Själviskheten breder ut sig

Denna bloggpost handlar om flyktingkrisen i Syrien och Coronaviruset. Två stora kriser i världen. Människor drabbas. Antingen tvingas de på flykt eller hålls de inlåsta. Två till synes motsägelsefulla skeenden. Vissa ger sig iväg. Andra får inte röra på sig.

Mitt perspektiv är detta. När jag hör nyhetsrapportering om dessa kriser saknas till stora delar omsorgen om dem som drabbas. På samma sätt när politiker och andra kommenterar.

Jag börjar med flyktingsituationen på gränsen mellan Syrien och Grekland. SvT beskriver först hur migrationsminister Morgan Johansson ser på saken. Såhär skriver alltså SvT:

Migrationsministern bedömer dock att risken för en ny flyktingkris likt år 2015 är låg.
”Situationen i EU och Sverige ser annorlunda ut. Sverige har en annan lagstiftning och det är svårare för människor att ta sig genom Europa i dag”, skriver Morgan Johansson.
”Vid många gränsövergångar i Europa finns det nu gränskontroller och även Sverige har sedan 2015 inre gränskontroller”, skriver han.

På samma sätt beskrivs Ulf Kristerssons reaktion:

Moderatledaren Ulf Kristersson säger att det viktigaste nu är att hålla EU:s yttre gräns.
– Det allra viktigaste är att gränskontrollen fungerar. Om gränsen öppnas kommer vi att ha väldigt många människor som tar sig norrut i Europa och det är inte lösningen på det här problemet, säger han till SVT Nyheter.
EU-kommissionen och EU:s gränskontrollmyndighet behöver stötta Grekland och Bulgarien i arbetet, säger Kristersson.

Kanske har jag missat något. Men jag hör väldigt sällan att våra förtroendevalda uttrycker medkänsla för de människor som flyr. Det viktigaste just nu måste väl vara att hjälpa dem? Att få slut på kriget i Syrien? Det är naturligtvis inte enkelt men likafullt det viktigaste.

Det vore såklart fruktansvärt om Coronaviruset sprids vilt i världen. Men samtidigt insjuknar människor och en del dör. Det är väl de som har det värst? Ikväll såg vi en australiensk dokumentär om Coronaviruset. Det handlar till 95% om de människor som drabbas inne i Kina. Allra sist kommenteras frågan om att hindra smittan från att spridas i världen. Avsnittet är 46 minuter långt men väl värt att se. Visst ska vi göra allt för att inte smittan ska spridas. Men värst drabbade idag är väl ändå de människor som är sjuka och döende? Samt deras anhöriga.

Två framtänder och en ros som doftar salighet

Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.

Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens hörna är placerad långt fram, nära altaret.

Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi också bad för i en väl genomarbetad förbön.

Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok av Walter Brueggemann, som heter:

The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word

Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder, metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot det som han kallar för

Prose reductionism

Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?

Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag – adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i Östra Aleppo.

Bana Alabed och hennes mor Fatemah

Bana Alabed är sju år och har ett twitterkonto. Såhär beskrivs kontot:

Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.

Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge uttryck för både klagan och hopp.

En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från Bana den 8 december:

Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.

Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.

Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar vi inkarnationens mysterium.

Gud med oss.

Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag med människor i alla tider:

Hosianna!

Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!

Så mycket våld

Detta blir en kort bloggpost.

Går det att värdera terror? Är det inte alltid fruktansvärt? Jag har bloggat om de tolv på tidningsredaktionen i Paris. Satirtecknarna och poliserna. Jag har även kommenterat de fyra judiska kunderna i en kosherbutik. Jag jämför inte. Jag uttrycker min avsky. Dåden i Paris skedde 7 och 9 januari.

Den 3 januari skedde ett annat terrordåd. I Baga i norra Nigeria. DN tror att upp emot 2 000 personer kan dödats av Boko Haram.

Vad jag förstår vill även Boko Haram utropa en egen stat. Ett kalifat. Som Isis. Skrämmande.

Jag har ingen uppfattning om hur många som dör i Syrien och Irak. Hur många dör i konflikten Israel-Palestina?

Om några veckor börjar det akademiska året. Några studenter från Paris, Syrien, Irak, Israel eller Palestina möter jag inte. Men några kommer från Nigeria, det vet jag.