Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Vårt samhälle och Den helige Mikaels dag

Idag fick jag möjlighet att leda mässan i Bälinge kyrka. Så roligt! Det är Den helige Mikaels dag. Själva Mikaelsdagen infaller 29 september men i Den svenska evangelieboken firas första söndagen i oktober som Den helige Mikaels dag. För hustrun och mig har den en särskild betydelse. När vi gifte oss fick vi en ikon av en god vän, en ortodox syster. Den föreställer just ärkeängeln Mikael.

Min första tanke idag var att predika om ängeln Mikael, som besegrar draken enligt en av bibeltexterna, från Uppenbarelseboken 12:7–12. Men det kändes för enkelt. Även om mycket i dagens samhälle är skrämmande är inte lösningen ett gudomligt ingripande av de sorten. Så fungerar det ju inte. Vem ska ärkeängeln i så fall besegra? Vi har ju rättsvårdande myndigheter som tar hand om kriminalitet. Men all annan ondska? Bristen på tillit? Hur besegras den?

Så min predikan tog sin utgångspunkt i den gammaltestamentliga berättelsen om Jakobs dröm, när änglarna gårupp och ned på en trappa. 1 Mos 28:10–17. Innan mässan började letade jag änglar i Bälinge kyrka. Det finns många. Efteråt berättade en av kyrkvärdarna om en ängel som varit utlånad till Vasamuséet. Den sitter på orgelfasaden. Gjord av samma konstnär som gjort detaljerna i skeppet Vasa. Jag kunde inte låta bli att tänka på att skeppet hade behövt änglavakt. Men också att ett kyrkorum ofta kallas för ”skepp” och bör vara en mer fredlig farkost. Nåväl, såhär predikade jag:

Det lilla änglaansiktet i mitten har samma konstnär gjort,
som utfört träarbeten på skeppet Vasa.

Predikan i Bälinge kyrka på Den helige Mikaels dag 2023

Vi hörde berättelsen om Jakob och hans dröm. Om änglarna på stegen. Det finns en detalj i berättelsen som är svår att upptäcka om man inte får hjälp. Det var en kollega som gjorde mig uppmärksam på den. Det står att solen hade gått ner. Det är ju inget konstigt med det. Jakob är på väg bort från sin bror Esau som han har en konflikt med. Inte förrän han är på väg tillbaka och kämpar med Gud vid Jabboks vad, står det att solen går upp igen. Solen går upp när vi är beredda att försonas. Låt oss bära med oss denna tanke.

Jakob lägger sig ner för att sova. Han är på flykt. Men Gud är med mitt i det svåra. Det är vad änglarna på trappan betyder. Guds närvaro. Inte konstigt att Jakob känner bävan.

Detta är en plats som väcker bävan.

Vi använder inte detta ord så ofta men vi gör det exempelvis i ordet ”jordbävning”. Med ordet ”bävan” i en av texterna idag är det ofrånkomligt att inte stanna upp inför det läge Sverige befinner sig i. Det är inte min sak att kommentera politiska utspel eller recensera våra olika myndigheter.

Jag vill i stället stanna upp inför detta med bävan, rädsla, fruktan. Efter bomben i Fullerö utanför Storvreta sas det att tryckvågen hade fått mätinstrumenten, som vanligtvis mäter jordbävningar, att reagera. Såklart att vi också känner bävan.

Jakob kände det efter sin dröm. Det var på ett sätt en positiv bävan. Jakob kände Guds närhet. Men fortfarande en bävan som innebär Jakobs insikt om sin litenhet i förhållande till något större. Den rädsla vi kan känna inför bombdåd och skjutningar är en annan slags bävan. Men fortfarande en erfarenhet av sin litenhet. Det kan passa att tala om detta på änglarnas söndag.

När människor möter änglar i Bibeln är det ofta förknippat med rädsla. De säger ofta: ”Var inte rädd”. För vi har inget att frukta från änglarna. Deras närvaro innebär att himlen är nära. Idag är det änglarnas dag och inte minst Den helige Mikaels dag. Jag tänkte först predika om just Mikael som kämpar mot ondskan och vinner. För det är väl det vi önskar. En stark makt som i ett enda slag besegrar det onda. Men så fungerar det ju sällan. På ett sätt är det därför bra att stanna upp inför ett annat budskap. Att änglarna är med. Att Gud finns hos oss.

