Ytterligare pandemifunderingar

Förra veckan var jag i Schweiz. När jag kom hem i fredags tog jag ett PCR-test. Svaret skulle komma två dagar senare. Igår hade jag lovat vara med på ett boksläpp, så därför gjorde jag även ett självtest, för att vara på den säkra sidan. Det var negativt, så jag gick iväg till boksläppet och besökte sedan barn och barnbarn. I morse gick vi på högmässa i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala.

Ikväll skulle vi ha gått på Orphei Drängars Caprice. Äldste sonen sjunger i kören och vi hade skaffat biljetter genom honom. Men redan i fredags kväll fick vi veta att Capricen skulle ställas in. Vi kunde också läsa på hemsidan:

Till följd av ökad smittspridning i samhället och konstaterade fall av smitta i kören, har Orphei Drängar beslutat att skjuta upp de fem Capriceföreställningar som skulle ägt rum nu i helgen 4-5 december.

Så tråkigt men förstås ett klokt beslut. Men det var inte det enda som påverkades. Vi skulle egentligen åkt ut till barnbarnen för att vara med dem, när föräldrarna gick på körfest. Efter moget övervägande beslutade de sig för att inte gå. Men vi åkte alltså och hälsade på dem ändå.

I morse när jag satt i kyrkan kom ett SMS med provsvaret. Det stod dock inte i SMS:et om det var positivt eller negativt. Texten sa endast att jag skulle ringa ett nummer.

Under slutpsalmen bestämde jag mig för att gå ut i vapenhuset och ringa. Varför kunde de inte skriva ut resultatet? Var det för att testet var positivt och de nu ville börja smittspårningen? Hur skulle jag då förhålla mig till de personer jag suttit nära i kyrkan? Hade jag gjort fel som gått till högmässan? Så många frågor!

Jag har ju inte känt några symptom och jag är dubbelvaccinerad. Visst borde det vara säkert att delta i olika sammanhang? Eller är situationen nu så illa att det är dags att isolera sig igen?

Jag slog numret och möttes av en telefonsvarare, som förklarade att meddelandet skulle ges på olika språk.

Provet visar att du inte har Covid-19

… löd det korta meddelandet. Puh! Men ändå en tankeställare. Vi är allt annat än igenom detta. Mycket talar väl också för att det blir fler restriktioner. Jag inväntar morgondagen och hoppas inte läget ser för mörkt ut.

Ändå har de flesta av oss i Sverige det betydligt bättre än på många håll i världen. Det är också viktigt att komma ihåg. Jag hoppas att världens ledare tar ansvar för att vaccin delas så det räcker till alla.

Pilgrimsvandring i vårtid

Med start vid Sunnersta kyrka vandrade hustrun och jag, tillsammans med de två yngre döttrarna, längs Ingegerdsleden. Underbart! Solen sken – åtminstone ibland – och vinden var tidvis frisk. Men behagligt.

Ingegerd var dotter till Olof Skötkonung men är mer känd som den Heliga Anna av Novgorod. Helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Leden går från Stockholm till Uppsala. Det går att läsa mer om Ingegerd/Anna via denna länk.

Nu hade kanske inte Ingegerd/Anna någon avgörande betydelse för vår vandring. Vi ville umgås, vara ute, röra på oss – samtidigt som vi inledde med morgonbön utanför Sunnersta kyrka och avslutade med middagsbön i Mariakoret i Helga Trefaldighets kyrka. Vi försökte komma in i den Gode Herdens Kapell (Ulleråker) men dörren till själva kapellet var låst. Vi kom dock in i S:t Lars katolska kyrka, där det finns en ikon som föreställer just Heliga Anna av Novgorod.

Längs vägen såg vi andra vandrare, cyklister, joggare – liksom människor i båt. När vi kom närmare Uppsala såg vi att många båtar sjösattes just idag. Vi stötte också på en kvartett och en kvintett ur Orphei Drängar, som förgyllde vår dag med vårsånger.

Medhavd matsäck avnjöts på Ulltunaåsen. Så fantastiskt det är att äta utomhus. Och kunna umgås med två av barnen. Vi är tacksamma!

