#SAUnites

'Hamba' betyder på IsiZulu: Gå!

Idag protesterar Sydafrika. Mot sin president. Listan över saker som bidragit till detta missnöje kan göras lång. Det mesta sammanfattas i ordet korruption.

Det senaste, som jag bloggat om tidigare, var Zumas beslut att byta ut finansminister Pravin Gordhan. Men den – vad jag förstår – populäre finansministern ger sig inte. Timeslive rapporterar:

Former finance minister Pravin Gordhan will be a speaker at memorial services for Ahmed Kathrada across the country‚ despite heavy criticism from ANC colleagues about using such platforms to speak out against President Jacob Zuma’s government.

Det verkar som om oppositionen står enade mot Zuma. Så här rapporterar politicsweb – och hashtagen är #ZumaMustFall – den 3 april:

Opposition United Behind Putting SA FirstToday the Leadership of the DA, EFF, IFP, COPE, UDM, and ACDP met in Johannesburg following the hostile takeover of the Treasury, and selling of the country by Jacob Zuma to a grouping whose only interests are amassing wealth and weakening the State through the theft of the people’s money and the undermining of the country’s Constitution.

Sydafrika fick sin nya konstitution 1996 och den betraktas som en av de starkaste i världen. Ytterst handlar kampen om detta. Idag, den 7 april 2017, står Sydafrikas folk återigen på barrikaderna för frihet och demokrati.

Min önskan, bön och förhoppning är att populistiska krafter inte lyckas utnyttja detta utan att alla de som vill demokrati och rättvisa (och de finns även inom ANC) samlar sig och fortsätter bygga det Sydafrika som såg dagens ljus, när Mandela svors in som president 10 maj 1994. Det var inte omöjligt då och det är inte heller omöjligt idag.

Youth Day and Wedding Anniversary

It’s raining outside my window. Overcast. 16 degrees centigrade. It’s not cold but also not the way summer should look like.

In Pietermaritzburg, in South Africa, were we lived this time last year, it looks the same. Overcast. 18 degrees. South African winter.

I always think extra about South Africa this day. It is our wedding anniversary. 32 years. In South Africa it is Youth Day. A public holiday. Remembering the Soweto uprising in 1976.

This year it is forty years. In 1976 apartheid was a reality. It was the same in 1981-82 when I lived a year in Cape Town. In 1990 the ANC and other liberation movements were unbanned, Mandela and other freedom fighters were released from prison and the future looked bright.

South Africa went through a period between 1990 and 1994 that was far from peaceful. The transition was in some areas not peaceful. For instance in Pietermaritzburg a war was fought – the so called Seven Days War – in March 1990.

It was a miracle that South Africa could hold free and fair democratic elections in 1994 and see Mandela inaugurated as the first democratic president the same year.

Forty years after the Soweto uprising much has changed in South Africa. With the present leader a number of things have gone wrong. More and more often high profile South Africans are calling the president to step down. Which would be good.

My wife and I will celebrate our anniversary later today, when she returns from a confirmation camp. 

I also want to celebrate Youth Day in South Africa. I want to remember all those who have fought and still fight for freedom, democracy and human rights. It is an ongoing struggle. In South Africa and all over our globe.

Amandla. Awethu. A luta continua.

So what about the rain? In seTswana rain is 'Pula' and is regarded as a blessing. 

Idag tänker jag på Tomas

Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna
från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood.

Det handlade mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren' men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.

Ofta tänker jag på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.

Att Tomas tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga bibeltexten och av det Jesus säger:

Tvivla inte.

Men jag vill ändå försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet, som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns motivet tydligt:

När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.

Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången.

Det var spännande i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor, sjukhus, benbrott.

Då blev jag inspirerad och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet – knyta an till lidandet och smärtan.

En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk
och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling.

Det jag tänker särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.

Sydafrika är känt för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående. Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Detta har jag lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.

Till och med aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.

Khalid Abdul Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad 1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI. Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av svarta.

På videon – länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:

No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.

Det är inte så konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist. Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.

Frågan måste ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?

När Robert Mugabe besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator. Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:

I don't want to see a white man.

Tydligen hade han sett ett vitt ansikte bland reportrarna.

Paradoxalt nog är den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:

They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...

Så var det nog. Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma) står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.

Även frågan om statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var humoristisk, citerad igen av IOLNews:

We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...

Och han fortsatte:

We have his corpse, you can keep his statue ...

Det är ju så att John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe. Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar. Mugabe igen:

I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...

Om sanning ska fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.

Som kristna är vi dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.

Trots uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.

Mandela and Rhodes = true?

A few hours ago a colleague in Cape Town and I spoke over the phone. He alerted me to the situation in Cape Town and at the UCT in particular regarding the discussion about whether or not the Rhodes statue should remain at the centre of the UCT. See one of my blog posts about this conflict.

It goes without saying that this is a much bigger issue than just concerning a single statue. Hence students and staff at the Rhodes University have also raised concerns. Protesters at the UKZN have defaced another statue, George V. I have also published a blog post about that.

And now discussions are being held around the Mandela Rhodes Foundation and its colonial legacy.

My colleague in Cape Town made it clear to me that academics question the role of Mandela himself. Was it appropriate of him, to link his name with the name of Rhodes, taking into account the values that Rhodes stood for?

I google Rhodes and Mandela and find two debate articles in Mail and Guardian where  Judy Sikuza, programme director of the Mandela Rhodes Foundation, tries to explain how this dichotomy or juxtaposition can be reconciled. I am not totally convinced.

The other debate article is written by Ntombizikhona Valela, a masters’ student in the history department at Rhodes University’s and also a member of the Black Student Movement. She gives the information that there have been debates around changing Rhodes University’s name since the 1990s - in particular since 1994.

Without really revealing her own standpoint she makes it clear that Rhodes University will face huge problems if they don’t listen to the demands from the students:

But, with the emergence of a new kind of student in a different political moment in which young people nationwide are challenging the notion of the rainbow nation and whether we can truly say we are in a post-apartheid era, it remains to be seen whether Rhodes’s final fortress will stand.

My colleague from Cape Town said earlier this morning, young South African feel that Mandela needs to be de-iconized.

We are in for interesting times in the country.

Mandela fortsätter att fascinera

Våren i Sydafrika är en intensiv period när det gäller ’Memorial lectures’. Idag var det dags för

Peter Brown Memorial Seminar

Den som var inbjuden att tala var Zelda la Grange, mest känd som Mandelas assistent eller sekreterare under 19 år. En fascinerande person. Jag menar la Grange. Påverkad av Mandela, ja visst!

