Heliga Birgitta och min fru

På söndag kommer min fru och jag att medverka vid högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Det är en kyrka som följt med oss genom livet. I synnerhet gäller detta hustrun. Hon döptes 1960 i Kapellgården som fungerade som gudstjänstrum fram till S:ta Birgitta kyrkas invigning 1975. Hennes mor, svärmodren, var söndagsskollärare och kyrkvärd. Svärfadren var ordförande för småkyrkostiftelsen. Svägerskan och hustrun var aktiva i alla möjliga sammanhang. Inte konstigt att vi valde att gifta oss där 1984.

I år fyller S:ta Birgitta kyrka 50 år. Därför har församlingen bjudit in ett antal tidigare präster att predika vid högmässorna. På webbplatsen går det att hitta några av oss. Det är tätt med namnet Anders. Anders Alberius, Anders Göranzon, Anders Johansson. Dessutom har tidigare biskopen i Växjö stift, Anders Wejryd, predikat en söndag. Och hela firandet började med Anders Arborelius. Katolska kyrkans biskop i Sverige har ju inte arbetat i S:ta Birgitta kyrkan. Han var där för att tala om Heliga Birgitta. 

När frågan ställdes till mig ville vi att även hustrun skulle få en inbjudan. Jag har visserligen varit präst i församlingen men hustrun har vuxit upp i församlingen och dessutom varit anställd som församlingspedagog. Synpunkten togs väl emot och på söndag kommer vi båda att medverka. Hustrun ska prata vid kyrkkaffet om ”sitt Birgitta” och min uppgift blir att predika. 

På webbplatsen – där alla olika arrangemang beskrivs – är det två kvinnonamn: hustruns och Heliga Birgittas. Det säger en del om hustrun!

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Vedbo

Vedbo kan ha flera innebörder. Dels är det namnet på ett härad i nordvästra Dalsland. Jag tror att en del av mina rötter, på mormors sida, finns där. Dels finns två härader i norra Småland som heter Norra respektive södra Vedbo. Vi bodde i norra Vedbo i tio år. Aneby hör nämligen dit. Vedbo kan också vara namnet på en fåtölj, saluförd av ett möbelföretag med fyra bokstäver.

På vårt sommarställe finns nu också Vedbo. Det är vår nyligen uppförda vedbod. Sommarens projekt. Det var mitt förslag att vi skulle kalla den just Vedbo. Det är ju där veden bor.

Svärfadren byggde en vedbod för många år sedan men den blev snabbt fylld av redskap. Veden hamnade utanför. På olika sätt har vi försökt skydda den mot väta men de presenningar vi lagt över har inte stått emot väderleken utan det har blivit hål eller så har de blåst av. Dessutom hade vi en stor gran som fälldes och kapades i ett stort antal kubbar, som jag hade för avsikt att hugga upp. Men åren gick och diverse insekter hann före så nu var det bara sågspån kvar av de flesta grankubbar.

Allt detta låg i en rysligt ful hög som täckte en onödigt stor del av tomten. Under några år har jag gått och tittat på detta och i år var det dags. Först flyttade vi all veden till en annan plats, sedan räfsade vi bort allt skräp och så la jag ut sex grundstenar. Därefter byggdes ett golv varpå reglar fästes. Takstolar kom på så småningom och så även ett tak. Till slut gles väggpanel som nu också är målad.

De byggnader som finns på sommarstället har röda väggar, svarta knutar och blå dörrar. Men nu blev det ändring. Vedbo har röda knutar, svarta väggar och blått tak. Varför? Möjligen för att det spillvirke vi använt hade just de färgerna.

Hela familjen, vänner och en del grannar har varit involverade. Det har handlat om röjning och borttransportering av skräp och gammalt byggmaterial som vi inte skulle behöva. Grundläggning och hopsättande av regelverk, tak- och väggbygge samt målning. Och så kapning av vissa stockar, huggning av ved och stapling av den samma. Nu är det snart klart det ligger en liten hög med ohuggen ved som jag hoppas klara av denna vecka. Virket vi använt har legat under ett av husen. Bara mot slutet fick jag åka och köpa några reglar och allra sist har jag bett ett par grannar bistå med ytterligare virke. När vi hade fått på taket hade vi en enkel taklagsfest, då grannarna förstås var inbjudna.