Med på vandringen var min mors gamla ryggsäck. Jag har den ibland när jag pilgrimsvandrar. Det är en Haglöfs-ryggsäck. Med ledning av vilket efternamn mor skrivit in på insidan är den från fyrtiotalet. Den har ingen avlastningsrem men fungerar bra för en kortare vandring.

Jag har också min pilgrimsstav, som en man i Aneby, Bengt-Arne Spånberger, har snidat. På den har jag fått hjälp att bränna in vissa årtal från de pilgrimsvandringar vi gjorde i och runt Aneby. Härliga minnen.

Vi såg inte så många djur men hörde förstås mängder av fåglar. Och detta fågelbo var jag nödgad att dokumentera.

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Dopfest

Snart är det dags att gå upp till Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Det är mässa för stora och små och eftersom det är Kyndelsmässodagen är det också dopfest. Ingen mässa i Sankta Maria i Stenhagen eller Eriksbergskyrkan. Det är ”sammanlyst”, som det heter. Ordet passar ju väldigt bra in på Kyndelsmässodagen. Temat är

Uppenbarelsens ljus

Ordet ”kyndel” är samma ord som i engelskans ”Chandel” eller vårt ord ”kandelaber”. Det handlar om ljus. Vilket också är en viktig del av dopet. När någon döps i vår kyrka får personen ett dopljus och då läses Johannesevangeliets åttonde kapitel vers tolv.

Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Ljuset har blivit en viktig symbol för många. Det finns nästan inte en kyrka utan ljusbärare. Att tända ett ljus är en symbolhandling som den enskilda personen inte behöver förklara. Var och en fyller den själv med mening.

Snart är det nog dags att skaffa nytt ljus igen.

För mig är det viktigt att tända mitt dopljus på årsdagen av mitt dop. Det är nu 58 år sedan jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Då fick jag inget ljus. Den traditionen hade ännu inte vuxit fram. Men när det blev tradition i Svenska kyrkan – troligen under 1970-talet – fick även jag ett ljus. Det har jag sedan dess bytt ut flera gånger.

Dopet innebär att jag hör ihop med Jesus Kristus. Hur detta egentligen är möjligt, övergår mitt förnuft. Det har jag inga problem med. Däremot vet jag säkert att just den 5 februari 1961 var det en präst, som öste vatten över mitt huvud tre gånger och sa orden:

Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Min dopdag brukar jag fira på Kyndelsmässodagen, som ju alltid är första söndagen i februari. Ibland är det precis den 5 februari men oavsett vilket, firar jag på söndagen.

Jag vandrar med Jesus. Det betyder att jag har ljus i mörkret. Om en liten stund ska jag vandra upp till Helga Trefaldighets kyrka. Det var i den heliga Trefaldighetens namn jag döptes. Dessutom är det dopfest, så det passar utmärkt.

Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.

Dopfest, dockor och skidor

Här döps en person av Johannes Döparen i Jordan.

Förmiddagens familjemässa i Helga trefaldighetskyrka var fylld av sång, barn och dockglädje. Under ledning av Maria Eklöw Bosaeus var det ett flertal personer som tillsammans med sina dockor och Bibi Helgesson stod för förkunnelsen. Den handlade såklart om dopet, eftersom det var dopfest. Både om en fiktiv flicka från Eriksberg och om Jesus och andra som döptes av Johannes Döparen i Jordan. Det som framhävdes var likheterna mellan Johannesdopet och vårt dop. Det handlar om att följa Guds ord. Om att följa Jesus eller leva med Jesus, skulle vi också kunna säga.

I vårt hem sjunger vi ofta en dopsång, när någon har dopdag. Den handlar också om detta:

När jag var liten, bara så här
bars jag till dopet som Jesus lär.
Jesus då tog mig upp i sin famn,
signade mig och gav mig sitt namn. 

 När jag blir större, kanske så här,
vill han mig leda, som bibeln lär.
Om jag än faller, lyfter han mig,
tar mig i handen, närmare sig.

Det passade bra idag, som är min 57:e dopdag. Den firas annars med skidåkning i gnistrande solsken och om en stund bio tillsammans med goda vänner. En bra söndag med andra ord. En bra dopdag.

Efter en skön skidtur.