Men först något om Peter Brown. Han var en av grundarna av ’the Liberal Party’ och arbetade nära dess ledare under 1950-talet, Alan Paton. Brown blev bannlyst 1962 och var det under många år. Det går att läsa mer om honom här.

Därför var det inte konstigt att den som välkomnade åhörarna särskilt talade sig varm för detta liberala parti och vad det betydde i kampen mot apartheid. Men nog var det ett klavertramp att i välkomsttalet jämställa Mandela och Jan Smuts, som var Premiärminister i Sydafrika 1919-1924 och 1939-1948. Han var dock ledare för ett land där större delen av befolkningen förvägrades mänskliga rättigheter. Visserligen lär han vara den enda som skrivit under både Nationernas förbunds stadga och Förenta Nationernas stadga. Men jag blev irriterad när hans namn i stort sett likställdes med Mandela.

Föreläsningen inleddes med Sydafrikas nationalsång. Det gillade jag! Men det var faktiskt ovanligt klent med sången. Sedan var det det sedvanliga välkomsthälsandet av vissa, viktigare gäster. Jag vänjer mig nog inte vid detta.

En engagerad person, som det var lätt att lyssna på. (Foto: Kristina Göranzon)

Zelda la Grange

I oktober 1994 blev hon Mandelas privatsekreterare eller PA. Hon var nog inte den enda. Hon var 23 år och, enligt egen beskrivning, rasist. När hon mötte Mandela första gången förstod hon inte vad han sa till henne. När hon frågade om, insåg hon att han talade afrikaans. Mandela har sagt:

Om Du talar till en människa på ett språk hon förstår, når Du hennes huvud.Om Du talar på hennes eget språk, når Du hennes hjärta. (Fritt översatt)

Resultatet blev att den 23-åriga Zelda la Grange började gråta. Då lär Mandela ha lagt sin hand på hennes axel och sagt:

Nu överreagerar Du allt.

Det var mot bakgrund av detta inte så konstigt att la Grange började sitt tal med en s k ’disclaimer’ (friskrivningsklausul) och erkände att engelska inte är hennes modersmål. Men hon tillade:

Om någon talar ett språk dåligt, betyder det att den personen kan ett annat språk bättre.

Kanske något att tänka på i den svenska kontexten.

Bilden togs 2008, när Zelda la Grange förklarade för
 Mandela hur ett avgjutning skulle göras av  hans hand:
 "The hand that changed my entire being".

La Grange delade många minnen från de nästa 20 åren med Mandela. Vi köpte hennes bok

Good Morning, Mr Mandela (Cape Town: Penguin Books. 2014)

Säkert återkommer jag med mer från den. När jag frågade henne om den ska komma på svenska berättade hon att det blir i november. Svenska blir ett av de första språken efter afrikaans och engelska. På afrikaans heter den:

Goeiemore, Mnr. Mandela

Hon lyfte särskilt fram tre saker, som hon lärt sig av sin chef:

1. Mod och övertygelse

Under hennes första tid hade Mandela sagt till henne att utan mod, skulle hon inte bli långvarig på jobbet. Bevisligen hade hon en del mod! När det gäller övertygelse, stod det utom allt tvivel att Mandelas övertygelse verkligen smittat av på henne.

2. Respekt

Vid ett flertal tillfällen underströk la Grange hur viktigt det är att visa sina motståndare respekt. Därigenom undviks att motståndaren får avgöra hur slagfältet ska se ut.

3. Disciplin

Hennes berättelse om hur hon vid ett tillfälle var 5 minuter sen till en avtalad tid, när Mandela skulle flyga från en militär flygplats utanför Johannesburg, var rörande. Han hade tittat på henne och sagt:

That was the last time.

Och det var sista gången hon var försenad.

I samtalet efteråt förstod vi att hon är upprörd över den brist på framför allt disciplin och respekt som råder i sydafrikansk politik idag. Inte minst bråken mellan EFF och parlamentets talman är prov på detta.

En fråga hon fick handlade om Mandelas syn på korruption. Hon berättade då en händelse från ett besök i Kuwait, där en tvål i badrummet hade försvunnit. Mandela hotade att ge samtliga säkerhetsvakter sparken om inte tvålen återställdes. Nästa morgon var tvålen på sin plats och vakterna behöll sin anställning.

Det hettade till ett par gånger i frågestunden. Dels gällde det hennes avslöjanden i boken kring xhosa-folkets begravningstraditioner, dels gällde det Mandelas tysta diplomati i förhållande till Zimbabwe. Hon svarade bra. Möjligen hade hon fel, när hon beskrev situationen i Zimbabwe som relativt god fram till 1999 (då Mandela avgick som president).

Hennes slutord, när någon frågade om hon hade något nytt jobb, vilket hon inte har (mer än halvtid) var att hon ville gå ett steg vidare och reflektera akademiskt kring arvet efter Mandela. Det kändes vettigt. Jag tror att Zelda la Grange har mycket att bidra med i Sydafrika även i framtiden. Som en person "in her own right".

Mandela day - 67 minutes

Mandela Day has it's own website.

Tomorrow is the 18 of July. Mandela's birthday. The President of the Republic, Jacob Zuma, encouraged the nation in his State of the Nation Address, to at least give 67 minutes of this day to some clean up work. I wrote about this in a blog post. At that time I did not know that it is part of a broader campaign. The Mandela Day campaign message is:

Mr Mandela has spent 67 years making the world a better place. We're asking you for 67 minutes.

Julius Malema, in his response to the State of the Nation Address, said he would not take part in the activity. I was not surprised.

Personally I believe every single person should use any available time time to make the world a better place. I am aware that we fail to do this. That's why Jesus died. That's why forgiveness is available. But we need to try. Not only 67 minutes but all the time. I think Mandela would agree.

Youth Day

Public Holiday! To commemorate the Soweto uprising in 1976 when school children took to the streets. I know that there are some gatherings held around the country but I haven’t seen any in Pietermaritzburg. So my own commemoration will be this blog post.

When I switch on the radio I hear about the Youth Employment Accord, which was signed by government, labour, business and civil society in April 2013. But I don’t see a lot of energy in this. Not even today.

