Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Bo Nylunds begravning

Idag har jag varit på begravningsgudstjänst i Uppsala Domkyrka. Det var min gamla religionskunskapslärare, Bo Nylund, som begravdes. Domkyrkan var på inte sätt full men det var ändå många där. Jag förstod att de som först gick fram för att ta avsked, var släktingar. Jag kände igen en del kyrkfolk och sedan var det många, som jag tror fått stöd av Bo genom hans arbete i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala.

Förre ärkebiskopen, Anders Wejryd, ledde gudstjänsten. Han berättade att Bo valt psalmer och musik samt även vilket bibelord som griftetalet skulle utgå från:

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje (Matt 2:10).

Det passar ju bra i tiden mellan jul och trettondedag jul. Anders griftetal var balanserat. Det handlade förstås om Bo och hans liv men i lika stor utsträckning om den kristna tron. På ett mycket konkret sätt. Det som starkast grep tag i mig var när Anders lade ut texten kring de vise männen (eller de österländska stjärntydarna). När de följde stjärnan, så ledde den bort från kungapalatsen till den enkla plats där Jesus fötts. Så var Bo Nylunds liv. Anders underströk att han valde att följa stjärnan bort från kyrklig tjänst för att bli lärare åt gymnasielever, inte minst på Fyrisskolan, som är ett tekniskt gymnasium i Uppsala.

Inför skrivandet av denna bloggpost sökte jag efter Bo Nylunds wikipediasida. Och insåg att ingen skrivit någon sådan. Överhuvudtaget är det sparsamt med information om Bo på nätet. Så typiskt på något sätt. Denne gigant vad gäller teologi, filosofi och medmänsklighet har alltid arbetat i det tysta.

Jag har själv skrivit två bloggposter om Bo. Den ena efter ett besök han gjorde på Svenska kyrkans Utbildningsinstitut. Länken kommer här. Den andra i samband med att vi var på årsmöte med Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Här är länken.

Det jag inte berättat i någon av mina tidigare bloggposter hände på slutet av 1970-talet. Jag gick på Fjellstedtska skolan. Under de tre år jag var elev där stödde vi ett projekt i Indien genom Svenska Kyrkans Mission (SKM). Genom operation dagsverke och loppmarknader samlade vi in 30 000 kronor på tre år. Det var ett stort engagemang på skolan för detta. Projektet handlade om att ge arbetslösa en framtid.

Inför loppmarknaderna delade vi ut lappar i olika lägenheter, för att ett par dagar senare komma tillbaka och hämta det som människor ville skänka. När väl loppmarknaden ägde rum var det full fart i skolan. Filmvisning och våffelservering på nedre botten och försäljning på våning två.

Nåväl. Vi hade lagt lappar på Luthagen och så kom vi två dagar senare för att hämta saker. Vi ringde på alla dörrar och ur en dörr kom Bo Nylund. Han hade glömt bort lappen men ville absolut skänka något. Jag såg in i lägenheten. Där fanns verkligen inte många saker. Oerhört enkelt möblerat. Bo kliade sig i huvudet och undrade om det fanns något han kunde avvara. Så sken han upp och hämtade en antik telefon. En riktig klenod. Han förklarade att det var ett arvegods men att han helt klart kunde avvara den. Jag försökte hindra honom men då underströk han att gymnasieelevers engagemang för människor i en annan världsdel var betydligt viktigare än en gammal telefon.

Vi gick till i en antikvitetsaffär och fick den värderad, satte in en annons och fick flera anbud. Jag vill minnas att den inbringade en ansenlig summa.

För mig är det ett märkligt sammanträffande att Bo Nylund och Desmond Tutu begravs så nära inpå varandra. Tutu föddes 7 oktober 1931 och Bo den 15 februari 1932. Nästan jämnåriga. Två förebilder. Den ene världsberömd, den andra en doldis. Men som representanter för en kristendom som har med rättvisa att göra, ser jag samma resning hos dem båda.

