För tolv år sedan

Min mor dog för tolv år sedan. Tolv är en lång tid och ändå välidgt kort. Jag tänker ofta på mor. Som många andra, som mist någon, handlar det om att få dela med sig av något som hänt, något man känt. En tanke!
Men idag, när det var tolv år sedan, ägnade jag inte min mor en tanke. Det har varit lite för mycket som hänt.
Men så, när jag sitter på gudstjänstgruppen, där vi planerar inför söndagens högmässa. Någon ska ta upp kollekt, någon ska leda förbönen osv. Det är många uppgifter som ska delas upp. Vi för samtal om söndagens bibeltexter. Då vibrerar mobiltelefonen. Jag tar upp den och läser sms:et från ett av barnen:

Hej pappa, jag tänker på dig idag. Bara så du vet. Älskar dig! Puss!

Det värmer. Ja, just det. Mor! Att mir inte längre finns här på jorden, det har jag sedan länge försonats med. Min tro är att min mor lever och det finns tillfällen, när jag känner en väldig närhet. Gemenskapen i mässan är ett sådant tillfälle.
Att ett av mina barn visar stor kärlek och omtanke på min mors dödsdag är också en påminnelse om mor.
Stor tacksamhet!

Konfirmationshögmässa

Angelica var nervös igår. Det kan man läsa på hennes blogg. Hon var nervös eftersom hon skulle spela på dagens konfirmationshögmässa. Det hade hon inte behövt. Det gick jättebra. Både för henne och Marcus.
Sedan några år firar vi konfirmationen utan redovisning. (Efter en väl beprövad modell, som den yngre av mina storebröder tagit fram). Konfirmationsgudstjänsten blir en vandring i både det kristna livet och i själva rummet. Efter att konfirmanderna kommit in i sina vanliga kläder och presenterat sig med sina namn, tas den vita dopdräkten/konfirmandkåpan på. Det gör ledarna. De räcker också över konfirmandernas tända dopljus. Att se dessa mycket olika ljus tillsammans är en bild över ungdomarna själva. De är korta och långa. En del skamfilade andra helt nya. Men alla ljusen brinner med samma klara låga.
De stationer som konfirmationen i Birgittakyrkan innehåller är dopet, ordet, tron, bönen, mässan och sändingen. I viss mån stämmer de överens med stationerna i konfirmandboken (via mystica). Gemensamt är att livet är en resa eller en vandring och att detta uttrycks i gudstjänsten.
Konfirmandledarna (Angelica, Emil, Emma, Milena och Willy) är viktiga i gudstjänsten. De leder konfirmanderna på vägen. De vägleder! Men i gudstjänsten är många andra med. Gudstjänstgruppern, präster, organist, vaktmästare, diakon, familj, släkt, vänner, församling. Ja, det var en fin och innerlig konfirmationshögmässa.
På tisdag har vi informationsträff för nästa årskull. En församling utan konfirmander är en fattigare församling. Säkrast att göra den perioden så kort som möjligt. Detta att inbjuda de nya så snart, har vi lärt oss av Två Systrars församling. Grannförsamlingen. Vi har mycket att lära av varandra. Alla.

Gudstjänstgrupper i Birgittakyrkan

Det blev en härlig högmässa. Igen. För vi har firat härliga högmässor förut. Nu blir det dock härligt på ett annat sätt. Exempelvis blir det en annan upplevelse när två vuxna och tre barn står vid ingångarna och delar ut psalmböcker och gudstjänstordningar. Till barnen delas barnens gudstjänstordning ut. Med bild att färglägga på kyrkis (söndagsskolan). Några barn (de 11-åriga tanterna) sjöng en sång. En liten flicka, som jag döpte för några år sedan, delade ut ljus under nattvardsgången, så att de som vill skulle kunna tända ett ljus. Kommunion stående på led eller vid knäfall. Personlig förbön vid ena sidan av altarrunden. För mig blev det bra. Stor variation och stor valfrihet. I gudstjänstgruppen var ålderspannet 3 – 70 (på ett ungefär, tror jag). En konfirmandledare och två konfirmander var kors och ljus. Två andra konfirmander sa efteråt: Vi vill gärna göra det nästa gång.

Det fanns en anda av förväntan i kyrkan. Från de andra fyra gudstjänstgrupperna. Hur ska det bli när de har ansvar? Förmodligen på ett annat sätt. Så bra! Vi firar samma högmässa med hög igenkänningsfaktor. Men den blir präglad av just den grupp människor som har särskilt ansvar just den söndagen. Samtidigt präglas det fortfarande av prästen, organisten, vilken söndag det är kyrkoåret, vad som händer i omvärlden osv. Men visst är det häftigt, att högmässan är så slitstark att den kan härbärgera allt detta?

Förbönen idag blev innerlig med en 11-åring som var med och bad för barnen, en i gudstjänstgruppen, som på ett bra sätt lyft in både söndagens tema och omvärldens behov i formuleringarna samt diakonen, som denna söndag bland annat fick be för ett litet barn som döptes sin första levnadsdag och hann bli 8 dagar gammal. När klockorna ringde var kyrkan försänkt i bön för honom och för hans föräldrar.

När de sista kaffekopparna diskats och det sista bordet torkats av hade redan de flesta gudstjänstdeltagare lämnat kyrkan. Det var en glad och lycklig, snart 21-årig kyrkorådsordförande, som steg ut i vårvinterns bleka eftermiddagsljus, för att lämna Birgittakyrkan efter en intensiv förmiddag.

Själv fortsatte jag med ytterligare någon timmes konfirmandlektion, med gott stöd av flera ledare, för att sedan träffa ett par föräldrar, vars barn jag ska döpa om ett tag.

Jag ser tillbaka på en fantastisk dag med så oerhört mycket positiv energi från alla håll: Från kyrkans historia ända tillbaka till Jesu eget jordiska liv, från medkristna i alla åldrar och från Gud själv, närvarande i allt.

Två elvaåriga tanter

När jag fyllde 50 uppvaktades jag från många håll. Bland de mer oväntade var det jag fick av tant Adin och tant Stråle. Ja, så stod det i alla fall på breven. Nu rör det sig om två elvaåriga tanter, med en stor portion humor. Jag blev mycket glad i alla fall och inte så lite stolt.

Dessa två unga damer, deltar regelbundet i högmässan i S:ta Birgitta kyrka. Ibland med vuxensällskap men lika ofta själva. Vi brukar ibland fika ihop på kyrkkaffet. Om det hinns med.

Nu ingår de i en av gudstjänstgrupperna. På söndag ska vi börja med detta nya arbetssätt. Det blir inte längre en grupp textläsare, som bara läser text och en grupp kyrkvärdar, som bara gör vissa saker. En större grupp tar ansvar för många olika uppgifter – med början i kaffekokning och avslutning i kollekträknande.

De unga damerna ringde i förmiddags. Första repliken:

Vi längtar till på söndag!

Så inspirerande! Om allt går som planerat kommer vi som deltar i högmässan också att få höra en sång av de båda. Jag längtar också! Dessutom deltar de aktivt i förbönen. (Och en del annat).

Idén till gudstjänstgrupper kommer ursprungligen från Helgeands församling i Lunds stift. (Jag tror de var först.) I närheten av Kalmar arbetar Ålems församling enligt denna modell. Snart även S:ta Birgitta församling. Det blir roliga om mer delaktighet om fler personer gör färre saker i gudstjänsten än om några gör mycket.