Det har varit riktigt roligt och ett bra sätt att koppla av. Nu är vi rustade för framtida vistelser i fritidshuset. Framför allt om vi är här tidig vår eller sen höst blir det gott att kunna bära in torr ved och elda i den insats som nu finns i öppna spisen.

Under vedhögen bodde en svart huggorm. Den finns kvar. Jag ser den ibland ligga och värma sig i solen. Den utgör ingen större fara. Det är, vad jag förstår, bara om man överraskar huggormen och skrämmer den som den kan anfalla. Vi stampar därför lite extra när vi närmar oss Vedbo. Och givetvis har vi uppsikt över barnbarnen.

Längst in i Vedbo sitter en stödregel. Den satte vi dit för att på just denna regel hade svärfadren skrivit sitt namn av någon anledning. Så nu är även svärfadren med i bygget ungefär fyra år efter sin död. Det tyckte svärmodren kändes extra fint. Och så känner även jag.

Om konsten att hålla sig i trim

En sak har stört mig. Trimmertråd. Den är av plast och tar så småningom slut. Var blir all avsliten trimmertråd av? Förmodligen ute i naturen och där ska den ju inte vara. Här krävs handling.

Sagt och gjort. Jag googlade och hittade en ekologiskt nedbrytbar trimmertråd. Och efter ett ha sökt i ett par affärer i Kalmar hittade jag också just sådan. På Swedish Agro fanns en rejäl sort. Jag tog glatt en rulle från hyllan och gick mot kassan. På väg dit mötte jag en butiksanställd.

- Så bra att ni har ekologiskt nedbrytbar trimmertråd sa jag glatt.

Butikspersonen var inte imponerad.

- Denna plasthysteri kommer att ta död på det svenska jordbruket.

Hoppsan. Vilken reaktion. Skam den som ger sig. Nästa butiksanställda var mer positiv när jag upprepade min glädjeyttring.

Väl framme i kassan visade det sig att person nummer ett satt just där. Hustrun och jag var då inne i ett samtal om ett myggmedel som svägerskan haft med sig från en resa i Kenya. Då säger butikspersonen:

- Och hur flög hon dit? Så här? (Personen viftar med armarna som en fågel.)

Hustrun tyckte detta var omåttligt kul. Jag var mindre road. (När vi sedan berättade detta för svägerskan visade det sig att hon inte alls köpt myggmedlet i Kenya men haft med det dit vid sitt senaste besök).

Nåväl. Hemma på sommarstället lindade jag med viss möda upp den något för kraftiga tråden på spolen i trimmern. När jag sedan startade trimmern tog det mindre än en sekund innan den ekologiskt nedbrytbara – alldeles för grova – trimmertråden slog sönder kåpan till trimmern. Ajdå!

Detta skedde före midsommar och tanken var ju att det skulle vara trimmat då. Vad gör jag nu? Silvertejp! Det fungerade hyfsat. Ut med den nyinköpta trimmertråden och in med plasttråden. Nöden har ingen lag. Jag hade i alla fall försökt. För att travestera ett talesätt kan man säga att den miljömedvetne mannen fortsätter med trädgårdsarbetet med trimmertråden mellan benen. (Men så illa gick det inte). Jag lyckades göra färdigt nästan allt för sedan tog även den icke ekologiskt nedbrytbara trimmertråden slut och jag hade inte tid att åka och köpa ny. Dessutom åker jag inte in till stan bara för ett enda inköp. Någonstans måste gränsen gå.

Nu är det början av juli och jag har skaffat ny trimmertråd. Kåpan har lossnat flera gånger och jag har tejpat med mer silvertejp. Men det kommer inte att hjälpa på sikt. Trimmern ligger nu bland allt skräp som ska köras till återvinningscentralen. Så nu blir det inköp av ny trimmer.  Vi får se om det går att göra ett miljömedvetet val. Eller om jag ska ta fram den framlidne svärfadrens gamla lie. Men kommer det att lösa samtliga problem?

Sensmoralen är inte, som någon kanske tror nu, att det är onödigt att försöka. Sensmoralen är att jag nästa gång ska ta reda på vilken dimension trimmertråden ska vara innan jag sätter in för grov.

