Varför jag ville vara banan!

Sedan drygt ett år är jag ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala. Det är en anrik förening. När den startade vet jag inte på rak arm men det första butiken kom igång 1984. Då var den inrymd på Övre Slottsgatan. Så småningom flyttade den till sitt nuvarande läge i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan 2. Lokalerna är ändamålsenliga även om läget inte är direkt i smeten.

Nu är föreningen mer än själva butiken. Stadgarna säger:

Världsbutiken GLOBALEN är en ideell förening med uppgift att sälja varor, som inhandlats i solidaritet med producenterna, och varor som bidrar till att skapa opinion för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, samt att genom information bidra till att skapa opinion för detsamma.

Opinionsbildning är alltså en del av vår verksamhet. Just nu gör vi inte detta i så stor omfattning. Men att jag skriver på min blogg är ett sätt. Jag vet att andra medlemmar också arbetar med opinionsbildning på sina håll.

Idag har vi haft lördagsfika. Jag har stått utanför i några timmar och delat ut flygblad. När någon närmat sig har jag – iförd banandräkt – sagt ungefär såhär:

 -         Idag bjuder vi på fika i vår Fair Trade Shop Globalen, Välkommen in!

Ibland har jag frågat:

-         Är Du fikasugen?

På denna fråga har jag fått en del roliga svar. Till exempel:

-         Nej, men jag är kissnödig.

Då svarade jag att den personen nog fick lösa det problemet själv. En annan svarade glatt:

-         Nej, jag bantar.

Inte så få har frågat varför vi bjuder på fika. Ja, det är klart att vi vill ha kunder i vår butik. Men det har ju också ett opinionsbildande syfte. För mig som ordförande är det med stor glädje jag drar på mig banandräkten och utför denna syssla. I butiken fanns flera volontärer, som bjöd på fika och stod i kassan. Jag vet att någon har öppnat butiken och någon annan stänger. Det innebär en del administration framför datorn och hanterande av vår växelkassa (som visserligen är väldigt liten, men ändå måste räknas).

Men det finns också andra bakom kulisserna. Några personer har bakat det bröd vi bjuder på. Någon annan har skapat ett facebook-event, som andra har delat eller gått in på och bjudit in vänner att delta i. Ytterligare någon har skickat ut vårt nyhetsbrev till de drygt hundra medlemmarna och pushat för eventet.

Det var många som aldrig förut talat med en levande banan.

Ytterligare längre bakom kulisserna finns butikspersonalen som fixat med varorna, som vi hade kampanj på och ekonomigruppen som tar hand om alla resultat, betalar räkningar och allt annat.

Mina kamrater i styrelsen gör också viktiga insatser, när vi planerar och diskuterar vår strategi. Ja, listan kunde göras mycket längre.

Bor Du i Uppsala och vill vara med i detta viktiga arbete, för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, är Du välkommen på vårt årsmöte den 13 mars. Du kan bli medlem där och då. Och få rösträtt direkt.

Om Du verkligen ber snällt kan Du få låna banandräkten och dela ut flygblad själv någon gång.

Svenska kyrkan, media och dop

Med tillåtelse av Frida och Kristin har jag lagt upp
denna bild från själva dophandlingen.

De senaste dagarna har Svenska kyrkan förekommit flitigt i media. En ansträngd relation, kan tyckas. Så bra därför att idag få vara med om dop i kapellet på Kyrkans hus, i Marias lovsång. Ett dop med media-anknytning.

Tillsammans med en klass med blivande präster gick jag dit vid halv tolv-tiden. Kollegan Kristin Molander, som var med i TV-programmet

Tro, hopp och kärlek

hade i samband med inspelningen lärt känna Frida, som döptes idag. Det blev en stark upplevelse.

För mig var det viktigt att ta med 11 blivande präster. Jag tror att de kommer att vara med om många dop av vuxna under sina liv. 

