Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.