De psalmer vi sjöng var 271 (Närmare Gud till dig), 324:5-8 (Vid evighetens brunnar står livets träd i blom) och 190 (Bred dina vida vingar). Vi hörde Händels Largo och Bachs Air på orgel. Stefan Parkman var sångsolist. Han sjöng I himmelen, I himmelen på en melodi från Skattungsbyn och inledningsvis Döden tänkte jag mig så. Text av Bo Setterlind och musik Gunnar Hahn.

El Camino – dag 4

Ungefär halv sex vaknade jag av att röster hördes utanför dörren. Jag steg upp och hann precis säga hej då till de fyra slovenskorna. Julia, från Ryssland, hade förmodligen redan gått, för efter det var vi ensamma på vårt albergue. Sånär som på innehavaren/föreståndaren. Vi frapperades av hur tidigt en del pilgrimer började sin vandring på morgonen. Men de som vandrar 800 km måste förmodligen hinna med runt 30 km per dygn. En del hade gått 40 km vissa dagar. Vi var tacksamma för vår något mer modesta planering med 160 km på 9 dygn. Det skulle innebära knappt 20 km om dagen och det var lagom. När jag sa hej till Mosca tackade hon för frukten. Varsågod, sa jag, men förstod inte riktigt vad hon menade. När vi åt frukost förstod vi att Julia hade lämnat frukt till oss andra och skrivit en lapp. På baksidan hade slovenskorna skrivit sin hälsning.

Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss
vid frukostbordet.

På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader.

När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!

Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.

En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe.

Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande!

Det var inte så ofta, som det var så här brant.

Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta. Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.

Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten. Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron. Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de Malta.

Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.

Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju
sett begravningsbilen.

När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:

Det är begravning.

Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.

Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner, att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.

Svärföräldrarnas bröllopsjubileum

Ovanpå kassettbandspelaren är julkrubban placerad. Fint!

Traditionsenligt är vi på plats för att fira svärfadrens och svärmodrens bröllopsdag. Detta år nummer 63 i ordningen. Någon gång under dagen sätter de sig - varje år - och lyssnar till en ljudupptagning från dagen det begav sig. De gifte sig i Järstorps kyrka i närheten av Jönköping och bröllopsfesten avhölls i brudens föräldrahem, Berg.

Tanken var ett större kalas men eftersom svärmodrens far, Bernhard, hade gått ur tiden någon månad tidigare, fick det bli ett mindre format. Han begravdes den andra lysningsdagen. Därför fick även brudens mor, Anna-Lisa, hålla tal till de nygifta. En del av talet innehåller berättelsen om Ugglemor. Hennes ungar är vackrast i hela skogen, förtäljer den nyblivna brudens moder och tillägger, att det nu är hon som är Ugglemor. (Svärfadren sa samma sak till oss i sitt välkomsttal, när vi gifte oss för snart 35 år sedan.)

Talet 1955 avslutades med följande bön:

Jesus giv oss fröjd och lycka

De lyssnar även på brudgummens fader, Ernst på Kullen, som berättar om sin sons bedrifter och understryker att det värsta var de år han låg i flottan. När väl mina svärföräldrar lyssnat även på detta tal säger de samfällt:

Nu har vi hört det viktigaste

Ja, så kan det gå till att vårda ett äktenskap.

Eftersom ljudkvalitén är så dålig har jag nu tagit kontakt med ett företag, som kanske kan ”tvätta bort” knaster och brus. Antingen från kassettbandet eller, om vi hittar det, från magnettråden. I så fall kanske svärföräldrarna kan få lyssna till Anna-Lisa och Ernst utan knaster nästa år. Det vore väl en nåd att stilla bedja om. Anna-Lisa var född 1890 och Ernst föddes 1894.

Lars-Åke, min gudfar.

Sista gången vi möttes var i somras.
Lars-Åke hade alltid en glimt i ögat.

Om några timmar begravs min gudfar, Lars-Åke. Så länge jag kan minnas har han funnits i mitt liv. Min barndoms somrar tillbringade vi på hans och gudmor Maj-Britts sommarställe: Nävesta. En idyll och framför allt en stor möjlighet för vår familj att få uppleva semester med guldkant.

Min far omskolade sig (det hette nog så på den tiden) till präst åren 1962-65 och det fanns inga studielån. Vi hade en materiellt sett fattig tid men vi brukar kalla dessa år för våra rika år. Andra saker blev viktiga.

