Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Sammanträffanden

Idag är det en palindromdag. 20200202 kan läsas både framifrån och bakifrån. Med samma resultat. Förra gången det inträffade var den 11 november 1111. Osäkert om någon brydde sig på den tiden. Förmodligen skrevs datum annorlunda. Oavsett vilket är ju dagens datum endast ett siffermässigt sammanträffande. I övrigt påverkas vi inte särskilt av detta sakförhållande. Mer än att det roar människor med matematisk hjärna. Som mig.

Två präster som haft glädjen att bo och verka i
Bastuträsk. Inte alla förunnat!

Något annat som roade mig idag var när jag sammanträffade med en kollega i kyrkan. Torbjörn Bolander var en gång präst i Bastuträsk. Det har även jag varit. Torbjörn ledde högmässan i Vallby utanför Enköping, dit vi hade sökt oss denna Kyndelmässodag. Att möta Torbjörn fick mig att tänka på två saker.

Dels min egen dopdag, som vi brukar fira just på kyndelsmässodagen. Jag döptes den 5 februari 1961 i Mariakyrkan i Sigtuna. Det skedde under Kyndelmässohelgen det året. Den som döpte mig var Per-David Eby, vars far – Hilmer Eby – också hade varit präst i Bastuträsk. Ytterligare ett sammanträffande denna dag.

Nu råkar det också vara på det sättet att Torbjörn och hans hustru Katrin är gudföräldrar till vår yngste son. (De är inte de enda. Yngste sonen fick fyra gudföräldrar). Det passar ju att träffa sin yngste sons gudfar på sin egen dopdag. Men det passar särskilt bra denna gång. Idag blev nämligen yngste sonen själv gudfar för första gången. Goda vänner som blivit föräldrar hade tillfrågat honom och dopet skedde idag, i Kalmartrakten.

Yngste sonen har också en hjärna som gillar siffror. Den är skarpare än min. Åtminstone vad gäller det numeriska. Jag tror att han uppskattar att bli gudfar just denna dag.

Epilog:

När jag var präst i Bastuträsk hade jag en konfirmand, som kom in i Guinness rekordbok med världens längsta palindrom. Det är kanske inte ett ord som jag använder dagligen men ganska roligt:

Dallas-mygel-madam-legym-sallad

Sommar och anslagstavlor

Tre dagordningar till olika årsmöten. Och så en
Bamsestig, där t ex farmor bor uppe på en stor sten.

Semestern lider mot sitt slut. Den har tillbringats i sommarstugan med avbrott för en och annan utflykt. Med tanke på värmen visade det sig vara ett klokt beslut att mestadels ligga still.

I början av vår sedvanliga vistelse i stugan brukar vi bevista en rad årsmöten. Det rör sig numer om tre stycken. Dels är det vägsamfälligheten. Den inbegriper fastighetsägarna i stugområdet samt en del bönder och andra åretruntboende. Det är oftast en lugn och städad tillställning. Bland de stora ämnena vid årets möte var just mötesplatser – fast rent fysiska sådana – och vägbulor.

Någon dag senare var det dags för sommarstugeföreningen. Den organiserar midsommarfirande och grillfest (som i år blev en picknick, p g a eldningsförbudet). Den utgör också ett forum för andra gemensamma frågor. Exempelvis de årligen återkommande städdagarna. När årsmötet var klart städade vi gemensamt upp efter midsommarfirandet. Kulörta lyktor skruvade ur sina fästen och placerades i sina kartonger i väntan på nästa midsommarafton. Björkar lades på en hög i väntan på uppeldning och bänkar bars ner till båtbryggorna. Där vidtog sedan årsmöte nummer tre. Bryggföreningen. Det går att beskriva dessa föreningar som en slags rysk gumma. Vägsamfälligheten är den största. Bryggföreningen den minsta enheten.

Kallelser till dessa möten sker numer via mejl. Men anslagstavlan fyller också en viktig funktion. Som synes på fotografiet trängs de tre dagordningarna med den bamsepromenad som en lekfull mor-/farfar gjort i terrängen för egna och andras telningar.

På utflykt i Mobergland.

Vid en av utfärderna, som skedde i Vilhelm Mobergs fotspår, såg vi andra anslagstavlor. Självklart fastnade jag för missionsauktionen i Algutsboda. Men det som mest ådrog sig min uppmärksamhet var den utplacerade häftapparaten. Den talar sitt tydliga språk. En artefakt som signalerar demokrati, offentlighet och tillit i skön förening.

När jag var nyprästvigd och arbetade i Bastuträsk minns jag hur Elly, kyrkoskrivaren, varje vecka förfärdigade affischer, som anslogs på lämpliga anslagstavlor. Jag kan närapå framkalla ett doftminne av den omisskännliga spritpennelukt som uppstod i skrivandets stund. Jag vill dock minnas att hon medförde egen häftapparat, alternativt egna häftstift.

Nu kommunicerar vi med digitala verktyg och det är gott så. Men vad går upp emot en gammal anslagstavla?

Inte minst gillar jag inbjudan till missionsauktion i Algutsboda. Den äger rum
lördagen den 18 november, så skriv upp det i almanackan nu.

Ett underbart exempel på tillit och offentlighet.

När jag var liten ….

Dopfunten i Eastwood kom inte
till användning idag.

Idag är det min dopdag. Jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna för 53 år sedan. Kyndelsmässodagen 1961. Det var Per-David Eby som döpte mig. Han hade vuxit upp i Bastuträsk, där jag fick min första prästtjänst. Märkligt!

