Svenska kyrkan, media och dop

Med tillåtelse av Frida och Kristin har jag lagt upp
denna bild från själva dophandlingen.

De senaste dagarna har Svenska kyrkan förekommit flitigt i media. En ansträngd relation, kan tyckas. Så bra därför att idag få vara med om dop i kapellet på Kyrkans hus, i Marias lovsång. Ett dop med media-anknytning.

Tillsammans med en klass med blivande präster gick jag dit vid halv tolv-tiden. Kollegan Kristin Molander, som var med i TV-programmet

Tro, hopp och kärlek

hade i samband med inspelningen lärt känna Frida, som döptes idag. Det blev en stark upplevelse.

För mig var det viktigt att ta med 11 blivande präster. Jag tror att de kommer att vara med om många dop av vuxna under sina liv. 

Dopet innebär att vi inlemmas i Kyrkan och inbjuds att leva i Guds nåd. Det gäller inte minst när vi felar. I dopets källa finns förlåtelse.

Det jag skulle vilja se är att de trossyskon som i den senaste granskningen befunnits ha gjort fel, hittar tillbaka till dopets källa och att de där också finner Kyrkans gemenskap. Då kan felstegen infogas i raden av andra felsteg. Kung David och Paulus får sällskap. I berättelsen som inte främst handlar om felstegen utan om Guds nåd.

Enligt god dopsed ikläddes Frida 
den vita dopdräkten efter dopet.

Glädjen gick inte att ta miste på!

Journalistelev gav Jacob Zuma så han teg

Jag var inte där. Jag har bara läst om det i Mail and Guardian. Så här stod det att läsa igår:

President Jacob Zuma has told a group of students that South African media's reporting makes him want to leave the country at times.

Det är klart den naturliga kommentaren vore:

Så bra då! Gör det. 

Men nu är det knappast lösningen. Även om vi ofta tror det. Peta en person så blir allt bra. Men vi vet ju att det inte fungerar så. Några har ju röstat fram Zuma. Förändringen ligger i att samma väljare röstar fram en annan person, som är bättre lämpad att leda landet. T ex en person som inte skjuter budbäraren. 

Zuma talade till en grupp journaliststudenter från Tshwane [Pretoria] University of Technology som var på besök vid parlamentet i Kasptaden. Zuma fortsätter (fortfarande enligt Mail and Guardian): 

Who do you think in reality you serve when reporting: the interest of the public that you claim, as the media you stand for, or the interest of the owners and managers of the paper?

Artikeln beskriver hur Zuma ska ha sagt att media matar allmänheten med negativa berättelser om regeringens misslyckanden men misslyckas att berättar hur regeringen har

… turned the country around from the illegal apartheid system to a vibrant democracy.

Zuma berättar vidare att han på en resa i Mexico, för många år sedan, upptäckt det som kallas "patriotic reporting". Media rapporterar inte om kriminalitet, för de vill marknadsföra sitt land på ett positivt sätt. Journalister i Mexico lär, enligt Zuma, ha sagt:

We market Mexico and we cannot market Mexico negatively. We can't wash our dirty linen in public. Otherwise, if we said there was huge crime, people wouldn’t come to invest in this country.

Enligt Zuma har media inte fått något mandat att ifrågasätta regeringen:

I've argued with them [media – min anm] that they were never elected, we were elected and we can claim that we represent the people. They do say they represent the people.

Zuma fortsätter och skyller på att det är ägarna, som styr. De vill tjäna pengar till vilket pris som helst. (Och här tycker jag att Zuma har en poäng. Med rätta ska man vara mycket kritisk mot stora medie-koncerner. Men slutsatsen delar jag inte alls med Zuma – d v a att media ska sluta kritisera makthavare – tvärtom!)

Två studenter ska ha kommenterat presidentens tal. Jag tycker den andra kommentaren var lysande:

We must just learn to live with this love-hate relationship [between the media and government]. We don't create the news, we report the news ….

Mer sådant! Ska det vara så svårt för makthavare att förstå och acceptera detta? 

Pressfrihet - en självklarhet?