There are two other things I would like to highlight. First of all the ending of the mourning period for Nosizwe Graca Mandela and Winnie Madikizela Mandela. Both the wife and the ex-wife of Madiba have been wearing black mourning garments for six months and they have not been allowed to make public appearances. It is reported by among others SABC News.

This coincides with the release of the memoirs of Madibas former secretary, Zelda le Grange. eNCA news writes that she has written about how the family of Madiba treated his wife Graca. I am not going to comment but I think I will need to buy the book and read it. Sadly there are a lot of conflicts in the Mandela family. As in many other families, of course. Reconciliation is never easy. But generally speaking I wonder if the mourning tradition is helpful. In an article written by Mercy Amba Oduyoye I read about this tradition as an expression of a thought 

… a husband’s soul will not rest until the widow has completed elaborate mourning rites and has been purified.

Widowers on the contrary are encouraged to get a new sexual partner as soon as possible. Oduyoye writes about traditions in other parts of Africa, I am aware of that. But as far as I know the rules are the same in South Africa. Men do not need to go though the same mourning rituals as women. (The article is: Oduyoye, Mercy Amba. 1992. ‘Women and Ritual in Africa’ in Oduyoye, M. A. and Kanyoro, M. R. A. eds: The Will to Arise. Women, Tradition and the Church in Africa. Pietermaritzburg: Cluster Publications. 9-24). 

Another area where reconciliation is tested is in the mining industry. The strike in the platinum belt has been going on for  five months. Now it seems as if the parties are coming closer to an agreement. The churches have been involved recently.

In a press relaeas from the South African Council of Churches Bishop Malusi Mpumlwana, acting General Secretary of the SACC, says:

Since the minister’s intervention has not yielded the envisioned results, we are offering our physical presence to the process in order to create a fresh, neutral space within which to try and build on the work done thus far to bring the two parties to agreement for the sake of the starving families and the economy of the country which is in distress.

A year ago Hans S A Engdahl and I wrote an article in the Ecumenical Review. "Ecumenical Space. Expanded for Whom?" (Engdahl, H. and Göranzon, A. 2013. Ecumenical Space. The Ecumenical Review, 65: 258–277.) In that article we worked with the concept of " ecumenical space". It is therefore interesting to read about the "space" concept being used by the SACC.

Another Church leader who has engaged himself over this issue is the Anglican Archbishop, Thabo Makgoba, who prays on his blog:

May each put themselves in the shoes of the other and move forward together for the sake of the common good and the safety of all, especially the employees.

It is Youth Day in South Africa. As a couple we celebrate our 30th wedding anniversary. We are thankful that we can live in this wonderful country and we also pray that the sacrifice those school children made in 1976 will not be in vain.

Spoil your vote?

This is actually what former Deputy Health Minister, Nozizwe Madlala-Routledge, says in a TV-interview. Watch it here.

She and a number of other veteran leaders of the ANC are saying:

Sidikiwe! Vukani! Vote no!

It can be translated as

We are fed up! Wake up! Vote no!

As far I understand these leaders (including former Intelligence Minister Ronnie Kasrils) direct there critique both to the ANC and the DA, which is very good. The DA is the main opposition party and has the power in one of the nine provinces.

According to the Mail and Guardian Kasrils points out that there are differences between the mistakes of former presidents Mbeki and Mandela compared to Jacob Zuma. The predecessors were not motivated by personal greed or self-enrichment.

It could have been decisions of political misjudgments, but not greed. It's vastly different

So, literally Madlala-Roultedge encourage voters to spoil their votes. This means to go to the voting station and write

NO

on the ballot paper. Or to vote for a minority party. 

Tomorrow there are only three weeks left …

I still have not made up my mind.

At the same time I sit here with the ballot paper for the election to the European Parliament. My question is: Is it not time to wake up in Europe as well? Time to write:

NO

But still, I think I have a problem, because I agree with some of the journalists, who were present when Kasrils and Madlala-Routledge presented their initiative. One of them was the well-known Alistair Sparks who said that this would not change anything:

All it will do is lower the overall percentage given our proportional representation system. It won't be counted separately and it won't change the percentage of any party.

So, whether South Africa or the European Union, the best thing is probably to make an informed decision and vote for the party that is closest to one’s heart. And then, use other democratic tools between the elections. Democracy is like a flower. You cannot give it water only once every fourth or fifth year.

The SACC gets a new leadership

Some weeks ago I got the invitation to the Triennial Conference of the South African Council of Churches. I knew that it was coming, after having met the President of the SACC, Bishop Joe Seoka, when I was in Busan for the WCC Assembly in November last year. But I was not sure about the dates. It would have been great to be part of this occasion but unfortunately work kept me busy at the university.

A short background: The SACC has had severe problems the last few years. One could even discuss whether it still existed. My opinion is that, although the office had to close due to bankruptcy, and that the Triennial Conference should have met already in 2013, the Council has existed. The Council is first and foremost a fellowship of churches and other organisation. This very fellowship exists even if the organisation and office is experiencing a crisis.

The theme of the conference, which took place yesterday and today, was:

God of Life: Renew, Restore and Transform us for the service of your Kingdom. Isaiah. 43:19

It reflects the need for something dramatically new to happen. In order to accomplish this, the new leadership is:

President: Bishop Ziphozihle D. Siwa. (Presiding Bishop of the Methodist Church of Southern Africa. He preached at the funeral of Mandela. The sermon is here!)

Senior Vice President:  Dr Frank Chikane. (He was the General Secretary of the SACC 1987-1993, when he was head hunted to the Independent Electoral Commission (IEC) and after that to the Presidency of Thabo Mbeki. With him, I think the Council wants to get the organisation in order. The question is how people will regard his close links to the ANC. One student said spontaneously: “He is polluted!”)

Vice President: Father Michael Lapsley. (He is the founder of the Institute for Healing of Memories. Fr Lapsley is a staunch member of the ANC.)

So, will this new leadership be able to give the necessary renewal, restoration and transformation to the Council? Are they the three wise men, who will accomplish that? There is no doubt that they have experience. Time will show.

On a critical note I want to say two things:

1) Why only men?

2) Why three leaders with (as far as I understand) close links to the ruling party? (About Bishop Siwa I’m speaking under correction. He did preach at the Funeral of Mandela – the reason was of course that Mandela was a Methodist, not that Siwa belongs to the ANC. So I might be wrong!) But the other two are ANC members and highly respected. 