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Är jag världens klantigaste?

Första adventshelgen förra året inträffade en liten incident. Följden blev att vår gamla spis lade av. Inget märkligt med det. Den fanns när vi flyttade hit och hade nog funnits sedan huset byggdes 1978.

Alltså fick vi köpa en ny spis och med god hjälp av svärsonen lyckades även installationen. Nästan. Ugnen fungerade bra men inte plattorna. På måndagen tog jag kontakt med kundservice hos spisfabrikanten. Det hjälpte inte mycket. Alltså blev det till att tillkalla elektriker. Denne kom som ett brev på posten (!) d v s med en gång. Det visade sig att det var en säkring som gått. (Jag hade ändå kontrollerat huvudsäkringarna på bottenplanet. De hade gått när den gamla spisen gick sönder). Men nu var det en säkring i lägenheten. En sådan hade också gått, när den gamla spisen la av. Och bytts. Att den skulle gå igen är mer än jag kan förstå.

Häromdagen kom räkningen från elektrikern. I form av ett brev på posten. Det står mycket tydligt att det handlar om

Felsökning. 1 säkring trasig.

Det vi blir skyldiga är 1 arbetstimme och styck servicebilavgift. Samt 25% moms på det. Om någon är intresserad kan jag berätta slutsumman.

Svärfadren skulle frågat:

Vad kan vi lära oss av detta?

Förmodligen att jag är ganska klantig, som inte kontrollerade proppskåpet en gång till. Samt att elfirmor i storstaden inte har så stor barmhärtighet. Skulle detta hänt i Bastuträsk eller Aneby tror jag de skulle nöjt sig med att ha fått sig ett gott skratt. Och det hade jag gärna bjudit på. 

Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.

Maria

Idag firade vi högmässa i Vallby kyrka i Enköpings pastorat. Gode vännen Torbjörn Bolander var tjänstgörande präst. Hustrun, en av döttrarna, barnbarnet och jag anlände under klockringningen. Kyrkan dominerades av de drygt tjugo [20] Mariadöttrarna i sina blå dräkter. Passande på fjärde söndagen i advent – en av kyrkoårets Mariadagar.

Vallsta kyrkas interiör.

Torbjörn predikade varmt om hur vi alla kan inspireras av Maria och bära Jesus i våra liv. En utmaning förstås, att säga något om detta, när majoriteten av gudstjänstbesökare ägnat och ägnar större delen av sina liv åt att meditera över vad det innebär att leva i Marias efterföljd. Men det klarade han bra!

På väg till Vallby kyrka passerade vi tre andra kyrkor. Hacksta, Veckholm och Lillkyrka. Det är gott om kyrkor ute på Trögden, som delvis bildar en halvö i Mälaren. Under julhelgen firas gudstjänster i alla kyrkor men inte varje dag i varje kyrka. Avstånden är dock korta, så vi har alla chanser att delta i de gudstjänster vi önskar.

Hacksta kyrka.

Lillkyrka kyrka.

Veckholms kyrka.

Vallby kyrka.

Det var fint att träffa makarna Bolander. De bodde ett antal år tidigare än oss i Bastuträsk prästgård. Där fanns en koja under trappan till övervåningen. I denna koja lekte barnen och där satt deras morfar (svärfadren) och läste sagor för sina barnbarn. Nu har en likadan koja inretts i mitt barnbarns hem, som en gång i tiden var prästbostad. Där får nu jag som morfar också sitta och läsa sagor. Fint!

Precis utanför kojan står en vas med liljor. Passande idag på Marias dag. Alldeles bredvid står ett gungfår. En föraning om kommande högtid.

Innanför den öppna dörren finns kojan.

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:

Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.

Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.

Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.

Design och predikan

Detta verk heter: 'Oskrivet blad' eller 'Skrivmaskin'
 och är designat av Wanja Djanaieff.

Vi besökte Kalmar konstmuseum och såg på tre utställningar. Den första vi såg heter

Designarkivet A-Ö

Den beskrivs på följande sätt på museets hemsida:

I utställningen kommer fokus att ligga på de skisser som Designarkivet förvaltar, på deras värde och deras betydelse för designprocessen.