Tack vare Lars-Åke och Maj-Britt och deras generositet, fick vi uppleva fantastiska somrar. Alltid tävlingar och bus. Vi letade godis och vi spelade boccia. Ja, det var fint.

Lars-Åke, som var revisor och VD för en egen revisionsbyrå: Konsulterande byrån AB, gjorde sedan ungefär som far och omskolade sig han också till präst, 50 år fyllda om jag inte minns fel.

När han gick i pension hade han den inte alltför ansspråksfulla titeln:

Kyrkoadjunkt

Det är en titel som inte finns längre. Kanske säger det något om Svenska kyrkan och hierarkier. Lars-Åke hade ingen önskan att göra karriär. Han ville vara präst fullt ut.

Han var också den som blev vår vigselpräst, när vi gifte oss i Kalmar 1984.

I hans dödsannons står det:

... har styrkt av Altarets Heliga Sakrament, nått fram till livets vattenkällor.

Samma kväll som han dog, firades också mässa på hans sjukrum, så klart tillsammans med gudmor Maj-Britt. Precis som vi fick göra med vår mor, kvällen innan hon dog, 1999.

Jag är tacksam över att två av mina syskon har möjlighet att vara med på begravningsmässan i Olaus Petri kyrka i Örebro idag, den 11 mars, klockan 13.00.

Jag kommer att närvara med hela min person, trots att jag rent rumsligt är långt bort. Jag är med i mina tankar och i min bön. Och jag är med i stor tacksamhet över att ha fått ha Lars-Åke som gudfar i alla dessa år.

                                                                                                                                              

SvD Brännpunkt, religionsfrihet och döden

Äldsta dottern och jag reagerade som jag skrivit i en tidigare bloggpost på en debattartikel, som var publicerad på Brännpunkt i fredags. Vi skrev ett svar och idag la SvD upp den. På första sidan! Vår replik går att läsa här.

Utgångspunkten för Sara Pellvings debattartikel var att farfars anhöriga måste få slippa för mycket tal om Gud vid en kyrklig begravning. Den utgick alltså från att farfar (och många andra – 81% av alla begravningar) inte vill att begravningsgudstjänsten (om den nu ändå sker i en kyrka och leds av en präst) ska handla om Gud.

Min far, dotterns farfar, begravdes för drygt en månad sedan. Det var en begravningsgudstjänst i en kyrka. Prästen (inte jag) talade om far och om Gud. Allt annat hade varit ytterst märkligt. Far var under en stor del av sitt liv präst. Kristen betyldigt längre. Men innan han blev präst var han också journalist. Husorganet var Svenska Dagbladet. Därför känns det nästan lite högtidligt att vårt inlägg publicerades på Alla Själars dag i just Svenska Dagbladets nätupplaga.

Ändå handlar det inte om far i första hand utan om varje människas rätt att få bli respekterad för sin tro. Det gäller muslimen, juden, hindun, ateisten och alla andra. Men det gäller även den som är kristen. Om 81 % valt att ha begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan kunde det kanske bero på att de ville ha det just så! Det var detta vi reagerade på. (Samt en del annat, som går att läsa i vår replik!)

Allhelgonahelgen och den fria viljan

Svenska dagbladet publicerade en debattartikel igår. Rubriken var:

Låt inte den avlidne få en biroll

Den borgerliga begravningsofficianten Sara Pellving har synpunkter på kyrkliga begravningar. Äldsta dottern och jag har precis skrivit en replik och mejlat till Svenska dagbladet. Det ska bli spännande att se om den kommer med. Vi tycker att den är bra!

Om Svenska Dagbladet missar denna chans kommer inlägget att publiceras på denna blogg inom kort. Om den publiceras på nätet länkar jag.

Att mista sina föräldrar

Imorgon, för tre veckor sedan, dog far. Det skedde inte på något dramatiskt sätt. Han dog i sin egen säng ganska precis vid midnatt. Han hade hunnit fylla 90 år och det är som en 100-årig kvinna i Västerbotten en gång sa till mig:

Unga människor kan dö men gamla människor måste dö.