Igår var det World press freedom day. I Sydafrika är det en dag som känns viktigare än någonsin. Parlamentet har precis röstat för ett lagförslag som heter:

Protection of state information bill

I dagligt kallas den: “Secrecy bill”. (En “bill” är helt enkelt ett lagförslag.)

Det har varit en lång process. Många kritiska röster har hörts och vissa justeringar har gjorts. ANC menar att man gått kritikerna till mötes men kritikerna säger att man inte kan kompromissa i förhållande till grundlagen. Ett lagförslag måste stämma överens med grundlagen till 100%. Självklart är det så.

Detta lagförslag är mycket skrämmande. Men också mycket intressant. Den nya lagen ska ersätta den gamla ”Protection of state information act” som är från 1982. D v s en av apartheidregimens lagar. 1982. Då bodde jag i Sydafrika. Jag var 21 år och var med om ett av de mest omvälvande åren i mitt liv. Då var mänskliga fri- och rättigheter i Sydafrika i stort sett obefintliga för större delen av befolkningen. Att en lag från 1982 hängt med så länge är obegripligt. Så menar också många bedömare att denna kultur, som alltså odlades under apartheidtiden, lever kvar i det nya, demokratiska Sydafrika. I och för sig inget nytt, att nya makthavare okritiskt tar över de gamla makthavarnas förhållningssätt. Men inte desto mindre tragiskt.

Man kan t o m läsa på wikipedia om detta lagförslag. Nu ska man ju som bekant vara noga med källkritiken på nätet men denna artikel uppfattar jag som vederhäftig.

Det finns ett starkt motstånd mot lagförslaget. Stora delar av civilsamhället har organiserat sig i det som kallas för

Right2know campaign

Kritiken mot lagförslaget, som jag uppfattar den, handlar bland annat om medias möjligheter att komma åt information. D v s lagförslaget är ett hot mot offentlighetsprincipen. Men lagen gör det också svårare för s k whistleblowers att säga ifrån, när något inte står rätt till i den offentliga förvaltningen. Det kommer, om jag förstått det rätt, bli möjligt för staten att stämma en whistleblower och det är då upp till denna att bevisa sin oskuld. Detta tros då skrämma många till tystnad.

Ett enormt stort problem i Sydafrika idag är korruption. Många i maktposition tycker sig ha rätt att utnyttja sin ställning. Det kallas för entitlement. (Nu ska de ju i sanningens namn sägas att detta förekommer över hela världen och har säkert förekommit i alla tider.) Därför behövs en fri och självständig press, en säkrad offentlighetsprincip och rätt för varje enskild medborgare att säga till när man tycker att makthavare utnyttjar sin ställning. 

När jag googlar på ”Världsdagen för pressfrihet” eller "Internationella pressfrihetsdagen" får jag nästan inga träffar. Min fråga är: uppmärksammas den inte i Sverige? Och vad heter den egentligen? Vore det inte bra om mediabranschen enades om ett namn? I stort sett den enda träff jag får handlar om Dawit Isaak och det tycker jag verkligen är ett viktigt arbete, att slåss för hans frigivning. Men nog finns det även andra problem att uppmärksamma i Sverige?

Hur går det för Visslarna, nätverket för uppgiftslämnare, i Sverige? Är det aktivt? Kollegan och vännen, Jonas Löhnn drog igång det men hur många vet om det?

Sydafrika och världen i stort behöver inte lagar som begränsar mänskliga fri- och rättigheter. Det som kritikerna i Sydafrika nu hoppas på är att lagen stoppas i konstitutionsdomstolen. Det återstår att se om detta är en from förhoppning eller en realistisk möjlighet.

Ehec - vad händer?

I Europa förstörs gurkor och plöjs sallad ner. Mat som går att äta förfars. Varför? Rädsla för att bli smittad av ehec.
Självklart vill ingen bli smittad. Men det är ju vansinnigt att bönder, som förser oss andra med mat, ska plöja ner maten. Enbart baserat på rykten.
Jag gillar media. Jag anser att media har en viktig uppgift. Med detta följer ett stort ansvar.
Just här har myndigheter och media agerat oklokt. Myndigheter riktar i panik misstankar mot vissa grönsaker. Media hänger på. Konsumenterna röstar med fötterna. Maten förstörs. Inte bra!