Jesus finns bland oss idag – på kyrkokansliet

Vi på utbildningsinstitutet utgjorde kör. Bilden har jag alltså tagit från
min plats i basstämman, uppe på scenen.
Vi höll till på Uppsala Konsert och Kongress.

Förstås! Som kristen tror jag att inkarnationen – att Gud blivit människa i – är en verklighet. När människan Jesus föddes av människan Maria för ungefär 2000 år sedan var det en unik händelse i världshistorien. Gud blev människa på ett unikt sätt. När denne Jesus – i vuxen ålder – sedan dog och fick liv igen skedde på nytt något unikt. Sedan dess finns Jesus närvarande i världen. Även idag. Med andra ord:

Jesus finns bland oss idag.

Vi sjöng det i morse på kyrkokansliets höstupptakt. Sv ps 591. En psalm som handlar om vårt uppdrag – som människor, skulle jag vilja tillägga – att arbeta för rätt och fred. Uppmaningen i psalmen är att be, ge, stå emot och ha ett hopp. Och varje vers avslutas med orden: Jesus finns bland oss idag.

Varje höst samlas alla som är anställda på den nationella nivån i Svenska kyrkan. Vi är många. För många anser vissa. Ja, visst går det att diskutera. Om det är så att församlingar har råd att anställa färre människor medan den nationella nivån inte påverkas, då känns det såklart skevt.

Det må vara hur det vill med detta. Idag samlades vi i alla fall. För Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som finns både i Uppsala och Lund, var det speciellt. Upptakten låg på så sätt att vi alla kunde vara med. Annars brukar de som arbetar i Lund ha svårt att vara med. Vi hade också uppdraget att hålla i morgonbönen. Det var då vi sjöng om Jesus.

Vår rektor, Anne-Louise Eriksson, som snart går i pension, predikade. Hon utgick från det faktum att det snart är val. Och den oro som många av oss känner. Hon underströk att vi inte alltid känner oro av samma skäl. Den bredd i politiska uppfattningar som finns i Sverige, finns så klart även i Svenska kyrkan och på kyrkokansliet.

Utan att peka ut någon underströk hon ändå vikten av att kämpa för det goda, för alla människors lika värde och för en öppen demokrati.

Med de tre aporna som metafor – de som inte vill se, höra eller tala – uppmanade hon oss att våga se, höra och tala. Hon avslutade sin förkunnelse med att peka på Jesus. Jesus gav människor syn, hörsel och talförmåga tillbaka.

Så fick vi lyssna till evangeliet om hur Jesus botar en man som var döv och knappt kunde tala. Mark 7:31-37 och evangelietext i söndags.

När jag var på predikokonferens för någon vecka sedan hade jag en presentation, som handlade om just detta. Att kunna predika profetiskt, så att människor med olika uppfattningar bjuds in att lyssna. Det finns en stor risk att vi predikar så ’head-on’ att människor stänger av och slutar lyssna. Bättre att nå fram och ge Guds Ande möjlighet att verka i åhörarnas egen reflektion. Om detta kunde jag skriva mycket mer. Men jag tror att det handlar om att använda bilder och berättelser. Och att genom dem predika hopp. Och gärna göra det med Jesus i centrum. Som jag hörde det, gjorde Anne-Louise det i morse.

Svenska kyrkan byter namn

Det är inte ofta jag berättar om sådant som händer på kyrkokansliet men nu känns det ändå viktigt att ta bladet från munnen. Även om det är påskdagen. Vad jag förstår kommer Svenska kyrkan inom kort byta namn. Skälen till namnbytet är flera. Det har sedan länge diskuterats hur lämpligt det är att ett av Sveriges många kristna samfund, på ett exkluderande sätt, gör anspråk på att vara just den 'svenska' kyrkan. Ett förslag har därför varit att vi i stället ska kallas den

Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige

Namnet är dock redan upptaget av ett annat lutherskt trossamfund. Detta gör att kyrkokansliet nu tänker mer fritt kring det nya namnet.

