Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Palmsöndag i staden

En s k 'gatpratare' visar vägen till gudstjänsten.

Ett litet ljus tändes fram korset under postludiet, för att
tänka på vägen framåt i en svår tid.

Idag, på Palmsödagen, predikade jag i Flogstaskolans matsal, där Sankt Olofs Vänner firar mässa en gång i månaden.

Fredagens attentat i Stockholm fanns på ett tydligt sätt med i dagens gudstjänst.

Nyss hemkommen läser jag om en explosion i en koptisk kyrka i Egypten. 21 personer tros ha mist livet. Jag läser det på Al Jazeera.

Min predikan handlar om uttåg och intåg. Om att lämna staden eller stanna kvar i den. I all ödmjukhet publicerar jag den här. (Sist också psalm 840, som jag valde några dagar före attentatet i fredags).

-------------------------------

Stora förväntningar. Jesus är på ingång. Till vår stad. När jag gav mig av på morgonen var jag nyfiken. Jag ville se hur människorna skulle ta emot honom. Det blev inte som jag tänkt mig.

Några flyttade stolar och bord. Någon kom med blommor. Det hängdes upp tygskynken på väggarna. På bordet ställdes det fram blommor och ljus. Till och med ett elpiano släpades fram.

Avståndet mellan den där första palmsöndagsmorgonen i Betfage, utanför Jerusalem, och vår morgon här i Flogstaskolans matsal, är väl egentligen inte så oerhört stort.

- Jesus är på ingång

- Det handlar om en stadsmiljö

- Människor vill ta emot honom

Vad har Jesus i staden att göra? Vad betyder detta intåg?

Något helt annorlunda än det vi på olika sätt upplevde i fredags klockan 3. Oavsett om vi var i centrala Stockholm, hade nära och kära som var där, eller om vi såg det i vår mobil, på TV eller hörde om det i radio.

När en lastbil i full fart kör in i ett varuhus och på vägen mejar ner människor är det något fullständigt, totalt annorlunda. En person, förmodligen fylld av hat, kapade ett lastfordon och syftet var ond bråd död.

Jesus lånar dåtidens lastfordon. Kommer stilla och ödmjukt ridande. Fyllda av kärlek.

Det finns en risk att fredagens blodiga attack får oss undvika staden. I fredags var det klokt. Människor uppmanades lämna centrala Stockholm och gjorde så.

Ibland är det klokt. Vi hörde nyss i en av dagens texter:

Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.

För Mose och Israels folk var det dags att ge sig av. Förtrycket var för stort.

Men i de flesta sammanhang är det vår kallelse att stanna kvar. Jesus visar det med önskvärd tydlighet. Han gick in i Jerusalem, såg sig omkring, lämnade staden men kom snart tillbaka.

Alltså: vi är kyrkan i staden. Just nu i Flogsta-Ekeby. Jag läser ur den lilla broschyren, som är skriven om föreningen:

Syftet har varit – och är – att Svenska kyrkan alltjämt ska finnas representerad i vårt område.

Det står vidare:

Att vara kyrka utan att ha en fysisk kyrkobyggnad att hänvisa till är en utmaning.

Det känns Jesuslikt på något sätt.

I tisdags visade TV4 ett omdiskuterat avsnitt av Kalla fakta. Det handlade om situationen i Hjulsta, på Järvafältet i norra Stockholm. På olika sätt beskrevs hur reaktionära krafter tar över det offentliga rummet. Det handlar framför allt om hur strikta könsroller upprätthålls. Flickor och kvinnor förväntas bete sig och klä sig på ett visst sätt.

Det är svårt att tala om detta. Inte minst nu. Många vill använda det som sker, som ett sätt att fördjupa konflikten mellan människor i världen.

Den vägen har många namn. Den kallas apartheid, etisk rensning eller rasism och leder åt helt fel håll. Att dela upp människor efter hudfärg, religion, genus eller något annat bygger inga trygga samhällen.

För mig blir palmsöndagens drama en uppmaning att med Jesus gå in i staden. Inte kravlöst. Jesus gick tillbaka till templet och rensade upp det från sådant som inte hörde hemma där.

Vår kallelse är att med Jesus vara med och bygga en stad där varje människa, oavsett bakgrund, har samma rättigheter och skyldigheter.

Innan Jesus och lärjungarna kom till Betfage och Betania, berättar Markus att de precis har varit i Jeriko. Jesus hade gett Bartimaios synen tillbaka. Bartimaios som dittills förtjänat sitt levebröd på att tigga följde sedan med Jesus.

Vilken härlig förebild. Jesus ser människan Bartimaios, som lämnar sin plats och följer med Jesus.