Framtidens gudstjänstrum

I taket i matsalen finns något som nästan liknar en båt. Passar in!

Idag firade jag gudstjänst i Flogstaskolans matsal. Det är

Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

som en gång i månaden släpar runt stolar och bord, lägger på en duk och ställer fram ljus och mycket mera. Så blir en skolmatsal ett gudstjänstrum och en gudstjänstgemenskap bidrar till en sakramental närvaro i ett bostadsområde.

Det fanns en kyrka där från 1983-2005. När kyrkan revs och det byggdes bostadshus på platsen började en förening, som funnits ett par år, fira gudstjänst i egen regi. Fast med Helga Trefaldighets församlings goda minne.

Det är min absoluta övertygelse att Svenska kyrkan kommer att se fler initiativ som detta. Det har funnits liknande arbete förut och det finns säkert även på andra platser. När nya bostadsområden växer upp är det ett alternativ till att bygga en stadsdelskyrka.

I en liten skrift som heter

Fem år med gudstjänster i föreningsregi

Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

- en dokumentation

läser jag bland annat följande:

Ett arv som förts med från S:t Olofs kyrka är att gudstjänstvärdaran fungerar som ”traditionsbärare”.

Det är klokt. Anställda kommer och går. Att i mitt fall, som präst, får upptäcka att de som firar sin gudstjänst på en viss plats och bär denna gudstjänst och i någon mening ”äger den” är stort.

På Palmssöndagen kommer jag att predika i Flogstaskolans matsal. Det blir fint.

Två framtänder och en ros som doftar salighet

Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.

Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens hörna är placerad långt fram, nära altaret.

Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi också bad för i en väl genomarbetad förbön.

Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok av Walter Brueggemann, som heter:

The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word

Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder, metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot det som han kallar för

Prose reductionism

Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?

Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag – adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i Östra Aleppo.

Bana Alabed och hennes mor Fatemah

Bana Alabed är sju år och har ett twitterkonto. Såhär beskrivs kontot:

Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.

Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge uttryck för både klagan och hopp.

En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från Bana den 8 december:

Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.

Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.

Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar vi inkarnationens mysterium.

Gud med oss.

Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag med människor i alla tider:

Hosianna!

Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!

4 + 5 = 8

Precis hemkommen från en konsert i Uppsala Missionskyrka inser jag att matematik inte är en absolut vetenskap.

Vibafemba och Riltons Vänner framförde sånger i en konsert med överskriften

Allt och ingenting

Bara titeln omkullkastar ju all form av logik.

Vibafemba har funnits sedan mitten av 1980-talet och i stort sett alltid haft fem medlemmar. Sedan Erik Lindman, tenor, dog tidigare i år, är de bara fyra. Riltons vänner är fem till antalet. Fyra + fem borde alltså bli nio. Men ikväll fanns bara åtta på scenen. Sebastian Rilton sjunger nämligen i bägge grupperna.

Samtidigt kändes det som om det faktiskt var nio personer närvarande, eftersom tomrummet efter Erik Lindman var påtagligt och hans minne levde starkt genom hela konserten.

Själv har jag följt Vibafemba under lång tid och vissa av deras låtar lyssnar jag ofta på. Riltons Vänner, som bildades 1999, hade jag faktiskt inte hört talas om, förrän jag köpte biljetterna. En ny och trivsam bekantskap.

Vi förstod att denna konsert var Vibafembas första konsert efter Eriks död. Det framgick tydligt att processen, som ledde fram till konserten, var en sorgeprocess. Vi som lyssnade bjöds in att delta. På ett mycket öppet och generöst sätt. Till exempel berättade en av medlemmarna i Vibafemba att Erik hade tagit sitt liv på grund av psykisk ohälsa. Det visste jag inte förut.

A capella sång är en musikstil som jag tycker mycket om. Ikväll med två
av de bästa grupperna i Sverige.

Ändå var det inte en slagsida åt det tragiska. Konserten rymde mycket humor, glädje och nutidsanknytning. Det kändes till exempel stort att få vara med om ett uruppförande av en Ted Gärdestad-låt. Tydligen hade han spelat in en demo 1981 med titeln

I'd Rather Write a Symphony

Nu hade Kenneth Gärdestad gjort en svensk text. Den framfördes för första gången på denna konsert (i fredags i Stockholm och idag i Uppsala). Kopplingen mellan Ted Gärdestad och Erik Lindman var ju uppenbar. Men låten stod helt klart för sig själv.