Det som gjort behlovet av namnbyte akut är två viktiga förändringar vid kyrkokansliet. Dels har vi på kansliet under våren 2018 bytt resebyrå och anlitar numer

Nex travel

Dels har kansliet sedan 1 april en nytt löne- och tidrapporteringssystem, nämligen

Flex applications

För att det ska bli enklare att komma ihåg namnen på de nya systemen - nex och flex - vill därför kyrkokansliets kommunikationsavdelning att ordet 'spex' ska ingå i det nya samfundsnamnet. Att ordet 'spex' har en humoristisk konnotation är i sammanhanget bara en fördel. Humor är en viktig del av Svenska kyrkans kommunikation. Det visar inte minst twitter-succén: taco-Jesus.

Avdelningen för teologi och ekumenik tror dock att det behövs ett tillägg, som uttrycker Svenska kyrkans identitet som trossamfund. Det skarpa förslaget, som också, vad jag förstår, vunnit gehör i både biskopsmötet och kyrkostyrelsen, är därför

Spex Saviours

Som en följd av namnbytet har en ny logotype tagits fram. Den nya loggan präglas både av kontinuitet och förnyelse, då färger och i viss mån form från den gamla loggan behållits.

Om alla berörda ger sitt medgivande kommer namnändringen träda i kraft om ett år, d v s 1 april 2019.

Jag vann – men tävlingen fortsätter

Just nu pågår vår stegtävling på kyrkokansliet. Jag har alltså en stegräknare fäst i byxlinningen. Och försöker tänka extra mycket på att röra mig. Promenader med hunden hjälper till. Det är faktiskt spännande!

Idag kom mina arbetskamrater och gratulerade mig till att jag vunnit en biobiljett. Det hade jag inte hunnit se. Roligt!

Tävlingen fortsätter dock flera veckor. Så än är det inte avgjort.

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

En bild säger mer än tusen ord

Det kanske inte alltid är sant. Men ofta. När jag såg ett par platsannonser i dagens Kyrkans Tidning, studsade jag till inför bilden. Låt mig berätta varför.

Bilden föreställer kyrkans hus i Uppsala. Där inryms kyrkokansliet, som är den administrativa funktionen på nationell nivå i Svenska kyrkan. Fotografiet är klurigt, för Uppsala domkyrkas tre torn tycks sitta på taket till kyrkokansliet. På så sätt ges intrycket att kyrkokansliet och kyrkobyggnaden hänger ihop.

Men det går också att se bilden på ett annat sätt. Är det kanske så att kyrkans hus, från de plats där fotografen står, skymmer domkyrkan?

Min tolkning, och jag vet att den är subjekiv, är att de två tjänsteinnehavare som söks, ska förstå att de ska arbeta mer med administrativa sysslor än med sysslor som kan kopplas till ett kyrkorum.

Symbolen för Svenska kyrkan på nationell nivå är ett kansli. En administrativ funktion. Ett maktcentrum.

Hur hade det uppfattats om bilden istället föreställt människor?

Vems kommunikationschef?

Samtalsnivån på sociala medier oss präster emellan har varit på tapeten. Jag har i en tidigare bloggpost kommenterat detta. Efter att den kyrkliga delen av bloggosfären varit fylld av en massa mer eller mindre trevliga uttalanden, skrev Niklas Orrenius den 21 april en artikel i DN. Det var många som kommenterade den.

Nu tar en mer lugn, analyserande fas vid. Kyrkokansliets kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev i Kyrkan Tidning igår under rubriken:

Kom ihåg eftertanken –också på sociala medier

Först menar Gunnar att det inte går att skylla på de sociala medierna. Och det är ju helt klart. Snarare har var och en ett eget ansvar. Eftertanke är det som krävs, menar Gunnar. Jag är benägen att hålla med.

Men några bloggare håller alls inte med. På Kristen opinion skriver Annika Borg en bloggpost, som hon ger överskriften:

Stortvätt och codexethicus.