Tillbaka till Jakob. Solen hade gått ner men den gick upp när han var på väg tillbaka till Esau. För att söka försoning. Vårt samhälle behöver försoning. Tillit. Det är så mycket misstro idag. Och vi kan inte vänta på att någon annan ska lösa det. En mäktig ärkeängel som Mikael. 

Vi behövs var och en. Också när vi känner bävan. När vi upplever vår litenhet och otillräcklighet, då får vi vända oss till Gud i bön om hjälp. Det är vad vi gör varje söndag när vi möts till gudstjänst. Det är vad vi gör varje dag och kanske varje stund. Vi ber Gud om hjälp. Martin Luther började varje morgon på det sättet.

Låt oss be hans bön tillsammans:

Jag tackar dig, Gud, min Fader i himmelen,  genom Jesus Kristus, din käre Son, för att du i natt har skyddat mig från allt ont och farligt.

Jag ber dig att du förlåter mig mina synder och idag bevarar mig för synd och allt ont. Låt mig leva efter din vilja.

Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Låt din helige ängel vara med mig, så att den onde fienden inte får makt med mig.

Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?

Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

Bön för Ukraina

Imorgon klockan 12 leder jag mässan i Uppsala domkyrka. Det blir då tillfälle att be för situationen i Ukraina. Jag kommer att utgå från den text som är bestämd sedan tidigare. Det är tredje årgångens evangelietext på Sexagesima, från Joh 6:60–69. Den slutar med ord av Petrus:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.

Så känner jag också. Till vem ska vi vända oss i denna mörka tid? Svaret blir tydligt. Min bön riktar jag till Jesus. 

Vi ska börja med psalm 102, som Anders Frostenson skrev 1936, när Europa var på väg in i krig förra gången:

Tung och kvalfull vilar hela

världens nöd på Jesu hjärta,

och han kallar oss att dela

denna bördas tyngd och smärta,

ej att dela glädjen bara

utan lidandet tillika.

Vi som vilja kristna vara

må vi icke Kristus svika.

 

En och en vi måste stiga

till det kors som allt försonar,

att oss helt åt honom viga

som i himlens rike tronar.

Andens liv i oss han tänder.

Då vi lyda han oss leder,

in i gärningar oss sänder

som han dag för dag bereder.

 

Öster, väster, norr och söder

korsets armar överskygga:

alla äro våra bröder

som på jorden bo och bygga.

Då vi bröders bördor bära,

med och för varandra lida,

är oss Kristus åter nära,

vandrar osedd vid vår sida.

I mässan kommer vi att be den bön som Sveriges Kristna Råd publicerat nyligen:

Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina.

Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg.

Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning.

Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom med din fred.

Amen.

Mässan avslutas med en psalm, där Desmond Mpilo Tutu skrivit texten:

Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.

Segern är vår, seger vi får genom hans kärlek. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.

På olika sätt får vi hjälpas åt att hålla fast vid hoppet. Genom bön. Genom att stödja människor i Ukraina. Genom att ge till de organisationer som arbetar i Ukraina. I Bibelsällskapet samlar vi in pengar till vår systerorganisation, det ukrainska bibelsällskapet. De gör det som vi bibelsällskap gör – ser till att människor har tillgång till Bibeln, för att få hopp. Det går att ge en gåva via denna länk.

Min kollega, Oleksandr Babiychuk på Ukrainas bibelsällskap, berättar:

Jag tillbringade natten på kontoret i Kiev i och kl. 04 vaknade jag av att huset skakade till följd av en explosion. Nu får vi inte drabbas av panik, utan nu funderar vi på vad vi gör härnäst. Kyrkorna står tillsammans, och Bibelsällskapet stannar här. Ukraina har fått en stor utmaning och vi hoppas nu på styrka att hantera detta. Jag tänker inte på den stora armén från norr, för vi kan inte kämpa mot den. Jag tänker på behovet av Guds ord. Många människor söker tröst och hopp i Guds ord. Det andliga behovet är stort! Vi stannar här och stöttar människor med Guds ord, och vi tror att Gud är med oss. Tack för din bön och ditt stöd så här långt, och kom ihåg oss i dina böner.