Interestingly enough, when I googled for this news (which I didn’t find on the web) I found something else instead. (I googled on SACC, Chikane and Lapsley.) I found an Eulogy by President Zuma which he gave at the funeral of the struggle veteran and former Member of Parliament, Sister Bernard Ncube. Zuma said, among other things:

South Africa produced exceptional men and women of the cloth who fulfilled Biblical scriptures through bravely using the church as a site of struggle to free the people they ministered to.

These leaders included church leaders like Dr Beyers Naude the founder of the Christian Institute, Archbishop Dennis Hurley, Archbishop Desmond Tutu, Dr Alan Boesak, Father Smangaliso Mkhatshwa and Father Albert Nolan and the Reverends Frank Chikane, Mcebisi Xundu, Michael Lapsley, and of course Sister Bernard Ncube.

The illustrious list also includes Father Trevor Huddlestone, who became a founder member and President of the British Anti-Apartheid Movement. He played a critical role in both the World Council of Churches and the SACC to ensure that the church adopted the programme to combat racism.

Both Chikane, Lapsley and the SACC are mentioned. Zuma also manages to mention at least one women: Sr Ncube (after all it was her funeral).

About Zuma it is also interesting to know that he, contrary to Mandela and Mbeki, has communicated more with charismatic and evangelical churches. Mandela and Mbeki supported the NRLF (The National Religious Leaders Forum) where the SACC was very active and so called mainline churches in majority. Zuma opted for something else and the National Interfaith Leadership Council (NILC) was formed. Those two bodies later merged into the National Interfaith Council of South Africa (NICSA). Instrumental in this process was Pastor Ray McCauley of the Rhema Bible Church.

Well, time will show what happens with the SACC. I pray that these three competent persons will be able to facilitate the process of getting the Council back on track.

If I were to add something I would like the whole Council to be restructured. Just like it happened with the Christian Council of South Africa (CCSA) in 1967-68, when it got new constitution and a new name. This organisation was only 31 years old. (It was formed in 1936). The SACC is 46 years old. To me it makes sense to restructure an ecumenical movement from time to time, because the ecumenical landscape changes. I hope the new leadership read the WCC document: “Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes” closely. Especially the part called: “Mission from the margins”. The questions should be:

Who are on the margins in South Africa today?

How do we make sure that their voice is being listened to?

May God bless the SACC! South Africa needs it!

ANC - watch out!

Regarding the elections in 2014, my belief is that the ANC is in for a hard time. Mandela is no present and the field is now wide open for people to vote according to their own conscious. This I have written before and already I see a number of signs that this is happening.

Ahmed Kathrada, one of Mandela’s fellow prisoners at Robben Island, spoke at Mandela’s funeral. I have not heard much of his speech. SABC and SAFM, the major TV and Radio broadcasters, are very loyal to the Government. But Kathrada did have some very serious things to say about the state of affairs, although he did it in a diplomatic manner. Times Live reports:

But perhaps the most powerful moment of all came when Kathrada, his voice quavering with grief, spoke of the gratitude South Africa should have for its "chapter nine" institutions, which safeguard democracy. Among these institutions is the office of the public protector, headed by Thuli Madonsela, which has been investigating the irregular expenditure of more than R200-million on Zuma's Nkandla estate. This line was not in his original speech.

It would have been interesting to have seen the face of Zuma when Kathrada said that.

So, I was quite surprised when I watched SABC 3 news tonight and they covered the NUMSA congress and the speech that suspended Cosatu General Secretary Zwelinzima Vavi held. He was received as a hero according to City Press. Cosatu says that he is not even allowed addressing any member union of the Cosatu. The interesting thing was how long part of the speech that SABC covered. He got almost a minute. That is quite a lot on TV. Just to recap: NUMSA is the largest trade union in Cosatu. Cosatu forms a tripartite alliance together with the ANC and the SACP (South African Communist Party). Vavi is not one of Zumas supporters. Cosatu has suspended him since he had an extra marital affair with an employee. Some analysts believe this was a political suspension. There is a rift in Cosatu and the group that is loyal to Zuma saw a chance to get rid of Vavi.

NUMSA, which is the union for metalworkers, has also opinions about the massacre at Marikana. They believe that it was planned and they blame, amongst others, Cyril Ramaphosa, vice president of the ANC and by many seen as the successor of Zuma. NUMSA also wants the National police commissioner, Riah Phiyega, to be suspended. According to BDLive NUMSA also wants Zuma himself to resign.

Another sign that ANC might get it tougher in the future is the new coalition: the Collective for Democracy. Although one of the five parties that were part of the coalition, IFP, now says, according to the Mail and Guardian, they are not; it is still a remarkable thing. The other four are the African Christian Democratic Party, Cope, the Freedom Front Plus, and the United Christian Democratic Party.

Remarkable is that Freedom Front Plus is one of them. It is a party to the right with many Afrikaner voters. As I understand it, those parties will still compete as separate parties. They just cooperate in the election.

On top of this we have DA, the biggest opposition party, Agang with Mamphela Ramphele and of course the populistic EFF, Julius Malema’s party. I am a bit worried though, that the opposition is too divided. I guess the ANC will use this as an argument. But the bottom line as I see it, is that people now are more open to criticise the ANC.

Eftertankar i Maputo

Sedan ett tag tillbaka har hustrun och jag planerat denna resa till Moçambique. Det har att göra med det uppdrag hustrun har när det gäller kyrkorelationer. Det anglikanska Lebombostiftet har en vänstiftsrelation med Västerås stift. Just nu finns två unga volontärer från Västerås stift som ska få besök. Samtidigt ges tillfälle att stifta bekantskap med själva stiftet. Och jag hade möjlighet att följa med, som make. Trivsamt!

Det var dock med blandade känslor. Jag tänkte att det skulle vara spännande och intressant att vara i Sydafrika under den vecka, när nationen sörjer Mandela. Men så blev det nu inte och i kvällens eftertanke känns det som att det kanske ändå inte hade varit så enkelt att fånga känslan i Sydafrika. Låt mig ge några exempel på vad jag menar.

När jag, liksom de flesta andra i Sydafrika, vaknade upp i fredags morse och förstod att Madiba hade avlidit, trodde jag att detta skulle skaka om samhället, så att det skulle synas och märkas överallt. Min erfarenhet i Pietermaritzburg fram till måndag morgon var inte den. Jag såg väldigt få tecken på att människor var berörda – åtminstone inte så att de visade något.