Dopet innebär att vi inlemmas i Kyrkan och inbjuds att leva i Guds nåd. Det gäller inte minst när vi felar. I dopets källa finns förlåtelse.

Det jag skulle vilja se är att de trossyskon som i den senaste granskningen befunnits ha gjort fel, hittar tillbaka till dopets källa och att de där också finner Kyrkans gemenskap. Då kan felstegen infogas i raden av andra felsteg. Kung David och Paulus får sällskap. I berättelsen som inte främst handlar om felstegen utan om Guds nåd.

Enligt god dopsed ikläddes Frida 
den vita dopdräkten efter dopet.

Glädjen gick inte att ta miste på!

En bild säger mer än tusen ord

Det kanske inte alltid är sant. Men ofta. När jag såg ett par platsannonser i dagens Kyrkans Tidning, studsade jag till inför bilden. Låt mig berätta varför.

Bilden föreställer kyrkans hus i Uppsala. Där inryms kyrkokansliet, som är den administrativa funktionen på nationell nivå i Svenska kyrkan. Fotografiet är klurigt, för Uppsala domkyrkas tre torn tycks sitta på taket till kyrkokansliet. På så sätt ges intrycket att kyrkokansliet och kyrkobyggnaden hänger ihop.

Men det går också att se bilden på ett annat sätt. Är det kanske så att kyrkans hus, från de plats där fotografen står, skymmer domkyrkan?

Min tolkning, och jag vet att den är subjekiv, är att de två tjänsteinnehavare som söks, ska förstå att de ska arbeta mer med administrativa sysslor än med sysslor som kan kopplas till ett kyrkorum.

Symbolen för Svenska kyrkan på nationell nivå är ett kansli. En administrativ funktion. Ett maktcentrum.

Hur hade det uppfattats om bilden istället föreställt människor?

Arbetskonferens och syföreningsdag

Redan onsdag och inte har jag hunnit skriva så mycket om söndagen. Då hade vi klarat av kyrkans världsdag och representanter för stiftens olika internationella råd skulle samlas till överläggningar. Det störde mig omåttligt att vi höll på under högmässotid. Visst kan man fira sin söndagsgudstjänst på annan tid. Och visst kan man göra något annat någon söndag. Det är ett erbjudande att gå i kyrkan – aldrig ett tvång. Men för mig ligger det inte heller på det planet. För mig är det ett behov.
Ungefär vid 11, när kyrkklockorna ringde i Uppsala domkyrka, som ibland kallas rikshelgedomen, satt vi och diskuterade hur det internationella arbetet kan bli en mer integrerad del av församlingslivet……
Kanske genom att lägga ner anteckningsblocket och knalla upp till domkyrkan, 100 meter bort, tänkte jag.
Istället fortsatte vi överläggningarna och firade en enkel mässa klockan 15.30 som inte var offentlig. Det är ju låst i kyrkans hus. Som Fort Knox. Nej, jag gillade inte detta.
Annars var det en god stämning under dagen. Vi fick träffa ”cheferna”. 4 män. Internationella chefen Erik Lysén, Biståndschefen Christer Åkesson, samt enhetscheferna Mattias Nihlgård och Erik Apelgård. Det verkar som om den högste chefen, Erik Lysén, tvåa från vänster, ber Gud om hjälp i en svår tid. Det gör han rätt i.


På måndagen åkte vi till Gransnäs ungdomsgård utanför Aneby. Där var det sedvanlig syföreningsdag. Vi sjöng och vi dansade afrikanskt. Dagen avslutas alltid med en stor ring runt flaggstången, där vi hand i hand sjunger ”Härlig är jorden”. En fin tradition. Men medelåldern i syföreningsrörelsen stiger. Trots det är det ett underbart gäng kvinnor, som brinner för det internationella engagemanget. Egentligen borde jag tagit ett foto. Det var ca: 70 kvinnor och det kunder suttit fint med ett foto på det kvinnliga fotfolket i kyrkans världsvida gemenskap.