Annika tycks mena att Gunnar gör fel som kritiserar individer. I själva verket är det fel på systemet, menar Annika, som hänvisar till ett svar hon fått av Stockholms domkapitel, när det gäller samtalsklimatet på nätet.

Jag har svårt att bedöma detta. Några verkar lägga skulden på de individer som brister (och det har jag säkert också gjort). Andra menar att biskoparna borde agera. Behöver det ena utesluta det andra?

En annan kritik mot Gunnar Sjöberg leveraras av Jacob Sunnliden, som skriver under just rubriken:

Å tredje sidan… (Gunnarkom.chef #svenskakyrkan)

Hans kritik har att göra med hur kyrkokansliets kommunikationschef ser på de goda samtal som pågår. Jacob skriver:

Jag skulle vilja se en kommunikationschef som ser och uppmuntrar alla de goda samtal som förs varje dag på sociala medier.

Kritiken från Annika Borg och Jacob Sunnliden väcker en fråga inom mig. De kallar båda Gunnar Sjöberg för ”kommunikationschefen”. Så benämns han också i Kyrkans Tidning. Själv skriver Gunnar under sin debattartikel med titeln:

kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala

Vilket är en bättre beskrivning. När han hade utsetts skrev Kyrkans Tidning helt rätt att han hade blivit

kommunikationschef förSvenska kyrkan på nationell nivå

Det stämmer. Han är kommunikationschef på kyrkokansliet eller för den nationella nivån. Inget mer. På denna nivå har han ett ansvar. (Och eftersom jag är anställd på denna nivå har Gunnar också ett ansvar för mig!) I övrigt har han naturligtvis samma rätt att bry sig som Svenska kyrkan i stort. Men den kommunikation som sker i Svenska kyrkan som helhet kan inte en enskild chef ha ansvar för. Det tror jag inte heller Gunnar menar. Men jag tror kanske att Jacob och Annika i någon mening ser Gunnars debattartikel som ett uttryck för att hans ansvar sträcker sig längre än kyrkokansliet. Varför annars den bestämda formen: kommunikationschefen?

Och kanske tycker organisationen på kyrkokansliet också det. För läser man på Svenska kyrkans hemsida hittar man en annan titel på Gunnar.

Ansvarig utgivare försvenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.

Såklart att han ska vara ansvarig utgivare för webbplatsen. Men det är väl inte sant att han är Svenska kyrkans kommunikationschef? Någon sådan finns väl inte? Det kan ju inte finnas, med den organisation vi har i Svenska kyrkan? Där varje stift och varje pastorat är självständigt. Åtminstone när det gäller kommunikationsfrågor.

I detta ligger både en svaghet och en utmaning. Jag menar att vi alla måste ta ansvar för ett gott samtalsklimat. Jag tror att det går även på nätet. Men jag tror att det underlättar om vi också träffas. Precis som Gunnar så slagkraftigt skrev i sin debattartikel:

Därför behöver vi analoga manifestationer, synliga gemenskaper där åsikter bryts samtidigt med brödet.

Är det inte här som biskoparnas ansvar för enheten kan gestaltas? Och inte minst då när det gäller oss präster. Men det får jag skriva mer om i en annan bloggpost.

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar på denna del av vår utresekurs. Vi har varit på ett mycket givande sommarseminarium. Därefter två veckor och två dagar med många spännande möten i Kyrkans hus i Uppsala. Det jag verkligen värdesatte var två timmar med Sten Rylander, mångårig diplomat och ambassadör för Sverige Södra Afrika. Men om detta vill jag återkomma. Idag har vi berört så skilda områden som:

Hur Lutherska Värdldförbundet, Kyrkornas Världsråd och Action by Churches Together (ACT-alliansen) förhåller sig til varandra.

Mediaträning

Rights based Approach (RBA) d v s RättviseBaserad Ansats. Istället för att tala om givare och mottagare försöker vi nu lära oss att tänka att det finns skyldighetsbärare och rättighetsbärare.