Genom TV, Radio och sociala medier har jag följt med reaktioner på andra platser. Jag förstod att många strömmat till de olika platser som förknippats med Mandela i Houghton, Soweto och Kapstaden. I TV var det minnesprogram dygnet runt.

Vid Mandelamonumentet fanns bara tre anställda, när jag kom dit. 

Själv åkte jag på måndagmorgon bil från Pietermaritzburg mot Johannesburg, för att ansluta hustrun, som redan gjort vänstiftsbesök i Swaziland och Zimbabwe. Jag passade på att besöka det Mandela-monument som finns på platsen där Mandela greps, i Howick. Jag var i stort sett ensam om att lägga ner en blomma där. Visst hade andra varit där – det syntes på blomsterskörden. Men just då var jag själv.

När vi idag reste från Johannesburg till Maputo lyssnade vi på Minnesgudstjänsten från FNB-stadium i närheten av Soweto. Några saker slog mig. Dels att en grupp buade ut president Jacob Zuma, dels att stadion var endast halvfull.

Eftertanken är denna: hur stor var Mandela i Sydafrika egentligen? De stora grupper fattiga som lever i utsatthet och misär – orkar de bry sig? Har Mandelas försoningsarbete haft betydelse för dem? Eller är det så att det är de rika och besuttna i världen i stort och i Sydafrika som värnar om Mandelas minne mest? Raden av utländska statschefer (91 st) som vallfärdade till Johannesburg. Är det dessa (och många andra förhållandevisa rika i världen – som t ex jag) som har mest behov av den försoning Mandela levde. Men kan det fungera? Försoning utan rättvisa – är det möjligt?

Nu var det kanske bara en mindre grupp som buade ut Zuma och det varade kanske inte så länge. Men detta att stadion bara var halvfull, när arrangörerna hade tänkt att de som inte fick plats skulle skjutsas till två eller tre andra stadions, där de kunde följa minnesgudstjänsten på storbildsskärmar – är det inte ett tecken på att gensvaret inte riktigt fanns där? Kan det vara så att människorna visserligen älskade och uppskattade Mandela men inte ser att dagens ledare fortsatt där han slutade? Kan det vara en tyst protest? Eller ska vi skylla på regnet? När kommentatorerna i radio berörde detta med det ihållande regnet, sa de att regn i afrikanskt tänkande betyder välsignelse och att det därför var självklart att det skulle regna en sån här dag. Men har Sydafrikas folk verkligen fått del av denna välsignelse?

I så fall skulle det största som hänt hittills kunna varit att Cubas president Castro och USA’s president Obama hälsade på varandra. Om det leder till något är det ju i alla fall värt att fira.

Givetvis var Nelson Rolihlahla Mandela en enastående person. En förebild. Jag försöker inte på något sätt förminska detta. Jag försöker bara förstå den sydafrikanska befolkningens reaktioner. Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen har inte Mandelas död berört 100 % av befolkningen, som man kunde förväntat sig eller lever jag lite vid sidan om och har inte kunnat uppfatta vad det är som rör sig i samhället. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.

A national day of prayer and reflection

This can be read on the Governments official website on the death of former President Nelson Rolihlahla Mandela:

Government reiterates President Jacob Zuma’s call to faith-based organisations and society at large to hold prayer services across the country to reflect and celebrate the life of former President Nelson Mandela. Today, 8 December 2013, has been declared as a national day of prayer and reflection.

Last week I was asked to lead the service in Eastwood, where we usually attend church. By then I was not aware of Mandelas death, let alone of the national day of prayer and reflection. So, yesterday, I phoned and asked our Dean Myaka for advice. His thought was that the prayer should focus on three things:

I. Prayer for Mandela's family II. Celebration of his life III. A prayer that the leaders of today and all of should live Mandelas legacy in our lives

Before the service started I therefore asked three of the elders to lead us in prayer around these three themes. It became a touching moment, which started the service.

For me it was natural to focus on Madibas life in the sermon so therefore I publish the sermon her:

Sermon on the Second Sunday of Advent 2013

It is not difficult to find a verse in one of our bible readings that would make us think of Madiba. I read from Isaiah 11 verse 10:

A day is coming when the new king from the royal line of David will be a symbol to the nations. They will gather in his royal city and give him honor.

And also from the same chapter of Isaiah verse 3 and 5:

He will not judge by appearance or hearsay; he will judge the poor fairly and defend the rights of the helpless.

and

He will rule his people with justice and integrity.

I believe that Mandela fought for the poor and those who seemingly are helpless. But one can of course discuss if any person is helpless? On the contrary I believe that every person has power – sometimes s/he only needs help to find courage to use it.

The gospel today, from Matthew 3, is about John the Baptist. He was the last but not the least of all the prophets of the old covenant.

Can we compare Mandela and John the Baptist? I think so. Especially Madiba before he was imprisoned. I do believe that he was a prophet. As powerful and fearless as the Baptist. But after his release something changed. Remember, what he said after his release when he spoke to the nation:

I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people.

The Nelson Mandela that came out of prison was the nation builder and the reconciler.

Based on this, I would like to start my sermon in the Gospel and end in the Isaiah reading.

1. The axe is ready to cut down the tree …

John the Baptist is also a judge. His judgments are fair but not always pleasant. He continues:

… every tree that does not bear good fruit will be cut down and thrown in the fire.

This can be said into every human situation. I would like to say that the rich of this world and of our South African society is like that tree. It is not bearing fruit. The fruit was meant to be enough for everyone. But it is not. The fruit is not being shared.

If John the Baptist could come back to this country – but also to my own country, Sweden – he would have a lot to do. He might say to the leaders:

You snakes—who told you that you could escape from the punishment God is about to send?

We must of course, each and every one ask ourselves: could I have done more? But it is my belief that the Baptist was talking to people in privileged positions and not to the poor. This is important to remember. At the specific moment he spoke to the leaders of the nation at the time.

It could have been Mandela before he was imprisoned:

True, the struggle will be a bitter one. Leaders will be deported, imprisoned, and even shot. The government will terrorise the people and their people and their leaders in an effort to halt the forward march; ordinary forms of organisation will be rendered impossible. But the spirit of the people cannot be crushed…until full victory is won.

This he said in 1951. In many ways we still have a long way to go. But there is hope. Isaiah writes:

2. The Royal line of David is like a tree that has been cut down; but just as new branches sprout out from a stump, so a new king will arise from among David’s descendants.