Om vi ska kunna leva i denna tid krävs att vi övar oss i maktanalys. Vem i staden är marginaliserad? Vem är priviligierad?

Jesus gav sig på tempelaristokratin. De var den tidens mäktiga. Vi behöver fråga oss vilka som har makten idag.

Samtidigt behöver vi se att den som lever i marginalen inte saknar röst. Rösten kanske inte hörs. Den kanske är tystad. Men den finns.

Kristina Helgesson Kjellin på Svenska kyrkans forskningsenhet har publicerat en studie som heter: ”En bra plats att vara på”. Den handlar om Svenska kyrkans mångfaldsarbete. En kyrkoherde, som arbetar i en förort säger:

Vi är i friktionen … och det är en bra plats att vara på.

Så låt oss följa Jesus in i de sammanhang där vi befinner oss och efter bästa förmåga leva så som Jesus vill.

Vi kommer även fortsättningsvis att vara rädda ibland och vi kommer att misslyckas ibland. Då får vi vända oss till Jesus och bli upprättade. I sakramentet, som vi snart ska dela, får vi förnyad kraft. 

-------------------------------

Sjung om staden och dess mångfald, glädjens plats och sorgens rum.
Sjung om namnlöshetens massa, ingen nämnd och ingen glömd.
Bakom ändlösa fasader formas livet tusenfalt.
Stadens mönster präglar själen i en ständigt ny gestalt. 

Mitt i stadens mänskomassa, mitt i oro stress och hets,
mitt bland dem som vandrat vilse och bland dem som övergetts
är Gud nära, vid vår sida, Kristus mitt ibland oss står.
Mitt i stadens puls och tempo evighetens pulsslag slår. 

Du är inte långt ifrån oss, du är här i stadens famn.
Vår identitet i Dig, Gud är ej nummer, utan namn.
Gud har visar genom Kristus, människan är Guds ikon!
Varje människa i staden är Guds likhets rikedom.

Palmsöndag och processioner i Gottsunda

Dagens andra predikstol.

Idag ledde jag högmässan i Gottsunda. Det var fint att få vara där. För någon dag sedan fick jag dessutom veta att ett nätverk, som heter 'Tillsammans för Uppsala' planerade för en marsch för trygghet och sammanhållning. Högmässan började 11.00 och marschen skulle börja 12.00, vilket var en utmaning. Det blev i slutändan så att några av oss som var i kyrkan han möta marschen halvvägs och gå med till Kulturpunkten i Gottsunda centrum. Där hade jag, bland andra, blivit ombedd att hålla tal. Nedan följer mitt tal och efter det min predikan.

Tal vid tillsammansmarsch för trygghet och sammanhållning 

i Gottsunda Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 12.00

Under sammanlagt 7½ års tid har jag bott i Sydafrika. Ett samhälle som länge var känt för rasförtryck och segregering. Apartheid. Jag bodde där på 1980-talet och har även bott där nyligen.

Det finns inget gott i ett samhälle där åtskillnad mellan befolkningsgrupper är grundidén. Efter apartheids fall har Sydafrikas befolkning i stort sett varit överens om detta. Visst finns det, som alltid, röster som säger att det var bättre då. Men ingen vill egentligen tillbaka till den typen av samhälle.

Det betyder inte att Sydafrika är utan problem. Åtskillnad grundad på hudfärg har ersatts av ekonomiska klyftor. Både kriminalitet och främlingsfientlighet skapar nya utmaningar.

Försoning, trygghet och sammanhållning är färskvara. Varje generation behöver återerövra dessa grundläggande värden på nytt.

Det är oroande att Europa och därmed även Sverige synes tro att nya stängsel och uppdelningar är lösningen på dagens utmaningar.

Kritikerna säger: men vad skulle hända om vi tog emot alla som söker sig hit?

Mitt svar är: tänk om alla delade min uppfattning att vi ska ha en generös hållning? Då skulle självklart våra politiker kunna fatta modiga, generösa beslut.

Vi behöver alltså påverka varandra till större generositet. Då kommer de folkvalda att följa med.

Svårare än så behöver det inte var.

Ledarskap kommer inte bara uppifrån.

Idag när vi alla vandra för trygghet och sammanhållning är det ett sätt att visa ledarskap.

Vad skulle hända om alla var med?

Låt oss tillsammans göra Uppsala till en tryggare och mer sammanhållen stad.

Det är det vi bidrar med idag. Det kan vi även göra imorgon och dagar som kommer.

* * * * *

Högmässa i Gottsunda kyrka Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 11.00

Inledning

Har Du någon gång mött en människa, som förbryllat Dig? Som Du inte kunnat begripa Dig på. Och undrat:

Vem är hon? Vem är han? Vad är detta för en person? Ska jag vara rädd? Kan jag lita på?