När jag på morgonen fick veta det, satte jag mig i bilen och körde de tre timmarna till västkusten. Vi gjorde i ordning far. Vi la honom, iklädd prästkläder, i en kista. Den barnsligt trosvissa tanken var och är att det finns en fortsättning. En himmelsk gudstjänst, där far kan fortsätta som präst.

Varför gör vi ordning våra döda inför begravningen? Vi gör det på olika sätt i olika kulturer. I den traditionella Zulu-kulturen läggs de döda upp och ner - i fosterställning - eftersom de då lättare kan återfödas i förfädernas värld, som finns som en spegelbild till vår värld. I andra traditioner och kulturer gör man annorlunda. Men i de flesta sammanhang gör man något.

Det är starkt att få göra i ordning sin egen förälder. Tvätta och klä i den sista dräkten. Jag var med och gjorde det med mor och det var viktigt att få göra det också med far. Det var viktigt för mig att få sörja med mina händer och med min kropp.

Imorgon blir det begravningsgudstjänst och gravsättningen sker på måndag. Då lägger vi far i samma grav som mor. Då kommer vi – på afrikanskt vis – få möjlighet att lägga en spade jord i graven. Vi fyller den inte, det gör personalen på kyrkogården, men vi är med. Även det ett sätt att sörja med kroppen.

Det är inte så långsökt att något afrikanskt finns med kring fars begravning. På 1960-talet arbetade han för Svenska kyrkohjälpen och reste bland annat i Östafrika. Om detta pratade vi det sista samtalet vi hade förra månaden. Jag inser att jag borde frågat mer. Gör man inte alltid det, när det är för sent att ställa fler frågor?

Tiden mellan dödsfall och gravsättning ska enligt en ändring i begravningslagen inte överstiga en månad. I många andra delar av världen sker det inom en vecka. Det är nog bra att det satts en gräns. För tiden mellan dödsfall och begravning är speciell. Själva bearbetningen – sorgearbetet – går in i en annan fas när begravningen varit. Så känns det påtagligt för mig just nu. Jag vet inte hur min väg i detta kommer att se ut. Är man yngst i en syskonskara, som jag är, blir det inte lika dramatiskt att nu tillhöra den äldsta generationen. Jag är ju ändå yngst! Men det är naturligtvis speciellt att inte längre ha sin far och mor i livet.

Detta delar jag med många andra. Med dem som mist sina föräldrar men också på ett sätt med dem som har föräldrar, som av olika skäl inte finns där eller ställer upp. I någon mening får varje människa uppleva mer eller mindre av detta. Föräldrar är inte supermänniskor. Ibland räcker de/vi inte till. Det betyder ju att livet är ett ständigt sorgearbete. Hela tiden får vi arbeta med vår besvikelse – stor eller liten. Men när nu mina föräldrar definitivt inte finns kvar i världen sker något annat. Att det är naturligt, det vet jag. Vad det kommer att göra med mig, vet jag inte.

Jag finner dock styrka i Gudsgemenskapen. Min tro och erfarenhet sedan mor dog, är att Guds rike går rakt genom tid och rum. Därför är de inte borta utan kanske snarare hemma. Därför fanns i dödsannonsen, utöver korset - som var självklart också scouternas internationella symbol med betydelsen: Jag har kommit hem!

Kysst - på munnen!

Det är inte varje söndag, som jag hamnar mitt emellan två damer på kyrkkaffet, som visar sig vara inställda på pusskalas. Den ena höll en mössa framför våra ansikten och så fick jag en stor, blöt puss nästan mitt på munnen. Den andra tog resolut min hand och satte den i sin midja, farligt nära bysten.

Allt detta besågs av kyrkkaffegästerna och jag tvingades be dem låta bli att avslöja det hela för hustrun.

- Men då måste Du torka bort läppstiftet från kinden, blev svaret från en av församlingsborna.

Hur kunde detta ske? Jo, vi hade besök av 'Ryska sången' i högmässan. En fem personer stark kör med enorma röstresurser. I högmässam sjöng de fyra sånger, som verkade hämtade ur den ryskortodoxa liturgin. Mycket allvarsamma men samtidigt vackert och mättat av spiritualitet.