Traditionally we have read this as a prophecy pointing towards Christ. Jesus Christ is that branch that will sprout out. But the prophet speaks about branches in the plural. And we know that one image of the Church is a tree. Where Christ is the stem and we all are branches.

Let this be our prayer that God will give us courage and wisdom to be those branches, which will give new life and hope to the whole world. Branches that will bear fruit and share those fruits with others.

3. The Peaceful Kingdom

This is the vision of Isaiah. The peaceful Kingdom where

… wolves and sheep will live together in peace, and leopards will lie down with young goats.

We all know, that there will be no peace without justice. Likewise reconciliation needs justice in order to work.

In 1985 a number of theologians in South Africa published the Kairos Document. Those theologians made a difference between Church theology and Prophetic theology.

About Church theology and reconciliation they said – and remember that this is said five years before Mandela was released:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Prophetic theology on the other hand brings hope:

Jesus has taught us to speak of this hope as the coming of God's kingdom. We believe that God is at work in our world turning hopeless and evil situations to good so that his "Kingdom may come" and his "Will may be done on earth as it is in heaven." We believe that goodness and justice and love will triumph in the end and that tyranny and that tyranny and oppression cannot last forever. One day "all tears will be wiped away" (Rev 7:17; 21:4) and "the lamb will [li]e down with the lion" (Is 11:6). True peace and true reconciliation are not only desirable, they are assured and guaranteed. This is our faith and our hope.

Through Madiba much has been achieved but there is so much more to be done. We pray that God will continue to lead Gods people.

Vem äger Mandela?

Det självklara svaret är naturligtvis: 

Ingen! 

Det går ju inte att äga en annan människa, trots slaveri och trafficking. Frågan är väl fel ställd? Dessutom är ju Mandela död.

Vid närmare eftertanke visar det sig dock att frågan är allt annat än irrelevant. Det första svaret hittar jag i Sten Rylanders informativa bok:

Nelson Mandela - Tolerans och ledarskap

I ett appendix räknar Sten upp de olika stiftelser som finns i Mandelas namn. Det är i själva verket dessa som äger varumärket Mandela. Men det är ju inte riktigt det svaret jag söker.

Ställer vi frågan i den omedelbara kontexten – Mandelas förestående begravning – blir svaret annorlunda. Familjen har självklart mycket att säga till om, när det gäller begravningen men så har även the Methodist Church of Southern Africa, som i de direkta begravningsförberedelserna företräder familjen. Det var den kyrkan Mandela tillhörde. Men familjen och kyrkan får absolut inte fatta alla beslut själva. Eftersom det kommer att bli en statsbegravning är också den sydafrikanska staten tydligt involverad, företrädd av regeringen och ytterst President Jacob Zuma. Dessutom har ANC ett ord med i laget.

Men detta gäller enbart fram till den 15 december. Sedan är det naturligtvis en öppen fråga hur arvet efter Mandela ska förvaltas. Skulle frågan ställts till Mandela själv skulle han säkerligen svarat: Sydafrikas folk. Det var ju så han uttryckte sig efter sin frigivning i februari 1990.

I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.

Här skulle min bloggpost kunnat sluta. Men den gör inte det.

I Aftonbladet publicerades en debattartikel av Åsa Lindeborg igår, fredag.

Inga moderater på Mandelas begravning. Därför ska Bildt & Reinfeldt stanna hemma.

På ett övertygande sätt visar hon hur ledande moderater (som nu kan tänkas komma att representera Sverige vid begravningen) under kampen mot apartheid motarbetade anti-apartheid rörelsen. Jag håller med om hennes analys. Jag var själv med vid folkriksdagen mot apartheid och minns väl hur representanter för Moderata Ungdomsförbundet röstade emot i stort sett alla resolutioner. I mitten av 1980-talet tyckte många av moderaterna att Nelson Mandela gott kunde stanna i fångenskap. Sanktioner ville man inte ha och stöd till ANC var uteslutet. Det är viktigt att lyfta fram. Jag tycker också att moderaterna har en del att förklara. Det kunde vara lämpligt att göra det nu. Försoning och förlåtelse hör ihop.

Men min fråga blir ändå: Äger Åsa Lindeborg plötsligt Mandela? Kan hon avgöra vem som bör eller inte bör delta i hans begravning? Det tror jag inte hon tycker. Så klart har non rätt att ha en uppfattning och torgföra den. Roligt i sammanhanget är ju också att Åsa Linderborgs skrivit en roman med titeln:

Mig äger ingen

Jag ger henne rätt i att vi får skilja på Mandela före fängelset och efter. Mandela drev en konsekvent kamp mot apartheidregimen och den byggde han på The Freedom Charter från 1955. I förhandlingarna efter sitt frigivande och under hans period som president blev den förda politiken en annan. Åtminstone på det ekonomiska området. Jag kan med Åsa Lidnerborg beklaga att så många sydafrikaner fortfarande lever i misär och att de rika efter 1994 tyvärr blivit ännu rikare.

Här vill jag dock stanna upp ett ögonblick och ställa några självkritiska frågor som har med moral att göra. Om vi i Sydafrika ser en miniatyr av världen i stort – var placerar jag in mig själv? Jag vet inte hur det är med Åsa Linderborg men jag måste erkänna: Moraliskt har jag inget att komma med. Jag har mer gemensamt med de rika i Sydafrika än med de fattiga. Tyvärr!

Vilket pris betalade jag i kampen mot apartheid? Visst engagerade jag mig på olika sätt i kampen men kan jag säga att det pris jag behövde betala var högt? Självklart inte. Inte i jämförelse med Mandela och de många andra som var frihetsberövade. Inte i jämförelse med Sydafrikas folk, som fortfarande betalar priset. Jag vet inte hur högt pris Åsa Lindeborg behövde betala. Därför kan jag heller inte svara på om hon har rätt att avgöra huruvida någon annan borde eller inte borde närvara vid Mandelas begravning.

Vad jag märker är att vi är många, framför allt i sociala medier, som på olika sätt försöker förfoga över Mandelas namn. Vi uppdaterar våra statusar, vi länkar och bloggar. Jag är en av dem. Jag gör det just nu. Det är jag medveten om. På olika sätt vill vi höra ihop med Mandela. Och det är väl inget större fel med det. Men när vi drar en gräns och säger att andra inte har samma rätt som vi, då undrar jag om vi inte överskrider våra moraliska befogenheter. Jag kan förstå om fattiga sydafrikaner gör det. Jag menar att de i så fall har en moralisk rätt till det.