En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.

Lavabo – jag tvättar mig

Det har nog aldrig hänt att jag varit så noga med handtvätt som nu. Jag tror att det gäller fler. Och inte är det så märkligt.

Vi deltog i en kvällsmässa idag – Pingstdagen 2020. Jag har tidigare uttryckt en viss kluvenhet inför gudstjänstfirande i dessa tider. Vissa söndagar har vi bett hemma. Vissa söndagar har vi deltagit i gudstjänster med maximalt 50 deltagare. Vi har också följt live-sända gudstjänster och sedan åkt till kyrkan, där det erbjudits enskild kommunion. På olika platser finns även inom Svenska kyrkan olika riktlinjer.

I kvällens mässa deltog cirka 10 personer. Vi satt mycket glest och min reflektion är att vi på intet sätt bidrog till smittspridningen. Utifrån ett Covid -19 perspektiv var mässan mycket genomtänkt.

Handsprit, handduk, tvättfat, flytande tvål och vattenkanna.

När vi kom in såg vi ett bord med en vattenkanna, flytande tvål, ett tvättfat, en handduk och handsprit. Det visade sig – som jag också trodde – att prästen grundligt tvättade sina händer och efter att ha torkat dem också spritade dem. Detta skedde vid det som kallas offertoriet. Med andra ord precis innan själva nattvardsdelen.

Under nattvardsbönen stod prästen inte direkt framför brödet och vinet. Vid utdelande fick vi varsitt bröd, som lades i våra händer utan att prästen vidrörde något annat än brödet. Vinet hölls sedan upp, utan att vi vare sig drack av det eller doppade brödet i det. Det kallas på teologiskt språk för att ”kommunicera under en gestalt”.

Det som är spännande är hur snabbt ett nytt liturgiskt bruk finner sin väg in i kyrkan och även ett nytt liturgiskt föremål. Det lilla bordet till höger om altaret kallas credensbord och där ställs bröd och vin. Detta har funnits länge. Nu finns alltså ytterligare ett bord. För handtvätt.

Sturekoret i Uppsala domkyrka. Altare, credensbord och så det extra bordet.

Ännu mer spännande är att det i många kyrkliga traditioner brukar finnas både ett liturgiskt föremål och ett liturgiskt bruk, som handlar om handtvätt. Det kallas för ”lavabo” som är latin och betyder:

Jag tvättar mig

I Romersk katolska kyrkan och på många håll i den anglikanska kyrkan, liksom på ett fåtal platser i exempelvis Svenska kyrkan, tillämpas detta. Förklaringarna är olika men det handlar knappast om hygien. Det beskrivs ibland som en symbol för prästens längtan efter inre rening. Prästen kan be med psaltarpsalm 51:2

Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd.

Jag har varit med om ekumenisk nattvardsgudstjänst (eller brödsbrytelse som det ibland kallas) i en pingstkyrka. Där gick alla pastorer och präster ut till en handikapptoalett och tvättade sig precis före utdelande.

Det är intressant att vara med om denna speciella tid. Det var fint att kunna fira mässa idag. Det var också gott att få sjunga en älska Pingstpsalm (161) där första versens början lyder:

Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.

På olika sätt behöver vi alla, alltid och överallt bli berörda av Guds Ande.

En dag i Santiago de Compostella

Vi vaknade alltså upp i vetskap om att vi nu inte skulle packa ihop våra saker och vandra ytterligare några mil utan stanna kvar i Santiago de Compostella en dag. Efter frukost på hotellet fanns pilgrimsmässan klockan tolv som dagens viktigaste hållpunkt. Dessförinnan ville vi också besöka den kyrka, som någon längs vägen rekommenderat, nämligen Iglesia de Santa María Salomé.

