Maktkamp i Trosa kyrka

Hustrun och jag har tillbringat helgen i Trosa – världens ände. Vi hälsade på goda vänner. Mycket trevligt. Uffe och Lisa är våra goda vänner sedan många år tillbaka. I morse ledde Uffe, som är präst i Trosa, högmässan och det var fint att få fira mässa i en välfylld kyrka. Så välfylld den nu kan bli när det enligt restriktionerna bara får komma 50 personer.

Klockan två idag bänkade vi oss i kyrkan igen. Då var det dags för en föreställning av teaterföreställningen

Mot tyrannen stån upp.

Det handlade om Kristina Gyllenstierna  som var hustru till Sten Sture den yngre. När maken dödats i strid ledde den höggravida Kristina motståndet mot Kristian II i Stockholm men tvingades kapitulera den 5 september 1520 ett par månader före Stockholms blodbad i november samma år.

Kristina Gyllenstierna ligger begravd i Trosa landskyrka. Hon hade många kopplingar till olika slott i Trosa med omnejd. T ex Hörningsholm, Tullgarn och även Nyköpingshus. Kuriosa är att Hörningsholm, där hon avled, nu ägs av Carl Bonde, som även äger Bordsjö i Aneby kommun. Både Uffe och jag har varit präster i Aneby.

Det var Vibeke Nielsen som spelade Kristina och Jan Svedman gjorde en mindre roll som hennes kaplan, Johannes. Upplägget var sådant att det var den åldrade Kristina som såg tillbaka på sitt liv, med hjälp av kaplanen.

Föreställningens starkaste ögonblick var när de mindes blodbadet och på scenen bad för alla som drabbas av död och skräck i krigstillstånd. Då kändes det som om teatern för ett ögonblick övergick i gudstjänst – vi var ju ändå i ett kyrkorum – och jag tror fler än jag bad för människorna i Afghanistan.

För parallellen mellan de olika ätterna i dåtidens Sverige, som stred mot varandra med religiösa förtecken och inblandningen av främmande makt i form av Kristian II påminner väldigt mycket om situationen i Afghanistan. Klaner eller ätter är en smaksak. Givetvis finns det enorma skillnader och jag vill inte ge mig in på att dra paralleller när det gäller vilka som eventuellt har rätt eller fel. Ytterst drabbas folket av den maktkamp, som oftast handlar om ledarskiktets oförmåga att bortse från sitt eget maktbegär och i stället inse att de tjänar människorna.

Det som händer i Afghanistan är oerhört tragiskt. Jag vet alldeles för lite men jag förstår av reaktioner från de afghaner som finns i Sverige att många är oerhört oroliga. Ett förbönsämne!

Därför var det gott att få börja dagen med högmässa. I vår bön kunde vi få bära fram människorna i Afghanistan liksom annan nöd i världen. Ulf predikade som vanligt medryckande och i nattvarden kunde vi på ett corona-säkert sätt få ta emot ny kraft för veckan som ligger framför oss. En god helg.