Utöver själva konsten fanns också en del förklarande text. Om designprocessen står bland annat detta att läsa:

Skissandet handlar om att våga inte veta. Alltså modet att vara i det kaotiska ickevetandet. Man skulle kunna sätta upp en skylt på sin dörr där det står: ’Jag vet inte, jag letar.’ Hela vår kultur talar om att man ska veta. Men vetandet blir lätt stela dogmer som hindrar seendet.

Detta är ett citat av Klas Tham, som jag förstår är arkitekt. När jag läser hans ord funderar jag över predikoskrivandet som en kreativ process. Jag vet i och för sig inte om jag håller med om att vår tid präglas av att "man ska veta". Men oavsett vilket måste varje kreativ process innehålla ett moment av att leta. Jag undervisar ju i homiletik, som brukar översättas

Predikokonst

Ett typiskt verk av Raine Navin (1976):
'En hyllning till jordens alla kvinnor'

En predikant är alltså en konstnär. Och vi har förmodligen mycket att lära av andra konstnärer. Det kan hända att jag kommer att införliva en del av det jag såg på museet i min undervisning i vår.

En annan utställning handlade om relationen mellan kor och människor: Du har två kor. Vi såg den som hastigast. Tanken bakom var bland annat att vi människor – när vi betraktar korna upptäcker hur lika vi är som människor.

Den minsta utställningen handlade om Kalmarprofilerna Raine Navin och Gunilla Skyttla. Hustruns vän, Helene Alm, har gjort en film om dessa konstnärer:

Kung Raine & Drottning Gunilla

De konstverk som visades upp var sådana som paret donerat till museet. Dessutom fanns möjlighet att se filmen. Vilket vi delvis gjorde. (De som kommer en timme innan stängningsdags får skylla sig själva …)

Den timme vi spenderade på museet gav många nya tankar och insikter. Inte helt fel på årets näst sista dag.

Svärmodren, hustrun och svärfadren. 2017 års näst sista dag.
Framför verket: 'Oskrivet blad'.

Homage till svärföräldrarna

Mellandagar och semester.

Shoppingtur till MediaMarkt.

Uti Kalmar är vi gäster

hos ett äldre par, så starkt.

Jämställdhet för dessa gäller -

allt de delar. Det är känt!

Redan mörkt, när det nu kväll är

ger de varsin fin present.

Svärfadren har iPad redan

nyttjat många år, var dag.

Dags för svärmodren att sedan

i en padda själv ta tag.

Om två dagar paret firar

62:a bröllopsda’n.

Åt varandra kärt de plirar:

nu har de ett eget LAN.

Svärfadren har gett sin hustru en helt ny iPad och själv har han fått nytt fodral.

Fiddler on the roof

Nu har vi varit på Uppsala Stadsteater och sett en fantastisk musikal:

Spelman på taket

Vilken rik berättelse. Berörande. Och upprörande. Det går knappast att sammanfatta den i en kort bloggpost. Men jag vill ändå lyfta fram några motiv.

Det som först drabbar mig är relationen mellan en far och hans döttrar. Jag är ju själv pappa och identifierar mig med mjölkutköraren Tevje. Så komiskt. Min svärfar, som jag benämner svärfadren, och som jag ibland skriver om på denna blogg, brukar ofta återge ett uttryck, som han stött på. Någon, som inte riktigt visste vad han skulle säga i ett sammanhang, sa:

Jag vet inte. Jag är bara här med mjölken.

Det är en träffande beskrivning av Tevje. Han är en mycket vacklande natur. Har svårt att veta hur han ska vända sig. Tvekar. Vrider och vänder på argument.

Han har fem döttrar. De två yngsta träder i kraft av sin ringa ålder inte riktigt fram. Det gör de tre äldsta. De tvingar pappan att inse att saker och ting förändras. Han försöker benhårt hålla fast vid traditionen men måste ge upp den ena efter den andra ståndpunkten, eftersom hans kärlek till döttrarna är större än hans principer. Till stut vinner dock traditionen. När en av hans döttrar ska gifta sig med en man som har en annan religion går det inte längre. Han betraktar henne som död.

På ett annat plan handlar musikalen om en grupp judar i tsarens Ryssland. De scener som först målas upp kring denna judiska bosättning är oerhört vackra. Sabbatskvällen när kvinnorna tänder de två ljusen. Bröllop, där de nygifta står under baldakinen. Tevjes pågående samtal med Gud, som är berörande i sin humorik, har en hög igenkänningsfaktor.