När vi kom dit pågick en morgonmässa, så vi vandrade en runda i staden. Efter en stund gick vi tillbaka och fann kyrkan i stort sett tom. Det var endast en kvinna där, som plockade i ordning efter mässan. Vi satte oss i ett sidokor och bad vår morgonbön och började sedan studera kyrkans alla skulpturer och bilder. Mitt fram fanns förstås María Salomé. Enligt traditionen mor till Jakob och Johannes, som annars går under namnet Sebedaios söner. Eller det namn som Jesus gav dem, enligt Markus 3:17

Boanerges – åskans söner

Var det Sebedaios, som var som åskan? Eller Salome? Eller var bröderna i sig själva hetlevrade? Kanske ändå Salome är min gissning. Det var ju hon som, enligt Matteus 20:20-24, bad Jesus att hennes söner skulle få sitta till höger och vänster om Jesus i hans rike. Var Salome i så fall en slags curling- eller helikopterförälder? Ni vet, det senare är en förälder som likt en helikopter svävar över sina barn, alltid redo att dyka ner, när barnen behöver hjälp. Vi vet ju så lite om henne men hon verkar i alla fall ha ett nära förhållande till Jesus och ha varit en kraftfull person. Hon är ju också en av de tre kvinnor som finns kvar vid korset när Jesus dör och även är först att besöka graven. När jag läser om henne, ser jag att hon beskrivs som halvsyster till Maria. Då skulle alltså Jakob och Johannes varit kusiner till Jesus. I ortodox tradition benämns hon som barnmorska vid Jesu förlossning.

Salome är kvinnan längst fram i mitten.
Till vänster Johannes och till höger Jakob.

Theresa av Avila i högrest gestalt och Jesus under.

Den sörjande madonnan berörde oss starkt.

Ändå studsar jag inför en kyrka, där någon annan än Jesus så tydligt placerats som centralfigur längst fram. Samtidigt är det positivt att de mer berömda sönerna får inta sidopositioner. I denna kyrka sitter de inte till höger och vänster om Jesus, utan de är placerade till höger och vänster om sin mamma. Lite ironiskt! Och Sebedaios, honom ser vi inte skymten av. Kyrkan domineras helt av kvinnor. I ett sidokor finns Theresa av Avila och en sorgsen Madonna. Jesus själv finns i några sidokor och den korsfäste Jesus återfinns längst ner, lite i skymundan. Vad vill en sådan kyrka säga?

Biskop emerita Caroline Krook bidrar med några tankar. I boken: Lärjungabilder – människobilder. (Förlagshuset Gothia 1984) skriver hon på sid 34-35 om Sebedaios söners mamma. Jag funderar över varför hon inte använder namnet Salome.

Det tog lång tid för mig
innan jag började förstå
mina bägge pojkar, Jakob och Johannes.
Jag oroade mig för
att det som var deras styrka
– helgjutenheten och det lidelsefulla sinnet,
som alltid brusade upp
då de såg orättfärdighet –
skulle bli deras undergång.

Min make Sebedaios hade
Ett inte så litet fiskeriföretag vid sjön.
Från den ena dagen till den andra
Lämnade pojkarna alltsammans.
En främmande rabbi hade satt sinnena
i brand på dem.
Då var jag verkligen förtvivlat arg.
Sebedaios var ju inte så ung längre
och pojkarna behövdes i företaget.

Senare besökte Mästaren oss båda.
Då förstod jag varför pojkarna gått.
Jag gick också hemifrån.
Inte för att följa mina pojkar,
utan för att följa Honom.
Det är klart att jag gladdes över
att Mästaren nästan alltid
hade mina söner intill sig.

En gång bad jag särskilt för pojkarna.
Jag bad att de skulle få
extra fina platser i himlen.
Nu skäms jag för det.
Så litet jag hade förstått.
Men ingen av oss förstod,
allra minst den där hemska dagen
då vi trodde att allt var slut.

Vart karlarna hade tagit vägen vet jag inte.
Men vi kvinnor stod litet på avstånd
och såg alltsammans.
Vi trodde som alla andra att det var slutet.
Men det var istället en början.
Början till något
som var långt, långt mer
än vad vi någonsin hade kunnat ana.

Salomé - längst fram i den kyrka,
 som bär hennes namn. Hon avbildas med en
flaska med myrra.

Efter nio dagars vandring på väg till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostella och ytterligare en dag i staden, som bär Sankt Jakobs grav, är det tydligt: jag är mer fascinerad av Salome.

Vi gick vidare genom staden och stötte då på våra vänner från Guatemala. Nu fick vi också reda på deras namn. Marie och José, med de fyra barnen Sofia, Andres, Valentina and Mia. Vi bytte såklart mailadresser även med dem. De var på väg in i katedralen för att även de krama om Santiago. De var märkbart exalterade. Tänk om vi kunde resa till Guatemala en dag och träffa dem där?

