Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Om att läsa Bibeln i en app

Under snart ett år är vi flera som läst ett bibelord högt varje dag. Vi har gjort det med hjälp av appen

Bible 2020

Initiativet kom från det skotska bibelsällskapet. När jag började som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet fanns planer på att vi skulle vara med. Och så blev det. Vi gjorde en hel del reklam för satsningen redan i december 2019 och sedan lades olika inläsningar upp på vår egen Facebooksida i januari. Jag har missat en del inläsningar under året. Framför allt vid något tillfälle när appen krånglade. Men de senaste 181 dagarna har jag läst i ett sträck.

I mars skapade jag en särskild grupp på Facebook som har 159 medlemmar. I början var det fler än jag som läste in sina bibelord men större delen av året har jag gjort det själv. En kollega har kommenterat det jag läst varje dag. På det sättet har vi utvecklat vår bibelglädje i gemenskap. Roligt!

Någon gång emellanåt har jag lagt upp bibelordet på min egen Facebookvägg. Det har varit bra. Någon har kommenterat att också det betyder mycket.

En gång har jag fått en kritisk kommentar. Då var själva bibelordet komplicerat och den som kommenterade ansåg att det var fel att lägga upp bibeltexter okommenterat. Jag höll med om att just den versen var knepig men skrev också att poängen med gruppen Bibel 2020 var just att vi skulle kunna kommentera tillsammans.

När pandemin drog igång i mars trodde jag att detta initiativ skulle växa i betydelse. Det är också möjligt att det gjort så, utan att jag märkt det. Min spaning är annars att det haft betydelse för vissa men inte fått den spridning som vi kanske trodde och hoppades.

En som verkligen följt planen troget är Svenska Bibelsällskapets ordförande, biskopen i Skara stift (Svenska kyrkan) Åke Bonnier. Han har läst in och delat bibelordet som en del av sin bön på Facebook. Där ser jag att många deltagit aktivt.

Svenska Bibelsällskapet valde också att ha Bibel 2020 som årets Bibelläsningsplan. Den har varit speciell eftersom den varit uppställd utifrån vissa teman. Några längre stycken har det inte varit fråga om, eftersom det skulle fungera att läsas in bibelordet i en app. Därmed har vi som följt planen tappat de vanliga sammanhangen, som den får som följer en viss bibelbok under en tid. Jag vet de som valt att följa en annan plan just av detta skäl. Men det har också hört av sig människor som uppskattat just tematiken.

I december var vi nog en del som blev lite konfunderade. Delar av julevangeliet läste vi redan några veckor före jul och på juldagen började ett nytt tema:

Välsignelse -

Läsningar i slutet av året som innehåller de ord som Jesus talade till sina lärjungar omedelbart före och efter sin död och uppståndelse.

Detta är en del av att vara ett bibelsällskap av många andra i en stor, världsvid, ekumeniska gemenskap. Vi får lära oss att läsa Bibeln som andra väljer att läsa den. Lärorikt! Och oavsett om bibelläsningsplanen i alla avseenden varit logisk utifrån mitt sätt att se på saken, så har det varit spännande att läsa Bibeln högt för andra än de absolut närmaste. Det har också inneburit en extra påminnelse till en själv. Frågan har varit om jag läst in mitt dagliga bibelord.

Nu får vi se hur 2021 kommer att bli. Det jag själv ser fram emot är att få läsa mer sammanhängande stycken. Jag vet att vi kommer att följa Markusevangeliet under tiden fram till påsk. Det ska bli extra spännande att få läsa den så kalla de pilotöversättningen och jämföra hur det blir med en annan översättning än den jag varit van vid sedan jag var tjugo år. Då bodde jag i Kapstaden och det kom en försändelse ända från Sverige som innehöll en julklapp: ett exemplar av NT81.

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen

Fame

Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 

Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Bajsattack

SvT rapporterar:

Sveriges nytillträdda ambassadör, Cecilia Julin, fick ett oväntat välkomnande igår när hon besökte Kapstadens universitet. En grupp studenter bröt sig in i lokalen och började kasta mänsklig avföring omkring sig.