Men på kyrkkaffet dök de in i folkdräkter och det andliga byttes mot det burleska. Jag drogs fram till en rad stolar och där utspelade sig det ovan nämnda. Under ivrigt sjungande. Förmodligen handlade sången om två damer som slåss om en karl (och jag fick rollen som karln). Men kul var det!

I högmässan var det dessutom dop och ganska välfyllt blev det en vanlig sommarsöndag. Det är något speciellt att få arbeta så här års. Mycket jobb men också mycket trevnad. Fredagens begravning, övergick i lördagens två dop och en vigsel. Söndag högmässa med dop, ytterligare en dopgudstjänst, fotbollsspel på Fredrikskans, där vi var tre präster, som såg till att domkyrkans konfirmander fick stryk av präst- och ledarlaget. Sedan en kvällsmässa i domkyrkan och imorgon blir det först begravning och på kvällen håller jag ett föredrag i sommarteologiserien: 'Samkönade vigslar - problem eller möjlighet.' Jag undrar vad mina ryska flickvänner från Kaliningrad skulle säga om det?

Tillfälligt trött på studier

Förr eller senare blir det tröttsamt att sitta med näsan i en massa texter från andra sidan jordklotet om hur en kristen rörelse kritiserar eller inte kritiserar statsmakterna. (Som ju är en aspekt av den profetiska rösten!)

Så tankarna far iväg åt andra håll. Ett sådant håll är t ex hur Svenska kyrkan förhåller sig till staten. Nu tänker jag inte på den mest aktuella frågan om vigselrätt och könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är ju en fråga som bara gäller en del. Alla gifter sig nämligen inte!

Men förr eller senare ska alla begravas. Jag tänker inte på begravningsgudstjänsten, för den är frivillig. Jag tänker på att alla (undantagslöst) en dag ska dö och att kroppen på något sätt ska hanteras.

Svenska kyrkan sköter sedan 2000 begravningsverksamheten åt samhället. (Med undantag av Stockholms och Tranås kommuner!) Redan innan kyrkans skiljande från staten skötte Svenska kyrkan detta men då var ju kyrkan och staten ett, så förhållandet måste uttryckas annorlunda efter 2000. Vad tycker jag om att vi gör det? Jo, det är väl bra. Men är det bästa tänkbara sätt? Det tror jag inte. Jag vill se en annan ordning. Av flera skäl. Först ska jag berätta hur jag vill att det ska vara och sedan varför.

Hur skulle en annan organisation av begravningsverksamheten kunna se ut?
Som jag ser det borde begravningsverksamheten göras mer mångkulturell och mångreligiös. Det är ohållbart att människor som inte har någon som helst religiös tro, ska begravas på en kyrkogård. Det är inte respektfullt! Sedan har vi andra religionsutövare, som också tvingas ligga på kyrkogårdar. Inte heller det är optimalt!

Staten borde ha religiöst och kulturellt neutrala begravningsplatser eller överlåta åt andra aktörer att sköta begravningsverksamheten. Jag tror på det senare. Jag menar att olika grupper (trossamfund, hembygdsföreningar m fl) kunde få anlägga egna begravningsplatser. Då får var och en vila i det sammanhang som känns bäst för honom eller henne.

Varför vill jag ha en annan organisation av begravningsverksamheten?
1) Mitt första skäl handlar egentligen om något helt annat. Jag måste vara ärlig och deklarera det. Jag menar att Staten håller på att lura Svenska kyrkan. Staten försvårar för Svenska kyrkan på en rad områden. T ex när det gäller folkbokföringen. Förslaget är att församlingsbegreppet stryks. Minsta enhet ska bli fastigheten. Detta kommer att fördyra upptagandet av kyrkoavgifter till Svenska kyrkan med hundratals miljoner enligt Kyrkans Tidning. En annan försämring är att beskattningen av kyrkans fonder förändras. En tredje är att den kyrkoantikvariska ersättningen urholkas.