Pilgrimsmässan ägde rum i Iglesia de San Francisco, eftersom katedralen var stängd. Kyrkan var fylld intill sista plats. Många stod. Det mesta på spanska även om böner också bads på tyska, franska och engelska. Fint att få dela gemenskapen med hundratals andra pilgrimer. Något rökelsekar såg vi inte röken av. Men det går kanske inte att ersätta upplevelsen av det stora rökelsekaret i katedralen.

Det blev sedan en lugn eftermiddag och kväll, där vi helt enkelt kopplade av.

El Camino – dag 9 – ankomst

Sankta Lucia i en av de kyrkor vi besökte.

Det var onekligen med en viss förväntan i kroppen som jag vaknade denna dag. Vi skulle vandra den sista etappen på vår Camino. I Santiago de Compostella skulle vi sedan stanna i två dagar. Bara en sån sak: att inte behöva packa ihop alla sina tillhörigheter, utan kunna bre ut sig en smula. Om än bara för ett dygn till.

Trenden med öppna kyrkor höll i sig. Vi kom till en kyrka, där en skulptur föreställande Sankta Lucia mötte oss. Lite som att komma hem. Utanför den kyrkan stod en präst och en volontär och hälsade oss välkomna. Det var också väldigt uppmuntrande. Jag tror det var där som vi fick ett tips, att vi måste besöka en kyrka i Santiago de Compostella, som heter Iglesia de Santa María Salomé . Vi gjorde också det. Inte samma dag men väl på söndagen.

Vi stötte på Paul igen. Han undrade om vi ville sammanstråla med honom och hans familj senare på dagen, eftersom det var hans 70-årsdag och de skulle ha ett litet firande. Det ville vi såklart, så vi bytte mejladresser på stående fot.

Fint med levande människor som välkomnar en till kyrkan.

Ankomsten till Santiago de Compostella var lång och utdragen. Alla pilgrimer stannar upp på en höjd, när det är några kilometer kvar. Det går då att skymta katedralen. Men då är det fortfarande en bra bit kvar och den sista biten känns längre än vad den är. Så småningom var vi dock i närheten. Inga pukor och trumpeter. Det kommer ju pilgrimer hela tiden, så det är just ingen som höjer på ögonbrynen. Vid ett bord satt några lokala musiker och spelade. En musikant spelade på en slags säckpipa, som hör till den galiciska musikkulturen. Det var festligt!

Framme!

Framför katedralen är det ett enormt torg. Där satt pilgrimer i grupper och bara tog in ankomstens sötma. Äntligen framme. För oss handlade det ju bara om 160 km på nio dygn. Att ha vandrat 800 km under mer än en månad måste innebära helt andra känslor. Men visst var det skönt. Efter ett tag kände vi dock att vi borde hämta vårt diplom, det som kallas

Compostellan

Vi visste att det var en viss köbildning och det stämde. Hustrun och jag diskuterar i efterhand hur lång tid vi köade. Hon menar att det var 2½ timme. Tja, det kanske stämmer. Först var det enbart arbetsamt men mot slutet började vi prata med dem som stod nära och när vi hade själva kontoret i sikte, var stämningen rent uppsluppen. En spansk kvinna hade tillsammans med sin man bokstavligen börjat vandringen i sitt eget hem, som ligger längs vandringsleden. Jag visade henne vår lilla pilgrimsbok, den bok som varit vår andaktsbok under dagarna. Då tog hon fram en något större, liknande bok på spanska, tryckt av Jesuitorden. Vi log mot varandra och kände samhörighet över språkbarriären.

Så fint att jämföra våra andaktsböcker och förstå att vi båda vandrat i bön.

Hädanefter är mitt förnamn Andream. Känns rimligt!

När vi väl fått våra intyg, med namnen handskrivna, gick vi mot hotellet. Vi gjorde oss i ordning för att gå till katedralen, något varje pilgrim gör. Vi hade läst på, så vi visste att två saker hör till. Dels att ge en stor staty föreställande Santiago (Sankt Jakob) en kram, dels att besöka kryptan, där hans kvarlevor finns. Det gjorde vi också. Var och en bestämmer ju själv vad kramen står för. Enligt guideboken kunde man som pilgrim önska sig något. Nåväl, jag vet som den lutheran jag är, att jag i så fall kan kommunicera direkt med Gud. (Och det vet ju även romerska katoliker.)