Till slut tvingas judarna bort från sina hem på grund av tsarrysslands pogromer. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Sceniskt slutar musikalen med att spelmannen på taket ligger död, ensam på scenen. Tragiskt! Tänkvärt! Mänskligheten har inte lärt sig mycket. I Sverige känner sig judar otrygga idag. Kring synagogor och judiska skolor är säkerheten förhöjd. Och blickar vi ut över världen är detta verklighet även för många andra människor. De som befinner sig i marginalen – oavsett anledning – drabbas.

En annan aspekt är könsrollerna. Männen har sina uppgifter och kvinnorna sina. Klimax är när män och kvinnor dansar ihop vid ett bröllop. Det är just då som problemen börjar, menar vissa. Det har inte riktigt med dansen i sig att göra, för det har inte saknats dans dessförinnan. Män har dansat med män och kvinnor med kvinnor. Problemet verkar vara att män och kvinnor dansar med varandra. Mitt i detta är spelmannen svårfångad. Det går inte att veta om hen hör hemma bland kvinnorna eller männen. Eller båda.

Det finns så mycket liv och hopp i denna berättelse även om den slutar i tragik. Den starkaste scenen är lätt att missa. Den dottern som gift sig med en rysk, kristen soldat kommer i slutscenen hem för att säga farväl till sin far. Han vägrar tala med henne, eftersom han betraktar henne som död. Den äldsta dottern trotsar då faderns vilja och talar med sin syster. Jag uppfattar att fadern då viskar till den äldsta dottern något om välsignelse. Han förmår inte säga det själv, men hon får förmedla faderns välsignelse till sin syster.

Det var mycket upplyftande att vara med om denna föreställning. En enda person på scenen känner vi. Det är Maria Hartman, en ung och lovande musikalartist. Maria sjöng i kören och fanns med i många scener med både sång och dans. Även om hon inte hade några repliker eller sjöng solo vill jag ta med henne i min övergripande respons. Det vi var med om var inte en rad soloframträdanden, som det ibland kan bli på musikaler. De som sjöng och agerade i de olika rollerna gjorde det bra. Men ingen stack ut. Det var en ensemble som agerade tillsammans. Det blev tydligt också när de tog emot publikens ovationer. Alla kom ut på en enda linje. Det gav hopp. Det är så vi bör tänka som mänsklighet.

Kvinnan har en central roll i sabbatsmåltidens liturgi.

Det var mycket andlighet i föreställningen. Baldakinen vid ett judiskt bröllop
har funnits med även i kristen tradition - men jag har aldrig varit med om det.

Männen dansar för sig. Kvinnorna är åskådare.
"The Fiddler" rör sig fritt mellan de olika världarna.

Maria Hartman och en annan körmedlem gestaltar flykten
i en av musikalens slutscener.
(Det var svårt att få bra foton från rad 17).

Missöden på Malta

En av dagarna hyrde sönerna och jag en bil, för att kunna ta oss runt på ön. Och även åka runt på grannön - Gozo. Till vilken det går färja.

Bilresan gick mycket bra. Vänstertrafik känns närmast hemtamt. Efter en innehållsrik dag återvände vi till hotellet, där jag t o m fann en ledig parkeringsplats. Sällsynta på Malta.

Dagen efter skulle jag endast fylla på bensin och sedan lämna tillbaka bilen. Alltså åkte jag iväg runt halv nio, för att hinna före frukosten slutade serveras halv tio. Bilen skulle återställas före tio.

Sönerna hade sett ett par bensinmackar alldeles i närheten av vårt hotell så jag tänkte att detta skulle bli en kort och okomplicerad morgontur. Så blev det ej. Jag missade bensinmackarna och helt plötsligt var jag ute på N1 västerut. Inte direkt en motorväg men en väg med två filer i varje riktning och planskilda korsningar.

Nåväl, snart såg jag en bensinmack och tog av mot den. Min första miss var att jag bad dem fylla tanken. (Det visade sig sedan att jag endast hade fått halv tank i bilen och inte behövde fylla på mer än så. Hur mycket är det, då? Nåja. Jag fick bjuda på några hundra kronor. Inget stort problem.)