Nu ska även begravningsverksamheten anpassas efter statens behov. Att alla i samma kommun ska ha samma begravningsavgift är väl OK men varför bara i samma kommun? Varför inte i hela landet? Därutöver vill staten att det bara ska finnas en begravningshuvudman i varje kommun. Det betyder att Svenska kyrkan måste anpassa sin organisation efter samhällets organisation. Det är inte självklart det mest naturliga. (Mer om detta kan man läsa på en annan blogg.)

Kvar står Svenska kyrkan med mössan i handen och säger: vi kan tillhandahålla billig, ändamålsenlig begravningsverksamhet. Vi anpassar så gärna organisationen efter statens önskemål. Minska bidraget till underhållet av kyrkor, ändra på reglerna för kyrkoavgiften. Vi är med på allt.

Hur dumt får ett trossamfund vara, egentligen?

Det är dags att ställa krav och börja förhandla. Vi vill ha någonting tillbaka om vi sköter begravningsverksamheten. Annars kan samhället göra det själv!

2) Det vore bra om Svenska kyrkan själv drev begravningsverksamheten för sina egna medlemmar. Då skulle begravningsavgiften kunna fungera som en begravningspeng. Den enskilde bestämmer själv vart pengen ska användas. (D v s även under sin livstid!) Det skulle skapa lite konkurrens mellan kyrkogårdarna. På sikt skulle begravningspengen kunna slås ihop med församlingsavgiften. Man kunde också tänka sig att den var separat, så att även icke kyrkotillhöriga kunde välja att lägga sin begravningspeng på en kristen begravningsplats. Jag ser goda möjligheter till samarbete med andra kristna samfund med även vem som helst i övrigt som kan tänka sig att bli begravd på en kyrkogård. (Det är ju bevisligen många som kan det idag!)

3) Andra religioner skulle få möjlighet att ta hand om begravningspengen för sina medlemmar och ordna egna begravningsplatser, om de så önskar. Observera att det inte är ett krav. Om andra religionsutövare önskar bli begravda på en gravplats, som Svenska kyrkan anordnar, skulle det inte möta några hinder. Men de skulle inte vara tvingade till att anlita Svenska kyrkan, som ordningen är idag.

4) Svenska kyrkan (liksom många av de andra begravningshuvudmännen i detta tänkta scenario) skulle även kunna ta över mycket av begravningsbyråernas uppgifter. Idag betalar t ex ett dödsbo för att begravningsbyrån ringer och bokar kyrka, präst, kantor och församlingshem. Vore det inte smidigare att gå iväg till sin församlings expedition och ordna med gravplats, begravningsgudstjänst och allt som hör till? Vaktmästare och pastorsexpeditionspersonal är redan vana att bemöta de anhöriga och gör det oftast på ett mycket professionellt sätt. I teamet ingår även präst, diakon och musiker m fl beroende på hur omständigheterna kring dödsfallet ser ut.

Idag ska de anhöriga oftast han kontakt med både församlingen och begravningsbyrån, när det gäller sådant som församlingen sköter. Jag menar att församlingens personal och även frivilliga kunde sköta detta minst lika bra. Kanske kunde det även bakas in i församlingsavgiften?

5) Svenska kyrkan har idag en församlingsavgift, som är kopplad till beskattningen i samhället i övrigt. Den som inte betalar skatt, betalar inte heller kyrkoavgift. Det betyder att de som saknar inkomst och inte betalar kyrkoavgift ändå har full tillgång till kyrkans alla tjänster. Det är bra! Häri ligger en viktig profetisk uppgift: genom att kyrkan återigen (som det var länge tillbaka) sköter allt kring begravningarna, kan de som inte har materiella resurser ändå komma i åtnjutande av den hjälp och det stöd om är självklart.

Är detta seriöst menat? Ja och nej! Jag inser att det nog blir svårt att genomföra en så omfattande förändring. Men Svenska kyrkans församlingar äger faktiskt de allra flesta begravningsplatserna i landet. Vi har ett bra förhandlingsläge och det borde vi utnyttja. Det jag bland annat har haft som fokus är alla de kyrkotillhöriga med knappa resurser, som borde kunna få känna sin församlings stöd i en utsatt situation.