Men min upplevelse av hur sydafrikanerna själva gör, går stick i stäv med det ovan nämnda. Här får alla vara med och sörja och minnas. I de otaliga TV-sända minnesprogrammen intervjuas frihetskämpar men också representanter för de grupper som förespråkade apartheid. Bland de kondoleanser som strömmar in från världens ledare hoppade jag till när Mahmoud Abbas' hälsning följdes av Shimon Peres'. Här görs ingen åtskillnad.

Det ord som används för att beskriva vad som sker i Sydafrika är inte bara sorg utan framför allt celebration. I vanlig ordning sjunger och dansar människor. I detta kroppsliga uttryck kan den som vill delta. Jag ser i TV-sändningarna vita och svarta tillsammans på ett sätt som inte är vardagsmat i Sydafrika, trots försoningsprocessen. Men det är som Mandela själv sa – han tillhör folket.

Självklart är det ingen som äger Mandela. Men lika självklart äger vi alla möjligheten att minnas en människa, som under sin livstid fick betyda mycket. Det vi ofta minns är begrepp som försoning och förlåtelse. Men vi ska heller inte glömma bort att det var först efter många års kamp mot orättvisor och förtryck, som försoningsmotivet kom i förgrunden. Det finns självklart ingen varaktig fred och inte heller försoning utan rättvisa. Hur förvaltar vi det arvet efter Mandela?

Mina frågor slutar i en mental och moralisk återvändsgränd. Då är det skönt att lyssna på det sydafrikanska folket, som säger: Sing, dance and celebrate! Allt har sin tid! Vi har gott om tid att arbeta för det som Åsa Linderborg efterlyser: en rättvis världsordning. Men frågan är hur många av oss som kan stämma in i de ord Mandela yttrade under Rivonia-rättegången den 20 april 1964:

During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.

Mandela – inför begravningen

Några mil från Pietermaritzburg finns detta Mandela monument på platsen där han greps 5 aug 1962. Man måste stå på en särskild plats för att bilden ska framträda. Foto: Cai Monsson

Precis som President Jacob Zuma utlovat skulle regeringen idag meddela hur sorgeperioden fram till Mandelas begravning kommer att se ut. Därför ägde idag två presskonferenser rum. Dels regeringens, dels ANC’s. Utöver detta har en speciell hemsida upprättats, där regeringen bland annat meddelar de olika arrangemang som nu kommer att ske. Länken kommer här.

På söndag uppmanas varje sydafrikan iaktta en dag av bön och reflektion. I samlinssalar, kyrkor, moskéer, tempel, synagogor eller hem, som President Zuma uttryckte det. Själv leder jag gudstjänsten i Eastwood. Det ska bli spännande att tänka kring hur den gudstjänsten ska gestaltas med tanke på detta.

På tisdag blir det en officiell minnesgudstjänst. Från onsdag – fredag kommer Mandela ligga på lit-de-parade i Union Buildings (regeringsbyggnaden) i Pretoria. Därefter kommer hans stoft färdas från Pretoria till Qunu (i Easter Cape) där begravningen kommer att äga rum söndag den 15 december. Qunu är Mandelas hemby.

På ANC’s presskonferens talade bland andra Vuyisile Mehana, som är ANC’s ”Chaplain General”. Han förklarade vilka som samarbetar kring allt som nu sker i samband med minnesgudstjänster och begravning. Tre parter är inblandade: Regeringen eller staten är en aktör. ANC är en annan aktörer. Metodistkyrkan (som Mandela tillhörde) kommer att vara en tredje aktör och det är deras uppgift att föra familjens talan.

Här kan det vara lämpligt att stryka under hur självklart detta är i Sydafrika. Kyrkan och familjen är i samband med en begravning en enhet. Något som är speciellt för Sydafrika är också alla minnesgudstjänster som hålls. Syftet är att så många som möjligt ska kunna vara med och visa sitt deltagande.

ANC’s kaplan var också noga att understryka att allt kommer att ske i en ekumenisk och inter-religiös anda. Varje dag fram till begravningen uppmanas alla sydafrikaner att samlas till bön mellan 18 och 19.30, något som sker inför varje begravning. Det kallas ”Prayer service” eller ”Prayer support”.

Två svenskar som haft en del att göra med Mandela är mina kollegor Ingrid le Roux och Hans Engdahl. Läs gärna en fin intervju med Ingrid på Svenska kyrkans hemsida. Länken kommer här. Hans har publicerat en artikel på sin blogg, som han skrev för ett tag sedan. Den är också läsvärd. Länken kommer här.

Mandela åter hemma i Houghton

Igår, lördag, kunde man läsa lite varstans på nätet, att Mandela lämnat sjukhuset. Bl a BBC rapporterade och fick senare under dagen ta tillbaka det. Sydafrikas presidentämbete hade kommit med en rättelse och sagt att det inte stämde. Även Aftonbladet rapporterade igår.

Idag kan jag läsa i Mail and Guardian att Mandela är hemma. Hans tillstånd är fortfarande kritiskt men stabilt. Presidentämbetets talesperson, Mac Maharaj, bekräftar att det stämmer. Även Aftonbladet har en notis om detta idag.

Några frågor uppstår:

1) Stämde det redan i går att Mandela var hemma?


2) Varför ville presidentämbetet i så fall förtiga sanningen?

Det verkar ju rimligt att Mandela inte har länge kvar att leva. Kan hans hemkomst vara ett tecken på att något händer? Eller är det helt enkelt så att både han och hans familj väntat på att han skulle bli tillräckligt stark, för att klara hemtransporten. För att det blir bättre för alla om han får vistas i sitt hem. Oavsett hur lång tid han har kvar. Åtminstone verkar det så enligt BBC:

The BBC's Andrew Harding in South Africa says this is not the discharge of a man who has made a significant recovery but the transfer of a patient from an intensive care ward in a hospital to a specially built intensive care unit in his own home, presumably in line with his family's wishes.

Att få vara hemma hos sina närmaste, så länge det går, och i bästa fall få dö hemma är naturligtvis att föredra. Och i Afrika är det rent av självklart.

Faith Like Potatoes

Why “Faith Like Potatoes?” I need to start by explaining a little bit of the background. Most South Africans would know! But Swedes probably ask questions. Let me make it easy and quote Wikipedia:

Angus Buchan was originally a Zambian maize and cattle farmer of Scottish descent who started farming in Zambia but was forced to sell everything and move to Greytown, KwaZulu-Natal, South Africa in 1978 due to political unrest in that country.

