

Så nu har vi snart både ett nybyggt pumphus och nyrenoverade köksstolar hos svärmodren. En produktiv dag.

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen

Fame

Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 

Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:

Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.

Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.

Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.

Design och predikan

Detta verk heter: 'Oskrivet blad' eller 'Skrivmaskin'
 och är designat av Wanja Djanaieff.

Vi besökte Kalmar konstmuseum och såg på tre utställningar. Den första vi såg heter

Designarkivet A-Ö

Den beskrivs på följande sätt på museets hemsida:

I utställningen kommer fokus att ligga på de skisser som Designarkivet förvaltar, på deras värde och deras betydelse för designprocessen.

Utöver själva konsten fanns också en del förklarande text. Om designprocessen står bland annat detta att läsa:

Skissandet handlar om att våga inte veta. Alltså modet att vara i det kaotiska ickevetandet. Man skulle kunna sätta upp en skylt på sin dörr där det står: ’Jag vet inte, jag letar.’ Hela vår kultur talar om att man ska veta. Men vetandet blir lätt stela dogmer som hindrar seendet.

Detta är ett citat av Klas Tham, som jag förstår är arkitekt. När jag läser hans ord funderar jag över predikoskrivandet som en kreativ process. Jag vet i och för sig inte om jag håller med om att vår tid präglas av att "man ska veta". Men oavsett vilket måste varje kreativ process innehålla ett moment av att leta. Jag undervisar ju i homiletik, som brukar översättas

Predikokonst

Ett typiskt verk av Raine Navin (1976):
'En hyllning till jordens alla kvinnor'

En predikant är alltså en konstnär. Och vi har förmodligen mycket att lära av andra konstnärer. Det kan hända att jag kommer att införliva en del av det jag såg på museet i min undervisning i vår.

En annan utställning handlade om relationen mellan kor och människor: Du har två kor. Vi såg den som hastigast. Tanken bakom var bland annat att vi människor – när vi betraktar korna upptäcker hur lika vi är som människor.

Den minsta utställningen handlade om Kalmarprofilerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Hustruns vän, Helene Alm, har gjort en film om dessa konstnärer:

Kung Raine & Drottning Gunilla

De konstverk som visades upp var sådana som paret donerat till museet. Dessutom fanns möjlighet att se filmen. Vilket vi delvis gjorde. (De som kommer en timme innan stängningsdags får skylla sig själva …)

Den timme vi spenderade på museet gav många nya tankar och insikter. Inte helt fel på årets näst sista dag.

Svärmodren, hustrun och svärfadren. 2017 års näst sista dag.
Framför verket: 'Oskrivet blad'.

Homage till svärföräldrarna

Mellandagar och semester.

Shoppingtur till MediaMarkt.

Uti Kalmar är vi gäster

hos ett äldre par, så starkt.

Jämställdhet för dessa gäller -

allt de delar. Det är känt!

Redan mörkt, när det nu kväll är

ger de varsin fin present.

Svärfadren har iPad redan

nyttjat många år, var dag.

Dags för svärmodren att sedan

i en padda själv ta tag.

Om två dagar paret firar

62:a bröllopsda’n.

Åt varandra kärt de plirar:

nu har de ett eget LAN.

Svärfadren har gett sin hustru en helt ny iPad och själv har han fått nytt fodral.

Svärmodren äger

Såhär såg SKM's logotype ut
när svärmodren sändes ut.

Det kom ett mejl. En kallelse till högre seminarium i missionsvetenskap. En text om missionärer från Växjö stift skulle avhandlas. Spännande! Skulle jag vara bland dem?

Det visade sig att så icke var fallet. Texten handlade om missonärer från Växjö stift fram till 2004, då namnet Svenska kyrkans mission försvann. Och utsända medarbetare kom att kallas just utsända medarbetare och inget annat. Visserligen anordnades en missionärssändning för oss Trettondedag Jul 2013. Biskop Jan-Olof Johansson och en månghövdad skara sände ut oss. En dag att minnas! Men det var alltså några år efter slutdatum för den text som skickats ut inför seminariet.