Några gamla Vibafemba-klassiker framfördes och det var spännande att höra dem på nya sätt – ibland med kvinnoröster istället för tenoren. Exempelvis sjöngs ”Om du blundar”och ”Amors Pilar”. Extranummer var ”Älskar du mig än”, där samtliga tre kvinnor turades om att fylla ut tomrummet efter Erik.

Det som ändå gjorde starkast intryck var den sista låt som Erik Lindman var med och spelade in:

Ingenting

Den är skriven av Peter Sydén, som även var ljudtekniker på konserten. Den har jag lyssnat på, för den ligger ute på Vibafembas hemsida. Underbar låt.

Men ännu starkare var den låt som följde direkt efter. Den är också skriven av Peter Sydén. Jag kommer inte ihåg titeln men delar av texten var som hämtade ur Jobs bok. Texten är en bön till Gud med ord som fritt återgivet ber Gud lämna den bedjande ifred, eftersom Gud gjort den som ber alldeles kall inombords och bidragit till att hen spytt ut sitt hjärta.

Det grep mig mycket. Starka ord i en kyrka vars altartavla föreställer Jesus, som lider på korset.

Maria berättar om sin bild, som föreställer
Maria och Jesusbarnet, som leker med bil och boll.

Denna söndag före Domssöndagen, som bär temat

Vaksamhet och väntan

började vi med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka, där vi vid kyrkkaffet hörde Maria Eklöw Bosaeus berätta om sina tavlor målade med inspiration från Syrien. Också dom mycket starka. Inte minst för att de är målade med en intention att de skulle spegla fred och avsaknad av hot. Och vi avslutade den i Uppsala Missionskyrka, med budskap som sträckte sig mellan en fullständig förtvivlan över det smärtfyllda livet, riktad mot Gud, till en slutsång som bekräftade det trotsiga hoppet med orden:

Kalla mig enkel om du vill
Men jag vill älska dig en gång till

Det håller ihop för mig. Allt och ingenting.

Paus i arbetet

Fredag förmiddag stängde jag av min arbetsmobil. Satte på frånvarohanteraren för min e-post. Jag gör det när jag ska vara ledig. För det mesta. Åtminstone när det handlar om ett par dagar. Och det gjorde det nu.
Först åkte vi till Uppsala. Där finns näst äldsta dottern. Vi besökte en trivsam etiopisk restaurang, som heter Messob. Rättvisemärkt och kravmärkt. Dessutom kan man dricka sydafrikansk öl. Det gjorde vi. Men inte så mycket. Samt åt injera. (Typ pannkaka). Lördag var hustrun på sammanträde på kyrkans hus medan näst äldsta dottern och jag var ute och gick i mycket vackert britt-sommar-väder. Uppsala är en härlig stad.
Därifrån till goda vänner utanför Alunda. Långpromenad. Bastu. Mat och trivsel.
Söndag förmiddag högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Höll inte med om allt. T ex menar jag inte att människor är änglar. Vi kanske kan vara ”som änglar” i någon mening. Men änglar, enligt bibeln, är ju en annan typ av varelser. Men det var en fin gemenskap och vi brukar gå dit, när vi är i Uppsala. Mycket för att följa med vår dotter.
Så mot Stockholm. Lunch på vägen, tänkte vi. Och hamnade utanför Upplands Väsby på en golfklubb. Nja! Kanske inte vårt rätta element. Men hustrun återkommer till att bordsgrannarna glatt började prata handikapp med oss, som om vi vore insatta och hörde dit. Det var ju i och för sig en positiv sida av saken.
Kaffe hos gamle högstadiekamraten med familj och sedan kvällsmat hos äldsta dottern med sambo. Dit även äldste sonen anslöt.
Efter en god natts sömn på har vi nu tagit oss hem. Stopp för lunch och skoinköp i Norrköping. Glad hund, som vi hämtade på hundpensionatet. Fortfarande ledig kväll innan arbetet börjar imorgon igen.
Med andra ord en mycket god helg.