Dagens gudstjänst firade vi i vår församlingskyrka i Eastwood. Det var 4:e söndagen i Trettondedagstiden och inget annat. (Kyndelsmäss gör sig inte så bra mitt i sommaren!) En kvinna i kyrkorådet ledde gudstjänsten och predikade. Det var många barn – ett helt gäng från den lutherska kommuniteten Kenosis, där tre ordenssystrar driver ett barnhem. Fint! Sången var kraftfull. Hur kan så mycket sång komma ut ur små, taniga barn? Mäktigt!

Mot slutet gick hustrun fram och berättade för församlingen att det var min dopdag och sedan fick alla vara med och göra rörelserna i den sång vi alltid sjunger hemma hos oss, när vi firar varandras dopdagar (mel. Jesus för världen):

När jag var liten, bara så här,bars jag till dopet, som Jesus lär.Jesus då tog mig upp i sin famn,signade mig och gav mig sitt namn!
 

När jag blir större, kanske så här.Vill han mig leda, som bibeln lär.Om jag än faller, lyfter han mig,tar mig i handen närmare sig.

Det är gott att känna till sin dopdag. Det är en faktiskt händelse att återvända till i sin meditation över vad det innebär att vara kristen. Att veta att jag rent objektivt är döpt blir en grund att stå på. Mig hjälper det mycket! Att dessutom få fira ytterligare en bemärkelsedag skadar inte.

En sjömansvisa

Vi var ute på sommarstället och hämtade ved. I bilen hem sjunger svärföräldrarna en låt av ingen mindre än Prins Wilhelm. Den heter rätt och slätt: En sjömansvisa. Har det att göra med sonen? Vet inte, men så här lyder den och mot slutet figurerar även en slug präst.

I hamnen låg briggen
och speglade riggen
i vågornas glittrande lek.
Men lättermatrosen
ombord, var om nosen
och kinden så underligt blek.
Ty nu bar det ut
på seglats och var slut
på det lustiga livet i hamn,
men dansen på logen
och skrålet på krogen
och flickornas längtande famn.

Ja, nu fick hon vänta,
hans blåögda jänta,
tills skeppet kom åter härnäst.
Då skulle med gamman
de vigas tillsamman
i kyrkan med psalmbok och präst.
Ty så blev det svuret
en afton i Furet
vid dragspelets trånande låt,
när fästefolkskyssen
han fick, innan kryssen
och sjön skulle skilja dem åt.

Nu seglade skutan till fjärran land
och blev borta i långa år,
men lättermatrosen gav bort sin hand
åt en flicka med korpsvart hår.
Hemma hans jänta gick sörjande kring
och väntade troget sin vän.
Då kom där en hälsning, ett brev, en ring,
fast själv kom han aldrig igen.
Men prästen, som skulle ha vigt de tu,
drog i stället på giljarefärd,
och Furet har nu fått en prästgårdsfru,
som är lycklig och nöjd med sin värld.
Håll därför aldrig en jänta för kär
och aldrig en lättermatros.
Ty hon vet så sällan vad kärlek är
och han, ja han seglar sin kos.

Sången påminner mig om en historia jag hörde i Bastuträsk.

Det sades att en präst i grannpastoratet, Kalvträsk, på väg till kyrkan en söndagsmorgon, fick se en av sina konfirmander med gevär i handen på väg ut i skogen. Prästen frågar vart han ska och ynglingen berättar att han sett en kanin och ska ut och skjuta den. Prästen tillrättavisar honom, och säger att han i stället borde gå i kyrkan, vilket den lydige ynglingen gör. Efter högmässan går pojken ut i skogen för att skjuta sin kanin men möter då prästen, som hunnit före och redan skjutit kaninen.
Flera år senare knackar det på dörren till prästgården. Det är samme yngling som vill ta ut lysning. Prästen frågar om han får bli vigselförrättare men ynglingen säger att de ska gifta sig i grannpastoratet med en annan präst. När prästen frågar varför, svarar ynglingen: Jag har inte glömt hur det gick med kaninen.

Kebnekaise-expeditionen 4

Kristina och jag klev upp och gjorde i ordning tårtan. Vispgrädde hade vi med i en sådan där speciell "sprayburk". Nu skulle vi sjunga för Mats, som fyllde år. Amanda hade gett mig ett stearin-ljus, som jag skulle tända. Jag försökte göra det utanför kupén men det slocknade och veken började ryka. Då fick jag se branddetektorn rakt ovanför mitt huvud. Underbart, tänkte jag, nu går larmet, tåget stoppas och här står vi och säger som musen på julafton:
- Öööh, har den äran!
Men inget hände! Vi öppnade kupédörren, där de andra var vakna och så sjöng vi för Mats och överlämnade lite små presenter, i form av presentkort. När vi sedan fixat fram frukost och ätit den, var det roligt att kalasa på tårta och vispgrädde, på tåget.



Strax efter stannade vi i Bastuträsk, där vi bodde åren 1987-1992. Alla utom Amanda är födda där, eller i Skellefteå, närmare bestämt, där BB ligger. Kristina och jag gick av tåget, för fotograferinge. Vi såg inga bekanta! Så hade vi alltså varit i Kalmar, Aneby, Uppsala och Bastuträsk under loppet av ett dygn. (Fattades bara Bloemfontein, men dit blir det svårt att åka tåg!)