När vi sändes ut första gången, skrev vi året 2002 men då var det från Linköpings stift vi sändes, även om det var i Småland.

Däremot stod svärmodrens namn i listan. Hon arbetade som lärare i Svenska kyrkans missions tjänst några år i början av 1950-talet. Då fick hon, som undervisade missionärernas barn, vad jag förstått, inte kallas missionär. Men nu står hennes namn i alla fall på en lista över missionärer från Växjö stift. Helt riktigt, menar jag!

Nåväl, glad i hågen gav jag mig iväg till nämnda seminarium. Jag var i tid och jag hittade salen som angivits. När jag stack in huvudet såg jag en ensam kvinna, som jag inte kände igen. Jag frågade om detta var rätt sal för högre seminariet i missionsvetenskap. Det menade hon att det inte var. Det som skulle ske i salen var en lektion för blivande lärare.

När jag kontrollerade mina anteckningar insåg jag att jag var på plats exakt ett dygn försent. Tablå! Men det bestående är dock svärmodrens namn på listan. Det gläder mig!

Diamantbröllop

Brudbuketten från 1955 blommar ännu!

Årets sista dag har vi privilegiet att fira ett diamantbröllop. Det är svärfadren och svärmodren som varit gifta i 60 år. Sven Hultman var deras vigselpräst i Järstorps kyrka utanför Jönköping.

Det passade bra att börja med mässa i Kalmar Domkyrka, där domkyrkoorganisten, Paul Torstensson, spelade en glad fanfar till jubilarernas ära. Eftersom jag hade viskat i kyrkoherde Peter Wänehags öra om dagens firningsämne.

Det var både kända och okända människor i mässan, som ville gratulera och lyckönska.

Efter mässan har tre av barnbarnen lagat och serverat en festmåltid. Fint! Och välsmakande på alla sätt.

Yngsta dottern skapade desserten. Fylld av kärlek och sötma.

2015 har varit ett år fyllt av förändringar på det personliga planet. Med flytt från Sydafrika till Sverige och byte av tjänst.

I världen har det också hänt mycket. Inte minst svåra krigssituationer som lett och leder till att många människor tvingas fly från sina hem.

Min bön och förhoppning är att Europa hittar ett sätt att åter öppna sina gränser för människor i behov av en fristad.

Positivt är dock att världens ledare lyckades samla sig till ett miljöavtal i Paris. Nu beror det nationer, företag, organisationer och oss alla om vi kan lyckas klara av att ändra vår livsstil, så att planeten jorden inte förstörs ännu mer.

Mitt hopp är grundat i tron på Gud, för vilken inget är omöjligt.

Mitt i allt detta är det fantastiskt att få fira 60 års kärleksfull relation mellan två underbara förebilder. Det blir den bild, som får sluta detta innehållsrika år.

Årsskifte – en social konstruktion?

Socialkonstruktionism är en teori som inte alla omfattar. Tydligast går meningarna i sär när det gäller genus och sexuell oreintering. Frågorna kan lite grovt tillyxat ställas ungefär såhär:

Föds vi som antingen kvinnor eller män och bör acceptera detta eller går könsidentitet och/eller sexuell läggning att förändra? Påverkar omgivningen (det sociala) hur vi med tiden kommer att uppfatta oss själva som antingen män, kvinnor, intersex, transgender? Kan samma sak gälla vår sexuella läggning? Eller är allt givet? Är det så att Gud format oss på ett visst sätt och med detta bör vi vara nöjda? Eller finns Gud med i en pågående förändringsprocess?

Nu var det egentligen inte detta jag tänkte skriva om utan om företeelsen 'årsskifte'. Är detta något givet eller är det möjligen något som vi människor hittat på och utformat?

Vi har en almanacka av
Fr Claerhout, som
saknar årtal. Vi kan m a o
fortsätta använda den år efter
år. I december avbildas
stjärntydarna, som kommer
med solorosor till Jesus.