Så här glad ser Santiago ut framifrån, mellan alla
byggnadsställningar. Krama honom får man göra på ryggen.

Nere i kryptan var det trångt framför relikskrinet. Vad gruppen medelåldersmän från Polen bad om, får vi aldrig veta. Det gick nästan att skära luften med kniv, så ivrig var deras bön. Det är verkligen spännande med våra olika fromhetsuttryck.

Intensiv bön framför relikskrinet.

Varje dag klockan tolv firas traditionellt pilgrimsmässa i denna stora katedral. Nu renoveras den, så mässan är flyttad till en annan kyrka. Vi hade ju också anlänt betydligt senare än tolv, så vi skulle gå på den mässan dagen därpå. Vi passade dock på att beskåda det enorma rökelsekar, som hänger i koret, som kräver ett antal personer för att sätta i gungning och sedan fyller hela katedralen med rökelse. Det hade varit festligt att få vara med om.

Bilden gör inte riktigt rättvisa åt det enorma rökelsekaret. Även det
bakom alla byggnadsställningar.

När vi klarat av vårt besök i katedralen drog vi oss mot den plats, dit Paul hade bjudit in oss. Det var inte vilken liten kvarterskrog som helst. Vi var inbjudna till det stora hotellet, Parador, som ligger till vänster om katedralen. Vi var några minuter tidiga, så det dröjde innan Paul och hans gäster kom. Men sedan blev vi inbjudna att sätta oss på den stora terrassen med katedralen i blickfånget. Imponerande. Paul hade bjudit in flera pilgrimer, som han blivit bekant med på vandringen. Dessutom hade hans hustru och barn med familjer kommit, för att delta i firandet. Så generöst att vi också fick vara med. Familjen skulle sedan gå vidare, för att äta en bit mat och vi gick glada och tacksamma åt vårt håll. Vi ser redan fram emot att återses i Kalmar 2020.

Sämre plats går det att sitta på en lördagskväll i juni.

El Camino – dag 8

Näst sista dagen längs El Camino. Det kändes att vi nu endast hade två dagars vandring kvar. Vi skulle ta oss ungefär 18,5 km från Arzúa till O Pedrouzo. Om den orten hade vi läst att det var en modern satellitstad till Santiago de Compostella. Det lät ju lagom positivt. Men boendet såg trivsamt ut, så vi tänkte inte mer på det.

Under vandringen mötte vi Paul. En herre i 70-årsåldern. Att vi började tala med honom berodde på en rent språklig omständighet. Längs vandringen hälsar alla pilgrimer varandra med orden:

Buen Camino

Det är ett sätt att önska varandra en god vandring. Vanligtvis svarar man med samma ord. Under vår vandring hade vi hört att några svarade

Igualmente

Men kunde vi börja använda detta svar? Hur stavades det? Vad betydde det? När vi hörde att Paul också sa så, frågade vi honom och han förklarade. Det betyder helt enkelt: Detsamma! Paul hade vandrat El Camino flera gånger och denna gång skulle han avsluta vandringen på sin 70-årsdag. Han frågade varifrån vi kom och vi sa att vi kommer från Sverige. Då blev han eld och lågor. Hans son och svärson skulle delta i Ironman i Kalmar 2021. Kände vi till Kalmar? Jo, det gjorde vi. Hustrun är ju född där. Då ville han genast fotografera oss och skicka ett MMS till sin son. Roligt! Paul skulle återkomma under vandringen.

Vi gick vidare efter detta möte. Vid ett annat tillfälle kom en ung kvinna med en läsplatta fram. Hon var utsänd av någon myndighet i Spanien för att ställa frågor till pilgrimer. Hustrun ställde upp på en intervju. Det fanns mängder av frågor. På en öppen fråga svarade hustrun att vi gärna skulle se fler öppna kyrkor och kanske kommunikation i kyrkorna på engelska, med oss som inte förstår spanska. Damen antecknade på sin läsplatta och vi gick vidare.