Vem är han?

Ungefär den känslan fyller människorna som samlats utanför Jerusalems stadsport.

Vem är han?

Låt oss ha kvar den frågan men börja i en annan ända.

Efter att ha lyssnat till dagens bibeltexter ser jag en bild:

Mur

Jesus rider in igenom stadsporten. Genom Jerusalems mur.

Hundratals år dessförinnan talar Jesaja om främlingar som kommer till Guds heliga berg. Det finns de som hör till och de som är utanför.

Om detta skriver Paulus till församlingen i Efesos: skiljemuren mellan olika folk är nedriven.

Vi har inte svårt att känna igen oss.

- 1989 revs muren i Berlin. Som funnits där sedan 1961. Det såg ljust ut då. Ungefär samtidigt släpptes Nelson Rolihlahla Mandela efter 27 års fångenskap i Sydafrika.

- Sedan dess har vi sett hur nya murar rests och stängsel dragits upp mellan människor. Psalmens ord är mer än någonsin aktuella:

Och ändå är det murar oss emellan 
och genom gallren ser vi på varann.

Den värld vi ser – både nära och långt bort – vill väldigt få av oss ha. Men hur ser alternativet ut? Vilken ledning ger oss bibeln och vår kristna tro?

Förväntan

Vi längtar efter något annat. Men vår längtan kan se väldigt olika ut.

Många människor väntar på en ledare, som ska återställa ordningen. I det sammanhanget kan murar upplevas som trygghet.

Under de år jag bott i Sydafrika har jag sett hur murar runt en tomt skapar mer otrygghet än trygghet. Den som sitter bakom muren upplever sig som en fånge. På gatan utanför rör sig de kriminella fritt.

Om lösningen på otryggheten blir att människor skiljs åt, upplever de flesta av oss inte att problemet är löst.

De förväntningarna fanns på Jesus. Många hoppades på en politisk kung, som skulle befria landet från förtryck med hjälp av våld.

Men Jesus är inte en sådan kung. Han kommer i ödmjukhet.

Profeten Sakarja talar om det.

Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han …

När Matteus citerar Sakarja säjer han inget om segern. Bara om ringheten. Ödmjukheten.

Jesus rider rakt in i fiendskapen. Helt skyddslös. Hans intåg är en ren provokation mot de styrande. Tempelaristokratin. Det är en politisk handling. Men utan våld.

Vägen till korset

Om vi väljer att följa Jesus på vägen till korset, så innebär detta att vi också – i någon mån – bereder oss att ge upp tryggheten bakom murarna.

Hur kommer Jesus till oss idag? Kan vi någon som närmar sig oss i ödmjukhet, beredd att ta striden med dem som har makten?

Och en kanske lika viktig fråga till Dig och mig:

Är vi beredda att följa Jesus på vägen till korset?

Vem är han?

Det finns en detalj i berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Det är bara de som går med Jesus, som ropar:

Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Alla ser inte vem Jesus är. De är med i festligheterna men de förstår inte.

Men vi vet inte vem som har fått syn på Jesus och vem han är. Därför uppmanas vi att vandra vägen till korset inte bara med Jesus utan med alla människor.

* * * * *

Idag får vi som vill och kan vara med på en spegelbild av den första palmsöndagsprocessionen. Då gick Jesus och hans lärjungar in i Jerusalem och möttes av stadens invånare.

Idag får vi gå ut och möta dem som vandrar in mot Gottsunda centrum.

Det är min tro att Jesus är med dem som vandrar in emot centrum och även med oss, som går dem till mötes.

Sådan är vår Herre och Befriare.

Orättvis energiförsörjning - earth hour

Sakile och Andile följer med i textläsningen ute på gatan, med palmkvistar i händerna.

Palmsöndag 2015. När jag kom till kyrkan var den visserligen öppen – nyckelknippan låg bredvid predikstolen – men ingen var där. Senare förstod jag att Mrs Prince hade varit på sjukhus under veckan och inte kunde komma till kyrkan. Det är alltid hon som låser upp och ställer i ordning. Hon är nästan äldst i församlingen. Nu hade någon annan låst upp och sedan åkt iväg för att agera kyrkskjuts.

Strax för klockan nio kom kassören, Sakile och hans bror Andile. De hade mes sig Mrs Dolphin. Hon är nog äldst. Närmare 90.

- Ska det vara nattvard idag, frågar Sakile?

- Jag tror det, svarar jag. Minns jag rätt hade vi det på palmsöndagen även förra året.

- OK, säger han. Hoppas våra oblater räcker.

Det går nog inte att beskriva församlingen som välorganiserad. Någon gång under textläsningarna ställer Sakile fram nattvardskärlen på altaret. Då vet jag!