Svaret kanske i förstone är att människan hittat på just detta. I större delen av världen används den tideräkning som anger ett år 'noll' för 2015 år sedan. Många benämner tiden före detta år noll: 'f Kr'. Tiden efter blir antingen 'e Kr' eller 'AD'. Eftersom inte alla i världen är kristna har det utvecklats ett mer inkluderande sätt att beskriva årtal: 'f v t' eller 'e v t', som utläses 'före vår tideräkning' respektive 'efter vår tideräkning'. Men vad menas med begreppet 'vår'? På engelska skrivs det 'BCE' eller 'CE' och betyder: 'before common era' och 'common era'. Samma fråga kan ställas: Vad menas med 'common'? Denna tideräkning kallas ofta för den 'Gregorianska kalendern' och antogs av påven Gregorius XIII år 1582 och ersatte då den Julianska kalendern. I Sverige infördes den 1753. Sverige ville dock inte att den skulle förknippas med en påve så begreppet blev 'gamla stilen' och 'nya stilen'. År 1753 hade februari 17 dagar. I själva övergången mellan den 'gamla stilen' och den 'nya stilen'. Så kan det gå!

Men det finns andra sätt att räkna. Enligt den judiska tideräkningen inleddes år 5775 i september. Den muslimska tideräkningen är sedan oktober i år inne i år 1435. Den utgår från Muhammeds födelse år 622 CE. Den judiska utgår från världens skapelse. I Indien finns ett 30-tal olika sätt att räkna tiden. Mussolini införde en egen tideräkning. 'Era Fascista'. Den inleddes år 1922 CE, då fascisterna marscherade mot Rom. I Kyrkan har vi ett annat slags år - kyrkoåret, som ju börjar Första söndagen i Advent. Denna tideräkning klarar många av att hantera parallellt med det borgerliga året.

Visst är begreppet 'år' på många sätt en mänsklig konstruktion. Ändå är det otvetydigt så att själva naturen räknar år i någon form. Enligt wikipedia gäller följande:

Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.

Så själva året är rimligen inte ett mänskligt påhitt. Trädens årsringar är väl ett tecken på detta. Men frågan när på året själva nyåret är, det kan tydligen diskuteras. Så även vilket år som är år 'noll'.

Ikväll kommer många av oss att fira det nya året. Vi som räknar Central Africa Time (CAT) gör det två timmar före Coordinated Universal Time (UCT), som är den tid som resten av världen liksom relaterar till. Mitt emellan  (UCT +1) blir det nytt år i Sverige. Dessa skillnader styrs naturligtvis av solens upp- och nedgång. Men att Sverige firar nyår mitt i vintern medan Sydafrika gör det mitt i sommaren – vad har det för innebörd?

På något sätt är väl årsskiftet ingenting. Lika viktigt för många – eller rent av viktigare – är kanske födelsedagen, som ju också är ett slags årsskifte. Vid exemplevis 18-årsdagen, 20-årsdagen eller varför inte 65-årsdagen har ju detta 'årsskifte' betydligt större betydelse.

I stor utsträckning handlar det väl om hur vi ser på tiden. Något cykliskt eller linjärt. Något hotfullt eller befriande. Ibland undrar jag om inte mycket känns hotfullt. Varför måste vi annars smälla så många smällare? Är inte det ett sätt att hålla något ont borta? Åtminstone tolkas påsksmällare så, traditionellt.

Tillbaka till årsskifte och sociala konstruktioner. Jag menar att det är något givet att tiden går. Att år läggs till år. Eller som Vergilius skrev:

Tempus fugit

Tiden flyr. Däremot väljer vi själva, enskilt eller tillsammans, när och hur vi manifesterar detta. Årsskifte, födelsedagar – eller varför inte, i förekommande fall – bröllopsdagar.

Just denna dag, nyårsafton, för 59 år sedan gifte sig svärmodren och svärfadren. Det anser jag vara värt att uppmärksamma.

Grattis!

