Världsaidsdagen

Varje år uppmärksammas alla människor som lever med HIV. Detta sker den 1 december. Temat i år lyder på engelska läser jag på UNAIDS webbplats:

Global solidarity, shared responsibility

Det är viktigt att betona att människor fortfarande smittas med HIV och att väldigt många människor fortfarande dör i AIDS-relaterade sjukdomar. (Den som är intresserad av siffror kan läsa mer på UNAIDS.)

Just nu fokuserar vår del av världen såklart på Covid -19 och hur denna pandemi drabbar människor över stora delar av världen. Jag blev intresserad av hur pandemin påverkar människor som lever med HIV. Förstår jag det rätt är det inte farligare för en människa som lever med HIV än för andra, förutsatt att personen har tillgång till bromsmedicin – ARV. Men enligt UNAIDS saknar 15 miljoner människor som lever med HIV tillgång till ARV. Dessa har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och är förstås extra sårbara.

Det som möter mig när jag läser om kopplingen mellan HIV och Covid -19 är dock en annan sak:

These are difficult times for all of us. UNAIDS is urging people to act with kindness, not stigma and discrimination—people affected by COVID-19 are part of the solution and must be supported.

Om detta har jag bloggat förut. Länken är här. Hur viktigt det är att den som blir sjuk behöver stöd och hur lätt det är att stigmatisera och diskriminera. Det finns många lärdomar att göra om vi lyssnar till människor som lever med HIV och/eller som arbetar med dessa frågor.

Det är såklart glädjande att antalet smittade i HIV har gått ner sedan 1998, när pandemin var som värst. Men det är verkligen inte över. Därför behövs Världsaidsdagen. För att betona att arbetet måste gå vidare.

Frågor kring HIV berör också på ett tydligt sätt sexualitet. Jag har fått lära mig att framför allt kvinnor drabbas hårt. Om kvinnan exempelvis inte tillåts säga vare sig nej eller ja till sex, har hon liten chans att skydda sig mot smitta. Därför ingår denna dag som en viktig dag i

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

När vi bodde i Sydafrika och åren därefter arrangerade vi alltid gudstjänster och andra aktiviteter denna dag. Exempelvis i Kalmar 2008. Något jag bloggade om då. Länken kommer här.

Det är förstås symptomatiskt att dessa manifestationer blir färre. Det saknar jag.

“I needed to protect my future …”

Charity and her friend Lucy (who is a golddigger in Vetlanda - believe it
or not. See Guldström.) I am sure they have a special protection from Mary,
the mother of Jesus (this version painted by Maria Eklöw Bosaeus)

Yesterday we had visitors at our school (the Church of Sweden Institute for Pastoral Education). Charity Resian, a young woman from Kenya, is a Master Student at Uppsala University. She was invited to come and speak about Female Genital Mutilation (FGM) and she had brought colleagues from the University and some friends. But Charity herself was of course the guest of honour.

She showed us a 30 minutes movie portraying her own story in relation to FGM. After the movie she answered questions. Briefly she refused to go through FGM at the age of twelve. This affected her whole family. She was the first in her community to refuse. Her mother didn’t, as far I understood, agree with her from the beginning but after some time, even she understood that her daughters struggle was righteous.

Both the movie and Charity’s whole appearance filled us with hope. One person can make a difference. Today the community acts differently. There is a possibility for girls to say no to FGM without being stigmatized.

Charity told us that she hopes that the short movie will be developed into a documentary. I really hope this will come true. More people need to watch it. To see Charity and her mother talking about this painful journey is life affirming. The film does not downplay the pain and suffering. But right through shines a hopeful light.