Ett större problem var att mackens internet låg nere. Så de accepterade inte kort. Och jag hade inte kontanter. Alltså fick jag lämna mitt körkort som pant och åkte iväg mot en bankomat. Med knapphändiga instruktioner. Något stressad insåg jag inte att jag hade GPS i mobilen. Jag skrev inte heller upp namn eller adress till macken.

Alltså åkte jag ut på N1 igen. Genom en tunnel. Första avfarten tog jag och åkte sedan på måfå mot något som såg ut som en bank. Vilket det inte var. Efter att ha frågat fick jag korrekta angivelser och lyckades hitta en bankomat.

Men hur skulle jag nu finna macken? Vid det här laget hade jag enbart vaga föreställningar om varifrån jag kommit eller vart jag var på väg. (Ja, det låter som en mindre livskris och så kändes det! Panik följd av bön följd av koncentration ledde dock till att jag återfann N1 och kunde åka i riktning mot macken. Som jag nu passerade i fel riktning. Med andra ord fick jag åka förbi och ta nästa avfart, åka under vägen och upp igen - i motsatt riktning.

Så långt lyckades jag betala och fick även tillbaka mitt körkort. Nu återstod bara att hinna hem till hotellet och lämna bilen före klockan tio.

Jag måste därför åka i fel riktning igen och korsa N1, för att komma åt rätt håll. I den avfarten, som bestod av en stor rondell, vilken var mycket kaosartad, dök det upp en polismotorcykel. Den skar genom trafikstockningen som en varm kniv genom smör och jag följde glatt efter. Kom alltså ut på N1 igen och klockan var nu närmare halv tio. M a o ingen frukost för mig men chans att hinna lämna tillbaka bilen i tid.

(Till saken hör att jag hade haft telefonkontakt med sönerna som tog frukost åt mig med upp på rummet!)

På hemvägen fastnade jag så klart i en stillastående bilkö. Skulle jag alltså även missa tiden för återlämnade av bilen? Nej, kön löste upp sig och 09.55 klev jag in med nyckeln på kontoret.

Någon ersättning för att jag fyllt på för mycket bensin fick jag förstås inte. Men i det läget var jag mest glad att allt hade gått väl.

Svärfadren hade nu frågat: vad kan vi lära oss av detta?

Mycket: fråga sönerna om var de sett mackarna. Ta med kontanter. Använd GPS. Lyssna på biluthyraren när det gäller instruktioner om påfyllnad av bilen.

Men det går också att säga att jag med facit i hand fick vara med om ett äventyr. Ingen kom till skada. Och jag fick uppslag till denna bloggpost.

Min son korgossen

För en tid sedan bloggade jag om min son sjömannen. Idag handlar det om en annan son. Korgossen. Han sjunger i Västgöta Nations Manskör, även kallad

Korgossarna

De kallas väl så, för att deras logotype är en koskalle.

Nåväl, vi lyssnade på en mycket välsjungen konsert med kören ifråga.

Finlands Sak i Vår

De flesta sånger framfördes på finska. Jag har svårt att bedöma huruvida uttalet var korrekt men det lät genuint. I något fall hade de lärt sig den finska texten utantill.

Klangmässigt var det bra. Humor fanns det också med i vanlig ordning. Framför allt när en av konferenciererna framträdde som Leif G W Persson.

Men humor fanns även med i texterna. Exempelvis i Jone Havsfärd med text av Erik Axel Karlfeldt och musik av Jean Sibelius. Den framfördes på svenska, eftersom även det finlandssvenska fick plats denna eftermiddag.

Jag hade verkligen ingen aning om att Karlfeldt hade denna typ av texter på sin repertoir. Det borde jag nog känt till. Den ingår i samlingen:

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

Där ingår många bibliska motiv, som bruklig är i dalmålningar. Kanske fler har missat denna del av allmänbildningen. Jag citerar den därför:

Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: "Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!"
Och se här går skeppet på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
"Det är nätt att skutan flyter.
Vem är tjockast av allt folket? Vi få kasta ut en knöl."
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig i land.