När vi närmade oss O Pedrouzo stod någon och delade ut flygblad. Det var en representant för den lokala församlingen. Lappen var skriver på engelska och var en inbjudan att delta i kvällens mässa. Tala om att hustrun blev bönhörd omedelbart. Meddelande underströk att församlingen väntar på oss och att kyrkan inte är ett museum utan en plats för bön. Fint!

Så välkomnande!

Denna dag gick vi genom stora Eukalyptusskogar. De är fina. Doftar friskt och liknar höga katedraler. Men vi förstod att de inte hör till naturen i denna del av Spanien. När Eukalyptusträden tar över dör undervegetationen och fåglarna tystnar. Tankarna gick iväg till kyrkliga miljöer som ibland blir på samma sätt. Det kan vara fantastiskt vackra kyrkor med höga pelare. Men de saknar liv. I överförd bemärkelse blir en mänsklig gemenskap där alla ska stå i räta rader sällan livgivande. Hellre då en blandad löv- och barrskog med alla slags träd.

Inte särskilt inbjudande.

Vi hade dessutom en helt egen utgång, varifrån vi såg kyrkan.

Vi närmade oss staden och den var verkligen modern. Vårt boende låg tydligen en bit utanför. När vi kom fram blev vi överväldigade. Det låg alldeles vid kyrkan vi nyss inbjudits till. Hotellet hade en fantastisk trädgård och rummet var inbjudande. Dessutom hade rummet ett namn:

O Cebreiro

Den ort, där vi börjat vår vandring. Det kändes som att komma hem. Vi hann precis beställa en sen lunch innan köket stängde och den var oerhört välsmakande. Därefter kunde vi vila i trädgården fram till mässan. Jag frågade prästen före mässan om vi lutheraner också kunde delta och det sa han ja till.

Kyrkan heter Santa Eulalia de Merida. Hon led martyrdöden under kejsare Diocletianus ca: 304 e v t. Tankarna går också till Dario Fos drama

Vi betalar inte, vi betalar inte

I detta burleska skådespel klär folk ut sig till den Heliga Eulalia med magen. Tror dock inte att just det har med saken att göra. Kyrkan kallas också

Iglesia de la Concha

Det betyder Pilgrimsmusslekyrkan. Framme i koret är ett enormt musselskal avbildat.

I kyrkan mötte vi i vanlig ordning våra vänner från Guatemala. Tänk att vi oberoende av varandra valt identiska dagsetapper. Efter mässan gick vi till hotellet i lagom tid för att äta lite tapas, när köket åter hade öppnat efter siestan. Ännu en fin dag längs vandringsleden.

Längst fram i koret - den stora pilgrimsmusslan.

El Camino – dag 7

Dagens vandring gick från Melide till Arzúa. Inte så långt. Runt 14 km. Vi var inne i några kyrkor under vandringen. Vi mötte våra vänner från Guatemala. Vi stannade och åt i vanlig ordning.

De flesta dagar vandrade vi tre pass under förmiddagen. Femtio minuters vandring och tio minuters vila. Inte minst för att med jämna mellanrum kunna ta av sig ryggsäcken, dricka vatten, kanske snöra upp kängorna och kolla efter eventuella skavsår. Efter de tre förmiddagspassen tog vi lunch och sedan ungefär lika många pass på eftermiddagen. Beroende på hur lång sträcka vi hade tänkt gå. Denna rytm har jag lärt mig under ett antal vandringar i Linköpings stift, tillsammans med bland andra Hans-Erik Lindström, som varit en inspiratör i den moderna pilgrimsrörelsen.

Högst upp på altartavlan går det att skymta bilden
av Santiago Matamoros.

När vi kom fram till Arzúa sökte vi upp kyrkan, som vi visste var speciell. Den var först stängd men senare på kvällen fanns det möjlighet att få sitt pass stämplat och det annonserades även för mässa. Dessvärre hade vi tidigare under eftermiddagen dragit igång ett tvättprojekt och eftersom luftfuktigheten gjorde att kläderna inte torkade, fick vi istället uppsöka en tvättinrättning och utnyttja deras torktumlare. Vi hann dock till kyrkan när mässan precis var slut och fick våra pass stämplade. Då kunde vi också titta på de två olika Jakobsbilder, som finns representerade i kyrkan, Igrexa de Santiago. I vår guidebok hade vi läst att den ena skulpturen, där Sankt Jakob är klädd som pilgrim, heter Santiago Peregrino. Den andra heter Santiago Matamoros. Där framställs han alltså som den som dödar morer. Morer kallas de muslimer som under perioden 700-1600 bebodde Andalusien, i södra Spanien.