Enligt SVT Nyheter

… ser hon tillbaka på händelsen som en mycket tråkig och obehaglig upplevelse – men hon känner inte att det hela hade specifikt med henne att göra.

Det handlar i själva verket om den landsomfattande proteströrelse, som kallas

#feesmustfall

Själva begreppet är en utveckling av en tidigare protestkampanj, som lyckades få bort den stora Cecil Rhodes-statyn framför huvudingången till University of Cape Town.

#rhodesmustfall

Den kampanjen innebar en viktig dialog kring huruvida Sydafrika arbetat färdigt med sitt koloniala arv eller inte. Den nuvarande kampanjen hänger självklart ihop med den förra men är mer konkret. Studenter vill helt enkelt att avgifterna på universiteten ska sänkas eller helt tas bort. Ett rimligt krav. Att protesterna idag är så kraftfulla har att göra med många universitets önskan att tvärtom höja avgifterna.

Från en svensk horisont uppfattas självklart en bajsattack som oerhört osmaklig. Det är då viktigt att komma ihåg att detta i den sydafrikanska kontexten inte är något nytt. Inte minst i en betydligt mer grundläggande fråga, den som handlar om rätten till land, har detta sätt att protestera använts.

Ses'khona People's Rights Movement använde den utanför Kapstadens flygplats 2013. Detta är bara ett exempel. Mer finns att läsa i en artikel publicerad av News 24.

Varför just bajsattacker? Professor Ernst Conradie knyter i en artikel publicerad i Scriptura ihop det med den sanitära situation som de fattigaste i Kapstadens kåkstäder lever under.  De som saknar avlopp får istället hinkar till sina toaletter, som hämtas en gång i veckan. Den dagen ligger en stank av avföring över området och trots löften från politiker lever detta så kallade ”bucket system” kvar.

I t ex Port Elisabeth rapporterade SABCNews tidigare i år att 18 000 hushåll fortfarande har "the bucket system".

Insatt i ett historiskt sammanhang är det inte alls obegripligt att människor vars förfäder och förmödrar fråntagits sina landområden och vilka nu bor i kåkstäder utan de mest grundläggande sanitära systemen på plats, till slut tappar tålamodet och reagerar. Är det förkastligt att de någon enstaka gång visar hur deras vardag ser ut?

De som utför bajsattacker döms i Sydafrika. Det är ett brott. Men frågan är vilket som är det större brottet? 

Surströmming och palt

Vilken helg! Vi har haft glädjen att träffa familj, släkt och goda vänner i olika konstellationer. En fantastisk dopgudstjänst på lördagen och söndagsmässa fylld av änglar och barnafötter i morse.

Dessutom har vi, under samma helg, fått äta både surströmming och palt. Vilken höjdare. Palt bjöds vi på som söndagslunch. Just nu känner jag att jag kanske inte borde ätit 4 stycken men då var det ett mycket rimligt beslut.

Och så igår. Surströmmingsskiva i en bygdegård ute på den uppländska landsbygden. På Trögden. Den halvö som går ut i Mälaren, söder om Enköping.

Det blir ändå just från surströmmingsskivan jag måste lyfta fram två lite osannolika sammanträffanden.

En man, som jag aldrig träffat förut, visade sig komma från Alby, en liten socken i Medelpad. Han trodde nog inte att jag skulle känna till denna relativt lilla by. Det var där jag ledde min första högmässogudstjänst (eller som det hette då: högmässa utan nattvard) midsommarhelgen 1980. Jag var 19 år och tjänstebiträde.

En annan person på surströmmingsskivan hade bott i Sydafrika i 27 år men var hemflyttad till Sverige sedan en tid.

- Var i Sydafrika bodde Du?
- I Kapstaden
- Var där?
- I Rondebosch.
- Vilken gata?
- Loch Road.

Jag bodde i Sydafrika som ung. 1981-82. Jag bodde i Kapstaden. I Rondebosch. På Loch road. Humor!