Och de lägga hand på Jona,
men han beder: "Käre, skona,
ty I se jag är en andans man och vördnadsvärd profet."
Men de svara: "Har du trona,
kan du trampa vatten, Jona,
fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet."
Och se här står Jona uti vädret upp och ner
med sin skörtrock över nacken, så man livstycksryggen ser;
och i djupet rakt inunder
ses ett gapande vidunder,
och ur breda käftar lysa hemskt de vita tandklaver.

Väl må lantmän sälla heta,
att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj!
Må de väl den dom besinna,
som så många skeppsmän finna,
vilka varda svulgna upp utav en valfisk eller haj!
Och se här står Jona uti valfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
Där är unket, kallt och naket,
där är trångt och lågt i taket,
ty vi se ju att profeten måste hålla sig på huk.

Men vi veta utav skriften
huru Jona slapp ur griften,
se’n han drivit långt och länge uti havets vilda svaj;
och här visas hur syrtuten,
när som valen stängde truten,
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj.
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
Och se här står han vid disken
och begär en sup på fisken,
och jag önskar samma goda åt var yngling i vårt land.

Förstås tänker jag även på min andre son, sjömannen. Och så klart på svärfadren, som med en till visshet gränsande sannolikhet känner till denna text. Möjligen även kan deklamera den utantill.

Det finns mycket annat att skriva om. Exempelvis sången Legenda. Text av Eino Leino och musik av Einojuhani Rautavaara. Den beskriver hur Jesus och Petrus besöker Finland. Petrus börjar bråka med sin Herre och menar att Finland är ett fattigt och stenigt land. Då ler Jesus tyst och säger:

Kan vara att marken är karg och kall
gröda kunde växa snabbare
men hjärtat är varmt.

Så promenerar de vidare och sista raden konstaterar:

När om kvällen du sitter under björken
Herren finns där, hans leende svävar över vattnet.

Så var vi också i missionskyrkan och fick del av denna förkunnelse. Underbart. Av korgossarna.

VGMK under ledning av Rebecka Gustafsson i Uppsala Missionskyrka

Diamantbröllop

Brudbuketten från 1955 blommar ännu!

Årets sista dag har vi privilegiet att fira ett diamantbröllop. Det är svärfadren och svärmodren som varit gifta i 60 år. Sven Hultman var deras vigselpräst i Järstorps kyrka utanför Jönköping.

Det passade bra att börja med mässa i Kalmar Domkyrka, där domkyrkoorganisten, Paul Torstensson, spelade en glad fanfar till jubilarernas ära. Eftersom jag hade viskat i kyrkoherde Peter Wänehags öra om dagens firningsämne.

Det var både kända och okända människor i mässan, som ville gratulera och lyckönska.

Efter mässan har tre av barnbarnen lagat och serverat en festmåltid. Fint! Och välsmakande på alla sätt.

Yngsta dottern skapade desserten. Fylld av kärlek och sötma.

2015 har varit ett år fyllt av förändringar på det personliga planet. Med flytt från Sydafrika till Sverige och byte av tjänst.

I världen har det också hänt mycket. Inte minst svåra krigssituationer som lett och leder till att många människor tvingas fly från sina hem.

Min bön och förhoppning är att Europa hittar ett sätt att åter öppna sina gränser för människor i behov av en fristad.

Positivt är dock att världens ledare lyckades samla sig till ett miljöavtal i Paris. Nu beror det nationer, företag, organisationer och oss alla om vi kan lyckas klara av att ändra vår livsstil, så att planeten jorden inte förstörs ännu mer.

Mitt hopp är grundat i tron på Gud, för vilken inget är omöjligt.

Mitt i allt detta är det fantastiskt att få fira 60 års kärleksfull relation mellan två underbara förebilder. Det blir den bild, som får sluta detta innehållsrika år.

Dearer than the Tutu's

Leah and Desmond Tutu celebrate their 60^th wedding anniversary today. SABC sent a few minutes from St George's Cathedral in Cape Town, when they renewed their vows.

My parents-in-law have just celebrated their 60^th engagement anniversary and we are looking forward to their 60^th wedding anniversary later this year.

To me they are, of course, dearer. They are two of my most important role models. I will not explain why, because my father-in-law will become too proud. (In Swedish his title is: Svärfadren!)

When we move back to Sweden next week, they are one important reason. Of course we want to be closer to them.

Congratulations, my dear parents-in-law!

1955 - 2015