Här börjar jag fundera över vår vandring. Varför ägnar vi ett antal veckor åt att först åka tåg och sedan fotvandra till det som sägs vara Sankt Jakobs grav? Vad är det hos denne Jakob, som gör att jag/vi liksom hundratusentals pilgrimer vill göra denna vallfärd? Det är ju absolut inte för att han beskrivs som mor-dödare.

I ett avsnitt av historiebloggen skriver Dick Harrison om Jakob och det ger mig lite tankegods. Han svarar på frågan:

Hur hamnade Sankt Jakob i Santiago de Compostella

Sammanfattningsvis talar vi alltså om Jakob den äldre, som var bror till Johannes. De båda kallas för Sebedaios söner. På denna vandring får jag dessutom lära mig att deras mamma heter Salome. Till henne vill jag återkomma. Dick Harrison menar att många städer i Europa sökte knyta ett helgon till sin stad. Ett exempel är Maria Magdalena, som sägs ha flyttat till Frankrike och dött i antingen Bourgogne och Provence. Detta känner vi igen från Dan Browns bok Da Vinci-koden.

Harrison skriver att det uppstod en tro att Jakob före sin död predikat i Spanien. Efter hans martyrdöd i det Heliga landet, ska kroppen på ett mirakulöst sätt ha transporterats tillbaka till Spanien. Harrison beskriver:

… tack vare Guds änglar och en gudomlig vind tog den sig tvärs över Medelhavet och ända till Galicien i en båt utan roder.

Jakob den äldre är den enda av de tolv, som dör martyrdöden enligt Nya testamentet. Enligt Apostlagärningarna 12:2 lät Herodes halshugga honom. Under kriget mot morerna ska den sedan länge döde Jakob ha ingripit på spanjorernas sida. Det var då han fick sitt andra namn.

Detta är legender. Men Sankt Jakob har blivit Spaniens nationalhelgon. Här skulle jag vilja veta mer. Hur ser kristna i Spanien i dag på den destruktiva sidan som givits Jakob? Att Jakob sägs ha försvarat landet mot inkräktare, spelar det en roll i varför människor idag färdas till hans grav?

  

På samma altartavla, i kyrkan i Arzúa, finns också
Santiago Peregrino. Sankt Jakob, pilgrimen. Det
känns betydligt bättre att identifiera sig med honom.

Här ska ingen förhäva sig. Sankt Olav, vars grav i Trondheim också utgör en viktig vallfartsort, var en krigarkung. Likaså Sankt Erik, som ligger begravd i Uppsala Domkyrka. Att förneka dessa förhållanden, skulle vara att bli historielös. Frågan är däremot: hur förhåller vi oss till detta idag?

Hustrun och jag vandrade alltså till Jakobs grav. Frågan hänger fortfarande i luften. Varför det?

När jag funderar över dessa ting, konstaterar jag att notisen om Jakobs död i Apostlagärningarna 12:1-2, till skillnad från senare legendbildning, är saklig och kort.

Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror …

Detta är en verklighet fortfarande. Kristna på många håll i världen dör för sin tro. Ja, det är för den delen inte bara kristna, som förföljs för sin tro eller övertygelse. Och människor med makt, som Herodes, använder än idag svärdet, på ett orättfärdigt sätt. Därmed blir Jakob den äldre, som han kallas, för att skilja honom från en annan av de tolv, Jakob, Alfaios son, en förebild. Han var beredd att gå i döden för sin tro på Kristus. Jag betvivlar inte att många av de andra i kretsen kring Jesus också blev avrättade. Men det är något speciellt med Jakob, vars avrättning faktiskt nämns i Bibeln.

Samtidigt blir dessa två Jakobsbilder en spegel som vi kan hålla upp framför vår egen person. Jag vill ju gärna framstå som god och mild men även hos mig finns destruktiva stråk. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad gör jag med de delar av mitt liv som jag inte är stolt över?