Mina rötter från norra Sverige och södra Afrika sammanflätade under en helg som även innehållit gastronomiska upplevelser från min uppväxt. Underbart!

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Mail and Guardian tror dock att EFF är valets vinnare. I de fall ANC eller DA inte har egen majoritet kommer EFF att få en vågmästarroll. Kingmaker, på engelska. Kanske blir det så.

Det behövs däremot inte för IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Det har däremot IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Trendbrott i Sydafrika

Detta är möjligen en för tidig slutsats. I Johannesburg har ca: 20 % av rösterna räknats och i Tshwane (Pretoria) ca: 30 %. Men i nuläget leder DA över ANC i båda dessa viktiga städer.

Förklaringen är möjligen att den svarta, växande, unga, välutbildade medelklassen har tröttnat på Jacob Zuma och hans gelikar. I Mmusi Maimane, född 1980, ser de ett tydligt alternativ. 

ANC kommer säkert att få över 50% av rösterna nationellt. Men det ser ut som om DA kommer att ta hem segern i merparten av storstäder. Självklart i Kapstaden, där de redan haft majoritet. Men kanske även i eThekwini (Durban). I så fall är något betydande på väg att hända i Sydafrika.

Frågan är om DA kan kasta av sig sin historia av att vara ett vitt parti, för de vita. Frågan är också om de har en fördelningspolitik som kommer att fungera. Det är inte självklart att de fattiga i Kapstadens ytterområden och kåkstäder har sett någon förbättring sedan DA fick makten där.

För demokratin är det med all sannolikhet en viktig sak att ANC dominans bryts.

Diagrammet nedan är färskvara från News24.

Jag har suttit i parlamentet

Här sitter vi inne i den sessionssal som byggdes 1910, Idag används den t ex för
partiernas gruppmöten. S k 'caucus'.

Idag var hustrun och jag på guidad tur i Sydafrikas parlament. Spännande. En av grupperna som utgjorde vår tur, var en blandad grupp studenter från Pakistan och Indien. Kashmir. Här för att studera försoning och demokrati. Vi såg de olika salarna. Den äldsta kammaren användes under den period Kap var en engelsk koloni. När den sydafrikanska unionen bildades 1910 byggdes en ny kammare. Dessa två räckte fram till 1983, när Sydafrika fick en ny konstitution och ett trekammarparlament. Då hade de vita en beslutande församling, Indierna en och de färgade en. Eftersom apartheidregimen bestämt att alla svarta skulle tillhöra olika homelands, behövde de ingen kammare. Suck! Nåja, detta år byggdes alltså ytterligare en stor plenisal, som idag är den lokal där ’the National Assembly’ (NA) möts. Den andra kammaren, ’National Council of Provinces’ (NCOP) möts i ytterligare en plenisal. NA och NCOP utgör tillsammans Sydafrikas parlament. Sammanlagt tror jag det finns fem olika större salar– gamla och nya!

Guiden gav oss en mycket balanserad information. Det var tydligt att han representerade parlamentet. När han därför pratade om tiden före 1994 gjorde han det utan att lägga i värderingar. Intressant.

De olika grupper som var med på vår tur gav sig in i många och långa samtal och diskussioner. Det gjorde att turen tog drygt 2 timmar i stället för 1-1½ som var sagt från början.

Sammantaget upplever jag Sydafrikas parlament som en mycket väl fungerande och seriös organisation. Långt ifrån allt står väl till i denna unga nation, det återkommer jag ofta till. Men grundförutsättningarna: konstitutionen, institutionerna osv finns där.

Tyvärr skriver just idag Human Rights Watch om hur dåligt Sydafrika arbetar för att förbättra mänskliga rättigheter. Jag är medveten om det. Och det är illavarslande. Citizen har också ett reportage.

Min poäng är att förutsättningarna finns och därför känns det än mer angeläget att på alla sätt arbeta för en förändring av den politik som förs på olika plan.