Lorensbergskyrkan i Kalmar

Ledig söndag brukar ibland innebära att jag firar gudstjänst i min hemförsamling och ibland att jag firar gudstjänst i en annan församling i den världsvida, ekumeniska kyrkan. Idag blev det i gemenskap med Pingstförsamlingen i Kalmar i deras relativt nya kyrka: Lorensbergskyrkan. Hustrun, yngsta dottern och undertecknad vaknade sent men hann ändå i tid och deltog i en gudstjänst som bestod av sång och förkunnelse. Temat var gemenskap och fokus låg på aposteln Johannes relation till Jesus. Förkunnelsen var lättlyssnad och lovsångerna leddes av fyra ungdomar på ett medryckande sätt. Med handen på hjärtat får jag erkänna att vi också var där för att se på den nya lokalen. Passande nog kom vi samtidigt med Anders Wolke, som stått för den konstnärliga utsmyckningen. Anders, som förut hette Axelsson, har haft svärmodren som lärare och hustrun har ofta suttit jämte honom i klassrummet, när hon varit på besök på sin mammas arbetsplats och just Anders var den som gärna tog hand om den två år yngre flickan.

När man kommer in i kyrkan ser man den smidda tidslinjen, som för tankarna till Linus på linjen. (Denna association hörde jag konstnären själv göra!) Mitt på tidslinjen, som börjar i ett alfa och slutar i ett omega, står korset. Det är inget vanligt kors, utan ett träd, vars grenar sågats av, så att enbart själva korsformen återstår. Korset är avsågat precis som nedskärningar idag sker i kyrkan i vårt land. Församlingar läggs ned och missionshus säljs. Men ur korset kommer ett skott, vilket visar att trädet lever. Skottet kan sägas vara den enskilde kristnes spirande liv, som också står i kontakt med Helig Ande, på väggen i en duvas gestalt. (En del av detta har jag uppfattat från konstnären själv).

Min egen association gick till den urgamla tradition som binder ihop korsets trä med livsträdet, som är en urgammal symbol i de flesta religioner. En som skrivit om detta är min syster Elisabet Jansson, på sin hemsida Vilairörelse.nu. Traditionen med blommande eller grönskande kors kan man se i otaliga medeltida kyrkor. Närmast tänker jag på Ålems kyrka där det finns ett medeltida, grönskande kors. Legenden lär säga att det vid tiden för Jesu korsfästelse saknades trävirke i det heliga landet. Man fann ett par bitar av Livets träd, som hade stått i Edens lustgård och när Jesus dog, började de gamla plankorna spira. Så öppnade Jesu korsdöd en väg genom döden tillbaka till Paradiset. Jag berättade detta för konstnären, som dock inte funderat åt det hållet.

Utöver altartavlan (om den nu kan kallas så) finns i Lorensbergskyrkan ett altarbord, som också gjorts av Anders Wolke och en predikstol. Predikstolen består av ord. Anders kallar det för en ”ordmån”. Ur dessa ord och bokstäver, som ligger i en enda röra längst ner, växer begripliga ord fram. Det är de åtta saligprisningarna och tanken är väl att också förkunnaren, med Guds hjälp, ska kunna forma begripligheter som ger växt. Tittar man noga i ordmånen finns ett citat från Joh 1:1, den s k Johannesprologens första vers:

I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud.

Spännande att i en nybyggd kyrka inom Pingströrelsen finna en sakramental teologi i det konstnärliga uttrycket.

Vi var glada att att vi fick vara med i dagens gudstjänst och jag vill gratulera Kalmar Pingstförsamling till en fin kyrka och önska mina trossyskon all Guds välsignelse. Sägas ska också att jag är imponerad av hemsidan, där man kan välja mellan svensk och engelsk version. Framsynt!

Avslutningsvis en bild från Svenska kyrkans Ungas i Växjö stift Vintermöte 2010. Även där fanns, som logotype, ett blommande kors. Just nu är äldste sonen på Tallnäs på årets möte. För 30 år sedan träffades hustrun och jag på just ett sådant läger, då på Kronoberg. Något började spira och spirar än!