Dessförinnan har vi haft procession med palmkvistar. Vi startar ute på gatan. Människor passerar oss – de flesta på väg till andra gudstjänster. Att en grupp människor står i en klunga med palmkvistar i händerna verkar för samtliga förbipasserande vara den mesta naturliga saken i världen.

10 oljelampor runt den symbol, som kallas Kristusmonogram och är de två första
bokstäverna i ordet Kristus, på grekiska.  X R ... fast R på grekiska skrivs P.

När det är dags för predikan får jag syn på altarklädet. Antependiet, som det heter. Jag ser att det föreställer 10 oljelampor och förstår att den som sytt det hela tänkt på de tio jungfrurna, som ska möta brudgummen. Fem är förståndiga och har olja till sina lampor. Fem andra har glömt oljan.

När jag börjar predikan med att läsa från psaltaren 31, dagens psaltarpsalm. Jag läser vers 10 och 11:

Förbarma dig, Herre, jag är i nöd,
mina ögon är skumma av sorgen,
jag är matt till kropp och själ.
Mitt liv rinner bort i ängslan
och mina år i suckan.
I nöden sviker mig kraften
och benen murknar i min kropp ...

Så ber jag församlingen exemplifiera vilken typ av problem de ser i sina olika sammanhang. Arbetslöshet kommer upp. Problem med elförsörjning också. Att många kristna skäms för att berätta att de tror på Kristus, påpekar någon. En annan talar om ungdomars utsatthet.

Palmkvistarna hamnade mitt i gången.
- Välkommen, Kristus!

Men jag är redan inne på detta med elförsörjning. Psaltarpsalmen säger det nästan rakt ut:

I nöden sviker mig kraften ...

I Sydafrika är detta mycket påtagligt. Det stora elbolaget, Eskom, producerar inte tillräckligt med el. En bidragande orsak är korruption och dålig skötsel av bolaget. Men också att elsystemet dimensionerades under apartheid-tiden och räcker inte till för ett samhälle där 50 miljoner människor har mänsklig rättigheter i stället för bara 5 miljoner.

Även 'earth hour' kvällen innan finns med i bakhuvudet.

Kan det ha varit så att de fem 'oförståndiga' jungfrurna inte hade tillgång till olja? Att det fanns brister i energiförsörjningen?

Min utläggning kommer att handla om detta. På flera plan. Dels rent konkret. Hur viktigt det är att ett samhälle bygger rättvisa system.

Men också om oljan i överförd bemärkelse. För det är ju så att liknelsen i Matteus 25:1-13 också handlar om vår andliga vaksamhet. Både nu i tiden och inför evigheten.

Någon talade om de kristna som känner skam inför att berätta om Kristus. Insatt i detta sammanhang handlar det om att inse att den som har mött Kristus har något gott att förtälja. En gåva att dela. För att också andra ska få olja i sina lampor.

Med andra ord handlar det om energiförsörjning. På många plan.

I nöden sviker mig kraften ...

Låt oss alltså dela med oss till varandra av den kraft vi får, på alla möjliga sätt och i olika bemärkelser.

Burkpant och offergång

På Palmsöndagen ska det vara offergång. Liksom på Trettondedag Jul. Båda dessa dagar går kollekten till Svenska kyrkans internationella arbete. Det är mäktigt att se alla vandra fram och antingen ställa sin fastesparbössa på bordet eller lägga sin gåva i korgen. Vi ser en nytändning när det gäller fastesparbössor. De behövs verkligen! Att ha en påminnelse på köksbordet under 7 veckor. En påminnelse om att alla inte kan stilla sin hunger. Det är viktigt! Kollekten blev också god idag. Tillsammans med världens fest runt SEK 26 000. Pengarna kommer väl till pass och används på olika sätt i den världsvida kyrkan. Katastrofhjälp till viss del. Kyrkosamverkan. Påverkan och utbildning. Man kan sammanfatta helheten genom att säga att det handlar om befrielse. För hela människan. För hela världen. En av de personer som kämpar mest är Sven-Roland. Han har stått flera dagar vid Berga Centrum, det har jag skrivit om i en annan bloggpost. Nu berättade han följande händelse. Tre skolgrabbar hade stått i närheten av honom och tävlat i vem som kunde halsa en flaska läsk snabbast. Sven-Roland berättade livfullt hur roligt de hade och svårt det var. Någon fick inte i sig allt, en annan satte i halsen (eller fick upp läsken i näsan). När alla tre hade tömt sina flaskor gick de in på ICA Rimsmeden, pantade flaskorna och kom med varsin 1-krona, som de la i insamlingsbössan. Sådana berättelser ger hopp och glädje.