Hustrun samtalar med guiden om det politiska läget i Sydafrika. I bakgrunden
den staty av Mandela som avtäcktes förra året. Bakom statyn den förra president-
bostaden: die Tuinhuise.

Madiba blickar ut över Table Mountain.

Gräs-lika tankar

Som tjugoåring var jag volontär i Kapstaden, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). En dag planterade vi gräs utanför ungdomscentret, där jag arbetade: Lutheran YouthCentre, Athlone.

Planterade gräs. Inte sådde. Afrikanskt gräs skiljer sig från skandinaviskt. Grässtråna är tjockare men gräset växer också annorlunda. Med revor. Ungefär som jordgubbsplantor.

Därför planteras gräset. När revorna utvecklas, och en sammanvävd gräsmatta tar form, läggs ytterligare ett tunt lager jord på. Sedan börjar grässtrån växa upp tätare, men alldeles under ytan finns denna starka väv av revor.

Idag har det planterats gäs i vår trädgård. Husägaren har bestämt att en stor rabatt, som inte sköts, ska bli gräsmatta. Bra tycker vi!

Gräsplantor!

Det afrikanska gräset föder hos mig tankar om hur mänsklig gemenskap kan fungera. Sammanflätade på gott och ont lever i världen.

På gott och ont. Vi känner ju till baksidorna, när den sociala kontrollen hämmar den personliga friheten. Den nordliga gäsmattan har ju också sin tjusning. När den är precis nysådd och grönskan är skir som den nyss utslagna björken, på väg till skolavslutningen.

Som jag förstår det, behövs den starka, sammanflätade gräsmattan för att stå emot brännande sol i 40 graders hetta (eller mer).

Men för mig inspirerar de olika gräsmattorna till tankar kring mänsklig gemenskap och växt.

Just idag tänker jag på hur vi alla hör ihop. Hur jag får styrka genom andra och även själv kan bidra till andras liv.

Vatten krävs i mängder.

I bästa fall blir det en tät och vacker gräsmatta med tiden.

Nycklar

När jag fyllde 21 år befann jag mig i Sydafrika och arbetade som ungdomsledare  på the Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden. Ungdomarna ordnade en fest och jag fick det som många 21-åringar i Sydafrika får en nyckel. Den symboliska nyckeln till Ditt eget liv. Det var en liten nyckel och jag har sedan dess förlagt den.

När vi bodde i Bloemfontein ägnade vi ganska mycket tid åt alla nycklar som fanns i huset. P g a säkerhetsläget låste vi varje kväll ett antal lås. Sammanlagt tror jag det fanns runt 20 lås i huset. Med andra ord minst 20 nycklar.

När vi kom till Pietermaritzburg var det nästan värre. Säkerhetsmässigt bor vi nog lugnare till nu men lås finns. Massor. Huset vi bor i har tidigare tjänstgjort som Bed & Breakfast, så alla rum har egen nyckel. Dessutom alla ytterdörrar, som är försedda både med lås på dörren och den gallergrind, som finns vid varje utgång. Denna gång var det hustrun som ägnade en halv dag åt nyckelfrågan. De flesta nycklar fanns i en plastkasse och enda sättet var att prova alla nycklarna i samtliga lås, tills det gick att veta vilken nyckel som passade var och vilka nycklar som var överflödiga.

På mitt arbete har jag också behövt ta tag i nyckelfrågor. Efter någon månad fick jag en nyckel till min kollegas arbetsrum, så att jag kunde gå in där vid behov och sitta vid det extra skrivbord som finns där. Det var vänligt. Han lät själv kopiera nyckeln och jag fick betala runt tio kronor för det.

När jag så småningom insåg att jag måste leta upp ett tomt kontor och ”ockupera” detsamma, för att få ett eget arbetsrum, kom hustrun upp till campus med bil och vi for snabbt ner till köpcentrat, där jag lät kopiera den nyckel jag lånat från kamrern. Så hade jag skaffat mig en arbetsplats och själv sett till att förse mig med nyckel.