In 1980 he started the Shalom Ministries to preach in his local community. Over time he has become a full time evangelist while the farm is now being run mostly by both his sons.

In 1998 Angus wrote a book about his life, Faith Like Potatoes, the book was turned into a film of the same title in 2006. Angus Buchan's Ordinary People is a 2012 semi-biographical film that tells the story of the growth of Buchan's ministry from the 1970s to the present, and that of three fictional characters whose lives are changed after attending one of his conferences.

The conferences are called Mighty Men Conferences. In 2010 about 400 000 men of different age gathered.

We learned about his coming to Pietermaritzburg and my dear wife bought tickets. ZAR 15:-/person. Sunday at 2 pm we got two seats at the Harry Gwala Stadium, which is on walking distance from our home.  (Harry Gwala was a freedom fighter in the ANC who spent some years on Robben Island, together with Mandela. 1964-72. A different kind of mighty man).

On our way to the stadium I asked my wife:

What are your expectations?

She didn’t have any specific expectations, she answered. Myself I thought we were going to find ourselves in a charismatic revival happening. I also thought that it would be a very patriarchal context. Well, here comes my reflection:

It started with a few songs. Texts on two big screens. The band was good. The pastor from the church that organised the meeting welcomed all and after about 1 hour Angus Buchan entered the stage. What can I say? It’s a charming man. I can’t say that he is one of those aggressive preachers. Not at all! He really did his best to include people from different contexts. Starting in isiZulu, addressing youth, women, men, children etc. The atmosphere was inclusive. To a certain extent! And it was really multicultural, as far as I could see.

But there is a strong undercurrent. Of course I expected just that. His main target group is men, fathers. He wants men to stand up and be responsible. For instance he said like this, before inviting us to pray:

You who are fathers: I invite you to pray. Yours children will look at you, remember that. You must lead from the front.

When he spoke about mothers, which he also did, he naturally described them as housewives. He never mentioned anything about female leadership. I could go on with examples.

As a part of his sermon a 4 minutes video sequence was shown on the big screens. It was recorded when he preached in a conference in Ein Gedi, not far from the Dead Sea. See for yourself. He preaches about the first Pentecost, when the Spirit came as a wind. According to what he said, Ein Gedi is not a windy place and it never rains. That day a might wind, with scatters of rain, came down exactly when he read from Acts. What can I say? I was not there? See for yourself! The link comes here.

Revivals usually end with altar calls. Also this one. It was quite different, though. We were all invited to gather on the soccer field. I guess 98% did. A few songs, a few prayers. Everything was very structured. I was actually happy about the open invitation. I have been to similar meetings, were the preacher uses psychologically suspect methods, where people don’t come voluntarily.

The bottom line is this: It is much better that men are responsible and take care of their beloved ones than having a lot of confused men running around and behaving in an evil way. I do believe that Angus Buchan has meant a lot to many men and many families.

But this is not my piece of cake. I will never become the kind of father “which leads from the front”. Everyone who knows my wife will understand that she will never be the kind of person who can be described as

…. behind every successful man there is a woman …

She is not behind me. I am not behind her. We walk together. I read the quote in another form on a website from Ghana:

BEHIND EVERY SUCCESSFUL MAN, THERE IS A WOMAN, BUT, BEHIND EVERY SUCCESSFUL WOMAN IS THERE A MAN?

Couldn’t we just hope that beside every person there is another person, for support? Isn’t that good enough?

Still, it was fruitful to be there and listen to him. It is not a context where I feel totally at ease.  But we belong to same Christian family. There is always something to learn.

Chris(t) Hani

Yesterday I wrote about Chris Hani (in Swedish), who was assassinated 10 April 1993. Today I continue, in English this time, by adding a “t” to his first name. Having watched the news yesterday evening and also read some newspapers on line, I understand that there are similarities between Chris (Hani) and Christ. (I also believe that there are major differences!

Allow me to mention some of the similarities. It has to do with the way either politicians or theologians are using either Chris Hani or Christ to argue about the present situation. According to Mail and Guardian the top officials from the Tripartite alliance (ANC, Cosatu and SACP) were in attendance at the 20th anniversary commemorations of former South African Communist Party (SACP) General Secretary Chris Hani in Boksburg. M&G writes:

… but instead of the ceremony focusing on the fallen Hani's memory, the occasion was used to fire broadsides at foes within the alliance.

The Sowetan also writes:

 THE grave of former SA Communist Party leader Christ Hani was turned into a battlefield over his legacy.

The General Secretary of Cosatu, Zwelinzima Vavi, spoke first and he focused on the greed and corruption in today’s political life in South Africa. According to M&G he said:

He [Chris Hani] would never have tolerated the levels of corruption, fraud and squandering of public resources, and be absolutely devastated at the assassination of political rivals over the spoils of office …

Another quote makes me associate to Christ:

He [Hani] epitomised the principle of selflessness. He was prepared to sacrifice all for what he believed in …

The General Secretary of the SACP, Blade Nzimande, was obviously not happy with what Vavi said. M&G quotes him: 

The dead can't be deployed so don't say what Chris would or would not have done …

When I listened to the report in SAFM the reporter said that President Zuma after that spoke more conciliatory and that is also what M&G says. But at the same time he wanted to use Chris Hani to enhance unity in the ANC. M&G has the following quote: 

It would be wrong to use the name of comrade Chris for anything but the ultimate unity of the ANC … 

On the positive note President Zuma closed the proceedings by singing, what seems to be, his new trade mark song: 

Inde indlela Esihambayo, wathi Mandela! (We’ve got a long road to lead, so said Mandela!) 

And of course this is much better than his old: Umshini wami (Bring me my machine gun)

Over the radio I also heard somebody commenting on the anniversary who said something like this:

Gandi said, that if it wasn’t for the behavior of the Christians, he might have become Christian himself. It is the same with South Africa: If it wasn’t for the way ANC politicians are acting, I might have joined the ANC myself.

This also made me think that there are so many similarities in the way people use role models like Chris Hani or even Jesus Christ.

Therefore it is, as a Christian, important to say that Jesus is not only a role model. Our belief is that the importance lies in what he did and what he still does. Having said this, there is also a good thing to have him as a role model. But even if we do not manage to live up to his legacy, we can count on his liberation. Not only the forgiveness of our short comings but also inspiration and support when we continue on the road. (Which, of course, is long ....)