Imorgon har vi ytterligare en späckad dag men sedan bär det hemåt igen. Kalmar ett par dagar och därefter Världens Fest i Malmö - Svenska kyrkans internationella riksmöte. När vi kommer hem på måndag ska vi vara mer på hemmaplan och det känns riktigt bra det också.

Höstupptakt

För en liten stund sedan firade jag gudstjänst i Uppsala Domkyrka. Kyrkokansliet har sin höstupptakt och eftersom hustrun och jag ska arbeta som utsända medarbetare i Svenska kyrkan, hör vi till kyrkokansliet. Närmare bestämt till den internationella avdelningen. Det bör ha varit närmare 300 personer i kyrkan. På agendan stod det att texter, böner och musik var hämtade från det nya kyrkohandboksförslaget. Men egentligen skulle det väl stå förslag till nya kyrkohandbok. Eller är själva förslaget också nytt?
Det är på sin plats med vissa reaktioner:

1) Herman Hallonsten, som arbetar i kyrkokansliet, spelade klarinett efter textläsningen och reflektionen. Det var bl a orientaliska toner. Detta uppfattade jag som det enda inslaget från världen utanför Europa. Tack, Herman!
2) Vi firade en gudstjänst som samtidigt var en möjlighet att känna på delar av förslaget till ny kyrkohandbok. Det fick till följd att vi sjöng gloria och laudamus sammanlagt 4 gånger (d v s 2 olika varianter, som upprepades 2 gånger). Lite märkligt, tycker jag nog! Dessutom satt vi ner hela tiden. Det vanliga i Svenska kyrkan är ju att stå upp under lovsången! (Gloria är latin och betyder "Ära" d v s "Ära vare Gud i höjden". Laudamus är också latin och betyder "Vi lovar" d v s "Vi lovar Gud ....")
3) En av lovsångerna var ganska svår. Hustrun och jag kände inte riktigt att den kommer att landa väl. (Men det kan nog sägas om mycken kyrkomusik. Att den är för svår!)
4) Kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm, har av Gud begåvats med en underbart vacker sångröst.
5) Texten till Kristusropet upplevde jag väldigt positiv. Därför återger jag den nedan och summerar att det är fint att få arbeta i ett sammanhang, där man börjar sin höstupptakt/kick-off med en gudstjänst.

Kyrie eleison, Herre förbarma dig.
Kriste eleison, Kristus förbarma dig.
Du känner våra liv, vet vad vi behöver. Hör oss när vi ropar. Hör våra böner.
Du känner vår sorg, du känner vår lycka. Hör oss när vi sjunger. Hör våra suckar.

Livet är en blandning av lycka och suckar, inte sant? Sista raden är ett exempel på det litterära greppet ”chiasm”. Sorg relaterar till suckar och lycka till sånger. Sådant gillar jag. Det uttrycker hur sammansatt livet är.

För den intresserade är ”kyrie eleison” rena rama grekiskan och betyder just: Herre, förbarma Dig. Det är en text vi sjunger varje söndag i högmässan och det har kyrkan gjort i ett par tusen år.

Strukturutredningen

Det låter inte särskilt kul. Varken ordet "struktur" eller ordet "utredning". Men hur blir en verksamhet utan struktur? Och hur ska man kunna ta ansvar för saker och ting om man aldrig tänker efter – d v s utreder?
Strukturutredningen är Svenska kyrkans sätt att fundera över framtiden, när det gäller framför allt organisationen och kyrkobyggnaderna. (Jag har bloggat om den förut!) Utredningen har varit ute på remiss och nu har remissvaren sammanställts. De flesta är för utredningens förslag till ny organisation men mot tankarna kring hur kyrkobyggnaderna ska förvaltas.
Lite förvånande tyckte Jonas Bromander, analyschef på kyrkokansliet, som talade vid vårt studiekonvent igår. Förvånande att så många är positiva till förändringen i organisation men inte kring kyrkobyggnader. Tanken med kyrkobyggnader var att stiften skulle ta över ansvaret. Det verkar inte som församlingarna vill det. Man misstänker att stiftet i så fall kommer att stänga övertaliga kyrkor. Vilket ju säkert skulle behövas. Vi kommer inte ha råd med alla tomma kyrkor. Det finns på många platser inte heller tillräckligt med människor att fylla dem. Eller i varje fall är de inte fyllda nu.
Den stora frågan gäller dock organisationen. Kyrkoordningen säger i andra avdelningen följande:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.