Snabbt och enkelt, samt till en ringa
kostnad tillverkas en nyckel, så
att jag kan komma åt kopierings-
maskinen. Bra!

Igår lånade jag återigen en kollegas nyckel. Denna gång gäller det nyckeln till kopieringsrummet. Jag har fått en kod, så att jag kan kopiera – det är bra. Men ibland är rummet låst och då står jag där med skägget i brevlådan.

Nu kan jag komma in i kopieringsrummet och kopiera det jag behöver. Jag kan även scanna delar av böcker. Det är viktigt, för väldigt få studenter har råd att köpa litteratur. Därför plockar vi kapitel i olika böcker, samt artiklar från nätet. Vi skickar mycket elektroniskt. Alla har tillgång till datorer på universitet. Men när jag har scannat finns ännu inte min egen e-mail-adress inlagd i systemet. Tillsvidare får jag därför trycka in någon annans e-mail och be personen i fråga vidarebefordra mejlet till mig. Det fungerar.

I en svensk kontext görs ofta introduktionsplaner. Där brukar ingå möte med nyckelansvarig person. Ofta får man alla nycklar, sin arbetsplats med dator, telefon, lösenord etc. under den första arbetsveckan. Ibland händer allt detta dag 1. Det är bra!

Här händer inte allt dag 1. Men så sakteliga löser sig problemen. Under tiden har jag ändå kunnat arbeta. Jag har undervisat, handlett studenter och bedrivit forskning. Lite frustrerad har jag varit nu och då. Men inte värre än att det går.

 

Några bilder

Denna vecka har jag haft kameran framme. Jag publicerar fyra bilder som inte har något med varandra att göra. Eller har de det?

På en husvägg i Pietermaritzburg varnar socialdepartementet för droger. Övertydligt!

Vårt matsalsbord är gammalt och hade säckat ihop men genom goda vänner fick vi kontakt med Fred, som är händig. Kan man säga att han ”är under bordet”? 

(Men jag såg inte att han hade använt några droger.)

På väg till kyrkan i morse trodde vi att vi hamnat i Kapstaden, 

med det verkar som om vi har ett ”Table Mountain” även här.

I kyrkan finns också ett bord. Altarbordet. Där firar vi nattvard. Men bilden för nattvarden har hamnat på predikstolen och på altaret är bilden av ”fyrahanda sädesåker” som brukar kopplas ihop med predikan. Så bra att vända på begreppen ibland. 

(Dessutom är det naturligtvis majs som såningsmannen sår i denna kontext!)

100 mil i halvöken och 2 timmars historielektion

Det var verkligen torrt. Inget regn har kommit. Det borde det ha gjort. Hans och jag åkte hemifrån efter 10 och ägnade sedan någon timme på UWC åt att kopiera 70 ex av vårt ”paper”. Före 12 var vi iväg från Kapstaden. Det är härligt att färdas N1 från Kapstaden till Bloemfontein. Vilka vidder. Det karga landskapet. Vi stannade 3 gånger för att äta och turas om vid ratten. Dessutom stannade vi 6-7 gånger vid rödljus! Vägarbeten och sträckor där trafiken släpps fram åt ett håll i taget. Man kan få vänta upp till 15 minuter. Inget att göra. Det sinkade oss en del men vi hann prata desto mer. Det blev en viktig resa. Både inåt och utåt. Före midnatt kom vi fram till Sekhopi. Resten av familjen låg och sov. Vi drack lite te och gick till sängs. Visst hade det varit smidigare att flyga men genom att färdas genom landskapet kunde vi liksom känna att vi nu hade förflyttat oss en bra bit in i landet. Hettan mitt på dagen (som inte var särskilt extrem såhär tidigt på våren), solnedgången bakom oss strax efter Three Sisters och det kompakta mörkret de sista 3-4 timmarna. Att sitta tyst med en god vän eller föra samtal, som sträcker sig från gemensamma upplevelser under 1980-talet, då apartheid-systemet pågick för fullt, fram till nutid och in mot framtiden känns också viktigt och omistligt.

Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.

Bloemfontein igen

På något sätt reser jag nu tillbaka, samma väg som jag kom. Kalmar – Stockholm – Arlanda – Rom – Addis Ababa – Johannesburg – Bloemfontein – Kapstaden – Hermanus – Kapstaden – Port Elizabeth – Kapstaden – Bloemfontein. (På fredag blir det Johannesburg igen och sedan Addis Ababa – Rom – Arlanda – Stockholm – Kalmar. Med andra ord är jag mentalt på väg hem. Ändå återstår mycket och en viktig del av det jag varit med om har jag inte återgett. Två viktiga resor har jag varit med om det senaste dygnet. Återkommer till dessa.
Sista dagen i Kapstaden innebar vila och sol. På kvällen kom Nokothula förbi. Henne träffade jag för två år sedan. Hon är civilingenjör och arbetar för en organisation som ser till att det som byggs i materiellt fattiga områden håller en bra kvalitet. När jag träffar henne blir jag hopfull. Barbro och Hans kom också hem och vi drack te tillsammans. Då dök John upp. Han är också ingenjör men på väg att göra sin Ph D inom chemistry. Knappt 25 år kommer han att vara, när han kan kalla sig doktor. Imponerande. Det visade sig att Nokuthula, som kommer från Soweto och John, var föräldrar jag besökte i Port Elizabeth hade gemensamma bekanta på universitet. Härligt! Varje tecken på att Sydafrika är på rätt väg känns viktigt. Det finns så många mörka moln på himlen. Desto viktigare att ta vara på ljusglimtarna.

The Eagle has left …

Fredag morgon. ”The eagle has left the building!” D v s hustrun har nu lämnat Kapstaden och sitter på flyget mot Johannesburg. Tillsammans med Sven och Jouni. Samt ytterligare 10-15 kg AIDS-märken, från iThemba Labantu. I Johannesburg finns Elisabet och lördag f m är hela gänget hemma i Sverige.
Själv ska jag vara en dag till i Kapstaden. Lördag – söndag i Port Elizabeth, för att hälsa på Lorna och Mike McCoy. Mike har hjälpt mig oerhört mycket med avhandlingen och nu ska vi prata lite om hur den kan ges ut i bokform. Avhandlingen kommer att publiceras i Studia Missionalia Svecana, som utges av Swedish Institute of Mission Research. Finansieringen är i stort sett klar. Men det handlar om att den ska redigeras. Det finns ett antal stavfel, som ska rättas till mm. Av sådant här arbete har jag noll erfarenhet. Om den ska tryckas i Sydafrika eller annorstädes är en öppen fråga.
På måndag återvänder jag till Kapstaden och tisdag f m åker vi till Bloemfontein, igen!
Gårdagen var vilsam. Tidigt åkte vi till St. George’s Cathedral för att fira morgonmässa. Det är den Anglikanska domkyrkan, där Hans leder mässan varje torsdag morgon. Fika efteråt i ett café som ligger i en sidobyggnad till katedralen. Därefter åkte vi tillbaka till Rondebosch. Hans och jag arbetade ett par timmar med vårt ”paper”. Jag fortsätter en del idag! Sedan tog hustrun och jag det lugnt. Fikade på eftermiddagen med Lorraine, en god vän sedan 80-talet, som varit mycket i Danmark och Tyskland. Dessutom hade hon med sig Cynthia, som vi senast mötte vid Världens fest i Växjö. Trivsamt! På kvällen gick vi på the Hussar, ett trevligt litet matställe i närheten. Tidig läggning, eftersom väckarklockan var ställd på 4.30 i morse. Men det är vackert att se solen gå upp i Kapstaden, vilket inte skedde förrän kring 6. Nu är kl drygt 8 och det verkar bli en vacker dag. Himlen är molnfri!

André Brink – live

Onsdagen blev vädermässigt en något bättre dag i Kapstaden. Hustrun åkte bl a till Kirstenbosch (botaniska trädgården) med Barbro. Själv fortsatte jag skriva på vårt ”paper”. Fram på eftermiddagen åkte vi till UWC. Där skulle André Brink hålla ”Jan Rabie and Marjorie Wallace Lecture: Ground Zero – the South African literary landscape after apartheid.” Jan Rabie var författare och Marjorie Wallace konstnär. De verkade inom Afrikanderkulturen, men var nytänkare. André Brink menade att särskilt en bok av Jan Rabie som kort och gott hette ”21” och innehöll 21 berättelser, hade förändrat hand liv. Den kom ut 1956 och Brink läste den fem år senare.
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!

Att koka ägg och kommunicera interkulturellt

Vi var i Kapstaden. På Lutheran Youth Centre. Vi skulle ut på stranden och jag gick ner till köket, för att koka några ägg till matsäcken. Jo, det gick bra, sa damerna i köket.
Jag fick låna en kastrull och fyllde på vatten. Satte den på spisen, som redan var på och väntade på att vattnet skulle koka upp.
- Hur lång tid låter Du äggen koka?
- Kanske 8 minuter, om de ska bli hårdkokta, sa jag. Om jag lägger i dem i det kalla vattnet och låter det koka upp.
- Det är alldeles för mycket. Då blir de ju gröna, sa en av damerna. 3 minuter räcker.
- Då blir det ju knappt löskokta, sa jag.
Vem hade rätt? Kanske det var annorlunda ägg i Kapstaden eller var det något med vattnet?
Jag förstod ingenting och tänkte: Har jag gjort fel i alla år. Men äggen har ju blivit ätbara!
Så jag väntade på att vattnet skulle koka upp, för att börja ta tiden. Det tog lång tid. Varför tog det så lång tid, tänkte jag. Jag undersökte kastrullen och insåg att det var en av de buckligaste kastruller jag sett. Nu förstod jag!!
Om man kokar ägg i en kastrull med bucklig botten, så tar det mycket längre tid för vattnet att koka upp. Då är ju äggen i stort sett färdiga, när man börjar ta tid. Och då är ju 3 minuter alldeles tillräckligt.
Med andra ord hade damerna i köket rätt, om kastrullen har bucklig botten. Vilket den hade. Men jag hade också rätt, för mina kastruller hemma har jämn botten.

Vad kan man lära sig av detta? Jo, att professor Strauss och jag kanske har rätt båda två. Det gäller bara att vänta och se, på vilken punkt det är som vi pratar förbi varandra.

Afrikansk mässa i Ålem

Det blev en härlig kväll i Ålems kyrka. Drygt 150 personer hade samlats. Ett 30-tal i kören. Vi hade möblerat i koret, så att kören satt i en halvcirkel bakom altaret och församlingen bildade en fortsättning på cirkeln ute i bänkarna. Kor på engelska heter 'choir' precis som kör. Det grekiska ordet har samma stam, som ordet koreografi. Med andra ord är koret den plats i kyrkan, där det dansas. Och så var det igår kväll.
Anders Nyberg, körledare och musiker med mångårig erfarenhet från Sydafrika, var med och det var roligt att arbeta ihop. Vi känner varandra sedan slutet på 70-talet och framför allt början av 80-talet, då jag kom till Kapstaden, som volontär, för att delvis avlösa Anders.
Sången och dansen förlöser mycket inom oss. Det går inte riktigt att beskriva. Men om en stor grupp människor rör sig i takt, blir man en del av en större helhet. Detta är självklart vad som händer när militärer marscherar. Nu har jag ju aldrig gjort militärtjänst. Bland annat för att jag inte vill marschera i takt och lyda order från ett befäl. Däremot kan jag gärna dansa i takt. Det känns mer frivilligt!
Temat igår var den gode herden. För mig känns det som en fårhjord mer liknar en grupp dansande människor än en grupp marscherande människor, men jag kan ha fel.
(Ska man nu nödvändigtvis bedriva krig, är säkert marscherandet bättre lämpat!)
Igår handlade det dock mer om fred än om krig.