Hittills har församlingen haft rätt att besluta kring sin grundläggande uppgift som

... är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

I den nya organisationen kommer pastoratet att fatta dessa beslut. Kritikerna menar att detta är ett paradigmskifte. Att pastoratet kommer att bli den primära enheten.
Ja, det ligger något i detta. Men samtidigt har det varit ett konstigt system, där församlingarna fattat beslut om den grundläggande uppgiften men pastoratet eller i vissa fall samfälligheten fattat andra beslut, som verkligen inte är oväsentliga för hur församlingen kan fullgöra sin grundläggande uppgift:
Personal ,fastigheter mm.
Jag menar att det är bättre om dessa beslut hamnar vid samma bord. Problem uppstår när de olika nivåerna inte litar på varandra.
Vi träffade en konsult idag, Bosse Westergård (en av ägarna till PU-konsult i Skellefteå). Han är förvånad över graden av misstro mellan olika nivåer i Svenska kyrkan. Jag håller med!
Därför menar jag att det är bra att det i pastorat med flera församlingar blir pastoratet som har ansvaret både för personal/fastigheter och verksamhetsfrågor. På samma sätt som kropp och själ är enhet. Det är konstigt att dela upp i mjuka och hårda frågor. De hänger ihop.
Jag tror också att vår utmaning är att jobba för större förtroende och mindre misstänksamhet mellan olika nivåer. Och det måste alla hjälpas åt med. Här vilar dock större ansvar på den som har mer makt. Men även den som ser sig själv som ett offer. Svenska kyrkan är ytterst en episkopal kyrka. Det innebär att vi hör ihop i större gemenskaper. Vi hör ihop med varandra. Om en församling betraktar pastoratet som ett hot, då är det ett misslyckande för alla. Därför kommer inte strukturutredningens förslag att bli lyckade, med mindre än att församlingarna i ett pastorat samarbetar och söker förstå varandra. Det är ingen omöjlighet och skulle skapa större förutsättningar för kyrkan att fullgöra sitt grundläggande uppdrag.

Kyrkokansliet 3

I Kyrkans Tidning nr 48 talar Ärkebiskopen ut.

Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop.

Det är ju helt otroligt! Det är för enkelt! Att bara gå iväg.
Jag håller inte heller med Seglora Tankesmedja, som skriver:

Nu hoppas vi att julefriden kan lägra sig över Kyrkokansliet …

Visserligen hoppas den som skriver att

… både ledning och personal kan återfå sin energi och lust att verka som rikskyrka under det nya kyrkoår som just har börjat.

men jag tror inte på julefrid på kyrkokansliet. Jag hoppas att de anställda, både ledning och personal, får en fridfull jul i sina hem men för kyrkokansliet hoppas jag på försoning och vägen dit går genom sanning och sker genom hårt arbete.

Kyrkokansliet 2

I dagens nätupplaga av Kyrkans Tidning kan man läsa om vad Helén Ottosson Lovén, tillförordnad generalsekreterare, säger angående detta att nu även informationscehfen får lämna sin tjänst:

– För kyrkokansliets ledning är det som inträffat mycket beklagligt, säger Helén Ottosson Lovén. Trots det är jag övertygad om att verksamheten inom kort kommer kunna återgå till det normala.

Men det tror jag var ett naivt uttalande. Med tre toppchefer som på kort tid slutar i kyrkans hus kan väl inte saker och ting bara återgå till det normala? Om det inte är just detta som är det normala. Maktkamp och dimridåer.

Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?